Låtlista Stadens Moskvaavsnitt

Låtlista till Moskvaavsnitten:

Moskva del 1

Sasha shla po shosse (Sasha was walking along the highway)

Group – Neschastnyi sluchai (Thу accident)

 

 

 

Title – Lubov’ vo vremya voiny (The love during the war) – sången handlar om ockupationen av Ukraina.

Artist – Boris Grebenschikov

 

 

 

 

Moskva del 2

 

Kino: ”Electrichka” (med sångaren Tsoi)

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Till häst genom hyresregleringen

Under ett besök på det ungerska nationalmuseet i Budapest fick jag för inte länge sedan syn på ett mindre fotografi i den utställningssal som behandlade första världskriget och krigets efterspel i staden. Bilden föreställde Miklós Horthy, sedermera riksföreståndare i Ungern, när han rider in i Budapest den 16 november 1919 i spetsen av den nationella armén för att befria staden från de rumänska ockupanterna. Det uppseendeväckande med det historiska fotografiet var att det framstod som så urbant trots den stora mängden djur som poserade på bilden. Det fanns en närmast naturlig symbios mellan Horthys vita häst – som elegant balanserade med hovarna på de regnvåta, grå kullerstenarna – de övriga hästarna i bakgrunden och de stora och påkostade hyreshusen som inramade scenen. Hästarna och deras uniformerade ryttare fullständigt intar både stads- och bildrummet; de är majestätiska och gracila aktörer, deras närvaro manifesterar en imponerande, hotfull, inympad maktordning, stigen ur förgångna tider och Horthys vita springare är som ett igenkännbart sigill över århundranden av militäradliga tyglanden och kuvanden som trampar oroligt i gränslandet mellan staden som civilisation och staden som undantagstillstånd.

Miklós Horthy, sedermera riksföreståndare i Ungern, rider in i Budapest den 16 november 1919.

Miklós Horthy, sedermera riksföreståndare i Ungern, rider in i Budapest den 16 november 1919. Foto från det ungerska nationalmuséets samlingar.

De hästar som karakteriserats som strävsamma och trofasta hör sällan hemma i städer. De har arbetat i jordbruket, eller i skogen. Hästen har alltid varit inbegripen i en klassrelation, och trupphästen är inte folklig. Hästar i täta stadsmiljöer har istället varit nära kopplade till polisiär verksamhet, aktioner, upprensningar. Det finns ikoniska bilder som snabbt flimrar förbi i min inre historiebok: Hjalmar Branting som knappt undkommer polishästarna på Skeppsbron i samband med hungerkravallerna i Stockholm 1917. Ockupationen av kv. Mullvaden på Södermalm som krossades av kravallutrustad polis och hästar i september 1978. Eller från senare år polisrytteriets ingripanden under Göteborgskravallerna 2001. Hästen har varit det djur som överheten tämjt och drillat och som fått dess känslighet, lyhördhet, lynnighet och mod att verka som ett vapen för kontroll.

Men där, på det ungerska nationalmuséet med den svartvita bilden på Horthy till häst framför mig, var det en särskild typ av fotografi jag mindes; en genre som jag sett tidigare, i Stockholm vid mitten av 1980-talet. Foton som förmedlade auran av en epok. Ett vardagsrum i en våning på Torstenssonsgatan på Östermalm, inte långt från Oscarskyrkan där fotografier hängde på väggarna, avbildande hästar och ryttare i övningar, uppställningar och parader, inte sällan med Valhallavägens massiva stenhusfasader som avlägsen fond, om bilderna var tagna från Svea Artilleris kasernområde, annars med vyn mot det öppna Ladugårdsgärdet. En gammal officersvåning där en av mina vänner bodde. Det var inte mina kvarter. Jag var bara kortvarig gäst.

*

I augusti 1986 ryckte jag in för att göra militärtjänst i Kungl. Livgardet till Häst på K1:s stora kavallerikasern med logement, stall, ridhus och marketenteri på Lidingövägen. Den försvarsutbildningen jag skulle genomgå var som militärpolis, men det som framför allt upptog min tid var övningarna inför den beridna högvakten. Jag hade hamnat i ett uppvisningsregemente av hävd. Av de drygt femtio beväringarna som började tjänstgöringen samma dag var vi endast sex stycken som inte kunde rida sedan tidigare. De flesta hade ansökt om placeringen: lantbrukarynglingar från större gårdar i Mellansverige; södra Västmanland och Nyköpingstrakten, söner till företagare med hästintresse i Danderyd, ett tiotal bodde hemma hos föräldrarna i hus på Lidingö eller i lägenheter på Östermalm, där den militära bakgrunden ofta var närvarande. I övrigt kom vi från Stockholmsförorter, från radhusen. Ett par killar var ”svartskallar”, vilket de ständigt fick höra, särskilt av befälen. Men det var den enda öppet aktiva socialdemokraten som råkade värst ut i form av återkommande påhopp och trakasserier.

Uppvändning och avsittningsmanöver efter ridträning på kavallerikasernen, foto Försvarsmakten.

Uppvändning och avsittningsmanöver efter ridträning på kavallerikasernen, foto Försvarsmakten.

I och med att den allmänna värnplikten i Sverige utvidgades i slutet av 1800- och början av 1900-talet berördes plötsligt i stort sett alla unga män i varje åldersgrupp av en institution som tidigare varit så radikalt, för att inte säga brutalt, annorlunda än det civila livet. Före värnpliktsreformen hade män oftast sökt upp den militära yrkesbanan och valt utbildningen. Nu följde en form av tvångsenrollering. Det var i den historien och traditionen av uppifrån beslutad folklig mobilisering som jag skrev in mig och agerade i under pliktåret vid mitten av 1980-talet. Att göra militärtjänsten på K1 var säreget på flera sätt, inte minst för att denna ”andra värld” makade in sig, fann sig tillrätta och maskerade sig mitt i den vardag som var storstadens. Man kunde ju på inga sätt hävda att Stockholm hade några iögonfallande drag av garnisonsstad år 1986, till skillnad från till exempel Boden, Sollefteå eller Skövde. Samtidigt gick det militära arvet djupare i stadslandskapet än på många andra platser. De civila och de militära rutinerna, institutionerna och byggnaderna blandade sig med varandra i stadsmiljön, särskilt på Östermalm och på Gärdet, som sedan länge varit områden vikta åt krigsövningar, kaserneringar, uppvisningar och festivaliseringar av militär makt.

I krigsväsende och i religion återfinns de långa rottrådarna till kulturen; förbindelser och ordningar som kan springa över en eller två generationer men fortfarande ha en tongivande inverkan på mentaliteter, värderingar och minne. I vespergudstjänsterna i Gustav Adolfs kyrka – garnisonskyrkan som en gång utövade den officiella självavården över alla Ladugårdsgärdets förband – var det som att ett särskilt koncentrerat stråk av den arkaiska över- och underordning som omsorgsfullt transfusionerats in i Östermalms blodomlopp fördes vidare till nya generationer. Jag fann besöken och de tidiga gudstjänsterna obegripliga och tunga i sina tillkämpade konserveringsförsök. I kolonner längs Karlavägen, och med hornmusikkårens psalmackompanjemang ännu ringande i öronen, blev vi omåkta av det nyrika åttiotalet. Det var en tid som tyngdes av det välfärdsstatliga arvet att till varje pris måsta nedförhandla, skingra eller trycka bort sociala och ekonomiska skillnader. Det var ett samhälle som under lång tid hade samlat så många av sina insatser kring klasslöshetens kommunion att det med tiden blivit sammantryckt, och kanske även något deformerat. Utåt sett kunde man kanske få intrycket att detta var behändigt, att alla önskningar och behov fanns samlade på en liten yta, att den socioekonomiska kartan hade blivit vikt många gånger för att rymmas i den planerade världen.

Kavalleriet vid Nybroplan Beridna högvakten, foto 1961 Herbert Lindgren.

Kavalleriet vid Nybroplan Beridna högvakten, foto 1961 Herbert Lindgren.

Men vänt ut-och-in dröp det av klassmarkeringar och -motsättningar. Det visste vi egentligen alla mycket väl; att våra marschkolonner fördes i en väl uppgången fåra. Ladugårdsgärdets hela gestaltning, den garnisonerade stadsdelen, landskapets planering och skydd mot att bebyggas var en lång tematisering av makt- och klassrelationer. Vid mitten av 1980-talet var det ännu en ny, obekant terräng för många, inklusive mig själv, som vi hade att finna oss tillrätta i. Vissa hade en riktning och tanke bakom tjänstgöringen, som stack ut från den inhemska lojheten och acceptansen.

”Shoufrun, vad är det för jävla namn!” skrek officeren till en av de värnpliktiga, enligt naturlagen om maximalt tillämpbar penalism som följde med militär verksamhet.

”Iranskt.”

”Och vad i helvete gör då Shoufrun i den svenska armén.”

”Tjänar mitt fosterland.”

Det gällde att finna sin roll i denna patetiska teater som alla institutioner som byggde på nationalism i grunden utgjorde. Shoufrun, Hossein i förnamn, berättade sedermera att hans far – som tagit familjen ut ur Iran efter revolutionen 1979 – hade påbjudit sina tre söner att göra militärtjänst i Sverige. ”Så vi alla snabbt finner oss tillrätta och blir respekterade i vårt nya land.” Hossein var den yngste brodern. Militärtjänsten innebar kreditvärdighet som medborgare. Det var en transaktion med betvingande paragrafer: du ger ett löfte om att din unga kropp står till förfogande, att du är beredd att offra ditt liv för att i gengäld kunna tillhöra, vinna rättigheter och bli bejakad i en gemenskap. Det är lätt att glömma bort, och särskilt då, 1986, när den världspolitiska kontexten var synnerligen tunt vidareförmedlad i den svenska periferin och de flesta som jag sedermera skulle kalla mina vänner på enklaste sätt hade undvikt att göra lumpen – då, vid denna tidpunkt, framstod alla argument för att man borde göra militärtjänst som obegripligt pretentiösa, tyckte jag. Jag stod inte ut med att höra sånt prat, utan utgick från att de flesta liksom jag själv bara ville få det överstökat.

*

Den stora garnisonsbyggnaden på Lidingövägen hade färdigställts samtidigt som Stockholmsutställningen 1897, och delvis av samma arkitekt, Erik Josephson, verksam vid Kungl. Fortifikationen. Josephson hade tillsammans med Ferdinand Boberg ställt ut gipsmodeller på militärbyggnaderna i staden under utställningen och på så sätt fört vidare den gamla traditionen av imaginär verklighet och föreställd konfrontation – simulacrae – som förbundits med krigets infrastruktur alltsedan Ladugårdsgärdet hade börjat användas som militär övningsterräng på 1600-talet. Stormaktstidens härskare byggde läktare för hovet att titta på krigsövningarna som överlag var våldsamma skådespel där man prövade ut minor och handgranater och riktade artillerield mot Lidingön och applåderade den brinnande skogen i fjärran. Under 1700-talet övergick krigsövningarna i paraduppvisningar och militär teater. Ladugårdsgärdet blev huvudscen för ett kungligt nöjesliv, en tältstad upprättades mellan Borgen och Djurgårdsbrunn som ett slags festivalområde om somrarna för hovet och överklassen från Gustav III:s tid. Det iscensattes nattliga attacker och välklädda låtsaskrig, det superades och exercerades, och särskilt Livgardet blev ett påfågelregemente för Stockholms befolkning. Det är först med den nationella vanäran som följde på förlusten av Finland 1809 som Ladugårdsgärdet förvandlades till en blygsam variant av kontinentens marchfält. Den uppländska terrängen av bergknallar och dungar, diken och gärdesgårdar dränerades och fick förstärkt yta av torv för att den skulle få karaktären av öppen hed.

Postkort på den nyuppförda kavallerikasernen på Ladugårdsgärdet, 1898.

Postkort på den nyuppförda kavallerikasernen på Ladugårdsgärdet, 1898.

Gärdets öppna hed, den konstruerade militära topografin, var helig mark för K1:s Livregemente till häst. Här förgrenade sig ridvägarna och över de öppna fälten ägde slutritten rum i full galopp, för de som hade modet. Fram på vårkanten hade jag som hästovan lärt mig ridvägarna runt Kaknästornet, i Lill-Jansskogen, till Stora skuggan, och Husarviken. På kavallerikasernen och i stallet förekom regelbundet helgtjänstgöring och då kunde man i mindre grupp få rida med den ansvariga officeren längs Djurgårdsbrunnsviken och tillbaka till kasernen över Djurgårdsbron genom Östermalm. Det var en rutt intecknad av kavalleriet sedan länge. Carl Jonas Love Almqvist har skrivit om Ladugårdsgärdets invånare, hur annorlunda de var mot resten av Stockholm ”genom den täta inblandningen och oavbrutna bekantskapen med de garnisonerade trupperna som redo genom gatorna”. Hästarna var Östermalms fribrev som berättade om att stadsdelen, trots alla socialdemokratiska pålagor och pinsamheter – varav det värsta övergreppet hade varit servicekvarteret Fältöversten från 1972 – bar utvaldhetens adelsmärke och monarkins välsignelse. Kavalleristerna red upp längs Narvavägen. Och på den häst jag oftast fick mig tilldelad, Oidipus – en otrevlig valack när han stod still men eftergiven i god fart och med ovanligt hög mank för det nordsvenska halvblodet, på 1,75 – kunde jag nå direkt insyn i våningarna på första våningsplanet. Rum efter rum av vackra möbler och stora speglar, eldstäder, ornamenterade kakelugnar och chiffonjéer flimrade förbi i lätt trav. Jag föreställde mig att dessa hem – vissa uppskattningsvis två-tre gånger större än mina föräldrars kedjehus i Hässelby villastad – sov. De övervintrade. I väntan på något som skulle få dem i rörelse igen, befolkade och värdefulla. Jag såg sällan några människor, varken i hemmen eller på gatorna dessa tidiga helgmorgnar. Senare förstod jag att den slösande tomheten var Östermalms själva signum. August Strindberg älskade Riddargatan just därför: ”Ingen människa syns på den; inga butiker öppna väggarna; den är förnäm, igenstängd, öde, fastän de stora husen innesluta så många människoöden.” På Östermalm ska det aldrig hända något. Liksom översteprästerna i den sumeriska staden Ur i förhistorien hade tillägnat sig ett övermått av rum för sin verksamhet; liv, familjer, ritualer – så var själva ytorna, de slösande och oanvända, en fundamental gestaltningsform i överordningens arkitektur.

Morgonritt Strandvägen hörnet Torstenssonsgatan, 1967, foto Lennart af Petersens Stockholmskällan.

Morgonritt Strandvägen hörnet Torstenssonsgatan, 1967, foto Lennart af Petersens Stockholmskällan.

Men det fanns även smågator och bakgårdar där den blandade staden var en realitet på Östermalm på åttiotalet. Jag sökte mig ett inackorderingsrum och fick efter månader av ihärdigt letande hyra ett mindre rum hos en dansinstruktör som bodde i en lägenhet på Linnégatan. Han tyckte om att betona på vilka märkliga vägar han själva hade ”kommit över” hyreslägenheten. Det var det alla ville göra i Stockholm: komma över något; billigt, centralt. Det fanns en annan inneboende, en mycket mager man som knappt pratade. Jag antog att han också var någon slags dansare. De gick bägge omkring i slitna balettskor när de var hemma. Jag uppfattade mig själv som grov och pinsamt levnadsoerfaren i deras sällskap. Jag hade ljugit och sagt att jag pluggade psykologi på universitet, övertygad om att jag inte hade fått hyra rummet om jag sagt som det var, att jag gjorde lumpen. Dansinstruktören var i stort behov av pengar, jag fick betala honom tre månaders hyra i förskott mot en kvittens på ett linjerat kollegieblockspapper. Mina kläder luktade alltid stall och häst, fastän jag duschade och bytte om på logementet. Men jag fick aldrig några frågor. Och i lägenheten var jag osynlig och höll dörren stängd.

*

Andelen hyresrätter på Östermalm år 1986 var 74 procent. Det var en stadsmiljö som ännu präglades av många små hyresvärdar. Den borgerliga och militäradliga auran med gamla investeringar och ärvda materiella tillgångar blev ständigt avbruten och störd av andra brokiga existenser som slungats ut till gårdshus och smålägenheter i kvarteren. Stockholms Bostadsförmedling förmedlade lägenheter med rivningskontrakt, andra bodde i andra hand. Via lumparkompisarna lärde jag känna jämnåriga som verkade ha kommit så mycket längre, tagit livet i egna händer. Vi drack burköl hemma hos en tjej, bara var några år äldre än jag, som bodde med sin ettochetthalvt-årige son i en tvåa med dusch i källaren i ett gårdshus på Skeppargatan. Huset präglades av ett kompakt mörker och utifrån de samtal jag minns var det som om vi alla förberedde oss på det värsta.

För de som bevakade detta revanschistiska möjlighetsfönster – ett fönster som just under dessa år alltmer högljutt hade börjat stå och slå – var just Bostadsförmedlingen ett laddat gevär som kunde gå av när som helst och i vilken riktning som helst och förstöra alla planer. Skräcken fanns särskilt i den sammansatta termen ”social förtur” – något som i realiteten utgjorde en nästan obefintlig kategori bland hyresboende på Östermalm. Föreställningen att man kunde plötsligt bli konfronterad med en ensamstående mamma med skrikiga barn, skräniga ungdomar, en alkoholist i gårdslägenheten – eller en invandrare! – som granne.

Östermalm var en ovärderlig marknad, men med förhinder: det fanns knappt någon marknad, åtminstone av fastighetsekonomisk karaktär. ”Den som har en tvåa på Östermalm kan få en trea på Norrmalm, en fyra på Söder, en femma i Solna”, skrev Per Wästberg 1962 enligt det bytesvärdessystem som då var den enda transaktionsmöjligheten. Östermalm hade fram till mitten av 1980-talet befunnit sig i ett slag limbo. Samhällseliten hade sedan länge upptäckt och attraherats av andra delar av staden; Bromma, Lidingö, Djursholm. Östermalms befolkning hade år 1900 utgjort 21 procent av hela Stockholm. Den siffran hade år 1985 sjunkit till drygt 5 procent och medlemmarna i socialgrupp I var inte längre i majoritet. Likväl var hyresgäster och hyresvärdar medvetna om vad som kunde ligga och slumra. När hembud infördes i lagen om ”rätt till fastighetsförvärv för ombildning till bostadsrätt eller kooperativ hyresrätt” (1982:352) förändrades relationen mellan privata hyresvärdar, hyresgäster och stadens myndigheter radikalt. Det för mig tillbaka till minnet av fotografierna på väggen i våningen på Torstenssonsgatan där min lumparkompis bodde med sina föräldrar och äldre syskon. Pappan hade gradbeteckningen överstelöjtnant och arbetade i det ogenomträngliga garnisonskontoret på Lidingövägen bredvid kavallerikasernen. I detta hem rådde ett intensivt arbete för att förbättra och säkra boendesituationen. Hyresgästerna i fastigheten på Torstenssonsgatan hade gått samman och övervägde att anmäla fastighetsvärden för vanvård av egendom och decennier av eftersatt underhåll. Planen var att via tvångsförvaltning kunna förvärva huset till ett bra pris och för det ändamålet hade man bildat en bostadsrättsförening. Den hyresdrivna bostadsrättomvandlingen av privata hyreshus blev under 1980-talet särskilt påfallande i en stadsdel som Östermalm.

Det fanns plötsligt en väg att omvandla socialt och kulturellt kapital till ekonomiskt. Därför handlade det om att få makt över husen. Det var det viktigaste: att kunna bestämma över tillgängligheten och sköta in- och utslussningen; att äntligen kunna få älska sina grannar för att man kontrollerade de sociala och ekonomiska förhållandena och transaktionerna dessa grannar levde under.

Statens Institut för Byggnadsforskning konstaterade i en sammanfattande rapport från 1988 att Bostadsförmedlingen spelade en allt mindre roll i förmedlingen av hyreslägenheter på Östermalm under 1980-talet. Istället var det en marknad styrd av ”kontakter, vänskaps- och släktband [som] illustrerar vikten av det vi kallar för sociala resurser när det gäller att få bostad på en attraktiv delmarknad.” Många hushåll hade stora resurser, men de kunde inte entydigt sägas vara av ekonomisk karaktär. De löste sina bostadsbehov inom en relativt liten, sluten och homogen sociogeografisk sfär. Det var en delmarknad som följde en egen ordning. Successivt kunde nu Östermalm tas tillbaka ur Sossesveriges grepp och återfå sin simulacrae av upphöjdhet, inflytande, ledarskap och placering i toppen av befälsordningen.

Remonter, dvs unghästar vid Svea artilleriregemente, Valhallavägen, under beredskapsåren 1942.

Remonter, dvs unghästar vid Svea artilleriregemente, Valhallavägen, under beredskapsåren 1942.

Den militära bebyggelse och infrastruktur som alltjämt existerar på Ladugårdsgärdet och Östermalm är anmärkningsvärd. Tre garnisonsregementen har haft sina kaserner vid Storgatan, det gamla kungliga lustslottet Fredrikshov användes länge som kasern och uppställningsområde för de beridna trupperna. Innan garnisonskasernen på Lidingövägen uppfördes fanns redan Svea artilleris stora anläggningar vid Valhallavägen. Adeln hade sedan 1600-talet byggt malmgårdar i närheten av övningsfälten, inhägnat och beskyddad sina revir. På 1850-talet fanns det uppemot 8.000 hästar i stadsdelen och mot slutet av 1880-talet hade Östermalm och Ladugårdsgärdet alltjämt den största andel hästar av alla stadsdelar i Stockholm. Långt ifrån alla hörde dock till de militära verksamheterna. Adresskalendern talade om adelsmän, ämbetsmän och borgare – men mantalslängderna räknade samtidigt upp långt fler arbetskarlar och ”män utan anställning”. Under vaga beteckningar var kvarteren delvis djupt proletära. Östermalm tillkom som simulacrae över en förnäm stadsdel, länge var isen tunn och man kunde kliva rakt ned i underklassen.

Redan vid sekelskiftet 1900 ansåg civila beslutsfattare att Ladugårdsgärdet måste lämnas helt som militärt övningsfält, eftersom både Gärdet och Norra Djurgården behövdes tas i anspråk för bostadsbebyggelse. Men utfasning skedde långsamt, och till slut inte alls. På 1920-talet hade kronan och Stockholms stad slutit det så kallade Gärdesavtalet som medförde att östra delen av Gärdet norr om Valhallavägen bebyggdes och Tessinparken anlades under 1930-talet. Både kavalleriet och Svea artilleri såg sig hotade i sin verksamhet av byggnadsutvecklingen. En korthållsbana byggdes för K1:s räkning på den blivande Erik Dahlbergsgatan, men skjutbanan revs efter några år på grund av att bullret av skottsalvorna var för högljudda och störde de boende. Nya gatusträckningar på 1940- och 50-talet in på Gärdets övningsfält gjorde att ridpadockar och hagar togs bort. Men sen stannade exploateringen av. Det var först vid mitten av 1980-talet som frågan om Gärdets bebyggande återigen blev aktuellt.

Högvakten från kavallerikasernen på Sturevägen - nuvarande Lidingövägen - 1938. Stockholmskällan.

Högvakten från kavallerikasernen på Sturevägen – nuvarande Lidingövägen – 1938. Stockholmskällan.

Varje ansats att få fortsätta bebygga de områden som användes av militären motarbetades intensivt av officerare och inflytelserika invånare på Östermalm. Stockholms stad hade övertagit Starrbäcksängen 1984, som tidigare hade varit ett stort militärt övningsområde och som hade utelämnats från 1930-talets exploateringsplaner eftersom det hade ansetts för sankt och vattenrikt. Det kommunala Stockholmshem fick markanvisning och en stadsplan utarbetades av Alexander Wolodarski. La Butt Rouge utanför Paris var uttalat den viktigaste förebilden till de postfunktionalistiska byggnaderna. På K1 låg föraktet mot bostadsplanering och den socialdemokratiska bostadspolitiken i öppen dager. Exklusiviteten som präglade Gärdets miljöer skulle inte offras för bostadssökande som lika väl kunde flytta ut till förorterna, var åsikten bland såväl officerare som anställda.

*

Det centrala för alla på K1:s kasern var hästarna. Skötsel och ridövningar bestämde dygnets koreografi. Stallen och ridhuset – som kavalleriet delade med polisrytteriet – var de byggnader på anläggning i vilka man uppehöll sig mest. Uppställningsplatserna var påfallande stora, planerade för en mängd ryttare och hästar som inte fanns där längre. Strax efter andra världskriget hade K1 rymt nästan 450 hästar. Det var faktiskt inte svårt att föreställa sig den mängden, för leden kunde ibland kännas väl glesa och hästarnas hovar ekade rastlöst över exercisplatsen och mellan kasernväggarna.

K1 hade en gång utgjort ett samhälle i sig, helt självförsörjande inom många områden. Det hade funnits hantverkare, skräddare, skomakare, sadelmakare, målare, snickare och plåtslagare. Västra gavelflygeln och i särskild länga bakom ett av stallen hade varit de civilanställdas hem. Familjer till officerare bodde på kasernområdet. Under 1950- och början av 1960-talet gick barnen i Engelbrekts folkskola vid Östra station, och om man valde och kunde läsa vidare fortsatte kasernbarnen i Norra Real vid Roslagsgatan. När man läser minnesnedteckningar om barndomsår på K1 från mitten av 1900-talet återkommer en vidareförmedlad känsla av tacksamhet över att den militära verksamheten hade medfört att så mycket av natur och landskap i Stockholm hade bevarats: ”… allt som hörde till livet på K1 var för våra skolkamrater något i hög grad exotiskt. Att få röra sig på stora ytor inom kasern eller i skogsområdena utanför bort mot Fiskartorpet var något fantastiskt för ett storstadsbarn…”, skrev ett av officersbarnen i en minnesbok från slutet av 1980-talet.

*

Jag försöker fånga en känsla, en övertygelse bortom den egna biografin, när jag skriver ned dessa reflektioner, varför staden från hästryggen hade en tydligare kropp och en varmare andedräkt, som har saknats under senare tid. Kan det bero på att åttiotalet var det sista analoga decenniet? En sista anhalt i den långa berättelsen om den tröga friktionens underkastelse som gjorde tidsandan delvis oskiljaktig från decennierna tidigare: de pliktmässiga skolåren, pengarna på en sparbanksboken, kötiden i Bostadsförmedlingen. Och där utgjorde de skrittande trupphästarna genom den första frosten i Lill-Jansskogen en kvarleva, en skärva av något mycket större; en obruten rörelse genom skogen och längs stigarna som följde med in i logementen, i stallen och i ridhuset. Ett landskap i staden som gick att begripa likt en skrift, att läsa för de som befanns sig där just då, de som var lokala, de som var outbytbara. Jag tänker att i det analoga Bristens Rike, där hästen är en av de uråldriga väktarna, tog man ofta del i relationer som ärvts, utan att de behövde iscensättas. De gjorde vardagen ibland ospektakulär, kvävande och långtråkig. Men den höll ihop. På åttiotalet hade naturligtvis tiden sedan länge svept hästens bärande samhällsfunktioner åt sidan. Vi befann oss i en symbolvärld, men med reella implikationer: Vi vårdade, tvättade och utfordrade den animaliska bäraren av det politiska, en vapendragare till zoon politikon, en kumpan och allierad, i en stadsmiljö som delvis var skapad för makten och djuret som ekipage.

Ett par år efter muck råkade jag av en tillfällighet på några av K1:s hästar igen, pensionerade på en gård utanför Rimbo i Uppland stod de och betade i sommarhagen. Gårdsarbetaren som ställde upp sneda gärdesgårdspinnar letade ord för att förklara varför han inte hade satt upp elstängsel kring hästhagarna, men däremot kring de andra kreaturen på gården:

”Du spärrar inte in en adelsman, du måste lita på hans ord.”

 

 

Ursprungligen publicerad i tidskriften Ord & Bild, 80-talsnumret, 2015/5. Nytt bildmaterial i denna nätpublicering. Stort tack till redaktörerna Ann Ighe och Patricia Lorenzoni.

 

Publicerat i Architecture, Bilder från igår, Stockholm, Sverige | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

En enkel över Egeiska havet

Grekiska flyktingar lämnar Smyrna i september 1922. Foto Open Library, US.

Grekiska båtflyktingar lämnar Smyrna i september 1922. Foto Open Library, US.

Samothrake, Thassos, Kavala, Krinides, Thessaloniki är orter som alla bär flyktingars och flyktens realitet och minnen. Jag pratar inte framför allt om i dag, utan om den katastrof som drabbade Mindre Asien 1922-23 då massiva fördrivningarna av greker från Mindre Asien, och muslimer från i dag grekiska regioner som Thrakien och Makedonien, följdes upp med organiserat befolkningsutbyte mellan Grekland och den nya nationen Turkiet, som återuppstått ur askan efter det ottomanska rikets undergång.

Det var i denna process Smyrna blev Ismir, Kalipolis blev Gelibolu, Potamia blev Güneysu. Grekerna var bara ett av flera folkslag som drevs ut – i andra delar av det nya Turkiet var det assyrier: Arbo blev Tasköy, Zaz blev Izbirak – eller armenier: Zeytun blev Süleymanli, Vostan blev Gevas… man kan hålla på i evigheter att namnge exempel på hur den turkiska nationalismen homogeniserade sina gränser.

I delar av Grekland, för att återvända hit, är flykten ännu levande minnen, åtminstone för de som bor i norra Egeiska havsregionen. Öarna Samothrake och Thassos har varsitt flyktingmuseum – skylten utanför lagerhuset i Thassos gamla hamn är felstavad, berättar att man har ett museum över ”Greek Refugge” – muséet har öppet varje dag mellan 19-23. Öppettiderna visade sig vara en sanning med säsongsmodifikation. Men ändå: det är detta museum och ett arkeologiskt över öns antika förflutna som uppbär det institutionella minnet i samhället. Det säger något om vikten av det som hände under mellankrigstiden.

Museum över flyktingarna från Mindre Asien på Thassos.

Museum över flyktingarna från Mindre Asien på Thassos. Foto HF.

Eftersom jag tillfälligt arbetar i Svenska institutets gästhem i Kavalla i nordöstra Grekland har jag inte kunnat undgå hur flyktingtemat framför allt slår an en historisk identitetssträng mäktigt tongivande i dessa regioner.

På Thassos sägs närmare 40 procent av invånarna vara två-tre generationer från en flykting från Mellanöstern. Krinides fördubblade sitt invånarantal med anledning av att flyktingar från Mindre Asien tilldelades mark av staten för bostadsbyggande under 1920-talets nöd.

Kavalla inrättade en ny myndighet och ägnade hela sin kommunala bostadsproduktion efter 1924 fram till andra världskriget åt att bygga för flyktingar. Det är faktiskt de enda genomplanerade ”settlements” som man kan finna, med ett något tränat öga, i den i dag ostyriga och bitvis svårt nedgångna staden: Pentakossia med sina enkla terrasserade kvarter ned mot havet, eller Agia Varvara som avslöjar hur området måste ha sett ut och betraktats på 1920-talet: som en utkant av staden, med låga markvärden långt från hamnen, tobaksindustrin och de kommersiella kvarteren.

De små husen, som oftast skulle delas mellan fyra familjer, uppförda i billigaste material från mitten av 1920-talet hukar nu förfallna och såriga vid foten av flerfamiljskomplex från 1980-talet.

De små huset i Agia Varvara, uppförda för flyktingfamiljer som kom till Kavalla från Mindre Asien under 1920-talet.

De små huset i Agia Varvara, uppförda för flyktingfamiljer som kom till Kavalla från Mindre Asien under 1920-talet. Varje hus beboddes oftast av fyra familjer. Foto HF.

Pentakossia med sina enkla terrasserade kvarter, trädgårdsstadsinspirerade, enkla bostäder för flyktingar från 1928.

Pentakossia i Kavalla med sina terrasserade kvarter, trädgårdsstadsinspirerade, enkla bostäder för flyktingar från 1928. Foto HF.

Bland Thrakiens och Makedoniens invånare har många traderat ett annat hemland inom familjer än det som utgör dagens Grekland. Det kan synas som att variationerna och olikheterna mellan flyktingarna och den befintliga befolkningen inte var så stora. Men de flesta ”greker” som flydde från Mindre Asien, eller Svarta havet, hade befunnit sig där i oöverskådliga generation, hade turkiska som förstaspråk. Grekiska var ett liturgispråk. För ”nation”, vad betydde det i vardagen? Det hade väldigt lite med saken att göra. Den verkliga orsaken till fördrivningarna var inte nationalitet, det var religion. ”Grek” var av underordnad betydelse mot att vara ”kristen” när ungturkarna med Atatürk i spetsen skapade det nya landet efter första världskriget. Trots den sekulära retoriken i nationsbyggandet var det de kristna som inte hörde hemma i den konstruktionen, som man vill få bort – snarare än en specifik etnisk grupp.

Thessaloniki tog emot knappt 100.000 flyktingar inom loppet av några få år. Många flyttade in i bostäder muslimska invånare hade lämnat vid befolkningsutbytet. Men det räckte inte långt. I den övre staden, Ano Poli, bebyggdes bakgårdar och öppna platser och den halvpastorala stadsbilden försvann. Den fattiga grekiska staten gav ut lån till flyktingarna för att de skulle etablera sig, Nationernas Förbund skickade bidrag, men i övrigt svällde staden ut över sina breddar när flyktinggrupper tog över eller köpte land och byggde hus, individuellt eller i form av mindre kooperativ, som snart blev nya förortsstadsdelar till Thessaloniki. Och döpte dem till platser de mindes som hem: Neapolis, Troiada och Saranta.

Mustafa Kemal Atatürk var själv född i Thessaloniki, detta ”Balkans Jerusalem”, och under en tid efter fördrivningarna och befolkningsutbytet var de kristna invånarna skrämda inför hotet att Atatürk och den turkiska armén skulle komma och erövra födelsestaden och införliva den i det nya Turkiet.

Men Thessaloniki var homogeniseringens motsats. Staden var känd för sin förmåga att mottaga flyktingar och migranter. Det var inte någon specifik ”europeisk” förmåga, utan snarare låg orsaken i att staden var ottomanskt kulturellt diversifierad till sin karaktär. Det ottomanska riket styrdes av Hanafiskolan inom Sunniislam, den mest flexibla mot andra kulturer och trosinriktningar. Det var detta pre-liberala islamska samhälle, en marknadens, kulturernas och köpskapens smältugn, som det nya Turkiet direkt vände sig mot i sin befolkningsideologi om den rena nationen.

Egeiska havet är en väl inarbetad väg att fly. Det har varit så även långt före 1922, i hundratals, förmodligen tusentals år. Kanske inte så konstigt, eftersom det sker ett geopolitiskt möte av fundamental skala och inverkan just i dessa regioner. Det är seismiska aktiviteter; ekonomiskt, demografiskt – en kulturell förkastningslinje som ibland rör sig oväntat och destruktivt, men som emellanåt också kan fungera överlappande, med utbyten och rikedom. Man måste vara eftertänksam och försiktig i hur man hanterar sådana tektoniska kulturplattor för det finns inga gränser för den våldsamma tragik som kan uppstå om rädslan, hatet och hämndlystnaden mellan människor och samhällen sätter in.

Den lilla resenären, figur från ca 100 f.Kr, Arkeologiska nationalmuseet i Aten, statyn togs med till Aten av flyktingar från Mindre Asien 1922.

”The Little Refugee”, figur från ca 100 f.Kr, Arkeologiska nationalmuseet i Aten, statyn togs med till Aten av flyktingar från Smyrna i Mindre Asien 1922.

 

Publicerat i European urban history, Grekland, Urban Europe | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Tre korta försök om tid och rum

1.

Rummet, skriver den franske författaren George Perec, verkar alltid tamare och harmlösare än tiden. Tiden är en demon under ständig kontroll. Överallt möter man människor med armbandsur men aldrig någon med kompass. Man måste alltid veta det exakta klockslaget, men aldrig var man egentligen befinner sig. Man tror man vet: jag är hemma, på kontoret, på tåget, på gatan…

Jag sitter i en taxi på väg från flygplatsen i Frankfurt. En liten kameralins söker upp mig i baksätet. Det skymmer över motorvägen. Jag frågar om det är galoppbanan i Niederrad vi åker förbi. Chauffören svarar vänligt på bruten engelska att han inte har en aning. Han har bara varit i Frankfurt i två dagar, kommer direkt från Marocko. Färddatorns navigationsdisplay visar att det är 2,3 kilometer innan vi ska svänga vänster. Gatunamn passerar förbi på skärmen likt missade bonuspoäng i ett simpelt dataspel. Telefonen vibrerar av ett sms från min dotter: ”Tror jag åkte för långt m bussen. Den är vid slutstationen. Var skulle jag gått av eg.?”

 

2.

Friedrich Engels kände sorg. Han försökte beskriva den inför en oförstående Virginia Woolf, den ”brutala likgiltigheten, den okänsliga isoleringen som får var och en att endast tänka på sina privata intressen”, och hur denna isolering och likgiltighet blev så mycket mer ”frånstötande när människor trängs nära varandra på smala gator och överbefolkade torg”. Virginia lösgör sig från hans arm och flyter in i mängden. Det misstag du gör, min vän, säger hon, är att du försöker orientera dig. Du försöker finna en väg, nå ett mål, uträtta en uppgift, hinna fram i tid. Om du lade ifrån dig dessa ambitioner skulle du inse att den stora massan, mängden människor på Londons gator som brusar förbi likt tidvatten, skänker lycka och lugn. Ingenstans tänker jag bättre än på en överbefolkad gata, gåendes själv bland andra. Jag förlitar mig, ja, jag faller i den fulla förvissningens skyddsnät, att alla omkring mig endast är upptagna av sig själva; det löftet är vår civilisation skyldig mig.

 

3.

I London snubblar Isaac Newton fram genom gatorna. Han flackar med blicken mellan mobilen och olika grå hinder, kroppar och övergångar som måste forceras. I öronen strömmar musik från spellistan och Isaak koreograferar sin framfart till Skrillex. Han är fullständigt vilse; han skulle inte kunna känna igen en enda gata eller namnge någon byggnad han passerade. Men den lysande juvelen i hans hand visar åt vilket håll han går. Den kan även tala till honom, han trycker den mot örat och lyssnar på rösten som berättar när det dags att vika av. 720 meter kvar, 700, 680, 660…

Isaak förhandlar sin väg fram genom staden i skärningspunkten mellan GPS och MP3. Vad hans sinnen säger är verkligt avviker radikalt från den miljö han befinner sig i. Det är som ett psykotiskt tillstånd. ”Att gå”, skriver Rebecca Solnit i Wanderlust, ”är det sätt som kroppen mäter sig mot jorden”. Men Newtons förmåga att mäta sig mot jorden är beroende av externa system, av opak teknisk effektivitet likt magiska ritualer hos en shaman. Han skjuter en pil in i mörkret och den faller aldrig till marken.

Sir Isaac Newton's House, St Martin's Street, Leicester Square London

Sir Isaac Newton’s House, St Martin’s Street, Leicester Square London.

[Variation på ett tema av Stig Dagerman.]

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ideologisk refill: Kommunistiska städers efterliv

Bröllopspalatset i Vilnius, foto Vilnius Archictectural Archive.

Bröllopspalatset i Vilnius, foto Vilnius Archictectural Archive.

Kommunismen i Central- och Östeuropa lämnade efter sig ett komplext byggnads- och kulturarv som innefattade såväl tidig avantgardism som stalinistiska avenyer och storvulna krigsmonument. De senaste åren har denna arkitektur återupptäcks, inte sällan i form av Soviet-Ruin-Chick-coffee table litteratur som ironiskt beundrar och estetiserar de totalitära, futuristiska formerna och ambitionerna.

Den brittiske arkitekturkritikern Owen Hatherleys grand tour genom socialismens urbana landskap är helt annorlunda, motiverat av ett allvarligt försöka att faktiskt se vad som premierades, och varför, när det gällde form och funktion. I The Landscapes of Communism vandrar Hatherley, tillsammans med den polska skribenten Agata Pyzik, genom socialistiska städers gestaltningsatlas, främst i Europa, såsom den vecklades ut under det korta 1900-talet: Hur gammal hantverkstradition under en tid levde vidare vid sidan av de alltmer storskaliga byggprojekten och hur ambitiösa gemenskapsidéer inom arkitekturen kunde förvanskas till hjärtlösa förvaringsrum för proletariatet under trycket av den politiska makten.

I parlamentsbyggnader, tv-torn, metrosystem, restauranger och mjölkbarer, kyrkor och skolor, biografer, kulturhus och semesterbyar söker han ett plausibelt svar på frågan: ”Vad är socialism?” Finns det en möjlighet att återhämta sig från besvikelserna, från förnedringarna och grymheterna, och se om det består något av värde i dag? Kunde socialismen bygga en annan typ av stadssamhälle än den som återkommande reproduceras utifrån kapital- och företagarintressen?

Uppförandet av Stalinallee, idag Karl-Marx-Allee i Friedrichshain i forna Östberlin, foto BSB 1960.

Uppförandet av Stalinallee, idag Karl-Marx-Allee i Friedrichshain i forna Östberlin, foto BSB 1960. Bostadslägenheterna är i dag mycket eftertraktade, byggda med ett äldre hantverkskunnande inom ramen för en centralstyrd planering.

Det är väl den känslan som ofta har varit dominerande för många av oss som först lärde känna socialismen under den postsocialistiska eran: fanns inte här ett parallellt universum att betrakta? Djupt misslyckat i sin politiska utformning, öververkligt i sin arkitektoniska gestaltning. En icke-fungerande funktionalism. En representation av en framtid som aldrig skulle komma. Men ändå med en vision om den vanliga arbetande människan – hur naiv den än kunde verka – i centrum, bortom marknader och polariseringar. Samhällen som andades lika mycket humanism som fasa.

Warszawa är för Hatherley och Pyzik ett epicentrum för utforskandet av den socialistiska arkitekturens parametrar. Och i Warszawa är det Kulturpalatset – och dess funktion ”social kondensator”, ett begrepp Hatherley lånar av avant-garde rörelsen i Moskva på 1920-talet som beteckning för en byggnad som erbjuder medborgarna en mängd olika aktiviteter – som tydligast visar på förändringen i mottagandet av socialistisk arkitektur. Kulturpalatset har sedan en tid tillbaka blivit nästan maskotlikt omhuldat av en yngre människor som inte upplevt den reella socialismen i Polen. Skillnaden är smått ofattbar om man jämför med hur Kulturpalatset tidigare föraktades; för dess eklekticism, för det imperialistiska påtvingandet av en främmande kropp och som en symbol för det sovjetiska systemets aggressivitet.

Kulturpalatset i Warszawa. Foto: HF.

Kulturpalatset i Warszawa. Foto: HF.

Men det är alltjämt funktionen som social kondensator som har gjort att byggnaden kunna återta sin dynamiska plats – som kulturhus, biograf, simhall, kafé och teater i ett. För en generation född på 1980- och 1990-talet, argumenterar Hatherley, kan vissa offentliga byggnader, som Kulturpalatset, och bostadsområden från den socialistiska perioden, åter fyllas med en längtan efter gemenskapsrum och träffpunkter som inte styrs av ett spekulationssyfte. Den socialistiska regimens kalla hand har dessa ungdomar inte känt av. Men i staden finns ännu byggnaderna kvar av en vision som förvanskades, och de går att åter fylla med idéer om samhället.

Den kommunistiska regimens återuppbyggnad av det medeltida Nikolaiviertel i Berlin på 1980-talet, med industritillverkade moduler och byggelement.

Den kommunistiska regimens återuppbyggnad av det medeltida Nikolaiviertel i Berlin på 1980-talet, med industritillverkade moduler och byggelement.

Hatherly försöker ambitiöst analysera de olika byggnadstyper och funktioner som han stöter på i de socialistiska städerna; från kiosker och biografer till tv-torn och nationella minnessalar. Avsnitten som handlar om de nostalgiska, historiserande miljöerna som de socialistiska regimerna lät skapa, i exempelvis Warszawa efter kriget och i Östberlin med Nikolaiviertel på 1980-talet, är kulturhistoriska miniessäer skrivna med stor kunskap och insikt. De socialistiska städernas infrastruktur, och särskilt tunnelbanesystemen, ser Hatherley som direkt förebildliga. De var potenta integrationsverktyg, en ritualisering av den kollektiva arbetsresan, och intog en central kulturell och ekonomisk position som i väst kom att motsvaras av trafiksystem byggda för privatbilismen. Detta har medfört att flera central- och östeuropeiska städer har mer ”hållbara” förutsättningar för tillväxt och trafikutveckling än motsvarande städer i väst.

Metrolinje A i Prag från 1970-talet, med återkommande schabloner i olika färger på stationernas väggar. Prag har flest andel resande bland europeiska städers invånare med kollektivtrafik. Foto: HF.

Metrolinje A i Prag från 1970-talet, med återkommande schabloner i olika färger på stationernas väggar. Prag har flest andel resande bland europeiska städers invånare med kollektivtrafik. Foto: HF.

Man skulle kunna anklaga Hatherley för att vara blind för fulheten och den politiska cynismen i mycket av det som uppfördes, men då skulle man inte riktigt göra bokens syfte rättvisa. Hatherley vill försöka att rädda en del av arkitekturen från att bara läsas som ideologiska uttryck. De stora massbostadsprojekten i städernas utkanter var ju också ett konkret svar på storskalig industrialisering och urbanisering efter andra världskriget, helt likt den samtida situationen i exempelvis Sverige. De socialistiska principerna var stundom långt mindre uttalade än en önskan att motverka kapitalistiska missförhållanden – som fördrivning, segregation, nedvärdering och spekulation av fastigheter. Boken sysselsätter sig med andra ord inte med förlegade problemställningar.

Överlag är denna rika, hipstersluga, pop-art-osande krönika över en värld där allt kunde ha varit annorlunda värd att få så många läsare som möjligt. Det är lite som att åka en 620 sidor lång sammankopplad metrolinje från Prag via Warszawa, Bukarest och Moskva till Beijing tillsammans med arkitekturkritikens mest skarpsynta par när de tar sig an ateistiska bröllopskapell och övernaturliga vetenskapspalats värda att dissekera och eventuellt omvärdera. En mänskligare, smartare och mer underhållande socialism som alla, vilka inte fick ta del av den när det begav sig, hade förtjänat.

 

_________

Owen Hatherley, Landscapes of Communism. A History Through Buildings, Allen Lane 2015.

Artikeln publicerad i något kortare format i tidskriften Arkitektur nr. 8 2015.

Med podcasten Staden har vi fyra avsnitt som tar upp besläktade teman, om det postsocialistiska arvet och stadsutvecklingens framtid – i Brno, Warszawa, Belgrad – och nu senast i avsnittet från Prag.

Publicerat i European urban history, Staden Podcast, stadstrafik, Urban Europe, Urban heritage | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Utblick över arbetarstaden Chicago från Jane Addams sovrum

Hull-house, vykort från 1922.

Hull-house, vykort från 1922.

Hull House ligger numera som ett museum på University of Illinois campus i Chicago. Det är den ena av två byggnader som finns kvar av den settlement, det sociala centrum, som Jane Addams grundade tillsammans med Ellen Gates Starr år 1889. Hull House ämnade från början till att vara en plats som erbjöd utbildning, litteratur och konst mitt i en stadsdel präglad av fattigdom och sociala umbäranden. Till skillnad från förebilden Toynbee Hall i London var det ”universitetskvinnor” – inte män – som skulle utgöra kärnan i verksamheten – att bo, arbeta, studera tillsammans med arbetarklassen och nyanlända immigranter i sydvästra Chicago.

Hull House, UIC Campus. Foto: HF.

Hull House, UIC Campus. Foto: HF.

Engagemanget omkring Hull House växte lavinartat. Centrumet bestod år 1911 av 13 byggnader och en sommarskola. Den sociala verksamheten präglade hela kvarter omkring Holsted Street i Chicago – det var ett bildningscentrum, ett centrum för juridisk hjälp, språkutbildning, mängder av barn- och ungdomsverksamhet och kulturevenemang som band samman oräkneliga grupper av europeiska och asiatiska migranter i stadsdelen.

Hull-house barn och voluntärer 1920-tal, foto: UIC Archive.

Hull-House barn och volontärer 1920-tal, foto: UIC Archive.

Berättelsen om Hull House och dess betydelse för urbanforskning, särskilt inom etnologi, är mer än välbekant – det var också första gången som social aktivism och samhällsforskning delade kunskapsbas till följd av alla de universitets- och collagestuderande som bosatte sig och integrerade sina studier och sina liv med vardagen i staden.

Men för egen del var det var en särskilt känsla som uppfyllde mig när jag vandrade genom det lilla museet. Som om verksamheten, fastän den inte existerar sedan länge, fortfarande skickar en rastlös och levande vindilning in i samtiden. Hur ordna ett samhälle som är starkt ojämlikt och segregerat? Hur respektera människors olikhet utan att samtidigt rangordna dem?

På övervåningen till museet har man återskapat Jane Addams privata sovrum. På långväggen vid sängen hänger en bild på den ryske författaren Leo Tolstoj, klädd i vad som ser ut att vara en vit särk.

Jane Addams sovrum med bilden på Tolstoj på väggen.

Jane Addams sovrum med bilden på Tolstoj på väggen.

Tolstoj var en av Addams idoler, hon fann mycket av den sanningslidelse hon själv värdesatte hos honom. Och 1896 fick hon möjlighet att åka till Ryssland och besöka Tolstoj på hans gård, Jasnaja Poljana, utanför Moskva. Men mötet blev märkligt. Tolstoj började anmärka på Addams kläder, hennes tygrika klänning och långa ärmar, han tyckte att hon skulle klä sig som en kvinna av folket, enklare – att hennes kläder distanserade henne från vanliga människor. (Han lär ha sagt något i stil med att hon såg ut som en ”distanserad madame, en hyreshusvärdinna”.)

Addams noterade att hon först blev svarslös, men förstod snart anledningen: att deras föreställningar och erfarenhet av ”folket” var helt olika:

– Vilken enkel klänning från en bondflicka skulle jag ta på mig? frågade Addams sig själv. Det finns 24 olika nationaliteter av bondflickor inom vår ward i Chicago. Vilken kunde jag välja utan att omedelbart framstå som respektlös mot alla andra?

– Jag kan inte välja någon av deras klänningar, svarade Addams sig själv. Det finns ingen möjlighet till identifikation, ingen möjlighet att ”representera” det folkliga eller folket – för dessa är otaliga och mångskiftande. Jag väljer istället en neutral uniform som anstår en kvinna i min position.

Kartografering över nationaliteter och boende i Hull-House settlement kvarteren i Chicago. Foto: HF.

Kartografering över nationaliteter och boende i Hull-House settlement kvarteren i Chicago. Foto: HF.

Addams levde i en mångkultur, Tolstoj i en monokultur, eller föreställde sig åtminstone göra det och såg därför ingenting problematisk med cultural appropriation när han gick omkring i sin bondsärk. Men Addams satte också fingret på faran med att tro att man lever i en monokultur, såsom Tolstoj indirekt fick den att framstå: den öppnar för falsk identifikation, och för patriarkalism och i förlängningen: för övergrepp.

De frivilliga som arbetade i Hull House-settlement befann sig i arbetarklasskulturer av olika nationaliteter och sedvanor. Rörelsen bedrev ett pionjärarbete när det gällde att kartografera gruppers bostadsmönster och inte minst inkomstskillnader. Arbetarklassens interna olikheter, blockeringar eller möjligheter till förbättringar blev synliga och kunde följas.

En

En ”inkomst”-karta från Hull-House grannskapsstudie – kopplade samman boende med löneläge och etnicitet i stadsdelen i Chicago.

I förlängningen till alla dessa studier och i det vardagliga arbetet i det som av många ansågs vara Chicagos slum låg också den stora frågan om vad som utgjorde det nya industrisamhällets etik. Hur skulle detta samhälles nya sociala relationer motiveras?

I Chicago kom frågan till sin spets år 1894 i och med den s.k. Pullmanstrejken, en händelse som djupt involverade Jane Addams och idén bakom the Hull House settlement.

Lite bakgrund: George Pullman ville bli en förebildlig arbetsgivare och hade år 1881 byggt upp en modellstad för sina anställda kring tillverkningen av järnvägsvagnar söder om Chicago. Pullman Town kom att studeras av industriföretagare över hela världen vid denna tid, även Hjalmar Lundbohm, sedermera LKAB:s föreståndare kring sekelskiftet, hade starka pullmanska idéer om idealstaden när han var med och planerade för det nya Kiruna.

Väggmålning i Pullman Town, foto HF.

Väggmålning i Pullman Town, foto HF.

Pullman Town innefattade vid sidan av stora produktionsanläggningar också bostäder av olika status- och yrkeskategorier, restauranger, teater, rekreationsanläggningar, parker och annan service som de anställda hade tillgång till.

Översiktsplan över Pullman Town, foto HF.

Översiktsplan över Pullman Town, foto HF.

1893 kom depressionen och Pullman såg sig tvungen att minska lönerna. Men det skedde ingen minskning av utgifterna för hyror och annan service i fabriksstaden. Att Pullman ännu krävde 6 % avkastning på investeringar, även under depressionsåren, sågs som ohederligt och när anställda började bli uppsagda spred sig missnöjet snabbt och resulterade i en dåligt organiserad strejk.

Arbetarnas klassmedvetande – för att använda ett något dammigt uttryck – var outvecklat och desorienterat och man vände sig till ett nybildat fackförbund, American Railway Union, för att få hjälp. Fackförbundet lyckades genomföra en bojkott mot alla Pullmans järnvägsvagnar i hela USA, vilket också kom att inbegripa den nationella posttransporten, och konflikten exploderade.

I Hull House var sympatierna för de strejkande arbetarna stark, människor bar vita band för att visa sitt ställningstagande. Addams kom själv att ingå i en medlingsgrupp som dock misslyckades med att mildra konflikten. Pullman vägrade att träffa representanter för både de strejkande och medlardelegationen. Den amerikanska regeringen – pressad av andra oroliga arbetsgivare – åberopade slutligen the Sherman Anti-Trust Act och kallade in militär för att få slut på konflikten. Det var skyddet för posttransporter som officiellt legitimerade dessa drastiska åtgärder. Det eskalerande våldet skapade misstroende och hat inom industrisektorn, mellan arbetsgivare och arbetstagare, som skulle ta lång tid att läka.

Jane Addams var övertygad om att det gick att dra viktiga etiska lärdomar av händelsen i Pullman Town, och hon höll ett tal inför bl.a. Chicago Woman’s Club 1896 under rubriken ”A Modern Lear”. Föredraget ansågs vara kontroversiellt i den infekterade situationen och skulle inte komma att publiceras förrän år 1912.

Addams jämförde i sitt anförande Pullman med Shakespears King Lear. Lear låter i dramat sina familjerelationer, och sitt kungarike, smulas sönder och förstöras på grund av att han kräver tacksamhet av sina döttrar för sina gåvor och sin goda vilja. I den moderna värld av industriella relationer som Pullman verkade i fanns det på motsvarande sätt, enligt Addams, bara paternalistisk välvilja, efterlåtenhet och överseende. För det goda arbetet fanns det belöning, för underlåtenhet att utföra det goda arbetet fanns det straff och uteslutning.

Industrisamhället har kommit att omvandla all verksamhet till en social operation, sade Addams. Och i Pullmans fall var det särskilt tydligt, då produktionen var knuten till en stadsbildning, med hem, familjer och fritid, allt beroende av industriarbetets och företagets framgång. Pullman hade utgått från att han själv visste bäst vad hans arbetare behövde. Men han hade aldrig en mänsklig relation till dem; såg inte att den moderna arbetaren blir socialiserad och individualiserad för att kräva medskapande i arbetet. Kräver en medborgarroll.

För Pullman, liksom för King Lear, var det outhärdligt, ja obegripligt, att hans ”barn” kunde utveckla ett medvetande, en vilja och strävan bortom hans egen makt- och sympatisfär.

Addams ställde de facto Hull House som outtalad motbild till Pullman Town. Det var Pullmans ”benevolence” mot Addams ”community”. En konflikt mellan två väggbilder av industrisamhällets nya etik: en paternalistisk och filantropisk som ser till att skaffa arbete mot tacksamhet och underordning – och en integrerande, som öppnar för social trygghet, identitet och delaktighet. Skillnaden mellan att vara ”good to people” – eller – ”with them”, som Addams kort formulerade det i föredraget.

 *

När jag nu skriver ned mina tankar kring läsningen av Addams och åkallar vandringarna vi gjorde i juni i Chicago längs Holsted Street och besöket i Pullman Town påminns jag om hur vi ofta tenderar att komma tillbaka till besläktade grundfrågor. Utifrån vilka förutsättningar ska delaktighet kunna legitimeras och organiseras? Varför går det så mycket snabbare att välja lösningar som bygger på olika grader av underordning och tvång för arbets- och bostadsförsörjning och andra samhällsfunktioner, trots det riskfyllda däri?

Jag vill inte dra kontinuitetens linjer alltför långt – ibland hänger tiden inte ihop och det förflutna kan vara ”a bridge to nowhere” – men det finns ändå något av förvrängd spegelbild över hur de olika fysiska miljöer som stått i centrum för uppmärksamheten i detta inlägg har överlevt till i dag.

Pullman Town har sina bostadskvarter bevarade, vissa av dem nyligen sanerade. De är kulturarvsskyddade och man kan gå en fascinerande vandring genom denna socialt hierarkiska modellstad, stegen ekar musealt dämpat mellan radhusfasaderna.

Bostadshus från 1880-talet i Pullman Town, södra Chicago, foto: HF.

Bostadshus från 1880-talet i Pullman Town, södra Chicago, foto: HF.

Settlementet omkring Hull House är däremot helt borta. Som en del av Chicagos stadsförnyelseplan 1961 – och University of Illinois nya campus – revs de gamla arbetarkvarteren och bosättningens fastigheter. 1963 fick Hull House en kompensation på 875.000 dollar och verksamheten decentraliserades till andra delar av staden.

Protesterna från medborgare vid Halsted Street-korridoren var våldsamma. För många av de boende och verksamma i Hull House var effekterna av rivningarna och omgestaltningen att likna vid ett dödsbud, ett chocktillstånd, en sjukdom:

En av de sista föreståndarna berättade för Studs Terkel om räddningsaktionerna:

”När de bestämde att de skulle riva Hull House och kvarteren runtomkring knackade smågrabbar på för att få vara med på möten. Det var då som allting exploderade. Det var underbart att se det, hur folk visade sina känslor på mötena, hur de pratade på, och vår italienska pastor som just blivit amerikansk medborgare …

När beslutet kom krossades något inom mig. Det Chicago som jag hade känt hade dött. Jag tror inte vi insåg vad som stod på spel i hela den här planen för innerstadens ombyggnad. Vilka pengar det var fråga om, att det var politikerna som dömde områden till undergång. (…)”

Rivningen av kvarten kring Hull-House, Chicago, foto UIC Archive 1963.

Rivningen av kvarten kring Hull-House, Chicago, foto UIC Archive 1963.

Flera politiker förstod först långt senare brutaliteten och övergreppet, hur onödigt hårt man hade drivit mot de boende och de institutioner som var levande i stadsdelen. De fattiga och framför allt de svarta i Chicago flyttade allt längre söderut.

Kanske var det priset Hull House fick betala för att vara en fullt integrerad social institution ”with the people”, som byggde på relationer från marken och uppåt – att de var för osynliga, för innästlade och för ”ofilantropiska” för att uppmärksammas av dem med makt och anspråk att ”do good to people”.

Publicerat i Architecture, ekonomisk kris, segregation, Urban America | Märkt , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Radhuset som stadens urcell

Rowhouse stoops in Baltimore.

Om man har ett intresse – eller möjligen en svaghet – för hur arbetarklasskulturer skapar städer och stadsliv kan man känna en instinktiv dragning till Baltimore. Särskilt till de sammansatta historiska delarna med hamn, industri, baseball, seafood, kraftuttryck, slitarbete och radhus.

Radhusmiljöerna i Baltimore är unika, men som mycket annat i staden nedspelat eller ignorerat. Det finns gatusträckningar med täta radhuslängor som närmast är oförändrade sedan 1830-talet. Enskilda hus är ännu äldre. Hustypen präglar staden på ett mer genomgående sätt än andra östkuststäder i USA – Philadelphia, Boston eller delar av New York – som också har omfattande radhuskvarter som kvarlevor från den brittiska och holländska tiden.

Radhuslänga med corner shop i Butchers Hill.

Radhuslänga med corner shop i Butchers Hill.

Radhuset har en förindustriell bakgrund i miljöer som krävde ytsnålhet men att olika aktiviteter ändå skulle samsas. Därtill var radhuset idealt för småinvesterare och lokala byggherrar utan stor produktionsapparat. Det kunde byggas billigt, och av icke-professionell arbetskraft. Det behövdes inte någon betong, stål eller dyr utrustning.

Avgörande för just radhusens expansion bland immigranter och husbyggare på östkusten var möjligheten att använda maskintillverkade spikar – istället för handslagna. De standardiserade spikarna revolutionerade byggandet i början av 1800-talet och öppnade för närmast obegränsat antal oskolade byggherrar.

En annan grundläggande ordning som höll ner de initiala kostnaderna för bostadsbyggandet var att fastighetstransaktioner i Baltimore – liksom i Philadelphia – gjordes utifrån en markränta (”ground rent”) – huset ägdes helt av byggherren, och därefter husköparen, medan marken hyrdes ut till en låg årlig avgift av markägaren. Mer förmögna invånare kunde i en senare affär separat köpa äganderätten även till marken, men det var något som mer frekvent började ske först under 1900-talet. Systemet med markränta hade uppkommit för att kontrollera stadsutvecklingen i de brittisk-amerikanska kolonierna – Maryland och Pennsylvania – men visade sig vara effektivt för att många mindre aktörer skulle investera i städernas bostadsstock.

I Baltimore fanns det fram till början av 1920-talet inte några stora byggfirmor, utan varje byggherre uppförde i genomsnitt 2-6 hus. Det var först under 1930-talet när kraven kom på att radhusen skulle utrustas med ”garage” och ta upp kampen med förortsvillan som de stora byggfirmorna producerade i större skalor.

Front Stoop in East Baltimore, 1972. Foto: Baltimore Sun.

Front Stoop in East Baltimore, 1972. Foto: Baltimore Sun.

Floran av radhusarter är helt överrik i Baltimore. Staden kan läsas inifrån och ut – från stadskärnan vid hamnen där utveckling och bebyggelse sprider sig i koncentriska ringar från 1700-talets slut fram till 1950-talet. Byggherrar utvecklade fram till 1920-talet olika hustyper lokaliserade till särskilda sektioner i staden, tydligt ekonomiskt och socialt segregerade. Även inom stadsdelarna var hierarkin strikt: Påkostade hus längs Main streets och mot parker eller öppna platser – sen en gradvis status- och kvalitetsklättring ned till sidogator och lägst befann sig ”the alley streets” där radhusen inte ens hade en egen adress. Här bodde ofta tjänare, daglönare, fria svarta och före 1860-talet urbana slavar som skickats till Baltimores hamn för att arbeta åt plantageägarna i Södern.

Hayward cover Bmor Alley Houses Homes for working people

Mary Ellen Haywards studie av the alley houses i Baltimore är en grundläggande undersökning av arbetarklasskulturer och segregation i stadens micromiljöer.

Under 1800-talet och början av 1900-talet definierades varje etnisk grupp som invandrade till staden sin framgång utifrån bostadsval och bostadskarriär. Dvs. ingenting var mer avläsbart och avslöjande för statuspositionen hos en individ, en grupp eller en familj än valet av bostad. Bostadshusens arkitektur har därför blivit berättelsen om människors livsförhållanden – offentlig arkitektur berättar något helt annat och kan inte användas för en ”folklig arkeologi” – och det är påfallande hur länge just radhuset var normgivande för det goda stadslivet i Baltimore.

Radhusplan i tre våningar, 1890-tal, Baltimore

Radhusplan i tre våningar, 1890-tal, Baltimore

Radhuset var alltid förbundet till arbetet. Huset skulle ligga nära arbetsplatsen, eller nära en spårvagnslinje, och ha visst utrymme för eget, ofta manuellt, arbete på baksidan. En del alley-houses var egentligen arbetarbodar. Större radhus var också planmässigt ordnade för kontorsarbete och generationsboende – dvs. som bas för ett familjeföretag.

Förortsvillans drivande föreställning skulle, särskilt efter andra världskriget, stå i diametral kontrast till denna bitvis förindustriella arbetsetik. Villan hade istället ”fritiden” som central idé. Det var en bostad skapad för tiden efter arbetet, då inte minst familjelivet var förlagt till ett annat, separat segment av tillvaron som inte hade med förvärvsarbete att göra.

Alley street, Baltimore 1969, foto: John Van Horn.

Alley street, Baltimore 1969, foto: John Van Horn.

Man kan inte gå runt ett enskilt radhus, istället finns det smala vägar – ”alleys” – på baksidan. De skulle rymma ett hästdragen vagn i de äldre kvarteren Och i Baltimore är fortfarande sopbilarna extra smala för att kunna köra in i alleys. Alleys är funktionsvägar, där ryms husens infrastruktur, el, ledningar, sopor – baksidan på ett radhus i Baltimore är inte någon ”show-off piece”, vilket snarare blev regel gällande enfamiljsvillan, även om det gärna kan finnas plats för en bit gräsmatta och en barbecue-grill.

En

En ”back alley yard” i Baltimore, för någon med gröna fingrar!

Istället var det framsidan som skulle få det lilla extra: en specialitet i Baltimore är den s.k. ”formstone” som pryder många radhusfasader. Teglet har helt enkelt täckts av tjock cement-stucco, som konstnärligt – eller inte så konstnärligt – formats till eklektiska dekorationer. Mycket populärt under 1930-1950-talet.

Radhuset är en djup byggnad, och har följaktligen en tendens att bli mörk. Det finns olika sätt att lösa det på, det vanligaste har varit att smalna av huset mot baksidan så att sidofönster har kunnat placeras högt upp. Det fristående huset må förse hemmiljön med ljus och luft men radhuskvarteren har andra syften: att erbjuda ett individuellt boende och en stark community.

Redan på 1920-talet bodde inte de allra förmögnaste längre i stadskärnan, utan hade börjat flytta ut till exklusiva, planerade villastadsdelar – som Guilford och Roland Park. Men även i dessa välmående villaförorter uppfördes radhuslängor av mer spatiösa karaktär under 1900-talets början – s.k. ”daylight rows” – för att gestalta barriärer och övergångszoner i grannskapet. Dessa radhus hade inte längre trappor utan altaner och placerades en bit bort från gatan med planteringar och stenläggningar emellan. Radhusen marknadsfördes på 1920-talet som ”the only opportunity … for the man of moderate means to live in such a fashionable district…”.

S.k daylight rowhouses i Guilford, foto: Kim Hairston/Baltimore Sun.

S.k daylight rowhouses i Guilford, foto: Kim Hairston/Baltimore Sun.

Överlag förändrades radhusen vareftersom förortsvillan blev den eftersträvade normen i samhället, den enskilda bostäderna fick unika karaktärsdrag och bostäderna blev större, för att få in mer ljus och luft. Ändå blev det allt svårare för radhuset att konkurrera med villorna ju längre in i efterkrigstiden den amerikanska ekonomin kom.

Radhusen byggdes i ett rutnät. Husen kunde uppföras i vilket väderstreck som helst. I enklare och äldre stadsdelar fick husen fronten placerad på trottoaren, utan någon planerad distans mellan gata och husingång. I Baltimore är den första våningen sällan höjd ovan insynslinjen. Man kan därför känna sig som en inkräktare bara med blicken: från gatan går det rakt in i människors privatsfär.

Kids stoop sitting in summertime Baltimore, photo Baltimore Sun.

Kids stoop sitting in summertime Baltimore, photo Baltimore Sun.

I Baltimore finns det flera sociala ankarpunkter som är viktiga i radhuskvarteren. Hörnhusen är exempelvis vikta åt vardagsservice – en livsmedelaffär, en bar eller kvarterskrog. Det finns ofta en skola central placerad i grannskapet. Och varje hus har som sagt en egen låg yttertrapp – the stoop – som är den korta bryggan mellan det privata huset och den offentliga gatan.

Stoop sitting, Baltimore.

Stoop sitting, Baltimore.

Stoop sitting är Baltimoreanernas emblematiska sociala position. Stoop sitting inramar mycket av vad som händer mellan människor i hemmen och i grannskapet – på gott och ont – grannskvaller, sportkommentarer, kompisskryt, kärleksmöten, droghandel, uppvigling. Eller bara en plats att sitta och ta in gatan och människorna på den. Stoop stories är en egen genre av berättande; vindlande, interna skrönor om grannars, släktingars och gängmedlemmars öden.

Stoop sitting under en polisrazzia mot Black Panters i Baltimore, 1 maj 1970, foto: Clarence B. Garrett/Baltimore Sun.

Stoop sitting under en polisrazzia mot Black Panters i Baltimore, 1 maj 1970, foto: Clarence B. Garrett/Baltimore Sun.

Heta dagar sitter alla som har en på sina låga yttertrappor – vilket märkligt nog hör ihop med en annan byggnadsteknisk egenhet hos de gamla radhusen: taken tätades i enklare kvarter genom att man hällde ut asfalt och lät stelna. Inte världens bästa tätning, men fortfarande ”ska” taken på traditionella radhus se asfaltiga ut! Är det 40 grader varmt står man inte ut, utan man måste sitta på hustrappan och vänta på kvällsbrisen.

Fram till 1950-talet var radhuset en framgångsrik hustyp och investering. Därefter började statliga bostadspolitiska åtgärder att finansiellt; låne- och skattemässigt, att diskriminera det äldre husbeståndet – och hela stadsdelar med radhus började förfalla.

Tomma och övergivna radhus i West Baltimore.

Tomma och övergivna radhus i West Baltimore.

I dag har Baltimore fortfarande mer än 25.000 obebodda radhus som förmodligen står och väntar på att bli rivna om inte ett demografiskt mirakel sker.

”I’m gorgeous inside” – övergivet viktorianskt radhus i den en gång burgna stadsdelen Reservoir Hill. Foto HF.

Samtidigt har den debatt, huruvida radhuset ändå inte var för mycket ”förortsbostad”, tagit en annan riktning. Uppvärderingarna av grannskap som Federal Hill, Fells Point, Butchers Hill visar att enkla, täta radhuslängor, med äldre små bostäder, återkommande drar till sig människor som vill vara i en urban miljö. Det historiska bevarandet är en nyckel till attraktiviteten.

Men i områden där den sociala och ekonomiska oron är för stark räcker det inte. I Reservoir Hill har den historiska återuppbyggnaden av vissa radhuslängor inte kunna vända en negativ trend som pågått sedan länge. Vackra, ornamenterade radhus från 1910-talet förfaller sedan decennier. Där finns bara bristfälliga noteringar kvar av den koreografi som en gång genomsyrade vardagslivet i USA:s viktigaste industristad.

”Stoop washing” är numera en Baltimorisk tradition, ett slag reenactment av 1940- och 1950-talets ”oskuldsfulla” radhuskultur.

NOT: Förutom mina egna studier och fältarbeten i Baltimore har jag dragit stor nytta av Charles Belfoures The Baltimore Rowhouse och bloggaren The Community Architect’s serie om the ”Anatomy of the (Baltimore) Rowhouse”.

Publicerat i Architecture, Bilder från igår, Egendom, Urban America, Urban economy, Urban heritage | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar