Om man har ett intresse – eller möjligen en svaghet – för hur arbetarklasskulturer skapar städer och stadsliv kan man känna en instinktiv dragning till Baltimore. Särskilt till de sammansatta historiska delarna med hamn, industri, baseball, seafood, kraftuttryck, slitarbete och radhus.

Radhusmiljöerna i Baltimore är unika, men som mycket annat i staden nedspelat eller ignorerat. Det finns gatusträckningar med täta radhuslängor som närmast är oförändrade sedan 1830-talet. Enskilda hus är ännu äldre. Hustypen präglar staden på ett mer genomgående sätt än andra östkuststäder i USA – Philadelphia, Boston eller delar av New York – som också har omfattande radhuskvarter som kvarlevor från den brittiska och holländska tiden.

Radhuslänga med corner shop i Butchers Hill.

Radhuset har en förindustriell bakgrund i miljöer som krävde ytsnålhet men att olika aktiviteter ändå skulle samsas. Därtill var radhuset idealt för småinvesterare och lokala byggherrar utan stor produktionsapparat. Det kunde byggas billigt, och av icke-professionell arbetskraft. Det behövdes inte någon betong, stål eller dyr utrustning.

Avgörande för just radhusens expansion bland immigranter och husbyggare på östkusten var möjligheten att använda maskintillverkade spikar – istället för handslagna. De standardiserade spikarna revolutionerade byggandet i början av 1800-talet och öppnade för närmast obegränsat antal oskolade byggherrar.

En annan grundläggande ordning som höll ner de initiala kostnaderna för bostadsbyggandet var att fastighetstransaktioner i Baltimore – liksom i Philadelphia – gjordes utifrån en markränta (”ground rent”) – huset ägdes helt av byggherren, och därefter husköparen, medan marken hyrdes ut till en låg årlig avgift av markägaren. Mer förmögna invånare kunde i en senare affär separat köpa äganderätten även till marken, men det var något som mer frekvent började ske först under 1900-talet. Systemet med markränta hade uppkommit för att kontrollera stadsutvecklingen i de brittisk-amerikanska kolonierna – Maryland och Pennsylvania – men visade sig vara effektivt för att många mindre aktörer skulle investera i städernas bostadsstock.

I Baltimore fanns det fram till början av 1920-talet inte några stora byggfirmor, utan varje byggherre uppförde i genomsnitt 2-6 hus. Det var först under 1930-talet när kraven kom på att radhusen skulle utrustas med ”garage” och ta upp kampen med förortsvillan som de stora byggfirmorna producerade i större skalor.

Front Stoop in East Baltimore, 1972. Foto: Baltimore Sun.

Floran av radhusarter är helt överrik i Baltimore. Staden kan läsas inifrån och ut – från stadskärnan vid hamnen där utveckling och bebyggelse sprider sig i koncentriska ringar från 1700-talets slut fram till 1950-talet. Byggherrar utvecklade fram till 1920-talet olika hustyper lokaliserade till särskilda sektioner i staden, tydligt ekonomiskt och socialt segregerade. Även inom stadsdelarna var hierarkin strikt: Påkostade hus längs Main streets och mot parker eller öppna platser – sen en gradvis status- och kvalitetsklättring ned till sidogator och lägst befann sig ”the alley streets” där radhusen inte ens hade en egen adress. Här bodde ofta tjänare, daglönare, fria svarta och före 1860-talet urbana slavar som skickats till Baltimores hamn för att arbeta åt plantageägarna i Södern.

Mary Ellen Haywards studie av the alley houses i Baltimore är en grundläggande undersökning av arbetarklasskulturer och segregation i stadens micromiljöer.

Under 1800-talet och början av 1900-talet definierades varje etnisk grupp som invandrade till staden sin framgång utifrån bostadsval och bostadskarriär. Dvs. ingenting var mer avläsbart och avslöjande för statuspositionen hos en individ, en grupp eller en familj än valet av bostad. Bostadshusens arkitektur har därför blivit berättelsen om människors livsförhållanden – offentlig arkitektur berättar något helt annat och kan inte användas för en ”folklig arkeologi” – och det är påfallande hur länge just radhuset var normgivande för det goda stadslivet i Baltimore.

Radhusplan i tre våningar, 1890-tal, Baltimore

Radhuset var alltid förbundet till arbetet. Huset skulle ligga nära arbetsplatsen, eller nära en spårvagnslinje, och ha visst utrymme för eget, ofta manuellt, arbete på baksidan. En del alley-houses var egentligen arbetarbodar. Större radhus var också planmässigt ordnade för kontorsarbete och generationsboende – dvs. som bas för ett familjeföretag.

Förortsvillans drivande föreställning skulle, särskilt efter andra världskriget, stå i diametral kontrast till denna bitvis förindustriella arbetsetik. Villan hade istället ”fritiden” som central idé. Det var en bostad skapad för tiden efter arbetet, då inte minst familjelivet var förlagt till ett annat, separat segment av tillvaron som inte hade med förvärvsarbete att göra.

Alley street, Baltimore 1969, foto: John Van Horn.

Man kan inte gå runt ett enskilt radhus, istället finns det smala vägar – ”alleys” – på baksidan. De skulle rymma ett hästdragen vagn i de äldre kvarteren Och i Baltimore är fortfarande sopbilarna extra smala för att kunna köra in i alleys. Alleys är funktionsvägar, där ryms husens infrastruktur, el, ledningar, sopor – baksidan på ett radhus i Baltimore är inte någon ”show-off piece”, vilket snarare blev regel gällande enfamiljsvillan, även om det gärna kan finnas plats för en bit gräsmatta och en barbecue-grill.

En ”back alley yard” i Baltimore, för någon med gröna fingrar!

Istället var det framsidan som skulle få det lilla extra: en specialitet i Baltimore är den s.k. ”formstone” som pryder många radhusfasader. Teglet har helt enkelt täckts av tjock cement-stucco, som konstnärligt – eller inte så konstnärligt – formats till eklektiska dekorationer. Mycket populärt under 1930-1950-talet.

Radhuset är en djup byggnad, och har följaktligen en tendens att bli mörk. Det finns olika sätt att lösa det på, det vanligaste har varit att smalna av huset mot baksidan så att sidofönster har kunnat placeras högt upp. Det fristående huset må förse hemmiljön med ljus och luft men radhuskvarteren har andra syften: att erbjuda ett individuellt boende och en stark community.

Redan på 1920-talet bodde inte de allra förmögnaste längre i stadskärnan, utan hade börjat flytta ut till exklusiva, planerade villastadsdelar – som Guilford och Roland Park. Men även i dessa välmående villaförorter uppfördes radhuslängor av mer spatiösa karaktär under 1900-talets början – s.k. ”daylight rows” – för att gestalta barriärer och övergångszoner i grannskapet. Dessa radhus hade inte längre trappor utan altaner och placerades en bit bort från gatan med planteringar och stenläggningar emellan. Radhusen marknadsfördes på 1920-talet som ”the only opportunity … for the man of moderate means to live in such a fashionable district…”.

S.k daylight rowhouses i Guilford, foto: Kim Hairston/Baltimore Sun.

Överlag förändrades radhusen vareftersom förortsvillan blev den eftersträvade normen i samhället, den enskilda bostäderna fick unika karaktärsdrag och bostäderna blev större, för att få in mer ljus och luft. Ändå blev det allt svårare för radhuset att konkurrera med villorna ju längre in i efterkrigstiden den amerikanska ekonomin kom.

Radhusen byggdes i ett rutnät. Husen kunde uppföras i vilket väderstreck som helst. I enklare och äldre stadsdelar fick husen fronten placerad på trottoaren, utan någon planerad distans mellan gata och husingång. I Baltimore är den första våningen sällan höjd ovan insynslinjen. Man kan därför känna sig som en inkräktare bara med blicken: från gatan går det rakt in i människors privatsfär.

Kids stoop sitting in summertime Baltimore, photo Baltimore Sun.

I Baltimore finns det flera sociala ankarpunkter som är viktiga i radhuskvarteren. Hörnhusen är exempelvis vikta åt vardagsservice – en livsmedelaffär, en bar eller kvarterskrog. Det finns ofta en skola central placerad i grannskapet. Och varje hus har som sagt en egen låg yttertrapp – the stoop – som är den korta bryggan mellan det privata huset och den offentliga gatan.

Stoop sitting, Baltimore.

Stoop sitting är Baltimoreanernas emblematiska sociala position. Stoop sitting inramar mycket av vad som händer mellan människor i hemmen och i grannskapet – på gott och ont – grannskvaller, sportkommentarer, kompisskryt, kärleksmöten, droghandel, uppvigling. Eller bara en plats att sitta och ta in gatan och människorna på den. Stoop stories är en egen genre av berättande; vindlande, interna skrönor om grannars, släktingars och gängmedlemmars öden.

Stoop sitting under en polisrazzia mot Black Panters i Baltimore, 1 maj 1970, foto: Clarence B. Garrett/Baltimore Sun.

Heta dagar sitter alla som har en på sina låga yttertrappor – vilket märkligt nog hör ihop med en annan byggnadsteknisk egenhet hos de gamla radhusen: taken tätades i enklare kvarter genom att man hällde ut asfalt och lät stelna. Inte världens bästa tätning, men fortfarande ”ska” taken på traditionella radhus se asfaltiga ut! Är det 40 grader varmt står man inte ut, utan man måste sitta på hustrappan och vänta på kvällsbrisen.

Fram till 1950-talet var radhuset en framgångsrik hustyp och investering. Därefter började statliga bostadspolitiska åtgärder att finansiellt; låne- och skattemässigt, att diskriminera det äldre husbeståndet – och hela stadsdelar med radhus började förfalla.

Tomma och övergivna radhus i West Baltimore.

I dag har Baltimore fortfarande mer än 25.000 obebodda radhus som förmodligen står och väntar på att bli rivna om inte ett demografiskt mirakel sker.

”I’m gorgeous inside” – övergivet viktorianskt radhus i den en gång burgna stadsdelen Reservoir Hill. Foto HF.

Samtidigt har den debatt, huruvida radhuset ändå inte var för mycket ”förortsbostad”, tagit en annan riktning. Uppvärderingarna av grannskap som Federal Hill, Fells Point, Butchers Hill visar att enkla, täta radhuslängor, med äldre små bostäder, återkommande drar till sig människor som vill vara i en urban miljö. Det historiska bevarandet är en nyckel till attraktiviteten.

Men i områden där den sociala och ekonomiska oron är för stark räcker det inte. I Reservoir Hill har den historiska återuppbyggnaden av vissa radhuslängor inte kunna vända en negativ trend som pågått sedan länge. Vackra, ornamenterade radhus från 1910-talet förfaller sedan decennier. Där finns bara bristfälliga noteringar kvar av den koreografi som en gång genomsyrade vardagslivet i USA:s viktigaste industristad.

”Stoop washing” är numera en Baltimorisk tradition, ett slag reenactment av 1940- och 1950-talets ”oskuldsfulla” radhuskultur.

NOT: Förutom mina egna studier och fältarbeten i Baltimore har jag dragit stor nytta av Charles Belfoures The Baltimore Rowhouse och bloggaren The Community Architect’s serie om the ”Anatomy of the (Baltimore) Rowhouse”.