Att ställa rum till förfogande, Årstabron (Platser III)

Årstabron söderut, Oscar Bladh flygfoto 1934.

Som på Oscar Bladhs flygfoto föreställer jag mig ibland Årstabron. Att den fanns före allting annat; låg och väntade på att bli tagen i bruk när de första människorna sökte sig till trakterna, väntade på att samhällen skulle börja byggas runt dess fästen. Tanto sockerbruk på Södermalmssidan och Årsta gård med lada och stall på andra sidan Årstaviken rubbar inte illusionen av allt av betydelse från det förflutna börjar här: Före välfärden, före spekulationen, före integrationen och desintegrationen, före bostadsrätterna, före avdragsrätterna, före kriget, före Indiens självständighet. Årstabron stod redan där, och har sett allt.

Samtidigt har den ännu inte riktigt, eller endast helt nyligen, kommit till. Ingen annanstans i huvudstaden förefaller tidens sammanhang mer mystiska än kring Årstabron.

Årstabron, gjutning av valvbågarna 1924. Foto SSM.

 

Årstabron under uppbyggnad 1924, Lennart Börjessons blog

När Stockholms stad och staten år 1923 kom överens om den nya dragningen för den sydgående järnvägen, att den skulle gå över Årsta holmar, för att järnvägen skulle kunna lämna fri passage åt sjötrafiken, då hade man också givit förutsättningarna att förbinda det gamla och det nya Stockholm på ett nytt, ett säreget sätt: genom skog och äng, som skulle få lång efterverkan på stadens expansion och planering och inte minst stadens estetiska självuppfattning.

Bron tog stöd mot Årsta holmar där det fram till 1956 bodde en trädgårdsmästare, Emil Johansson, som hade en handelsträdgård och sålde sina grönsaker på Södermalmstorg. Där på Årsta holmar bytte också bron skepnad: den gick från att vara en murad akvedukt från Södermalmssidan till att blir ett bågspann av stål mot Årstasidan.

Akvedukten leder in vatten till staden, det är en livgivande murad flod, formen sätter tydligt ned sina fötter i städer genom historien. Årstabron har äldre syskon överallt i Europa, Mellanöstern och Mindre Asien.

Akvedukt i Lissabon. Foto HF

Akvedukten i Kavalla Grekland. Foto HF.

Bågspannet leder varor och människor vidare ut ur staden, i modern upphöjdhet. Liknande broformationer återfinns inte av en slump i exempelvis Tjeckoslovakien under samma tid som Årstabrons tillkomst. Formen presenterade den unga tjeckoslovakiska demokratin som byggde ett samhälle innovativt, ingenjörsmässigt och stilsäkert. En ny nation omfamnade genom design sin plötsliga framkantsposition efter första världskriget.

Eduard Viktora- Bechyne Bridge over the river Luznice, Czech Republic, 1926-28

Årstabron har med andra ord två ansikten som skickar meddelanden till varandra. Likt två ingenjörer från olika tider som utbyter material, den ena från brännugnen, den andra från stålvalsen.

Georg Simmel skriver i essän ”Brücke und Tor” från 1909:

Bron är sinnebilden för gränssituationer i världen. Att inse att det finns en uppdelning, som man vill överkomma – det är ögonblicket som skapar bron: Människan som stigfinnare konkretiseras först när bristen på sammanhang uppfattas som oönskat, som ett problem. Och människan som samhällsskapande varelse ställer gränser för sig, men även friheten att överskrida dessa gränser. En bro förbinder konkret rum med handling. Det är en typologi som ställer rum till förfogande.

Årstabron är det magiska språnget. Den leder bebyggelse in mot ny topografi, mot nya rum. Den lägger en förbindnande evighetsbåge i gudsförgätet, klippigt skärgårds- och kobblandskap. Den lämnar det gamla bakom sig och skjuter det nya framför sig som en våg. Men då, 1929, när bron invigs och under lång tid framöver, finns ingenting av det vi skulle känna igen idag. Bron går över öar, omöjlig kupering, istidens elände, genom skog, och landar i sly, ljung och tallar, halvdan odlingsmark. Den tassar inte utan går med stövlar som luktar fredagslöning och svampplock, men med nya inlägg.

Årstabron är definitivt inte till för Årsta, som först tillkommer 15-20 år senare. Den siktar inte mot ny förort, utan är sig själv nog. Den är ekonomi, transport och varor. Den vill ned mot sitt varma ursprung: Den är Rom.

Och det går inte ta ögonen ifrån den. När man kommer nära ser man hur gammal och sliten den egentligen är, men i det nordliga ljuset, särskilt om kvällarna, blir den trolsk och förförisk. Det finns dörrar i bropelarna, man kan skymta trappor om man någon gång simmar eller tar en kajak över till Årsta Holmar.

Årstabron underifrån från Årsta holmar HF

Årstabron underifrån från Årsta holmar. Foto: HF.

I Susanne Biers debutfilm ”Freud flyttar hemifrån” från 1991 bor en man i brovaktarbostaden på Årstabron. Det var länge det enda jag mindes från den filmen. Så stark var drömmen om att få gömma sig i Årstabrons torn. Det är ett osannolikt hem, både tillfälligt och uråldrig, det utstrålar en erotik som kanske skadar, utangömd i en mörk himmel finns ett rum mellan det som är och det som ännu inte är. Mellan barnets intima koja och den medelålders människans frånskilda trötthet.

Det runda fönstret i ”Freud flyttar hemifrån” 1991, Årstabron.

 

Freud flyttar hemifrån 1991, Gunilla Röhr

Det runda fönstret. ”Freud flyttar hemifrån” 1991, Gunilla Röhr.

Man kan inte låta bli att tänka: Finns det verkligen en sådan lägenhet? trots att man vet att det är en fantasi. Årstabrons lyfttorn gick ursprungligen att manövrera. Nu är de  fastsvetsade i fast läge sedan länge och går inte att rubba. Bostaden i filmen är inrättad i manöverrummet på lyftspannet. Det runda fönstret sett inifrån fyller hela rummet med blåaktigt mörker.

Fantasin är triggad av Årstabrons synlighet: Den vill bli smekt och beundrad. Simmel skrev i sin essä: ”En bro får sitt estetiska värde genom att göra överbryggandet synligt. (Till skillnad från exempelvis en tunnel.) En bro har en omedelbar mening, som inte behöver förmedlas genom abstrakt tänkande. – Det gör broar sköna: det är tillfredsställelse att titta på en bro med dess avgränsade ändamål: det som naturen godtyckligt har format, har med bron upphöjs till en enhet och en funktion som är ingenjörsmässig, intellektuell och mänsklig”. (Simmel, ”Brücke und Tor”, 1909. Min översättning.).

Olle Rydberg skrev i sin ytterstadsvandring från år 1979:

”Årstabron är ett rätt märkligt arkitektoniskt inslag i stockholmslandskapet. Hela dess sträckning kan ses i profil från Liljeholmsbron eller Skanstullsbron. Stockholmare i gemen får sällan se bron i närbild. Från höjderna ovan Årsta gård framträder den enligt min mening annars med särskild finess. De stora bågvalven imponerar med kraft i utformningen där stagbalkarna rytmiskt följer spannets språng över sjöledens breda vattenband. Härifrån sett trängs betongsvalvet samman i perspektiv mot Tanto och smalnar i en spjutspets riktad mot Södermalms hjärta.”

Det är ett avslöjande citat: Att ”stockholmaren i gemen”, det vill säga invånaren som bor innanför tullarna, ännu inte riktigt hade fått syn på bron ordentligt. Det bekräftar också att den inte är till för dem i första hand. Den är tillskapad för framtida rum, för de ofödda, de som söker mer rörlighet, frihet och skönhet. I nedslående tidevarv är det en tröst att notera att Årstabron rycker alltmer i centrum av staden, av tillvaron, för varje år som går. Där den från början alltid har hört hemma.

Årstabrons runda fönster

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Om arbetsbok

Arbetsboken skrivs av mig, Håkan Forsell. Här testar jag fältrapporter, tankar och utkast framför allt utifrån mitt arbete som urbanforskare och historiker. För att läsa och ladda ned längre artiklar och bokmanus besök min hemsida, www.hakanforsell.se
Det här inlägget postades i Architecture, Bridges, European urban history, Urban Europe och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Att ställa rum till förfogande, Årstabron (Platser III)

  1. bloggarbjorn skriver:

    Fascinerande med första bilden: Årstafruns gård sticker upp bakom träden. Gården och den skogsbacken finns ju fortfarande kvar. Men den gamla bron har ju konkurrens med den nya nu vilket kanske kan vara förvirrande.

    Jag lade för övrigt märke till ”brohuset” som byggts på Årstasidan bara något tiotal meter från järnvägsbullret: det är täckt med plåtar, och en del visade tecken på att vilja lossna efter bara något år efter montering. De fick säkras med träribbor och någon sorts pluggar. Det var plåtar som satt högt uppe, så hade de lossnat hade luftfärden blivit vådlig. Numera går ju mycket folk på promenaden nedanför. Nu är de flesta säkringarna borta, men bara för några dagar sedan satt det tejp i ett hörn för att hålla plåtar på plats. Sedan är det lite andra grejor på fasaden som ser lite skumma ut, men jag är inte byggkunnig så jag kan inte bedöma det.

  2. arbetsbok skriver:

    Hej, tack för dina iakttagelser. Fotot är verkligen fascinerande. Jag måste följa de spår som du nämner lite närmare när jag går förbi nästa gång! Allt gott! HF.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s