Den kritiska stadsvandringen – Introduktion till en metod

Vi befinner oss i en tid när vandrandet, gåendet, promenerandet, har fått en återupptäckt, en renässans – om man nu kan säga det om något så basalt för människan som att sätta en fot framför den andra, och upprepa den manövern. Men det slags vandrande jag ska beröra i denna text är en medveten aktivitet för att både fördjupa och kritisera den omkringliggande miljöns funktioner och tillkomst. Jag kommer inte tala om vandrandet som kontemplation, om pilgrimsfärdens andliga dimensioner eller om det sätt som vandrandet är ”kroppens sätt att mäta sig mot jorden”, för att citera Rebecca Solnit ur hennes ikoniska bok Wanderlust. Om det vandrande som kan läka och hela människan har det skrivits och tänkts åtskilligt.

Istället önskar jag tala om ett politiskt vandrande som en form av intellektuellt arbete. Detta arbete där fötter, blick och inläsning samverkar bedrivs främst i planerad och byggd miljö, det vill säga i den urbaniserade terrängen. Den politiska stadsvandring syftar till att komma så nära som möjligt de problem eller processer man önskar studera. Den vandrande utforskaren drivs inte sällan av höga sanningsanspråk. Närvaron gör miljön mindre bedräglig, man kan se och känna vad som har formats, förvrängts eller utelämnats i stadsmiljön. Den kritiska stadsvandringen blir därför också ett nödvändigt komplement, eller flykt, ut ur en alltför specialiserad, abstrakt ritbordsverklighet. Inom de akademiska discipliner – stadshistoria och stadssociologi – där jag själv är verksam har både antalet publiceringar och den generiska formen av publiceringsstrategier som vuxit fram för att nå hög ranking och vidare forskningsfinansiering, resultat i en oöverskådlig mängd mer eller mindre originella och kunskapsgenererande studier som många gånger är omöjliga att helt greppa. Den kritiska stadsvandringen kan ha den hälsosamma effekten att förebygga referensinfarkt. Den som vandrar måste förlita sig på sin egen auktoritet; kroppen, blicken och intellektet finner varandra igen, och hålls inte isär i olika institutioner. Vandringen kan återupprätta en verklighet och ge en rådande samtalsordning – en diskurs, en ideologi om staden – dess rätta proportioner. Den kan genomskåda och normalisera: varför har en viss byggd miljö standardiserats och gjorts historielös, meden en annan uppvärderas och fylls med både materiellt och immateriellt värde?

Den politiska vandringen ska således få oss att tänka bättre, för att parafrasera Nietzsche. Den är ett sammansatt verktyg för analys. En av pionjärerna för denna hållning i Europa var den schweiziska sociologen Lucius Burckhardt. Långt före mer namnkunniga aktivistiska stadsvandrare som exempelvis Jane Jacobs i New York hade Burckhard engagerat sig för att rädda historiska miljöer i sin hemstad Basel i Schweiz från schematisk och brutal trafikplanering. Redan år 1949 skrev han artikeln ”Altstadt im Gefahr!” (Gamla stan är hotad!) hur de stora planerna för Basel utgjorde ett hot mot den begripliga mänskliga staden. ”Begriplig” var för Burckhardt att förstå bokstavligt: som något man kan ta på och känna under sina fötter och därmed förstå och införliva som en oupplöslig del av sin vardagliga livsvärld. Han uppmanade medborgare i Basel att titta efter med egna ögon vad som höll på att hända, hur planeringsprocessen höll på att göra ansvarstagandet gäckande, att det inte skulle gå att ställa någon till svars eller spåra beslutsfattandet.

 

Enligt Burckhardt var efterkrigstiden administrativa planapparat redan sjuk av ”icke-kompatibla lösningar” för hur städer byggdes: ”Stadsplanen gäller oss alla – vi måste veta vem som planerar planeringen! /…/ – Titta! Hur ser det ut? Hur fungerar det? Hur hänger det ihop? Det är något vi inte gör särskilt ofta. För Guds skull: Kliv ur bilen!”, skrev han i Wir selber bauen unsere Stadt (”Vi bygger själva vår stad”) där han lyckades få den kände författaren och arkitekten Max Frisch att skriva ett förord.

Ur denna verksamhet växte ämnet ”promenadolgi” fram (Spaziergangswissenschaft på tyska), som Burckhardt fick etablerat på högskolan i Kassel under 1980-talet. Gåendet var det naturligaste, enklaste sättet att ta in ett stadslandskap i alla sina detaljer.

Som samhällsbyggare lösgör vi oerhörda mängder energier i städer – mentalt, fysiskt, ekonomiskt – och stadsmiljöer verkar inte sällan förändras ”bortom vår kontroll”. Som människor uppvisar vi av naturen också en stark känsla för territorium och att skapa rum för våra egna behov. Vi ser med preferenser och gör sociala omdömen: vacker stadsdel, fula hus, bra kvarter, dåligt område – “här skulle man då verkligen inte vilja bo!” Det är den normativa impulsen som talar. I ett större perspektiv är den normativa impulsen ett uttryck för den grundläggande politiska naturen i att skapa och förändra den byggda miljön; att ockupera mark och sätta upp byggnader är politiska handlingar i betydelsen att denna process ackumulera resurser och fördelar dem enligt en mer eller mindre hierarkisk ordning och prioritering – vissa får mer, andra får mindre.

Varför uppkommer förändringar bortom medvetna val, utan snarare som en konsekvens av oöverskådliga beslut som egentligen handlar om delvis andra saker än byggande och urban förändring?

För att ge oss själva en chans att svara på dessa frågor behöver vi lära oss att sakta ned den normativa impulsen och försöka se vad som händer i städer. Att lära sig se kräver övning, det gäller såväl historiskt som individuellt. Miljön är nämligen en kollektiv bildningsbank, ett sedimentärt landskap av politik, ekonomi och kultur. Det är min starkaste argumentation för att den kritiska stadsvandringen måste vara en vandring med kronologiskt djup. Detta kan inte gå för fort, för då förlorar vi blicken för detaljerna. Och eftersom det är lätt att påskynda betraktelserna och tempot hänfaller vi alltför ofta till schablonbeskrivningar över alltför stora områden.

Städer är egentligen ingenting annat än deras historia, de materiella resultaten av beslut och vägval som fattats av det förflutna. Men det betyder inte att det förflutnas lager alltid förhåller sig på samma sätt gentemot samtiden. Det finns förändringar, rörelser i denna relation som har gjort att vårt samtida betraktande av städer blivit alltmer komplicerade:

För det första har det konkreta rummet förändrats – stadssamhället gränser, funktioner, inverkan på omlandet har förskjutits. Vi vet emellanåt inte om den skapade miljö vi refererar till, eller befinner oss i, är en ”stad”, eller en annan typ av urbaniserat territorium: ett operativt landskap; trafiknoder, flygplatser, serverkvarter, lagerhallar, naturresursutvinningsområden. För det andra har vår betraktelse av landskap förändrats, vi kanske har ett föråldrats sätt att se på vår miljö? Länge formades vår historiska blick av att landskapet var en tillgång, något att exploatera och berika (stads)samhället med. Men den blicken behöver förändras, anta andra relationer, sannolikt bli mer ödmjuk, samarbetande och uppoffrande. Detta går bara att utforska och utveckla genom att vara på plats och röra sig i landskapet. Att göra den till en del av både kollektiva och individuella önskemål och behov.

Det är gott att vandra ensam, men om man vandrar två eller fler blir det dialogiska mellan stadsvandraren och miljön till ett samtal, ett prövande, ett emotsägande, bekräftande, en möjlighet att tiga, överdriva, vara disträ – som man som invånare ofta är – eller demonstrativt uppmärksam.

En vandring i staden är sällan kronologisk, staden radar inte upp sig på ett historiskt omedelbart begripligt sätt, byggnader från olika tider, överblivna trafiklösningar som bara bitvis har uppgraderats eller förenats med nya lösningar för sentida behov återfinns ständigt. Stadens berättelse är uppbruten, full av tillbakablickar och omkastad tidsordning. Den kritiska stadsvandringen innebär därför också en utmaning att sätta samman stadens narrativa brottstycken, se var tråden är bruten, var berättelserna löper parallellt. Alla rum öppnar sig i nuet och dess trådar till det förflutna ser olika ut beroende på när i tiden du kliver in.

Det finns en tämligen omfattande historik och tradition av vandrandet som kritisk aktivitet som föregår och griper in i mycket av vad jag här nedtecknar. Den senare tiden av fysiska utforskningar i rummet, som naturligtvis kan sägas bygga på traditionen från situationisterna och phychogeography, har ändå en tydligare udd till att söka och avkläda politiska processer, och hur de manifesteras i rummet. Helt olika verksamheter och inriktningar kan här samsas för att formulera en hållning gentemot den planerade livsmiljön: empirisk, urbanmorfologisk, fenomenologisk och konstnärlig.

 

Lucius Burckhardt, för att återvända till honom, var mycket kritisk till hur begreppet ”design” hade börjat användas under efterkrigstiden, som om ”god design” bara handlade om en materiell, iakttagbar form. ”Design är osynlig” är också titeln på ett av hans mer uppmärksammade verk. Burckhardts främsta exempel på tankegången bakom devisen löd:

Den bästa designen är osynlig, den finner du hos en spårvagn som kommer om natten enligt tidtabell och hämtar upp passagerna vid hållplatsen. Bakom det synliga objektet ”spårvagn” existerar en osynlig design, en ordning: körscheman, lagar, budgetar, politiskt arbete, ekonomiska och sociala relationer och förhandlingar som alla har samverkat till att spårvagnen kommer om natten, enligt tidtabell och hämtar upp passagerarna. Det spelar ingen roll hur vacker spårvagnen än är, om den inte kommer! Aldrig tidigare har man bekymrat sig så mycket om estetik som idag, haft så många åsikter och utkämpat så många strider. Meningslösa strider, då den djupare förståelsens av designens ändamål och tillkomst hastigt har gått förlorad.

Spårvagnsolycka i Stockholm 1952. Foto från Stockholmskällan

För en författare som J. G. Ballard förlorade det moderna livet känslomässig sensibilitet med industrisamhällets utveckling. Den moderna människan blev oförmögen att engagera sig direkt med sin omgivning, utan var tvungen att få miljön medierad i form av bilder från tv och reklam. Resultatet har blivit en banalisering av vardagen. För Ballard blev ”icke-platserna”, särskild motorvägar, i den samtida staden de mest representativa parametrarna som signalerade hur extrem vår position i världen blivit.

Just icke-platserna är något som alltjämt de kritiska stadsvandrarna särskilt har intresserat sig för. Det kan handla om övergivna industriområden, tomma planeringsfält mellan storskalig infrastruktur eller storstadsnära landsbygd med skiftande funktioner. Men det kan också handla om mindre glapp i gatan, en omdragen spårvagnsräls, en lastkaj mittemot ett påkostat bostadshus, som signalerar gränser och ny rumslig fördelning.

Nyckeln för att finna ett nytt engagemang för staden har ofta just varit att aktivera rum som kanske just uppfattats som meningslösa, överfunktionella mellanytor; fula, förstörda eller övergivna, genom att medvetet förändra den rumsliga användningen eller bryta mot oskrivna eller skrivna regler. Lucius Burckhardt väckte uppmärksamhet när han höll ett av sina seminarier i trafikplanering och hermeneutik på en parkeringsplats utanför en livsmedelsbutik i Kassel. Många som inte hade registrerat sig på universitetskursen kände sig uppenbarligen indragna i diskussionerna som fördes på parkeringsplatsen i och med att de själva passerade mellan bilen och matbutiken.

Iain Sinclair har skrivit: ”Konceptet ’flaneur’ är sedan länge överspelat. Vi har trätt in i ”stalkerns” era; resor gjorda med ett syfte: skarpögda och ofinansierade. Stalkern har varit vår förebild: bakslugt liftande, inte söla, inte släntra. Det finns ingen tid att avnjuta reflektionerna av varorna i skyltfönstren, eller beundra Art Nouveauns smideskonst. /… / Stalkern är en vandrare som svettas, en vandrare som vet vart hen är på väg – som vet att hen följer upp ett spår – men inte varför, eller hur.”

Gruppen Stalker/Osservatorio Nomade grundades i början av 2000-talet i Rom. De använde sig framför allt av studenter och skolungdomar för anarkistiska stadsvandringar, vars principer och direktiv sammanfattades i ett ”Stalker Manifesto” för hur man skulle komma åt de dolda lagren i staden och få en möjlighet att känna maktstrukturerna bakom den form som tillkommit och försvunnit. Tre av gruppens ”regler” för de ”linjära stadsvandringar” de företog i Roms utkanter löd:

1. Kliv aldrig tillbaka – gå igenom grindar, dörrar, portar, över fält och taggtråd…!

2. Acceptera inte ”privat egendom” utan gör alla arealer i staden tillgängligt för vandrandet och senare,

3. Finn sätt att möta ”den Andra” och engagera dig i icke-banala samtal med främlingar.

Detta var stadsvandring som provokation snarare än som deltagande. Manifestet syftade till att få bort föreställningen om stadspromenaden som någonting apolitiskt, ett beundrande av historiska monument och vackra palats. Den kritiska vandringen ville egentligen ta tillbaka stadsrum som gått förlorade för medborgarna, eller öka närvaron och angelägenheten hos invånare som inte reflekterat över vad det egentligen kunde innebära att ha ”rätt till staden”.

 

Även om den kritiska stadsvandringen oftast har förknippats med aktivister från den politiska ”vänster”-sidan; medborgargrupper, gräsrotsrörelser, byalag, alternativa forskare och lärare, så är vandrandet i sig såklart ideologiskt neutralt.

”Hur ska vi någonsin få tillbaka ett stadsliv om inte de etablerade klasserna vågar gå på gatorna?”, frågade sig Philadelphias stadsingenjör Edmund Bacon på 1950-talet. Utflyttningen till förorterna hade gått i svindlande fart efter kriget. Äldre, täta stadsdelar med tegelradhus fick allt fattigare invånare och förföll. En levande stad var för Bacon oupplösligt förenad med att gå. För att vinna tillbaka medelklassen ordnade staden vandringar i historiska kvarter och lyckades genom omfattande saneringsprogram få välbärgade förortspar att bosätta sig i stadsdelar som Society Hill. Som en följd fick minoritetsgrupper och arbetarklassfamiljer maka in sig i angränsande Public Housing-områden. Men den processen fanns det ännu inte något sammanfattande begrepp för.

Ungefär samtidigt började Jane Jacobs arbeta med att rädda New Yorks äldre, småskaligare bebyggelse på Manhattan från omfattande höghusbebyggelse, motorvägar och funktionsuppdelning. Hennes argument byggde på kunskaper hon inhämtat som gående i kvarteren kring West Village. Att vara en del av gatulivet hade gjort Jacobs radikal och gåendets metodik blev det skarpaste vapnet i hennes kamp mot stadsingenjörernas storskaliga planer.

Det var en förskjutning av makten. Under större delen av 1900-talet hade vandrarna i städerna svårt att mäta sig i legitimitet och inflytande med stadsbyggandets professionalisering. Den subjektiva, fysiska erfarenheten av stadsmiljöer hade förpassats till hembygdsföreningar och lokala kulturarvsförespråkare. Eller så hade gåendet tillhört konstnärliga kollektiv och politiska subkulturer. Kringströvandet – dérive – som situationisterna praktiserade i Paris, London och andra storstäder under efterkrigstiden var ett slags vilsegåendets ideal, ett utforskande av industristaden med fötterna. Gåendet erbjöd motstånd mot det statistiskt framräknade och begränsande. Gåendet var ett sätt att förvandla tillståndet av osäkerhet som komplexa städer förorsakade till en möjlighet, ett utforskande av det autentiska, undermedvetna landskapet.

När jag åter vill plädera för nödvändigheten i den kritiska stadsvandringens renässans är det inte för att primärt åter utforska ett föreställt autentiskt, undermedvetet landskap. Det är snarare för att åter få grepp om den historiska och politiska verklighet som tilltagande grad fjärmat oss medborgare från engagemang och beslutsprocesser, just i den mening som Lucius Burckhardt avsåg för flera decennier sedan. ”Vi måste bygga upp en promenadologisk etik”, skrev Burckhardt. ”Därför att den väg vi går inte längre är självklar. Den måste vi skapa själva och ifrågasätta när omnipotenta planerare tror sig kunna skapa utan dialog.” I dag måste vi även tillägga andra faror: att transparensen mellan planering och marknad börjar bli grumlig. Och att vi står med en demokrati endast till namnet i våra städer, medan därbakom etableras korruption och de maktfullkomligas dagordning.

Den kritiska stadsvandringen tar ner allt på marken, rör sig med myrsteg om så är nödvändigt och plockar minutiöst sönder de politiska beslutslagrens alla delar. När strävan efter att få syn på den ”osynliga designen” möter urbanhistoria och rummets politik kan en genomgripande förståelse för miljöns karaktär, låsningar och möjligheter äga rum.

Annonser
Publicerat i Architecture, Egendom, European urban history, Staden Podcast, stadsregioner, Urban economy, Urban Europe, Urban heritage, urban sociologi | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Tidens hand i Wilmersdorf (Platser IV)

Berlin Wilmersdorf 1981. Foto: Christian Schulz.

Berlin Wilmersdorf, 2018. Foto: HF

Det är tidigt 80-tal. Västberlin. Hörnet Kufsteiner Straße-Berliner Straße ligger vid gränsen mellan borgerliga stadsdelen Wilmersdorf med sina fruktansvärda hemligheter och det då anarkistiska, experimentella Schöneberg.

Det har varit något slags uppträde. Ett slagsmål verkar just ha ebbat ut i gatuhörnet framför krogen Kulmbacher Mönchhofbräu.

En man sitter på gatan – man ser hans ben. Han är på väg att bli hjälpt upp. Någon tar på sig en kavaj. Massan av människor som har samlats i gathörnet börjar lösa upp sig. Adrenalinet sjunker sakta. Centralt i bilden står en man vänd mot den fiende vi inte ser på andra sidan gatan. Han hålls tillbaka av händer utan kropp.

Det finns punctum i fotot – det Roland Bartheska begreppet för när någonting i ett foto spränger en vall, attackerar medvetandet hos den som tittar. Punctum är bortanför fotografens kontroll:  plötsligt öppnas ett hål i fotografiet och tiden sträcker fram sin hand, berör känslor, subjektiva erfarenheter och föreställning om hur världen är beskaffad som betraktaren bär på.

För mig är punctum i fotot den äldre mannens handprotes.

De som befinner sig utanför bilden är orsaken till oroligheterna: punkare, hippies, husockupanter, anarkister, transar. Fotografen Christian Schulz, som tagit bilden, följde dessa perifera grupperingar under 1970- och 1980-talet runtomkring i Västberlin.

Schöneberg var en tummelplats. Iggy Pop, Brian Eno och David Bowie spelade in banbrytande skivor något längre sydöst i samma stadsdel. Västberlin huserade alla extremer och skadeskjutna fåglar som tänkas kunde. De oändliga möjligheternas tid. Och rum. Nu borta för alltid.

Christian Schulzs foto kastar en handlöst tillbaka till verkligen. Det är osnyggt, trashigt och närmast felliniskt större än livet självt: En grupp äldre män har fått nog av slynglarna, posörerna, provokatörerna. De har lämnat ölglasen på Stammtisch inne på Mönchshofsbräu, klivit ut och börjat munhuggas på gatan, kanske använt knytnävar, örfilar – och säkert har männen fått höra vad det är värda: skitnödiga småborgare, fascister… Nazister.

Den äldre mannen i centrum av fotot är en stilig herre. Omkring sextio kanske. Hans hatiska blick förefaller grumlig, alkoholintaget lär har varit omfattande. Han stödjer sig med armbågen mot lyktstolpen och protesen på handen ser enkel ut. Som att det inte gick att göra någonting med den. En stum trähand.

Det är 1981. Mannen med trähanden kan vara född omkring 1920. Han kanske är 22 år gammal 1942 när Tredje rikets krigsapparat startar sin största enrollering till östfronten. Han kanske är en ung man, ännu med två händer, som för första gången håller i ett vapen.

Närmare 70 procent av de ungdomar under 23 år som blev skickade till östfronten efter sommaren 1942, och som överlevde, förlorade någon kroppsdel, blev blinda eller döva. Många av dem tillbringade år i sovjetisk krigsfångenskap innan de kom tillbaka hem. Krigsinvalider har varit ett stående inslag i gatubilden i Berlin under 1900-talet.

Första gången jag flyttade till Berlin vintern 1993/94 kunde man se gamla män med träben och tomma, fladdrande skjortärmar. De är alla borta nu. Berlins gatubild är så ung, hel och halvren som den inte har varit på hundra år.

Konfrontationen mellan generationer som Schulz fångar i sina bilder blir desto starkare när han vänder kameran bort från sina primära studieobjekt – anarkistungdomarna och punkarna i slutet på 1970- och början av 1980-talet – och fångar det slitna samhälle, som kämpar med sin stolthet och sina outsägliga misstag, som fanns där runtomkring.

Handprotesten av trä spränger fram ett hål i tiden och däri faller generation efter generation av mördare, förrädare, förlorare – inspiratörer, hjältar, älskare – omvartannat. Vilka är vi att avgöra och döma?

*

Hörnet Kufsteiner Straße-Berliner Straße 2018, Foto HF

Det finns många val man kan göra i livet. Men man kan aldrig välja vid vilken tidpunkt man blir född.

Jag gick tillbaka till korsningen Kufsteiner Straße-Berliner Straße för inte så länge sedan. Krogen Tresen-Treff finns nu i Kulmbacher Mönchhofbräus lokaler, men mycket är likt. Berlins form ruckar man inte på så lätt: tobaksaffären, annonseringarna, gatuskyltarnas typografi, vinklarna och nischerna i husfasaden. Juveleraren verkar dock vara borta.

En äldre man råkar passera med sina kemtvättade byxor och tidningen. Jag visar honom Schulz foto i mobilen och frågar om han kände till bilden? Eller händelsen? Det gör han inte. Han ler misstroget mot mig utan riktigt sakta ned stegen. En utlänning som står och tar mobilfoton på en oansenlig fasad och kvarterskrog i närheten av Bayrischer Platz… Jag tänker att han är född 1946. Han sköter om sig, pressvecken på byxorna är skarpa. Han har haft ett bra jobb. Han har borgerliga vanor. Han har bägge händerna kvar.

Jag sveper mellan de bägge fotografierna på mobilen: 1981. 2018. Vi kan inte spela spelet Tid. Det spelet är bortom våra förmågor. Tiden bryr sig inte om vår dödlighet eller att vi har gjort det förgängliga till vårt signum. Den har aldrig något litet extra till övers där vi som bäst skulle behöva, samtidigt som den kan slösa allt på ställen där vi inte befinner oss. Tiden är för svår. Jag håller mig fast vid rummet.

*

Christian Schulz fotografier gavs ut 2016 i samlingen Die Wilden Achtziger. Fotografien aus West-Berlin. Hemsida: http://cs-christianschulz.de/

Publicerat i Berlin, Bilder från igår, Urban Europe | 4 kommentarer

Att ställa rum till förfogande, Årstabron (Platser III)

Årstabron söderut, Oscar Bladh flygfoto 1934.

Som på Oscar Bladhs flygfoto föreställer jag mig ibland Årstabron. Att den fanns före allting annat; låg och väntade på att bli tagen i bruk när de första människorna sökte sig till trakterna, väntade på att samhällen skulle börja byggas runt dess fästen. Tanto sockerbruk på Södermalmssidan och Årsta gård med lada och stall på andra sidan Årstaviken rubbar inte illusionen av allt av betydelse från det förflutna börjar här: Före välfärden, före spekulationen, före integrationen och desintegrationen, före bostadsrätterna, före avdragsrätterna, före kriget, före Indiens självständighet. Årstabron stod redan där, och har sett allt.

Samtidigt har den ännu inte riktigt, eller endast helt nyligen, kommit till. Ingen annanstans i huvudstaden förefaller tidens sammanhang mer mystiska än kring Årstabron.

Årstabron, gjutning av valvbågarna 1924. Foto SSM.

 

Årstabron under uppbyggnad 1924, Lennart Börjessons blog

När Stockholms stad och staten år 1923 kom överens om den nya dragningen för den sydgående järnvägen, att den skulle gå över Årsta holmar, för att järnvägen skulle kunna lämna fri passage åt sjötrafiken, då hade man också givit förutsättningarna att förbinda det gamla och det nya Stockholm på ett nytt, ett säreget sätt: genom skog och äng, som skulle få lång efterverkan på stadens expansion och planering och inte minst stadens estetiska självuppfattning.

Bron tog stöd mot Årsta holmar där det fram till 1956 bodde en trädgårdsmästare, Emil Johansson, som hade en handelsträdgård och sålde sina grönsaker på Södermalmstorg. Där på Årsta holmar bytte också bron skepnad: den gick från att vara en murad akvedukt från Södermalmssidan till att blir ett bågspann av stål mot Årstasidan.

Akvedukten leder in vatten till staden, det är en livgivande murad flod, formen sätter tydligt ned sina fötter i städer genom historien. Årstabron har äldre syskon överallt i Europa, Mellanöstern och Mindre Asien.

Akvedukt i Lissabon. Foto HF

Akvedukten i Kavalla Grekland. Foto HF.

Bågspannet leder varor och människor vidare ut ur staden, i modern upphöjdhet. Liknande broformationer återfinns inte av en slump i exempelvis Tjeckoslovakien under samma tid som Årstabrons tillkomst. Formen presenterade den unga tjeckoslovakiska demokratin som byggde ett samhälle innovativt, ingenjörsmässigt och stilsäkert. En ny nation omfamnade genom design sin plötsliga framkantsposition efter första världskriget.

Eduard Viktora- Bechyne Bridge over the river Luznice, Czech Republic, 1926-28

Årstabron har med andra ord två ansikten som skickar meddelanden till varandra. Likt två ingenjörer från olika tider som utbyter material, den ena från brännugnen, den andra från stålvalsen.

Georg Simmel skriver i essän ”Brücke und Tor” från 1909:

Bron är sinnebilden för gränssituationer i världen. Att inse att det finns en uppdelning, som man vill överkomma – det är ögonblicket som skapar bron: Människan som stigfinnare konkretiseras först när bristen på sammanhang uppfattas som oönskat, som ett problem. Och människan som samhällsskapande varelse ställer gränser för sig, men även friheten att överskrida dessa gränser. En bro förbinder konkret rum med handling. Det är en typologi som ställer rum till förfogande.

Årstabron är det magiska språnget. Den leder bebyggelse in mot ny topografi, mot nya rum. Den lägger en förbindnande evighetsbåge i gudsförgätet, klippigt skärgårds- och kobblandskap. Den lämnar det gamla bakom sig och skjuter det nya framför sig som en våg. Men då, 1929, när bron invigs och under lång tid framöver, finns ingenting av det vi skulle känna igen idag. Bron går över öar, omöjlig kupering, istidens elände, genom skog, och landar i sly, ljung och tallar, halvdan odlingsmark. Den tassar inte utan går med stövlar som luktar fredagslöning och svampplock, men med nya inlägg.

Årstabron är definitivt inte till för Årsta, som först tillkommer 15-20 år senare. Den siktar inte mot ny förort, utan är sig själv nog. Den är ekonomi, transport och varor. Den vill ned mot sitt varma ursprung: Den är Rom.

Och det går inte ta ögonen ifrån den. När man kommer nära ser man hur gammal och sliten den egentligen är, men i det nordliga ljuset, särskilt om kvällarna, blir den trolsk och förförisk. Det finns dörrar i bropelarna, man kan skymta trappor om man någon gång simmar eller tar en kajak över till Årsta Holmar.

Årstabron underifrån från Årsta holmar HF

Årstabron underifrån från Årsta holmar. Foto: HF.

I Susanne Biers debutfilm ”Freud flyttar hemifrån” från 1991 bor en man i brovaktarbostaden på Årstabron. Det var länge det enda jag mindes från den filmen. Så stark var drömmen om att få gömma sig i Årstabrons torn. Det är ett osannolikt hem, både tillfälligt och uråldrig, det utstrålar en erotik som kanske skadar, utangömd i en mörk himmel finns ett rum mellan det som är och det som ännu inte är. Mellan barnets intima koja och den medelålders människans frånskilda trötthet.

Det runda fönstret i ”Freud flyttar hemifrån” 1991, Årstabron.

 

Freud flyttar hemifrån 1991, Gunilla Röhr

Det runda fönstret. ”Freud flyttar hemifrån” 1991, Gunilla Röhr.

Man kan inte låta bli att tänka: Finns det verkligen en sådan lägenhet? trots att man vet att det är en fantasi. Årstabrons lyfttorn gick ursprungligen att manövrera. Nu är de  fastsvetsade i fast läge sedan länge och går inte att rubba. Bostaden i filmen är inrättad i manöverrummet på lyftspannet. Det runda fönstret sett inifrån fyller hela rummet med blåaktigt mörker.

Fantasin är triggad av Årstabrons synlighet: Den vill bli smekt och beundrad. Simmel skrev i sin essä: ”En bro får sitt estetiska värde genom att göra överbryggandet synligt. (Till skillnad från exempelvis en tunnel.) En bro har en omedelbar mening, som inte behöver förmedlas genom abstrakt tänkande. – Det gör broar sköna: det är tillfredsställelse att titta på en bro med dess avgränsade ändamål: det som naturen godtyckligt har format, har med bron upphöjs till en enhet och en funktion som är ingenjörsmässig, intellektuell och mänsklig”. (Simmel, ”Brücke und Tor”, 1909. Min översättning.).

Olle Rydberg skrev i sin ytterstadsvandring från år 1979:

”Årstabron är ett rätt märkligt arkitektoniskt inslag i stockholmslandskapet. Hela dess sträckning kan ses i profil från Liljeholmsbron eller Skanstullsbron. Stockholmare i gemen får sällan se bron i närbild. Från höjderna ovan Årsta gård framträder den enligt min mening annars med särskild finess. De stora bågvalven imponerar med kraft i utformningen där stagbalkarna rytmiskt följer spannets språng över sjöledens breda vattenband. Härifrån sett trängs betongsvalvet samman i perspektiv mot Tanto och smalnar i en spjutspets riktad mot Södermalms hjärta.”

Det är ett avslöjande citat: Att ”stockholmaren i gemen”, det vill säga invånaren som bor innanför tullarna, ännu inte riktigt hade fått syn på bron ordentligt. Det bekräftar också att den inte är till för dem i första hand. Den är tillskapad för framtida rum, för de ofödda, de som söker mer rörlighet, frihet och skönhet. I nedslående tidevarv är det en tröst att notera att Årstabron rycker alltmer i centrum av staden, av tillvaron, för varje år som går. Där den från början alltid har hört hemma.

Årstabrons runda fönster

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Architecture, Bridges, European urban history, Urban Europe | Märkt , , , , | 2 kommentarer

Dörren på glänt för allt levande, Stari grad (Platser II)

Jag läste uppslaget ”Renässansmänniska” i ett av Brockhaus Konversations-Lexikons många utgåvor från 1800-talet. Det föreföll som ett tidlöst ideal. Där sades bland annat att renässansmänniskan inte strävar efter ”specialiseringens förminskning”, utan söker ständigt nya områden att behärska; gränslöst mod att pröva färdigheter; tätare kontakt mellan hand och tanke; orubblig integritet och samtidigt ett engagemang i det gemensamma och sociala. ”…för en människas sociala liv börjar med en fullständig kännedom om den egna personligheten /…/”.

I många fall verkar dock denna introspektion ha fört vissa ”renässansmänniskor” allt längre in i en värld som inte var helt social, utan labyrintisk och motsägelsefull, kanske även asocial: ett torn, ett slott, en brunn, en källare att stänga in sig i, och där bevara en liten del av den värld man klarade av.

Tvrdalj, översikt över det befästa huset.

Om man någon gång varit i Stari grad (som Brockhaus Konversations-Lexikon ännu kallar Civitavecchia, som en påminnelse om det venetianska klackavtrycket) på ön Hvar i den dalmatiska skärgården, har man förmodligen passerat eller besökt 1500-talshuset, ibland även kallat slottet, Tvrdalj (ordet betyder ”fästning”, eller ”befäst” på kroatiska, på ryska finns ett besläktat ord, твердый, med innebörden ”stark”, ”motståndskraftig”.)

Poeten och adelsmannen Petar Hektorović (1487-1572) arbetade under närmare fyrtio år  med sitt hus. Osmanska räder längs den adriatiska kusten under 1500-talet föranledde att huset befästes, så det kunde användas som försvar och skydd för de lokala invånarna i Stari grad.

Tvrdalj låg vid 1500-talets mitt vid havet, kustlinjen befann sig långt högre upp än den gör i dag och man kunde få direkt kontakt med huset från en båt. Byggarbetet utfördes av lejda arbetare från staden och byarna runtomkring. Men gestaltningens styrande principer växte fram ur Hektorović världsbild, inte ur arkitektoniskt kunnande. Huset skulle materialisera världens ideala ordning, både i naturen och mellan människor.

En trädgård anlades för allt levande på marken, nästen och duvbon i ett torn för de luftburna, en fiskdamm för vattnets kreatur.

Duvbon och fågenästen i tornet. Foto HF.

Den östra byggnaden fick inskriptioner för två grupper som Hektorović särskilt ville öppna sina portar för: PRO ITINERANTIBUS (”för de resande”) och PRO PAUPERIBUS (”för de fattiga”).

Det som ursprungligen var tänkt som ett sommarhus utvecklades med åren till ett introvert mikrokosmos, en liten, sluten värld där skapelsen kunde passas in och skyddas: djuren, heliga örter, människor – främst Hektorović själv och hans vänner, men under en tid bodde även en nunna, en ”helig kvinna”, i huset.

Fiskdammen med malar i bräckt vatten, inramad av arkader.

Centralt återfinns fiskdammen med malar. Dammen inramas av arkader. Vattnet är bräckt, en blandning av brunns- och havsvatten. Havet och fiskarna var anledningen till Hektorovićs ryktbarhet som poet. I diktverket Ribanje i ribarsko prigovaranje (ung. ”Fiskafänge och fiskarsamtal”; 1550, tryckt 1568) skildrade han en tre dagar lång fiskefärd mellan öarna Hvar, Brać och Solta med fiskemännen Pakoj och Nikola. Dikten har folkliga visor och ordstäv insprängda och räknas som den kroatiska litteraturens första realistiska verk. Ämnet återspeglade Hektorović fascination inför det folkliga som en källa till äkthet och sanning. Det oförvanskad i vanliga människornas samtal och världssyn. Enkla, vackra ting. Arbetsamma dagar. Vem var väl han förmer än detta?

Hektorović, som kom från Hvars inhemska aristokrati, utmärkte sig också i sitt familjeliv med att ha barn med en bykvinna – förvisso inget ovanligt bland aristokratiska män vid denna tid – men de levde också tillsammans. Hektorović sökte aldrig ingå äktenskap inom nobiliteten för att säkra positioner och förmögenheter. Även hans samtid verkar ha betraktat honom som något av en rebell.

*

Huset blev hela Hektorović liv, den blev en del av hans kropp: ”Jag måste alltid återvända, för den kallar mig hem”, skrev han under en av sina resor. Detta behov av hemhörighet överskred längtan eller plikt; att återvända till Stari grad och Tvrdalj och få fortsätta med, få fullborda, det befästa huset, som samtidigt var allt levandes hem i harmoni.

Tvrdalj, trädgården för allt levande på marken.

”Det går att läsa Tvrdalj som en bok” var en formulering jag läste en reseguide. Men en annan liknelse kommer mig närmare: Huset är som tatuerat – med sentenser, personliga lösenord, ordspråk, moralregler, citat på latin, italienska och gammal kroatiska. Huset är Hektorović lekamen som återvänt genom världen, som memorerat det viktigaste i sin väg och pressat budskapen mot stenarna överallt där det funnits plats, till trots mot förgängligheten:

HEU FUGIUNT FLUXU NON REDEUNTE DIES (”Dagarna flyter bort som vågor och kommer ej tillbaka”);

MEMORARE NOVISSIMA (”Minns det som skall komma”);

FEDE E REALTA O QUANTO E BELLA (”Hur vackra är inte tron och sanningen”).

Tvrdaljs arkitektur passar inte in i någon sentida definition av epok eller genre, därför att det framför allt är en personlighet som talar och skapar: den har ingen ornamentik, inga statyer eller klassiska, stilgrepp, huset är defensivt, det är bondskt och egensinnigt, introvert och elegant.

Bara första steget över tröskeln in i Hektorovićs Tvrdalj och stämningen i en av Tarkovskijs långa filmscener infinner sig. Långt före Tarkovskij. Det är ett hus byggt av en renässansmänniska som oavsiktligt lämnat sin dörr på glänt, liksom långsamt drabbad av en insikt att världens vägar och behov är överväldigande, och möjligheterna att samla, bevara och förstå ytterst begränsade. I bygget finns styrande idéer om harmoni och skönhet, men också en sorg över tidens gång och dagarnas slut för allt levande.

Kanske är det därför det känns som att tiden kollapsar när man sitter i arkadens skugga vid fiskdammen i skydd undan hettan. Har jag stämt möte med någon? Kan jag minnas det som ska komma?

Publicerat i Egendom, European urban history, Renaissance, Urban Europe | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Återuppståndelsen i Zittau (Platser I)

Zittau är en förhållandevis obetydlig stad. Under DDR-tiden berättades det att en central partifunktionär ständigt hörde fel, trodde att man hade sagt ”Zwickau”, där Trabantbilen tillverkades. Vad gjorde man egentligen i Zittau? ”Ligger inte det i Polen?”

Det var lite oklart vilken tillhörighet många platser i de sammantvinnade regionerna Oberlausitz, Nordböhmen, Schleissien hade. Tjeckiska myndigheter ville annektera Zittau och Oberlausitz både efter första och andra världskriget på grund av det ”traditionella böhmiska inflytandet”, och kopplingar till den sorbiska minoriteten, med motiveringen att Tjeckoslovakien, på den tiden, skulle bättre ha tagit hand om den slaviska folkgruppen.

Zittau, ca 1260, teckning till stadens 700 års jubiluem 1959.

Hur som helst, i denna korsväg, denna knutpunkt, fanns en tät religiös dynamik. Liknande liturgiska ordningar hade brukats i hundratals år. Celestinerorden hade etablerats på 1300-talet i klostret Oybin. Oberlausitz var ett katolskt fäste mot hussiternas revolt under 1400-talet. Böhmiska brödraunionens anhängare hade rört sig i regionen, den förföljde Commenius sökte och fann sin tillflykt för en längre tid i angränsande polska Schlessien. Europa är en säregen kontinent, eftersom man ofta gömmer sig bättre i centrum än i periferin.

Oybin, gammalt vykort från början av 1900-talet avbildande klostret, klosterruinen och kurorten.

Det var så jag upptäckte Zittau och Oberlausitz. Som ett vackert inre landskap, en plats glömd för världen men med otaliga historiska lager och med samhällen som återkommande sökt mening och ordning, men ständigt sett dem grusas. I dag är regionen bekymmersamt avfolkad. Satsningar på t.ex. en ny förskola i lilla Herrnhut görs med andan i halsen: kommer det att finnas tillräckligt med barn? Utflyttningen av unga har varit särskilt stor. Medelåldern blir allt högre. Och politiskt har aggressiva nationalistiska krafter och främlingsfientliga grupperingar blivit starkare.

Innerstaden i Zittau, foto maj 2016, HF.

Zittau har 28.000 invånare. DDR:s byggpolitik lämnade staden närmast intakt sedan medeltiden, ett övermått av textilfabriker, militära anläggningar och hot om förstörelse på grund av kolgruvebrytning deprimerade visserligen stadens yttre delar under perioder, men den större förstörelse besparades Zittau. Den uppträder ännu som en typisk centraleuropeisk handelsstad av mindre snitt med region- och tidstypisk arkitektur bevarad, från kyrkor, gillen och stadsförvaltning (rådhus).

Zittauers stadshus, den senaste ombyggnaden ansvarade Karl Friedrich Schinkel för på 1820-talet. Foto HF.

Jag ville skriva ned denna historia, inte bara berätta den ur minnet, för den illustrerar att det enda ett stadssamhälle och dess stadsinvånare över generationer ibland har gemensamt är dess historia. Och att priset för att överhuvudtaget ha en framtid är att kämpa och uppoffra sig för att levandegöra det förflutna. I detta fall materialiserat i form av en stor hungerduk från medeltiden.

 

Fasteduken

Det hade sedan medeltiden funnits en tradition i delar av Centraleuropa att mellan Askonsdag och påsk hänga och breda ut stora fastedukar, eller hungerdukar, över nattvardsaltaret i kyrkorna. Syftet var att kroppens svält under denna tid på året skulle motsvaras av ögats och hjärtats hunger, att man dolde nattvardens och mässans kalk och fat bakom dessa dukar. Fastedukarna var enkla från början, blev med tiden alltmer påkostade tygkonstverk, som bilderböcker med bibliska motiv, något som sannolikt var en stark förmedling av budskapen då stora delar av kyrkobesökarna inte kunde läsa.

Den förmögne sädes- och kryddhandlaren Jacob Gürtler lät 1472 beställa en fasteduk till St. Johanniskyrkan i Zittau. Den var påkostad och dyr, och signalerade betydelsen hos den växande handelsstaden i Oberlausitz.

Gud skapar världen. Första bilden ur den stora fasteduken i Zittau, 1472.

Staden hade från 1200-talet kommit att inta ett strategiskt läge längs den viktiga handelsvägen som förband Oberlausitz med ”Via regia” – vid foten av skogarna och bergen mot Nordböhmen – och åkermarken o mineralrikedomarna i Schlessien. Zittau gick under senmedeltid under beteckningen ”Den Rika” (die Reiche). I dag ligger den i ett ”Dreiländereck” i hörnet där sydöstra Tyskland möter Polens och Tjeckiens gränser.

Bilder ur den stora fasteduken i Zittau från 1472.

Hungerduken var en Bibel gjord av tyg. Den mätte 8,20 meter i längd och 6,80 meter i bredd: 55 kvm i ett stycke, vävd av textilmästarna i staden, målad av en grupp munkar i Zittaus klosterkyrka som sedan tidigare utmärkt staden som en viktig plats för konst och representationsmåleri. På tyget berättades i 90 bilder om världens skapelse, frälsarens verk och jordens undergång.

I tvåhundra år hängde duken varje fastetid i St. Johannis. När reformationen kom till Sachsen försvann inte duken. Den blev inte förstörd eller förbjuden i och med protestantismens införande. Tvärtom, hungerduken ansågs så betydelsefull för invånarna i Zittau och för gemenskapslivet att man på 1570-talet gjorde en hungerduk till! – Denna gång med endast en avbildning: Kristus på korset. Bägge dukarna användes under fastetid tillsammans och bägge rullades ihop tillsammans och ställdes i klosterbiblioteket när påsken kom.

Fastentuch 1573 nach der Reformation.

I Zittau bestämdes nämligen konfessionstillhörighet av de enskilda stånden, och inte av den regionala härskarmakten. Det fick till följd att den religiösa toleransen tillät växa sig alltmer självklar underifrån. Det fanns inga pålagor, inga påtvingade ideal som bestraffade den som följd en felaktig inriktning. Det skedde heller inga plundring av kloster eller några bildstormar. Katolska och protestantiska gudstjänster fördes vid sidan av varandra, mer eller mindre jämställda.

Under stormarna efter 30-åriga kriget ansågs dock den medeltida fasteduken har tjänat ut. Den rullades undan i rådsbiblioteket och glömdes bort bakom ett bokskåp i hundrafemtio år. Efteråt kunde man konstatera att duken endast genom slumpens lyckliga utveckling undkommit flertalet bränder i staden. Med decenniernas gång och det naturliga frånfället av människor som arbetat i biblioteket visste inte riktigt någon var duken befann sig.

*

Först 1840 hittar en lärare i staden den ihoprullade fasteduken i rådsbiblioteket under en inventering av de stora förrådsutrymmena. Hungerduken har vaknat upp efter sin 150-åriga sömn till en helt annan värld. Intresset är med ens explosionsartat, det överdådiga tyget från det förflutna berör en samtid med känslighet för det traderade, det folkliga, egensinniga.

En historisk förening i Dresden ber att få ställa ut duken i ett av stadens museer och den hängs i Palais im Grossen Garten där den beskådas av tusentals besökare ända fram till 1876. När duken återvänder till Zittau fanns ingen plats att visa upp den permanent, den är helt enkelt för stor. Istället lät man inrätta en rullande vals i det gamla stadsbiblioteket, så man kunde rulla duken och se på bilderna som på ett gammalt pergament.

Därefter exponerades duken på flera utställningar i Zittau med allt större intresse för dess konstnärliga skönhet och religiösa innerlighet. I början av 1900-talet,  år 1901, tas också de första fotografierna av duken, därefter 1929 och 1933, då också en viss dokumentation sker, som ska visa sig avgörande för dukens framtida öden.

Zittau undkom de stora katastroferna under andra världskriget, särskilt naturligtvis i jämförelse med angränsande Dresden som närmast helt förintades. Zittau blev krigsskådeplats endast helt i slutet av krigsförloppet. I februari 1945 ryckte fronten närmare mot staden. De lokala myndigheterna bestämde sig för att gömma de värdefullaste föremålen i klosterruinen i Oybin.

En brittisk krigsfånge som suttit internerad i Zittau, Ernest Hall, berättade som gammal man att han blivit beordrad att tillsammans med andra fångar bära tunga kistor från stadens stadsmuseum till ett smalspårigt tåg som for upp i bergen och lämningarna av Celestinerordens kloster i Oybin. Någon berättade för honom att det var den stora fasteduken som i hemlighet fördes ut ur staden – i en åtta meter lång träkista med mässingsbeslag.

Ernest Hall remembers saving the German Great Lenten Veil during World War II. 2007.

De sovjetiska trupperna nådde Oybin i maj 1945. De letade igenom källarvalven till ruinen, tog allt de kunde uppskatta att det fanns något värde i – och hittade fasteduken.

De skar sönder duken i fyra delar och använde den i två veckor som stoppning till en provisorisk bastu som soldaterna hade byggt i skogen. När de sovjetiska trupperna drog vidare fann en äldre man, Herr Knobloch, delarna av duken när han samlade ved. De var genomblöta och förvridna tygtrasor med suddiga bilder på.

Han kände igen motiven från fasteduken från sin barndom och hämtade en bypräst, berättade om det oskattbara som han funnit skändat i skogen, och tillsammans samlade de in dukens delar och tog dessa tillbaka till stadsmuséet i Zittau.

*

Myndigheterna i DDR kunde efter kriget aldrig släppa ut sanningen om vad som hade hänt med hungerduken. I fyra årtionden teg man om händelsen. Man såg inget annat val. Samarbetet och uppbyggnaden under den sovjetiska maktsfären skulle ha slitits isär, inget förtroende hade kunnat byggas, ingen trygghet hade stått att få – bara hat och misstänksamhet. En mur av tystnad, fruktan och ideologi lät duken ligga orörd i en depå till stadsmuseet i det tillstånd som den hade hittats i skogen.

Men ryktet om dukens existens florerade i vissa kretsar – bland konstvetare och restauratörer. Stadens tjänstemän hade i hemlighet börjat fråga runt; vem kunde laga duken, återge den något av dess värdighet?

Textilrestauratören Helene Ebner von Eschenbach fick mot slutet av 1960-talet tillstånd att se duken i ett magasinsrum. – fortfarande smutsig, möglig och full av sand. Hon skrev ett brev till Institutet för byggnadsvårds i Dresden. Hon lät tvätta delar av duken och fotograferade av dem. Sen fick hon en chans att fly till väst, och tog den, och tiden lades över frågan.

Muren föll 1989. På offentliga bilder från denna tid är Zittau en stad som med största glädje firar den politiska förändringen. Direkt utanför tågstationen möts man av bilderna, svart-vita fotografier på avskedade politruker, människor som samlats på gatorna. Det här var en köpmansstad, kanske inte alltid väldigt rik, men med sinne för handel och hantverkskunnande, van vid att befinna sig vid en gräns med flera kulturer i samma område.

Nästan hela Zittaus stadsförvaltning ställdes inför misstankar om tjänstefel och korruption.  Man spårade särskilt efter fasteduken i den lokala pressen; var hade den tagit vägen? Hade den förskingrats? De äldre stadsborna kunde minnas de sett duken på den sista utställningen innan kriget, 1933, men sedan var den borta.

Vad hade hänt?

I Stadshuset samlades vintern 1990 en liten medborgargrupp – just när alla gamla makthavare höll på att avsättas och ersättas, och de ställde en enda enträgen fråga:

”Var är vår duk?”

Men det var som om de egentligen frågade:

”Var är vår stads själ? Var är vår historia?”

Några månader senare fick museiintendenten Volker Dudek, som sedermera skulle skriva mycket om dukens historia, och vars anteckningar jag bygger större delen av denna berättelse på, möjligheten att se duken. Den låg i 17 olika delar, invirade i tidningspapper i ett av klosterkyrkans tidigare munkceller. Dudek började försiktigt foga samman dukens pussel, och märkte till sin stora glädje att ingen pusselbit fattades!

En lycklig tillfällighet inträffade i mars 1991. Då genomfördes en stor interkommunal satsning för att stärka banden mellan de historiska områdena i gränstrakten. Richard von Weizsäcker, Vaclav Havel och Lech Walesa höll en konferens kring den nya ”Euroregionen Neisse” – som floden som löper genom regionen heter. Dudek kunde då visa upp duken – tillfälligt ihopfogad och svårt skadad på vissa ställen. Hungerduken lades ut på scengolvet i Zittauers stadsteater.

De äldre Zittauerbor som hade sett duken i oförstört tillstånd på utställningen 1933 kunde inte hålla tårarna tillbaka. ”Dess skönhet och värdighet har bara blivit större efter allt den varit med om”, sade Erich Pröwig, vid den tiden kyrkoarkivarie och regionforskare i Oberlausitz.

Zittau blir snart ett med sin återuppståndna duk. Hungerduken blir föremål för tv-program och bildverk under 1990-talet. Men staden är fattig. I skuggan av planekonomin hade Zittau gjorts till den största textilfabriksstaden i södra Östtyskland, en verksamhet som helt gick under när muren föll. Arbetslösheten var hög och utflyttningen ännu högre. Konserveringskostnaderna på 500.000 DM hade man inte råd att bekosta.

Men den intensiva kärleken staden hyste till duken spillde liksom över, och resulterade i små under av givmildhet: Dudek åkte på sin första ”väst”semester till Tyrolen 1993 och råkade under ett vanligt turistbesök på landsmuseet i regionen tala med en kollega från Innsbruck om sina bekymmer med Zittauerska hungerduken.

Kollegan tog frågan vidare till en rik stiftelse i Schweiz – Abegg-stiftelsen utanför Bern, specialiserad på restaurering av textilkonst, som skickade en av sina främsta restaurerare, Mechthild Flury-Lemberg att titta på duken.

Dudek skriver i sina anteckningar att han tror hans hjärta ska sprängas av anspänning när restaureraren med en stark lupp inspekterar dukens skador, innan hon tittar upp och säger:

– ”Denna duk är av oskattbart värde. Det kommer inte bli enkelt. Men den måste räddas till varje pris.”

Hungerduken förs med lastbil till den lilla orten Riggisberg i Schweiz – stiftelsen har tagit på sig kostnaden av hela restaurationen. Beledsagad hela vägen är hungerduken av den kommunala brandkåren i Zittau, beordrad att följa med av borgmästaren som inte stod ut med tanken att duken skulle ha överlevt under 500 år för att slutligen omkomma, brinna upp, i en bilolycka i Alperna! Den lokala tidningen hade stora rubriker: ”Vår hungerduk är på kur i Schweiz!”

När den färdigrestaurerade duken visades för första gången i Riggisberg i maj 1995, var det en stor händelse.  Dudek skriver att han står och lyssnar på ett samtal där den tyske ambassadören i Schweiz närmar sig borgmästaren i Zittau:

”Herr Borgmästare, jag måste erkänna att jag hittills aldrig hade hört talas om Zittau. Namnet betydde ingenting för mig. Men vet ni egentligen vilken möjlighet som har öppnats för er stad? Med denna duk har en tidigare osynlig port öppnats för er att spela i kulturturismens absoluta förstaliga. Att det kommer ha en självklar inverkan på det lokala näringslivet, behöver jag knappast tillfoga. Vad er stad en gång upplevt av fabriker, kaserner och kolgruvor har härmed sveps undan av er stora duk.”

Riktigt så entydigt rosenskimrande har dock inte Zittaus väg in i framtiden blivit. Men det finns en lågmäld stolthet i staden. Dokumentärfilmaren Bernhard Sallmann gjorde till filmfestivalen i Leipzig år 2015 filmen ”Fastentuch 1472” där han lät några av dagens invånare i Zittau, de flesta uppvuxna under stadens socialistiska epok, berätta om sina liv till de 90 bilderna från hungerduken. Ett starkt och enkelt grepp som visade hur både allmängiltig och lokal berättelsen om den stora fasteduken är, och hur den har kommit att bli en pelare för Zittau att bygga stadens identitet kring.

Kliver man som besökare av vid järnvägsstationen – den sista stationen innan Tyskland tar slut – finns många hänvisningar till historiska byggnader och otaliga vandringsleder in i skogarna i Tjeckien och Polen – men bara en enda skylt ämnar att verkligen styra besökarens steg: den är ständigt återkommande och större än alla andra: pilen mot Heliga Korsets Kyrka där den stora fasteduken i dag hänger.

Dudek avslutar en av sina minnestexter, ursprungligen skriven för 525-årsminnet av dukens tillkomst, 1997:

„Historien om den stora fasteduken i Zittau kan man avläsa som i ett fårat ansikte. Femhundra år av oavbruten skönhet och konstnärlig kraft, en tyst och tacksam tro på Gud och världens ordning, en smygande glömska och vårdslöshet, återupptäckt vördnad och intresse för vad den hade att berätta, det brutala våldet och förstörelsen, skammen och tystnaden, den gemensamma omsorgen, osjälviskheten, förtroendet, uppbrottet – och slutligen: återuppståndelsen.”


*

Jag berättade om Zittau och hungerduken i podcasten Stadens avsnitt om ”Utopier eller visioner?”, och har länge velat skriva ned den ordentligt, med rätta översättningar och referenser.

Berättelsen om hungerduken finns återgiven i olika tyska historiska verk om Zittaus historia, och som bakgrund till detaljerade artiklar om textilrestaurationens framgångar. Men informationen är utspridd och svår att komma åt, om man inte direkt beger sig till biblioteken i staden. Här nedan följer de viktigaste referenser som jag har anlitat:

– Dudek, Zittau: So wie es war, 1999.

– Damzog, Dudek, Oettel; 525 Jahre Grosses Zittauer Fastentuch – und wie weiter? Internationales wissenschaftliches Symposium. Althörnitz 3. und 4. Mai 1997.

– Flury-Lemberg, ”Zur Wiederbelebung der Zittauer Fastentücher in der Abegg-Stiftung”, in: Damzog, Dudek, Oettel 1997.

– Rupp, Weissengruber, ”Aufbewahrung und richtiger Umgang mit Textilien”, in: Museumsinfoblatt, Verbund Österreicheischer Museen, 2-3, 2009.

– Pietschmann, Zittau: Architektur und Kunst, 2015.

 

Gud skapar de fyra elementen, ur Zittauer Fastentuch 1472.

 

Publicerat i Architecture, Staden Podcast, Uncategorized, Urban Europe, Urban heritage | Märkt , , | Lämna en kommentar

Tito bor inte här längre

Marjanparken i Split har en representativ portik mot det Adriatiska havet, mot de långsträckta dalmatiska öarna – ett öga, som suger seglaren och fantasiresenären in i staden: Villa Dalmacija. Villan var den jugoslaviska presidenten Titos sommarresidens fram till hans död 1980.

Huset uppfördes 1914 av Frane Siler som ett pensionat. Villan gick över i statlig ägo efter andra världskriget. Sedan det jugoslaviska inbördeskriget har villan stadigt förfallit. Den ägs av staden Split som ännu punktvis lånar ut den för imagebyggande och för att smörja investerare; scener i Game of Thrones har spelats in i villans patior, kringbyggda gårdar och terrasser, bröllop har firats av Newyorksfamiljer med känningar och företagsevents har ordnats av Knauf och Siemens.

Men för allmänheten är villan stängd. Eller rättare sagt: den är förseglad. Inmurad från havskusten och sänkt ned i en tidslig kapsel av glömska och förakt för det nära förflutna.

Muren som bryter av möjligheten att vandra längs strandlinjen fram till villan.

På den översta våningen silar dammet från den socialistiska regimens portalfigur i Jugoslavien, Tito själv, ännu ofiltrerat igenom det adriatiska sommarljuset, jalusier i murket trä. I sovrummet tjock-TV:n och båtmodellen av hans egen båt ”Jadrian”. Favoritfåtöljen. Sängen och chiffonjén. Badrummet berättar hur Tito på äldre dagar möjligen hade fått svårt att gå upp ur badkaret och lät montera dit ledstänger som ännu finns kvar.

Titos sovrum

I varje gångjärn spricker emaljen. Parkstigens stenar vältrar över varandra. Heltäckningsmattorna i rummen är upprivna. Varje lampa i parken har antagit svampliknande former. Ett växthus har förfallit till oigenkännlighet. En tunnel för flykt leder genom en strandklippa, rälsen är likt ett skelett stelnat i mörk tjära från en annan tidsålder.

Duska Boban, fotograf och aktiv i Föreningen Marjan har engagerat sig för att föra villan tillbaka till medborgarna, få den upprustad och använd. Det har gjort att stadens myndigheter portat henne från villan (jag var villig att bli utnyttjad som legitimt skäl för att hon åter skulle få tillträde..)))

– ”Det är meningen att vi ska glömma bort att detta en gång tillhörde oss. Att huset var del av vår gemensamma historia, säger Duska, – Bara genom att få oss att glömma platser, glömma landskap, glömma parkens gränser kan dagens makthavare plundra och exploatera det nyligen förflutna. Snart kommer Villa Dalmacija anses så förfallen att platsen säljs till en fastighetsinvesterare med nära kontakter med stadens politiska elit för inga pengar alls, och görs om till ett hotell. Återigen ett hotell. För turister som konsumerar Splits strömlinjeformade och lättsmälta historiska produkt: ett romersk palats och lite venetiansk flärd. All annan historia är bortspolad, för den kan man inte tjäna pengar på.”

VD15

-Och när denna amnesiprocess har pågått tillräckligt länge blir vi okunniga och förvirrade och våra protester blir svaga, om vi ens kommer att protestera. Vi behöver platser som kan påminna oss – hela tiden! – om vad vi en gång faktiskt hade. Men det kommer aldrig att ske. Nationalisterna slutar aldrig att gynna privatiseringen och banaliseringen. Det här skulle kunna bli ett kulturcentrum, en plats för internationella film- och litteraturfestivaler, artists in residence. Så många möjligheter att göra något för stadens invånare för en gångs skull. Men staden Split är för korrupt och kan inte ens lämna in en ansökan om fondmedel till EU. För då krävs ju att man redovisar vad alla pengarna har använts till!

-Att vi vill bevara villan och rusta upp parken och växthusen är inte ”jugonostalgi”! Det handlar för oss om att få tillgång till en plats som är vår! Som tillhör medborgarna och invånarna i Split gemensamt. Vi vill inte att våra kuster ska stängslas in såsom skett i Italien. Vi har en annan historia, men när den nu försvinner – rent fysiskt rasar samman och skyfflas bort – då kommer snart ingen minnas vad som en gång fanns.

Med Duska Boban och Ivana Mestrov genom Villa Dalmacija.

 

Publicerat i Architecture, Äganderätt, demonstrationer, European urban history, Urban Europe | Lämna en kommentar

Låtlista Stadens Moskvaavsnitt

Låtlista till Moskvaavsnitten:

Moskva del 1

Sasha shla po shosse (Sasha was walking along the highway)

Group – Neschastnyi sluchai (Thу accident)

 

 

 

Title – Lubov’ vo vremya voiny (The love during the war) – sången handlar om ockupationen av Ukraina.

Artist – Boris Grebenschikov

 

 

 

 

Moskva del 2

 

Kino: ”Electrichka” (med sångaren Tsoi)

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar