Bröllopspalatset i Vilnius, foto Vilnius Archictectural Archive.
Kommunismen i Central- och Östeuropa lämnade efter sig ett komplext byggnads- och kulturarv som innefattade såväl tidig avantgardism som stalinistiska avenyer och storvulna krigsmonument. De senaste åren har denna arkitektur återupptäcks, inte sällan i form av Soviet-Ruin-Chick-coffee table litteratur som ironiskt beundrar och estetiserar de totalitära, futuristiska formerna och ambitionerna.
Den brittiske arkitekturkritikern Owen Hatherleys grand tour genom socialismens urbana landskap är helt annorlunda, motiverat av ett allvarligt försöka att faktiskt se vad som premierades, och varför, när det gällde form och funktion. I The Landscapes of Communism vandrar Hatherley, tillsammans med den polska skribenten Agata Pyzik, genom socialistiska städers gestaltningsatlas, främst i Europa, såsom den vecklades ut under det korta 1900-talet: Hur gammal hantverkstradition under en tid levde vidare vid sidan av de alltmer storskaliga byggprojekten och hur ambitiösa gemenskapsidéer inom arkitekturen kunde förvanskas till hjärtlösa förvaringsrum för proletariatet under trycket av den politiska makten.
I parlamentsbyggnader, tv-torn, metrosystem, restauranger och mjölkbarer, kyrkor och skolor, biografer, kulturhus och semesterbyar söker han ett plausibelt svar på frågan: ”Vad är socialism?” Finns det en möjlighet att återhämta sig från besvikelserna, från förnedringarna och grymheterna, och se om det består något av värde i dag? Kunde socialismen bygga en annan typ av stadssamhälle än den som återkommande reproduceras utifrån kapital- och företagarintressen?
Uppförandet av Stalinallee, idag Karl-Marx-Allee i Friedrichshain i forna Östberlin, foto BSB 1960. Bostadslägenheterna är i dag mycket eftertraktade, byggda med ett äldre hantverkskunnande inom ramen för en centralstyrd planering.
Det är väl den känslan som ofta har varit dominerande för många av oss som först lärde känna socialismen under den postsocialistiska eran: fanns inte här ett parallellt universum att betrakta? Djupt misslyckat i sin politiska utformning, öververkligt i sin arkitektoniska gestaltning. En icke-fungerande funktionalism. En representation av en framtid som aldrig skulle komma. Men ändå med en vision om den vanliga arbetande människan – hur naiv den än kunde verka – i centrum, bortom marknader och polariseringar. Samhällen som andades lika mycket humanism som fasa.
Warszawa är för Hatherley och Pyzik ett epicentrum för utforskandet av den socialistiska arkitekturens parametrar. Och i Warszawa är det Kulturpalatset – och dess funktion ”social kondensator”, ett begrepp Hatherley lånar av avant-garde rörelsen i Moskva på 1920-talet som beteckning för en byggnad som erbjuder medborgarna en mängd olika aktiviteter – som tydligast visar på förändringen i mottagandet av socialistisk arkitektur. Kulturpalatset har sedan en tid tillbaka blivit nästan maskotlikt omhuldat av en yngre människor som inte upplevt den reella socialismen i Polen. Skillnaden är smått ofattbar om man jämför med hur Kulturpalatset tidigare föraktades; för dess eklekticism, för det imperialistiska påtvingandet av en främmande kropp och som en symbol för det sovjetiska systemets aggressivitet.
Kulturpalatset i Warszawa. Foto: HF.
Men det är alltjämt funktionen som social kondensator som har gjort att byggnaden kunna återta sin dynamiska plats – som kulturhus, biograf, simhall, kafé och teater i ett. För en generation född på 1980- och 1990-talet, argumenterar Hatherley, kan vissa offentliga byggnader, som Kulturpalatset, och bostadsområden från den socialistiska perioden, åter fyllas med en längtan efter gemenskapsrum och träffpunkter som inte styrs av ett spekulationssyfte. Den socialistiska regimens kalla hand har dessa ungdomar inte känt av. Men i staden finns ännu byggnaderna kvar av en vision som förvanskades, och de går att åter fylla med idéer om samhället.
Den kommunistiska regimens återuppbyggnad av det medeltida Nikolaiviertel i Berlin på 1980-talet, med industritillverkade moduler och byggelement.
Hatherly försöker ambitiöst analysera de olika byggnadstyper och funktioner som han stöter på i de socialistiska städerna; från kiosker och biografer till tv-torn och nationella minnessalar. Avsnitten som handlar om de nostalgiska, historiserande miljöerna som de socialistiska regimerna lät skapa, i exempelvis Warszawa efter kriget och i Östberlin med Nikolaiviertel på 1980-talet, är kulturhistoriska miniessäer skrivna med stor kunskap och insikt. De socialistiska städernas infrastruktur, och särskilt tunnelbanesystemen, ser Hatherley som direkt förebildliga. De var potenta integrationsverktyg, en ritualisering av den kollektiva arbetsresan, och intog en central kulturell och ekonomisk position som i väst kom att motsvaras av trafiksystem byggda för privatbilismen. Detta har medfört att flera central- och östeuropeiska städer har mer ”hållbara” förutsättningar för tillväxt och trafikutveckling än motsvarande städer i väst.
Metrolinje A i Prag från 1970-talet, med återkommande schabloner i olika färger på stationernas väggar. Prag har flest andel resande bland europeiska städers invånare med kollektivtrafik. Foto: HF.
Man skulle kunna anklaga Hatherley för att vara blind för fulheten och den politiska cynismen i mycket av det som uppfördes, men då skulle man inte riktigt göra bokens syfte rättvisa. Hatherley vill försöka att rädda en del av arkitekturen från att bara läsas som ideologiska uttryck. De stora massbostadsprojekten i städernas utkanter var ju också ett konkret svar på storskalig industrialisering och urbanisering efter andra världskriget, helt likt den samtida situationen i exempelvis Sverige. De socialistiska principerna var stundom långt mindre uttalade än en önskan att motverka kapitalistiska missförhållanden – som fördrivning, segregation, nedvärdering och spekulation av fastigheter. Boken sysselsätter sig med andra ord inte med förlegade problemställningar.
Överlag är denna rika, hipstersluga, pop-art-osande krönika över en värld där allt kunde ha varit annorlunda värd att få så många läsare som möjligt. Det är lite som att åka en 620 sidor lång sammankopplad metrolinje från Prag via Warszawa, Bukarest och Moskva till Beijing tillsammans med arkitekturkritikens mest skarpsynta par när de tar sig an ateistiska bröllopskapell och övernaturliga vetenskapspalats värda att dissekera och eventuellt omvärdera. En mänskligare, smartare och mer underhållande socialism som alla, vilka inte fick ta del av den när det begav sig, hade förtjänat.
_________
Owen Hatherley, Landscapes of Communism. A History Through Buildings, Allen Lane 2015.
Artikeln publicerad i något kortare format i tidskriften Arkitektur nr. 8 2015.
Med podcasten Staden har vi fyra avsnitt som tar upp besläktade teman, om det postsocialistiska arvet och stadsutvecklingens framtid – i Brno, Warszawa, Belgrad – och nu senast i avsnittet från Prag.
Håkan Forsells arbetsbok 