Den kritiska stadsvandringen – Introduktion till en metod

Vi befinner oss i en tid när vandrandet, gåendet, promenerandet, har fått en återupptäckt, en renässans – om man nu kan säga det om något så basalt för människan som att sätta en fot framför den andra, och upprepa den manövern. Men det slags vandrande jag ska beröra i denna text är en medveten aktivitet för att både fördjupa och kritisera den omkringliggande miljöns funktioner och tillkomst. Jag kommer inte tala om vandrandet som kontemplation, om pilgrimsfärdens andliga dimensioner eller om det sätt som vandrandet är ”kroppens sätt att mäta sig mot jorden”, för att citera Rebecca Solnit ur hennes ikoniska bok Wanderlust. Om det vandrande som kan läka och hela människan har det skrivits och tänkts åtskilligt.

Istället önskar jag tala om ett politiskt vandrande som en form av intellektuellt arbete. Detta arbete där fötter, blick och inläsning samverkar bedrivs främst i planerad och byggd miljö, det vill säga i den urbaniserade terrängen. Den politiska stadsvandring syftar till att komma så nära som möjligt de problem eller processer man önskar studera. Den vandrande utforskaren drivs inte sällan av höga sanningsanspråk. Närvaron gör miljön mindre bedräglig, man kan se och känna vad som har formats, förvrängts eller utelämnats i stadsmiljön. Den kritiska stadsvandringen blir därför också ett nödvändigt komplement, eller flykt, ut ur en alltför specialiserad, abstrakt ritbordsverklighet. Inom de akademiska discipliner – stadshistoria och stadssociologi – där jag själv är verksam har både antalet publiceringar och den generiska formen av publiceringsstrategier som vuxit fram för att nå hög ranking och vidare forskningsfinansiering, resultat i en oöverskådlig mängd mer eller mindre originella och kunskapsgenererande studier som många gånger är omöjliga att helt greppa. Den kritiska stadsvandringen kan ha den hälsosamma effekten att förebygga referensinfarkt. Den som vandrar måste förlita sig på sin egen auktoritet; kroppen, blicken och intellektet finner varandra igen, och hålls inte isär i olika institutioner. Vandringen kan återupprätta en verklighet och ge en rådande samtalsordning – en diskurs, en ideologi om staden – dess rätta proportioner. Den kan genomskåda och normalisera: varför har en viss byggd miljö standardiserats och gjorts historielös, meden en annan uppvärderas och fylls med både materiellt och immateriellt värde?

Den politiska vandringen ska således få oss att tänka bättre, för att parafrasera Nietzsche. Den är ett sammansatt verktyg för analys. En av pionjärerna för denna hållning i Europa var den schweiziska sociologen Lucius Burckhardt. Långt före mer namnkunniga aktivistiska stadsvandrare som exempelvis Jane Jacobs i New York hade Burckhard engagerat sig för att rädda historiska miljöer i sin hemstad Basel i Schweiz från schematisk och brutal trafikplanering. Redan år 1949 skrev han artikeln ”Altstadt im Gefahr!” (Gamla stan är hotad!) hur de stora planerna för Basel utgjorde ett hot mot den begripliga mänskliga staden. ”Begriplig” var för Burckhardt att förstå bokstavligt: som något man kan ta på och känna under sina fötter och därmed förstå och införliva som en oupplöslig del av sin vardagliga livsvärld. Han uppmanade medborgare i Basel att titta efter med egna ögon vad som höll på att hända, hur planeringsprocessen höll på att göra ansvarstagandet gäckande, att det inte skulle gå att ställa någon till svars eller spåra beslutsfattandet.

 

Enligt Burckhardt var efterkrigstiden administrativa planapparat redan sjuk av ”icke-kompatibla lösningar” för hur städer byggdes: ”Stadsplanen gäller oss alla – vi måste veta vem som planerar planeringen! /…/ – Titta! Hur ser det ut? Hur fungerar det? Hur hänger det ihop? Det är något vi inte gör särskilt ofta. För Guds skull: Kliv ur bilen!”, skrev han i Wir selber bauen unsere Stadt (”Vi bygger själva vår stad”) där han lyckades få den kände författaren och arkitekten Max Frisch att skriva ett förord.

Ur denna verksamhet växte ämnet ”promenadolgi” fram (Spaziergangswissenschaft på tyska), som Burckhardt fick etablerat på högskolan i Kassel under 1980-talet. Gåendet var det naturligaste, enklaste sättet att ta in ett stadslandskap i alla sina detaljer.

Som samhällsbyggare lösgör vi oerhörda mängder energier i städer – mentalt, fysiskt, ekonomiskt – och stadsmiljöer verkar inte sällan förändras ”bortom vår kontroll”. Som människor uppvisar vi av naturen också en stark känsla för territorium och att skapa rum för våra egna behov. Vi ser med preferenser och gör sociala omdömen: vacker stadsdel, fula hus, bra kvarter, dåligt område – “här skulle man då verkligen inte vilja bo!” Det är den normativa impulsen som talar. I ett större perspektiv är den normativa impulsen ett uttryck för den grundläggande politiska naturen i att skapa och förändra den byggda miljön; att ockupera mark och sätta upp byggnader är politiska handlingar i betydelsen att denna process ackumulera resurser och fördelar dem enligt en mer eller mindre hierarkisk ordning och prioritering – vissa får mer, andra får mindre.

Varför uppkommer förändringar bortom medvetna val, utan snarare som en konsekvens av oöverskådliga beslut som egentligen handlar om delvis andra saker än byggande och urban förändring?

För att ge oss själva en chans att svara på dessa frågor behöver vi lära oss att sakta ned den normativa impulsen och försöka se vad som händer i städer. Att lära sig se kräver övning, det gäller såväl historiskt som individuellt. Miljön är nämligen en kollektiv bildningsbank, ett sedimentärt landskap av politik, ekonomi och kultur. Det är min starkaste argumentation för att den kritiska stadsvandringen måste vara en vandring med kronologiskt djup. Detta kan inte gå för fort, för då förlorar vi blicken för detaljerna. Och eftersom det är lätt att påskynda betraktelserna och tempot hänfaller vi alltför ofta till schablonbeskrivningar över alltför stora områden.

Städer är egentligen ingenting annat än deras historia, de materiella resultaten av beslut och vägval som fattats av det förflutna. Men det betyder inte att det förflutnas lager alltid förhåller sig på samma sätt gentemot samtiden. Det finns förändringar, rörelser i denna relation som har gjort att vårt samtida betraktande av städer blivit alltmer komplicerade:

För det första har det konkreta rummet förändrats – stadssamhället gränser, funktioner, inverkan på omlandet har förskjutits. Vi vet emellanåt inte om den skapade miljö vi refererar till, eller befinner oss i, är en ”stad”, eller en annan typ av urbaniserat territorium: ett operativt landskap; trafiknoder, flygplatser, serverkvarter, lagerhallar, naturresursutvinningsområden. För det andra har vår betraktelse av landskap förändrats, vi kanske har ett föråldrats sätt att se på vår miljö? Länge formades vår historiska blick av att landskapet var en tillgång, något att exploatera och berika (stads)samhället med. Men den blicken behöver förändras, anta andra relationer, sannolikt bli mer ödmjuk, samarbetande och uppoffrande. Detta går bara att utforska och utveckla genom att vara på plats och röra sig i landskapet. Att göra den till en del av både kollektiva och individuella önskemål och behov.

Det är gott att vandra ensam, men om man vandrar två eller fler blir det dialogiska mellan stadsvandraren och miljön till ett samtal, ett prövande, ett emotsägande, bekräftande, en möjlighet att tiga, överdriva, vara disträ – som man som invånare ofta är – eller demonstrativt uppmärksam.

En vandring i staden är sällan kronologisk, staden radar inte upp sig på ett historiskt omedelbart begripligt sätt, byggnader från olika tider, överblivna trafiklösningar som bara bitvis har uppgraderats eller förenats med nya lösningar för sentida behov återfinns ständigt. Stadens berättelse är uppbruten, full av tillbakablickar och omkastad tidsordning. Den kritiska stadsvandringen innebär därför också en utmaning att sätta samman stadens narrativa brottstycken, se var tråden är bruten, var berättelserna löper parallellt. Alla rum öppnar sig i nuet och dess trådar till det förflutna ser olika ut beroende på när i tiden du kliver in.

Det finns en tämligen omfattande historik och tradition av vandrandet som kritisk aktivitet som föregår och griper in i mycket av vad jag här nedtecknar. Den senare tiden av fysiska utforskningar i rummet, som naturligtvis kan sägas bygga på traditionen från situationisterna och phychogeography, har ändå en tydligare udd till att söka och avkläda politiska processer, och hur de manifesteras i rummet. Helt olika verksamheter och inriktningar kan här samsas för att formulera en hållning gentemot den planerade livsmiljön: empirisk, urbanmorfologisk, fenomenologisk och konstnärlig.

 

Lucius Burckhardt, för att återvända till honom, var mycket kritisk till hur begreppet ”design” hade börjat användas under efterkrigstiden, som om ”god design” bara handlade om en materiell, iakttagbar form. ”Design är osynlig” är också titeln på ett av hans mer uppmärksammade verk. Burckhardts främsta exempel på tankegången bakom devisen löd:

Den bästa designen är osynlig, den finner du hos en spårvagn som kommer om natten enligt tidtabell och hämtar upp passagerna vid hållplatsen. Bakom det synliga objektet ”spårvagn” existerar en osynlig design, en ordning: körscheman, lagar, budgetar, politiskt arbete, ekonomiska och sociala relationer och förhandlingar som alla har samverkat till att spårvagnen kommer om natten, enligt tidtabell och hämtar upp passagerarna. Det spelar ingen roll hur vacker spårvagnen än är, om den inte kommer! Aldrig tidigare har man bekymrat sig så mycket om estetik som idag, haft så många åsikter och utkämpat så många strider. Meningslösa strider, då den djupare förståelsens av designens ändamål och tillkomst hastigt har gått förlorad.

Spårvagnsolycka i Stockholm 1952. Foto från Stockholmskällan

För en författare som J. G. Ballard förlorade det moderna livet känslomässig sensibilitet med industrisamhällets utveckling. Den moderna människan blev oförmögen att engagera sig direkt med sin omgivning, utan var tvungen att få miljön medierad i form av bilder från tv och reklam. Resultatet har blivit en banalisering av vardagen. För Ballard blev ”icke-platserna”, särskild motorvägar, i den samtida staden de mest representativa parametrarna som signalerade hur extrem vår position i världen blivit.

Just icke-platserna är något som alltjämt de kritiska stadsvandrarna särskilt har intresserat sig för. Det kan handla om övergivna industriområden, tomma planeringsfält mellan storskalig infrastruktur eller storstadsnära landsbygd med skiftande funktioner. Men det kan också handla om mindre glapp i gatan, en omdragen spårvagnsräls, en lastkaj mittemot ett påkostat bostadshus, som signalerar gränser och ny rumslig fördelning.

Nyckeln för att finna ett nytt engagemang för staden har ofta just varit att aktivera rum som kanske just uppfattats som meningslösa, överfunktionella mellanytor; fula, förstörda eller övergivna, genom att medvetet förändra den rumsliga användningen eller bryta mot oskrivna eller skrivna regler. Lucius Burckhardt väckte uppmärksamhet när han höll ett av sina seminarier i trafikplanering och hermeneutik på en parkeringsplats utanför en livsmedelsbutik i Kassel. Många som inte hade registrerat sig på universitetskursen kände sig uppenbarligen indragna i diskussionerna som fördes på parkeringsplatsen i och med att de själva passerade mellan bilen och matbutiken.

Iain Sinclair har skrivit: ”Konceptet ’flaneur’ är sedan länge överspelat. Vi har trätt in i ”stalkerns” era; resor gjorda med ett syfte: skarpögda och ofinansierade. Stalkern har varit vår förebild: bakslugt liftande, inte söla, inte släntra. Det finns ingen tid att avnjuta reflektionerna av varorna i skyltfönstren, eller beundra Art Nouveauns smideskonst. /… / Stalkern är en vandrare som svettas, en vandrare som vet vart hen är på väg – som vet att hen följer upp ett spår – men inte varför, eller hur.”

Gruppen Stalker/Osservatorio Nomade grundades i början av 2000-talet i Rom. De använde sig framför allt av studenter och skolungdomar för anarkistiska stadsvandringar, vars principer och direktiv sammanfattades i ett ”Stalker Manifesto” för hur man skulle komma åt de dolda lagren i staden och få en möjlighet att känna maktstrukturerna bakom den form som tillkommit och försvunnit. Tre av gruppens ”regler” för de ”linjära stadsvandringar” de företog i Roms utkanter löd:

1. Kliv aldrig tillbaka – gå igenom grindar, dörrar, portar, över fält och taggtråd…!

2. Acceptera inte ”privat egendom” utan gör alla arealer i staden tillgängligt för vandrandet och senare,

3. Finn sätt att möta ”den Andra” och engagera dig i icke-banala samtal med främlingar.

Detta var stadsvandring som provokation snarare än som deltagande. Manifestet syftade till att få bort föreställningen om stadspromenaden som någonting apolitiskt, ett beundrande av historiska monument och vackra palats. Den kritiska vandringen ville egentligen ta tillbaka stadsrum som gått förlorade för medborgarna, eller öka närvaron och angelägenheten hos invånare som inte reflekterat över vad det egentligen kunde innebära att ha ”rätt till staden”.

 

Även om den kritiska stadsvandringen oftast har förknippats med aktivister från den politiska ”vänster”-sidan; medborgargrupper, gräsrotsrörelser, byalag, alternativa forskare och lärare, så är vandrandet i sig såklart ideologiskt neutralt.

”Hur ska vi någonsin få tillbaka ett stadsliv om inte de etablerade klasserna vågar gå på gatorna?”, frågade sig Philadelphias stadsingenjör Edmund Bacon på 1950-talet. Utflyttningen till förorterna hade gått i svindlande fart efter kriget. Äldre, täta stadsdelar med tegelradhus fick allt fattigare invånare och förföll. En levande stad var för Bacon oupplösligt förenad med att gå. För att vinna tillbaka medelklassen ordnade staden vandringar i historiska kvarter och lyckades genom omfattande saneringsprogram få välbärgade förortspar att bosätta sig i stadsdelar som Society Hill. Som en följd fick minoritetsgrupper och arbetarklassfamiljer maka in sig i angränsande Public Housing-områden. Men den processen fanns det ännu inte något sammanfattande begrepp för.

Ungefär samtidigt började Jane Jacobs arbeta med att rädda New Yorks äldre, småskaligare bebyggelse på Manhattan från omfattande höghusbebyggelse, motorvägar och funktionsuppdelning. Hennes argument byggde på kunskaper hon inhämtat som gående i kvarteren kring West Village. Att vara en del av gatulivet hade gjort Jacobs radikal och gåendets metodik blev det skarpaste vapnet i hennes kamp mot stadsingenjörernas storskaliga planer.

Det var en förskjutning av makten. Under större delen av 1900-talet hade vandrarna i städerna svårt att mäta sig i legitimitet och inflytande med stadsbyggandets professionalisering. Den subjektiva, fysiska erfarenheten av stadsmiljöer hade förpassats till hembygdsföreningar och lokala kulturarvsförespråkare. Eller så hade gåendet tillhört konstnärliga kollektiv och politiska subkulturer. Kringströvandet – dérive – som situationisterna praktiserade i Paris, London och andra storstäder under efterkrigstiden var ett slags vilsegåendets ideal, ett utforskande av industristaden med fötterna. Gåendet erbjöd motstånd mot det statistiskt framräknade och begränsande. Gåendet var ett sätt att förvandla tillståndet av osäkerhet som komplexa städer förorsakade till en möjlighet, ett utforskande av det autentiska, undermedvetna landskapet.

När jag åter vill plädera för nödvändigheten i den kritiska stadsvandringens renässans är det inte för att primärt åter utforska ett föreställt autentiskt, undermedvetet landskap. Det är snarare för att åter få grepp om den historiska och politiska verklighet som tilltagande grad fjärmat oss medborgare från engagemang och beslutsprocesser, just i den mening som Lucius Burckhardt avsåg för flera decennier sedan. ”Vi måste bygga upp en promenadologisk etik”, skrev Burckhardt. ”Därför att den väg vi går inte längre är självklar. Den måste vi skapa själva och ifrågasätta när omnipotenta planerare tror sig kunna skapa utan dialog.” I dag måste vi även tillägga andra faror: att transparensen mellan planering och marknad börjar bli grumlig. Och att vi står med en demokrati endast till namnet i våra städer, medan därbakom etableras korruption och de maktfullkomligas dagordning.

Den kritiska stadsvandringen tar ner allt på marken, rör sig med myrsteg om så är nödvändigt och plockar minutiöst sönder de politiska beslutslagrens alla delar. När strävan efter att få syn på den ”osynliga designen” möter urbanhistoria och rummets politik kan en genomgripande förståelse för miljöns karaktär, låsningar och möjligheter äga rum.

Annonser

Om arbetsbok

Arbetsboken skrivs av mig, Håkan Forsell. Här testar jag fältrapporter, tankar och utkast framför allt utifrån mitt arbete som urbanforskare och historiker. För att läsa och ladda ned längre artiklar och bokmanus besök min hemsida, www.hakanforsell.se
Det här inlägget postades i Architecture, Egendom, European urban history, Staden Podcast, stadsregioner, Urban economy, Urban Europe, Urban heritage, urban sociologi och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s