Norrland, det diffusa begrepp som används för regionerna norr om Dalälven, upptar ca 60 procent av Sveriges landyta, men bara ca 12 procent av landets befolkning. Norrlands naturresurser producerar ca 40 procent av landets el, och står för hela 80 procent av Europas samlade malmproduktion.

Sverige – Karta om geografin stod i relation till befolkningstäthet.

De geografiska förhållandena ger för handen att det finns stora risker för ett kolonialliknande resursutnyttjande. Den utvidgade urbaniseringen har ett karakteristiskt drag, den kopplar ihop det rurala med det globala på ett sätt som underminerar den relativa autonomin hos tidigare existerande, jämförelsevis självförsörjande samhällen, orter och livsmiljöer.

Jag ska återkomma till det. Men först något om hur en annan resurs i Norrbottens inland utvanns, varufierades och integrerades i en process av industriell och urban utveckling: elkraften. En bit in i Jokkmokks kommun från Gällivare passerar jag två av de mest imposanta anläggningarna från 1900-talets industrihistoria: kraftverken i Porjus från 1910-talet och Harsprånget från 1950-talet.

Porjus damm, Foto: Tore Sjöholm 1939. Tekniska Museet.

Byggandet av kraftverket i Porjus är ett närmast mytologiskt projekt som ingående behandlats av bland andra teknikhistorikern Staffan Hansson i avhandlingen Porjus – En vision för industriell utveckling i övre Norrland (1994).

Det var också Hansson som formulerade det samlade begreppet “Norrbotten teknologiska megasystem” om de sammanlänkande och ömsesidigt beroende investeringar som gjordes av framför allt den svenska staten för att främsta industriell utveckling och tillväxt i landet: malmfälten, malmbanan, hamnarna i Luleå och Narvik för avskeppning av malmen, Porjus kraftstation och slutligen Bodens fästning för att försvara hela investeringskomplexet mot ett eventuellt ryskt anfallskrig.

Norrbottens teknologiska megasystem, illustration Länsstyrelsen Norrbotten.

Porjus blev ett samhälle tack vare kraftverksbygget. Det var inte den ursprungliga avsikten. Efter invigningen i februari 1915, som skedde med ett telefonsamtal
från Gustav V i Kungliga slottet i Stockholm(!), var avsikten att bara den nödvändiga arbetsstyrkan för att sköta kraftstationen skulle jobba skift.  Kungl. Vattenfallsstyrelsen hade låtit uppföra provisoriska, demonterbara bostadsbaracker och ett gemensamt kök. Arbetsstyrkan var som störst 1912 med 1450 personer.

Men även Porjus fick en egen stadsplan där industriområden inplanerades för elkrävande företag. Kraftverksutbyggnaderna fortsatta i stor skala även efter att dammbygget i Porjus avslutats lyckosamt, bl.a. dammen i Suorva 1919 och efter andra världskriget Harsprånget några mil söderut.

Porjus samhälle o kraftverket. Foto: RAÄ.

Kraftstationen i Porjus skulle alltså försörja malmbanan och gruvorna med el och därmed ersätta ångkraften som i början av 1900-talet skapade ideliga tillkortakommanden. Den energikrävande utveckling hade lett till större stenkolsimport och ett beroende av internationella råvarupriser.

Staten roll blev här alltmer framträdande i att styra den ekonomiska omvandlingen. Med stora materiella och tekniska investeringar följde samtidigt ambitioner att förändra andra grundläggande sektorer i samhället: utbildning, förvaltning, lagstiftning. I stora samhällsomställningar måste alla delar följas åt, men i realiteten gör de sällan det.

I början av 1900-talet fanns en tanke att industrier som behövde mycket billig energi skulle söka sig till de nordsvenska samhällena. Det var del i en vision som låg i linje med nybyggarrörelsen och den kvasikoloniala inställningen till Norrland som Sveriges framtidsregion.

Så blev nu inte alls fallet. Porjuselen kunde snart transporteras långa sträckor till följd av tekniska förbättringar, och de stora avnämningsområdena blev inledningsvis kuststäderna och Mellansverige. Staten bestämde sig därefter, under 1920-talet, att pröva öppna en ny stor marknad för elkraften: hushållen. Spisvärme och bostadsuppvärmningen gick över till el, ett system som först testades i hemmen i Kiruna 1923, innan det etablerades i tätorter över landet.

*

Den statliga interventionen i nya marknader är ett genomgående drag för den utvidgade urbaniseringen. Gällande ett helt annat empiriskt exempel, från en annan tidsepok, skriver historikern Alvaro Sevilla-Buitrago om “enclosure”-rörelsen i England, där just staten investerade i en resursackumulering av den brittiska landsbygden för tätorternas konsumtionsbehov:

“Even if private or corporate actors are usually the final beneficiaries […] the state remains a key agent in conducting the process, involving the adequate legal framwork, legitimizing the eventual violence involved in dispossession, and designing the resulting territories as efficient landscapes for accumulation.”

[ur: ”Urbs in Rure: Historical Enclosure and the Extended Urbanization of the Countryside”, 2014.

Den tanke som ännu i början av 1900-talet hade funnits bland politiker och industriledare med Porjus kraftverk, att bidra med industriell utveckling i övre Norrland uppfylldes följaktligen aldrig till följd av statens planerade satsningar på större avkastning och konsumtion inom mer företagstäta och befolkade regioner.

År 1938 knöts stambanan samman mellan Porjus och Malmö, vilket möjliggjorde för elkraften att konsumeras i de mest tätbefolkade delarna av landet. Under 1950-talet kom även Harsprångets högre kapacitet för kraftöverföring att bistå den allt större elförbrukningen bland hushåll och företag i de stadsregionerna i mellersta och södra Sverige.

*

Jag åkte vidare från Porjus, förbi de stora nationalparkerna, mot Jokkmokk för att där prata med boende och forskare om utvinning och naturresurskonflikter av besläktat slag – men med delvis mycket längre historia.

Harsprånget. Foto HF, maj 2014.

[Den som vill fördjupa sig i elektricitetens teknik- och kulturhistoria kan ladda ned och läsa Tekniska Museets utmärkta material, exempelvis till utställningen ”Kraftkällan”.]