Vad är Jokkmokk för ställe egentligen? frågar jag statsvetaren och naturresursexperten Karin Beland Lindahl när jag träffar henne på Ájtte fjäll- och samemuseum i Jokkmokk.

För att få ett svar på den frågan, och för att förstå de resurskonflikter som i nygammal skepnad har orsakat sådana häftiga reaktioner i Jokkmokk till följd av planerna på en järnmalmsgruva i Kallak, tar Karin mig med på en tidsresa:

Jokkmokk, Porjusvägen med Bio Norden. Foto HF.

Jokkmokk har i omgångar varit ett gruvsamhälle, ett mycket äldre än malmfältets nuvarande gruvorter, vilket man i allmänhet har glömt i dag. Exploateringen av mineralfyndigheter i Nasafjäll och Kvikkjokks silvergruvor under 1600- och 1700-talet hade medfört att samisk arbetskraft, som kunde sköta transporter med renar, tvångsrekryterades till gruvarbete. De fruktansvärda arbetsförhållandena och den dåliga behandlingen gjorde att samer under lång tid var ovilliga att rapportera om resurser i deras områden, något de annars var ålagda att göra till den svenska staten. (Samen Amund Amundson Mangi hade exempelvis ”upptäckt” Kirunamalmen år 1736 och fått livslång skattefrihet som belöning.) Gruvdriften drev på på kolonisationen av regionen, precis som i andra delar av världen. Efter silverbrytningen följdes av både guld- och koppargruvor innan järnmalmen tog över.

Det är alltid de kapitalstarka krafterna som bänder upp resursernas lås och skapar den första infrastrukturen, sätter de första reglerna i nytt land, i otillgängliga trakter och orörd vildmark. Därefter kommer de mindre aktörerna, som tillverkning, handel och entreprenörskap som kan dra nytta av den infrastruktur som de stora aktörerna en gång etablerat. De kapitalstarkaste krafterna i Sverige har alltid varit gruvdrift, skogsnäring, vattenkraft – och i dessa verksamheter har staten funnits med som ägare eller administratör vid ett eller annat tillfälle.

Skogssamer, Arvidsjaur, träsnitt efter foto av Lotten von Duben, 1871

Omkring mitten av 1800-talet tog skogen över som ledande resurs och fick ett större värde än malmen. Vid 1860-talet fanns redan infrastrukturen för att lyckas med investeringarna i skogsnäringen: vägar, kyrkor – finansierade av staten genom gruvbrytningen och nybyggarrörelsen. Man fick den typ av hemman som kunde kombinerade jakt och fiske med jordbruk, och som existerade flytande mellan subsistensekonomi och lönearbete.

För samerna i regionen var övergång från nomadisk livsföring till fast bosättning, från samiskt till svensk, aldrig knivskarp utan successivt övergående och blandad, berättar Karin Beland Lindahl under vårt samtal. Jakt, fiske, kreatursskötsel var bärande delar av en subsistenstillvaro där jordbruket stabiliserade den lokala ekonomin.

Det var stormfällningen som inledde resan från subsistenstillvaro till lönearbete för både nybrukare och skogssamer. Ägde man en häst fick man en ledande ställning i skogsnäringen och knöts till ett större näringssystem. Det uppkom en social stratifiering av samhällena som inte funnits tidigare, och samhällena blev oupplösligt förbundna med naturresursutveckling. Men de ekonomiska vinsterna landade i sågverksorterna och städerna vid Norrlandskusten.

Befolkningsfluktation i Jokkmokk 1860-1980. Ur: Dan Bäcklund, I industrisamhällets utkant. Småbrukets omvandling i Lappmarken 1870-1970. (1988)

Jokkmokk har varit ett ”frontiersamhälle” under en lång period av svensk modernisering. All samhällsutveckling går i Jokkmokk att koppla till stora projekt. Först skogen, sen järnvägen interfolierade av återkommande dammbyggen.  Den expansiva fasen varade till 1950-talet. Då peakade Jokkmokks kommun med närmare 12.000 invånare. Sen inträdde en stadig tillbakagången.

1950-talet såg en rationalisering av jordbrukssektorn. Fast jobb var önskvärt istället för tidigare säsongsarbete. Jordbrukspolitiken gjorde småbruken olönsamma. (Se t.ex. Lars Molins tv-serie ”Tre kärlekar” som skildrar denna utveckling tämligen detaljerat.) Arbetskraft frigjordes, och de flesta flyttade till städerna.

*

Hela den samiska situationen är i ljuset av denna utveckling en enda lång rättsprocess kring naturresurser. De rättigheter som den svenska nationalstaten ”gav” har knutits till de renägande samerna. Men samernas levnadssätt innefattade långt fler variationer och staten bröt följaktligen sönder samexistensen mellan nomader och bofasta inom gruppen genom att fördela rättigheter på ett ojämlikt sätt.

Jokkmokk är i dag delvis präglad av motsatta intressen inom skogsanvändningen – dit också gruvbrytningsfrågan är kopplad. Hur ska man beskriva och förstå dessa konflikter? Karin berättar för mig att för att förstå olika aktörers värderingar och ageranden måste man först förstå deras relation till platsen i bred bemärkelse.

Skogen är oerhört viktig för alla boende och verksamma i Jokkmokk, tidigare som utkomst, nu mer som friluftsresurs och rekreation. Men positionerna kan vara nog så olika: I trakten har det funnit människor (läs: män) som har haft tillgång till mycket kapital och förhållandevis välbetalda jobb inom skogsnäringen, utan att ha någon utbildning. Det har skapat en speciell mentalitet och en materialistisk vardagskultur. Men det finns också invånare och aktiva medborgare som fortfarande har ena foten i ett förindustriellt försörjningssystem och som har haft det ekonomiskt svårt. Det finns med andra ord olika kategorier av människor vars värderingar och ekonomiska positioner kolliderar och skapar motsägelsefulla mentaliteter.

Ájttes bibliotek i fjäll- och samemuseet, Jokkomokk. Foto HF.

– Den gamla eliten, berättar Karin, ser skogen kopplad till skogsbruk, och till ett vattenkraftssamhälle. För det bidrar till ”välfärd”. Det är ett fundament i den lokala och den nationella ekonomin. Därför är användningen av skogen på ett rationellt, instrumentellt sätt det viktigaste för denna grupp. Skogsbruket, vattenkraften och företagarna driver utvecklingen av samhället och bygden.

Sen finns det en annan grupp som också är inflytelserik men som inte har varit direkt knutna till skogsbruket. Hos dem finns en större vilsenhet och tveksamhet. Tiderna har förändrats och de vet om det.

Som tredje instans finns de konflikterande invånare: miljö-, natur- och friluftsengagerade och aktivister i Jokkmokk. Denna grupp innefattar både lokala intressenter och inflyttade som sökt sig nära nationalparkerna som ett tydligt livsstilsval. Man värnar här en bild av Jokkmokk som ett vildmarksparadis med unika naturområden.

Sen finns en inflytelserik samisk föreställning av vad detta är för plats. Här är Jokkmokk en gammal marknadsplats. Den industriella epoken är en parentes, tämligen oviktig, och definitivt övergående.

*

Sådan var situationen före 2008  när det skedde ett generationsskifte, något som Karin noterade eftersom hon samlade in sin empiri och gjorde sina intervjuer till sin avhandling under denna period.

När jag hör på Karin kan jag inte låta bli att tänka på ett stycke i Po Tidholms Norrlandsbok som markerade någon timmar tidigare: ”Den värdegemenskap som skogsindustrin odlat kring sin verksamhet är både osympatisk och underlig. I den frodas gamla missförstånd och en osund bruksanda där fackförbund, politiker och bybor förväntas sluta upp bakom gammalt kapital.” /Norrland, s. 20f./

De gamla kommunalmännen i Jokkmokk, företagarföreningen, Jokkmokks skogsallmänning, styrelsen i Sparbankens fonder – blev gamla och gick i pension – (”det är ofta samma gubbar!” säger Karin). De hänger förvisso i kulisserna, men många poster har nu fått kvinnor som beslutsfattare istället. Vad som har hänt är att det har blivit en större mångfald i åsikter och ställningstagande och lösningsförslag. Utbildning har kommit in som en fråga, där det tidigare har funnits ett utbildnings- och akademikerförakt.

Jokkmokks kommun blev ju känt för att ha en närmast patologiskt stor skillnad i betyg mellan pojkar och flickor. Pojkars skolresultat var bottenlöst dåliga. Detta var kopplat till strukturer och traditioner som just här var väldigt hierarkiska. Manlig identitet stärktes inte i yrkesrollen, utan på fritiden, i skogs- och vildmarkslivet, genom att bygga stugor och jaga. Flickorna uppmuntras däremot av sina mammor att studera, få bra betyg och se till att sticka från samhället när de fick en chans!

Men med nya näringar – särskilt turism, mat, tjänster kring fjällvärlden – och hela Ájtte-komplexet som har blivit en nod för andra verksamheter  – har det växt fram en annan inställning till utbildning som långsamt börjar inverka även på pojkarna i samhället.

Men så kommer Kallak och seglar upp! Utländska bolag kommer och provborrar. Malmfyndigheterna har varit kända sedan länge. Men för i och med prospekteringen blir gruvfrågan som ett fönster till framtiden och ställer alla tidigare frågor och dagens öppna förändringsmöjligheter på sin spets. Bara att gruvan har dykt upp på horisonten har haft en enorm ”closing down” effekt på alternativa utvecklingar på Jokkmokk och naturen i regionen, säger Karin.

Protester mot Kallakgruvan, Jokkmokk augusti 2013.

Den kommunala makteliten står på exploatörernas sida. Socialdemokraterna har ställt sig positiva till gruvan. Miljöpartiet har tagit ställning mot gruvan, liksom många sameväljare, varav vissa är knutna till paritet ”Samernas väl” – kommunpartiet i Jokkmokk. Och gruvan kommer självfallet att spela en avgörande roll valet hösten 2014.

För det står fullständigt klart att det inte är ett enskilt stridsämne. Alla måste göra klart för sig vad som finns i förlängningen i besluten.  Det handlar om att i framtiden skapa ett ”mining district” (JIMAB /Jokkmokk Iron Mines/ tillhör brittiska Beowulf Mining) – som de internationella gruvföretagen har för avsikt med sina prospekteringar.

Ska Jokkmokk vara en del av denna resursutvinning som den utvidgade urbaniseringen kräver? Regeringen understödjer som bekant globala intressen och investeringar för att utveckla nya operativa landskap. Men just i Kallak och i Jokkmokk har denna utveckling träffat rakt på en samtida rörelse mot större lokalt återtagande av naturen, en omförhandling av platsens resursutnyttjande och autonomi. Ska Jokkmokk koppla upp sig mot malmfältens globala ekonomiska logik – ett ställningstagande som även gäller glesbygder som Storuman och Pajala – eller ska orten kunna ställa sig något utanför?

I vilket fall som helst, säger Karin innan vi skiljs åt, så har demokratin en oerhört viktig roll att spela, tack vare gruvan! Det finns olika åsikter och visioner om vad Jokkmokk är för plats för sina medborgare. Saker är på spel. Och det är då demokratin kan spela ut sin fulla rätt!

[Litteraturtips:]

Karin Beland Lindahls avhandling heter Frame Analysis, Place Perception and the Politics of Natural Resource Management. Exploring a Forest Controversy in Sweden, SLU 2008. Länken går till en fullständig pdf-version av studien.

Stor nytta och glädje har jag för denna sträcka även haft av:

Maciej Zaremba, Skogen vi ärvde (Weyler Förlag 2012)

Po Tidholm, Norrland. Essäer & Reportage (Teg Publishing 2012)