Dörren på glänt för allt levande, Stari grad (Platser II)

Jag läste uppslaget ”Renässansmänniska” i ett av Brockhaus Konversations-Lexikons många utgåvor från 1800-talet. Det föreföll som ett tidlöst ideal. Där sades bland annat att renässansmänniskan inte strävar efter ”specialiseringens förminskning”, utan söker ständigt nya områden att behärska; gränslöst mod att pröva färdigheter; tätare kontakt mellan hand och tanke; orubblig integritet och samtidigt ett engagemang i det gemensamma och sociala. ”…för en människas sociala liv börjar med en fullständig kännedom om den egna personligheten /…/”.

I många fall verkar dock denna introspektion ha fört vissa ”renässansmänniskor” allt längre in i en värld som inte var helt social, utan labyrintisk och motsägelsefull, kanske även asocial: ett torn, ett slott, en brunn, en källare att stänga in sig i, och där bevara en liten del av den värld man klarade av.

Tvrdalj, översikt över det befästa huset.

Om man någon gång varit i Stari grad (som Brockhaus Konversations-Lexikon ännu kallar Civitavecchia, som en påminnelse om det venetianska klackavtrycket) på ön Hvar i den dalmatiska skärgården, har man förmodligen passerat eller besökt 1500-talshuset, ibland även kallat slottet, Tvrdalj (ordet betyder ”fästning”, eller ”befäst” på kroatiska, på ryska finns ett besläktat ord, твердый, med innebörden ”stark”, ”motståndskraftig”.)

Poeten och adelsmannen Petar Hektorović (1487-1572) arbetade under närmare fyrtio år  med sitt hus. Osmanska räder längs den adriatiska kusten under 1500-talet föranledde att huset befästes, så det kunde användas som försvar och skydd för de lokala invånarna i Stari grad.

Tvrdalj låg vid 1500-talets mitt vid havet, kustlinjen befann sig långt högre upp än den gör i dag och man kunde få direkt kontakt med huset från en båt. Byggarbetet utfördes av lejda arbetare från staden och byarna runtomkring. Men gestaltningens styrande principer växte fram ur Hektorović världsbild, inte ur arkitektoniskt kunnande. Huset skulle materialisera världens ideala ordning, både i naturen och mellan människor.

En trädgård anlades för allt levande på marken, nästen och duvbon i ett torn för de luftburna, en fiskdamm för vattnets kreatur.

Duvbon och fågenästen i tornet. Foto HF.

Den östra byggnaden fick inskriptioner för två grupper som Hektorović särskilt ville öppna sina portar för: PRO ITINERANTIBUS (”för de resande”) och PRO PAUPERIBUS (”för de fattiga”).

Det som ursprungligen var tänkt som ett sommarhus utvecklades med åren till ett introvert mikrokosmos, en liten, sluten värld där skapelsen kunde passas in och skyddas: djuren, heliga örter, människor – främst Hektorović själv och hans vänner, men under en tid bodde även en nunna, en ”helig kvinna”, i huset.

Fiskdammen med malar i bräckt vatten, inramad av arkader.

Centralt återfinns fiskdammen med malar. Dammen inramas av arkader. Vattnet är bräckt, en blandning av brunns- och havsvatten. Havet och fiskarna var anledningen till Hektorovićs ryktbarhet som poet. I diktverket Ribanje i ribarsko prigovaranje (ung. ”Fiskafänge och fiskarsamtal”; 1550, tryckt 1568) skildrade han en tre dagar lång fiskefärd mellan öarna Hvar, Brać och Solta med fiskemännen Pakoj och Nikola. Dikten har folkliga visor och ordstäv insprängda och räknas som den kroatiska litteraturens första realistiska verk. Ämnet återspeglade Hektorović fascination inför det folkliga som en källa till äkthet och sanning. Det oförvanskad i vanliga människornas samtal och världssyn. Enkla, vackra ting. Arbetsamma dagar. Vem var väl han förmer än detta?

Hektorović, som kom från Hvars inhemska aristokrati, utmärkte sig också i sitt familjeliv med att ha barn med en bykvinna – förvisso inget ovanligt bland aristokratiska män vid denna tid – men de levde också tillsammans. Hektorović sökte aldrig ingå äktenskap inom nobiliteten för att säkra positioner och förmögenheter. Även hans samtid verkar ha betraktat honom som något av en rebell.

*

Huset blev hela Hektorović liv, den blev en del av hans kropp: ”Jag måste alltid återvända, för den kallar mig hem”, skrev han under en av sina resor. Detta behov av hemhörighet överskred längtan eller plikt; att återvända till Stari grad och Tvrdalj och få fortsätta med, få fullborda, det befästa huset, som samtidigt var allt levandes hem i harmoni.

Tvrdalj, trädgården för allt levande på marken.

”Det går att läsa Tvrdalj som en bok” var en formulering jag läste en reseguide. Men en annan liknelse kommer mig närmare: Huset är som tatuerat – med sentenser, personliga lösenord, ordspråk, moralregler, citat på latin, italienska och gammal kroatiska. Huset är Hektorović lekamen som återvänt genom världen, som memorerat det viktigaste i sin väg och pressat budskapen mot stenarna överallt där det funnits plats, till trots mot förgängligheten:

HEU FUGIUNT FLUXU NON REDEUNTE DIES (”Dagarna flyter bort som vågor och kommer ej tillbaka”);

MEMORARE NOVISSIMA (”Minns det som skall komma”);

FEDE E REALTA O QUANTO E BELLA (”Hur vackra är inte tron och sanningen”).

Tvrdaljs arkitektur passar inte in i någon sentida definition av epok eller genre, därför att det framför allt är en personlighet som talar och skapar: den har ingen ornamentik, inga statyer eller klassiska, stilgrepp, huset är defensivt, det är bondskt och egensinnigt, introvert och elegant.

Bara första steget över tröskeln in i Hektorovićs Tvrdalj och stämningen i en av Tarkovskijs långa filmscener infinner sig. Långt före Tarkovskij. Det är ett hus byggt av en renässansmänniska som oavsiktligt lämnat sin dörr på glänt, liksom långsamt drabbad av en insikt att världens vägar och behov är överväldigande, och möjligheterna att samla, bevara och förstå ytterst begränsade. I bygget finns styrande idéer om harmoni och skönhet, men också en sorg över tidens gång och dagarnas slut för allt levande.

Kanske är det därför det känns som att tiden kollapsar när man sitter i arkadens skugga vid fiskdammen i skydd undan hettan. Har jag stämt möte med någon? Kan jag minnas det som ska komma?

Annonser
Publicerat i Egendom, European urban history, Renaissance, Urban Europe | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Återuppståndelsen i Zittau (Platser I)

Zittau är en förhållandevis obetydlig stad. Under DDR-tiden berättades det att en central partifunktionär ständigt hörde fel, trodde att man hade sagt ”Zwickau”, där Trabantbilen tillverkades. Vad gjorde man egentligen i Zittau? ”Ligger inte det i Polen?”

Det var lite oklart vilken tillhörighet många platser i de sammantvinnade regionerna Oberlausitz, Nordböhmen, Schleissien hade. Tjeckiska myndigheter ville annektera Zittau och Oberlausitz både efter första och andra världskriget på grund av det ”traditionella böhmiska inflytandet”, och kopplingar till den sorbiska minoriteten, med motiveringen att Tjeckoslovakien, på den tiden, skulle bättre ha tagit hand om den slaviska folkgruppen.

Zittau, ca 1260, teckning till stadens 700 års jubiluem 1959.

Hur som helst, i denna korsväg, denna knutpunkt, fanns en tät religiös dynamik. Liknande liturgiska ordningar hade brukats i hundratals år. Celestinerorden hade etablerats på 1300-talet i klostret Oybin. Oberlausitz var ett katolskt fäste mot hussiternas revolt under 1400-talet. Böhmiska brödraunionens anhängare hade rört sig i regionen, den förföljde Commenius sökte och fann sin tillflykt för en längre tid i angränsande polska Schlessien. Europa är en säregen kontinent, eftersom man ofta gömmer sig bättre i centrum än i periferin.

Oybin, gammalt vykort från början av 1900-talet avbildande klostret, klosterruinen och kurorten.

Det var så jag upptäckte Zittau och Oberlausitz. Som ett vackert inre landskap, en plats glömd för världen men med otaliga historiska lager och med samhällen som återkommande sökt mening och ordning, men ständigt sett dem grusas. I dag är regionen bekymmersamt avfolkad. Satsningar på t.ex. en ny förskola i lilla Herrnhut görs med andan i halsen: kommer det att finnas tillräckligt med barn? Utflyttningen av unga har varit särskilt stor. Medelåldern blir allt högre. Och politiskt har aggressiva nationalistiska krafter och främlingsfientliga grupperingar blivit starkare.

Innerstaden i Zittau, foto maj 2016, HF.

Zittau har 28.000 invånare. DDR:s byggpolitik lämnade staden närmast intakt sedan medeltiden, ett övermått av textilfabriker, militära anläggningar och hot om förstörelse på grund av kolgruvebrytning deprimerade visserligen stadens yttre delar under perioder, men den större förstörelse besparades Zittau. Den uppträder ännu som en typisk centraleuropeisk handelsstad av mindre snitt med region- och tidstypisk arkitektur bevarad, från kyrkor, gillen och stadsförvaltning (rådhus).

Zittauers stadshus, den senaste ombyggnaden ansvarade Karl Friedrich Schinkel för på 1820-talet. Foto HF.

Jag ville skriva ned denna historia, inte bara berätta den ur minnet, för den illustrerar att det enda ett stadssamhälle och dess stadsinvånare över generationer ibland har gemensamt är dess historia. Och att priset för att överhuvudtaget ha en framtid är att kämpa och uppoffra sig för att levandegöra det förflutna. I detta fall materialiserat i form av en stor hungerduk från medeltiden.

 

Fasteduken

Det hade sedan medeltiden funnits en tradition i delar av Centraleuropa att mellan Askonsdag och påsk hänga och breda ut stora fastedukar, eller hungerdukar, över nattvardsaltaret i kyrkorna. Syftet var att kroppens svält under denna tid på året skulle motsvaras av ögats och hjärtats hunger, att man dolde nattvardens och mässans kalk och fat bakom dessa dukar. Fastedukarna var enkla från början, blev med tiden alltmer påkostade tygkonstverk, som bilderböcker med bibliska motiv, något som sannolikt var en stark förmedling av budskapen då stora delar av kyrkobesökarna inte kunde läsa.

Den förmögne sädes- och kryddhandlaren Jacob Gürtler lät 1472 beställa en fasteduk till St. Johanniskyrkan i Zittau. Den var påkostad och dyr, och signalerade betydelsen hos den växande handelsstaden i Oberlausitz.

Gud skapar världen. Första bilden ur den stora fasteduken i Zittau, 1472.

Staden hade från 1200-talet kommit att inta ett strategiskt läge längs den viktiga handelsvägen som förband Oberlausitz med ”Via regia” – vid foten av skogarna och bergen mot Nordböhmen – och åkermarken o mineralrikedomarna i Schlessien. Zittau gick under senmedeltid under beteckningen ”Den Rika” (die Reiche). I dag ligger den i ett ”Dreiländereck” i hörnet där sydöstra Tyskland möter Polens och Tjeckiens gränser.

Bilder ur den stora fasteduken i Zittau från 1472.

Hungerduken var en Bibel gjord av tyg. Den mätte 8,20 meter i längd och 6,80 meter i bredd: 55 kvm i ett stycke, vävd av textilmästarna i staden, målad av en grupp munkar i Zittaus klosterkyrka som sedan tidigare utmärkt staden som en viktig plats för konst och representationsmåleri. På tyget berättades i 90 bilder om världens skapelse, frälsarens verk och jordens undergång.

I tvåhundra år hängde duken varje fastetid i St. Johannis. När reformationen kom till Sachsen försvann inte duken. Den blev inte förstörd eller förbjuden i och med protestantismens införande. Tvärtom, hungerduken ansågs så betydelsefull för invånarna i Zittau och för gemenskapslivet att man på 1570-talet gjorde en hungerduk till! – Denna gång med endast en avbildning: Kristus på korset. Bägge dukarna användes under fastetid tillsammans och bägge rullades ihop tillsammans och ställdes i klosterbiblioteket när påsken kom.

Fastentuch 1573 nach der Reformation.

I Zittau bestämdes nämligen konfessionstillhörighet av de enskilda stånden, och inte av den regionala härskarmakten. Det fick till följd att den religiösa toleransen tillät växa sig alltmer självklar underifrån. Det fanns inga pålagor, inga påtvingade ideal som bestraffade den som följd en felaktig inriktning. Det skedde heller inga plundring av kloster eller några bildstormar. Katolska och protestantiska gudstjänster fördes vid sidan av varandra, mer eller mindre jämställda.

Under stormarna efter 30-åriga kriget ansågs dock den medeltida fasteduken har tjänat ut. Den rullades undan i rådsbiblioteket och glömdes bort bakom ett bokskåp i hundrafemtio år. Efteråt kunde man konstatera att duken endast genom slumpens lyckliga utveckling undkommit flertalet bränder i staden. Med decenniernas gång och det naturliga frånfället av människor som arbetat i biblioteket visste inte riktigt någon var duken befann sig.

*

Först 1840 hittar en lärare i staden den ihoprullade fasteduken i rådsbiblioteket under en inventering av de stora förrådsutrymmena. Hungerduken har vaknat upp efter sin 150-åriga sömn till en helt annan värld. Intresset är med ens explosionsartat, det överdådiga tyget från det förflutna berör en samtid med känslighet för det traderade, det folkliga, egensinniga.

En historisk förening i Dresden ber att få ställa ut duken i ett av stadens museer och den hängs i Palais im Grossen Garten där den beskådas av tusentals besökare ända fram till 1876. När duken återvänder till Zittau fanns ingen plats att visa upp den permanent, den är helt enkelt för stor. Istället lät man inrätta en rullande vals i det gamla stadsbiblioteket, så man kunde rulla duken och se på bilderna som på ett gammalt pergament.

Därefter exponerades duken på flera utställningar i Zittau med allt större intresse för dess konstnärliga skönhet och religiösa innerlighet. I början av 1900-talet,  år 1901, tas också de första fotografierna av duken, därefter 1929 och 1933, då också en viss dokumentation sker, som ska visa sig avgörande för dukens framtida öden.

Zittau undkom de stora katastroferna under andra världskriget, särskilt naturligtvis i jämförelse med angränsande Dresden som närmast helt förintades. Zittau blev krigsskådeplats endast helt i slutet av krigsförloppet. I februari 1945 ryckte fronten närmare mot staden. De lokala myndigheterna bestämde sig för att gömma de värdefullaste föremålen i klosterruinen i Oybin.

En brittisk krigsfånge som suttit internerad i Zittau, Ernest Hall, berättade som gammal man att han blivit beordrad att tillsammans med andra fångar bära tunga kistor från stadens stadsmuseum till ett smalspårigt tåg som for upp i bergen och lämningarna av Celestinerordens kloster i Oybin. Någon berättade för honom att det var den stora fasteduken som i hemlighet fördes ut ur staden – i en åtta meter lång träkista med mässingsbeslag.

Ernest Hall remembers saving the German Great Lenten Veil during World War II. 2007.

De sovjetiska trupperna nådde Oybin i maj 1945. De letade igenom källarvalven till ruinen, tog allt de kunde uppskatta att det fanns något värde i – och hittade fasteduken.

De skar sönder duken i fyra delar och använde den i två veckor som stoppning till en provisorisk bastu som soldaterna hade byggt i skogen. När de sovjetiska trupperna drog vidare fann en äldre man, Herr Knobloch, delarna av duken när han samlade ved. De var genomblöta och förvridna tygtrasor med suddiga bilder på.

Han kände igen motiven från fasteduken från sin barndom och hämtade en bypräst, berättade om det oskattbara som han funnit skändat i skogen, och tillsammans samlade de in dukens delar och tog dessa tillbaka till stadsmuséet i Zittau.

*

Myndigheterna i DDR kunde efter kriget aldrig släppa ut sanningen om vad som hade hänt med hungerduken. I fyra årtionden teg man om händelsen. Man såg inget annat val. Samarbetet och uppbyggnaden under den sovjetiska maktsfären skulle ha slitits isär, inget förtroende hade kunnat byggas, ingen trygghet hade stått att få – bara hat och misstänksamhet. En mur av tystnad, fruktan och ideologi lät duken ligga orörd i en depå till stadsmuseet i det tillstånd som den hade hittats i skogen.

Men ryktet om dukens existens florerade i vissa kretsar – bland konstvetare och restauratörer. Stadens tjänstemän hade i hemlighet börjat fråga runt; vem kunde laga duken, återge den något av dess värdighet?

Textilrestauratören Helene Ebner von Eschenbach fick mot slutet av 1960-talet tillstånd att se duken i ett magasinsrum. – fortfarande smutsig, möglig och full av sand. Hon skrev ett brev till Institutet för byggnadsvårds i Dresden. Hon lät tvätta delar av duken och fotograferade av dem. Sen fick hon en chans att fly till väst, och tog den, och tiden lades över frågan.

Muren föll 1989. På offentliga bilder från denna tid är Zittau en stad som med största glädje firar den politiska förändringen. Direkt utanför tågstationen möts man av bilderna, svart-vita fotografier på avskedade politruker, människor som samlats på gatorna. Det här var en köpmansstad, kanske inte alltid väldigt rik, men med sinne för handel och hantverkskunnande, van vid att befinna sig vid en gräns med flera kulturer i samma område.

Nästan hela Zittaus stadsförvaltning ställdes inför misstankar om tjänstefel och korruption.  Man spårade särskilt efter fasteduken i den lokala pressen; var hade den tagit vägen? Hade den förskingrats? De äldre stadsborna kunde minnas de sett duken på den sista utställningen innan kriget, 1933, men sedan var den borta.

Vad hade hänt?

I Stadshuset samlades vintern 1990 en liten medborgargrupp – just när alla gamla makthavare höll på att avsättas och ersättas, och de ställde en enda enträgen fråga:

”Var är vår duk?”

Men det var som om de egentligen frågade:

”Var är vår stads själ? Var är vår historia?”

Några månader senare fick museiintendenten Volker Dudek, som sedermera skulle skriva mycket om dukens historia, och vars anteckningar jag bygger större delen av denna berättelse på, möjligheten att se duken. Den låg i 17 olika delar, invirade i tidningspapper i ett av klosterkyrkans tidigare munkceller. Dudek började försiktigt foga samman dukens pussel, och märkte till sin stora glädje att ingen pusselbit fattades!

En lycklig tillfällighet inträffade i mars 1991. Då genomfördes en stor interkommunal satsning för att stärka banden mellan de historiska områdena i gränstrakten. Richard von Weizsäcker, Vaclav Havel och Lech Walesa höll en konferens kring den nya ”Euroregionen Neisse” – som floden som löper genom regionen heter. Dudek kunde då visa upp duken – tillfälligt ihopfogad och svårt skadad på vissa ställen. Hungerduken lades ut på scengolvet i Zittauers stadsteater.

De äldre Zittauerbor som hade sett duken i oförstört tillstånd på utställningen 1933 kunde inte hålla tårarna tillbaka. ”Dess skönhet och värdighet har bara blivit större efter allt den varit med om”, sade Erich Pröwig, vid den tiden kyrkoarkivarie och regionforskare i Oberlausitz.

Zittau blir snart ett med sin återuppståndna duk. Hungerduken blir föremål för tv-program och bildverk under 1990-talet. Men staden är fattig. I skuggan av planekonomin hade Zittau gjorts till den största textilfabriksstaden i södra Östtyskland, en verksamhet som helt gick under när muren föll. Arbetslösheten var hög och utflyttningen ännu högre. Konserveringskostnaderna på 500.000 DM hade man inte råd att bekosta.

Men den intensiva kärleken staden hyste till duken spillde liksom över, och resulterade i små under av givmildhet: Dudek åkte på sin första ”väst”semester till Tyrolen 1993 och råkade under ett vanligt turistbesök på landsmuseet i regionen tala med en kollega från Innsbruck om sina bekymmer med Zittauerska hungerduken.

Kollegan tog frågan vidare till en rik stiftelse i Schweiz – Abegg-stiftelsen utanför Bern, specialiserad på restaurering av textilkonst, som skickade en av sina främsta restaurerare, Mechthild Flury-Lemberg att titta på duken.

Dudek skriver i sina anteckningar att han tror hans hjärta ska sprängas av anspänning när restaureraren med en stark lupp inspekterar dukens skador, innan hon tittar upp och säger:

– ”Denna duk är av oskattbart värde. Det kommer inte bli enkelt. Men den måste räddas till varje pris.”

Hungerduken förs med lastbil till den lilla orten Riggisberg i Schweiz – stiftelsen har tagit på sig kostnaden av hela restaurationen. Beledsagad hela vägen är hungerduken av den kommunala brandkåren i Zittau, beordrad att följa med av borgmästaren som inte stod ut med tanken att duken skulle ha överlevt under 500 år för att slutligen omkomma, brinna upp, i en bilolycka i Alperna! Den lokala tidningen hade stora rubriker: ”Vår hungerduk är på kur i Schweiz!”

När den färdigrestaurerade duken visades för första gången i Riggisberg i maj 1995, var det en stor händelse.  Dudek skriver att han står och lyssnar på ett samtal där den tyske ambassadören i Schweiz närmar sig borgmästaren i Zittau:

”Herr Borgmästare, jag måste erkänna att jag hittills aldrig hade hört talas om Zittau. Namnet betydde ingenting för mig. Men vet ni egentligen vilken möjlighet som har öppnats för er stad? Med denna duk har en tidigare osynlig port öppnats för er att spela i kulturturismens absoluta förstaliga. Att det kommer ha en självklar inverkan på det lokala näringslivet, behöver jag knappast tillfoga. Vad er stad en gång upplevt av fabriker, kaserner och kolgruvor har härmed sveps undan av er stora duk.”

Riktigt så entydigt rosenskimrande har dock inte Zittaus väg in i framtiden blivit. Men det finns en lågmäld stolthet i staden. Dokumentärfilmaren Bernhard Sallmann gjorde till filmfestivalen i Leipzig år 2015 filmen ”Fastentuch 1472” där han lät några av dagens invånare i Zittau, de flesta uppvuxna under stadens socialistiska epok, berätta om sina liv till de 90 bilderna från hungerduken. Ett starkt och enkelt grepp som visade hur både allmängiltig och lokal berättelsen om den stora fasteduken är, och hur den har kommit att bli en pelare för Zittau att bygga stadens identitet kring.

Kliver man som besökare av vid järnvägsstationen – den sista stationen innan Tyskland tar slut – finns många hänvisningar till historiska byggnader och otaliga vandringsleder in i skogarna i Tjeckien och Polen – men bara en enda skylt ämnar att verkligen styra besökarens steg: den är ständigt återkommande och större än alla andra: pilen mot Heliga Korsets Kyrka där den stora fasteduken i dag hänger.

Dudek avslutar en av sina minnestexter, ursprungligen skriven för 525-årsminnet av dukens tillkomst, 1997:

„Historien om den stora fasteduken i Zittau kan man avläsa som i ett fårat ansikte. Femhundra år av oavbruten skönhet och konstnärlig kraft, en tyst och tacksam tro på Gud och världens ordning, en smygande glömska och vårdslöshet, återupptäckt vördnad och intresse för vad den hade att berätta, det brutala våldet och förstörelsen, skammen och tystnaden, den gemensamma omsorgen, osjälviskheten, förtroendet, uppbrottet – och slutligen: återuppståndelsen.”


*

Jag berättade om Zittau och hungerduken i podcasten Stadens avsnitt om ”Utopier eller visioner?”, och har länge velat skriva ned den ordentligt, med rätta översättningar och referenser.

Berättelsen om hungerduken finns återgiven i olika tyska historiska verk om Zittaus historia, och som bakgrund till detaljerade artiklar om textilrestaurationens framgångar. Men informationen är utspridd och svår att komma åt, om man inte direkt beger sig till biblioteken i staden. Här nedan följer de viktigaste referenser som jag har anlitat:

– Dudek, Zittau: So wie es war, 1999.

– Damzog, Dudek, Oettel; 525 Jahre Grosses Zittauer Fastentuch – und wie weiter? Internationales wissenschaftliches Symposium. Althörnitz 3. und 4. Mai 1997.

– Flury-Lemberg, ”Zur Wiederbelebung der Zittauer Fastentücher in der Abegg-Stiftung”, in: Damzog, Dudek, Oettel 1997.

– Rupp, Weissengruber, ”Aufbewahrung und richtiger Umgang mit Textilien”, in: Museumsinfoblatt, Verbund Österreicheischer Museen, 2-3, 2009.

– Pietschmann, Zittau: Architektur und Kunst, 2015.

 

Gud skapar de fyra elementen, ur Zittauer Fastentuch 1472.

 

Publicerat i Architecture, Staden Podcast, Uncategorized, Urban Europe, Urban heritage | Märkt , , | Lämna en kommentar

Tito bor inte här längre

Marjanparken i Split har en representativ portik mot det Adriatiska havet, mot de långsträckta dalmatiska öarna – ett öga, som suger seglaren och fantasiresenären in i staden: Villa Dalmacija. Villan var den jugoslaviska presidenten Titos sommarresidens fram till hans död 1980.

Huset uppfördes 1914 av Frane Siler som ett pensionat. Villan gick över i statlig ägo efter andra världskriget. Sedan det jugoslaviska inbördeskriget har villan stadigt förfallit. Den ägs av staden Split som ännu punktvis lånar ut den för imagebyggande och för att smörja investerare; scener i Game of Thrones har spelats in i villans patior, kringbyggda gårdar och terrasser, bröllop har firats av Newyorksfamiljer med känningar och företagsevents har ordnats av Knauf och Siemens.

Men för allmänheten är villan stängd. Eller rättare sagt: den är förseglad. Inmurad från havskusten och sänkt ned i en tidslig kapsel av glömska och förakt för det nära förflutna.

Muren som bryter av möjligheten att vandra längs strandlinjen fram till villan.

På den översta våningen silar dammet från den socialistiska regimens portalfigur i Jugoslavien, Tito själv, ännu ofiltrerat igenom det adriatiska sommarljuset, jalusier i murket trä. I sovrummet tjock-TV:n och båtmodellen av hans egen båt ”Jadrian”. Favoritfåtöljen. Sängen och chiffonjén. Badrummet berättar hur Tito på äldre dagar möjligen hade fått svårt att gå upp ur badkaret och lät montera dit ledstänger som ännu finns kvar.

Titos sovrum

I varje gångjärn spricker emaljen. Parkstigens stenar vältrar över varandra. Heltäckningsmattorna i rummen är upprivna. Varje lampa i parken har antagit svampliknande former. Ett växthus har förfallit till oigenkännlighet. En tunnel för flykt leder genom en strandklippa, rälsen är likt ett skelett stelnat i mörk tjära från en annan tidsålder.

Duska Boban, fotograf och aktiv i Föreningen Marjan har engagerat sig för att föra villan tillbaka till medborgarna, få den upprustad och använd. Det har gjort att stadens myndigheter portat henne från villan (jag var villig att bli utnyttjad som legitimt skäl för att hon åter skulle få tillträde..)))

– ”Det är meningen att vi ska glömma bort att detta en gång tillhörde oss. Att huset var del av vår gemensamma historia, säger Duska, – Bara genom att få oss att glömma platser, glömma landskap, glömma parkens gränser kan dagens makthavare plundra och exploatera det nyligen förflutna. Snart kommer Villa Dalmacija anses så förfallen att platsen säljs till en fastighetsinvesterare med nära kontakter med stadens politiska elit för inga pengar alls, och görs om till ett hotell. Återigen ett hotell. För turister som konsumerar Splits strömlinjeformade och lättsmälta historiska produkt: ett romersk palats och lite venetiansk flärd. All annan historia är bortspolad, för den kan man inte tjäna pengar på.”

VD15

-Och när denna amnesiprocess har pågått tillräckligt länge blir vi okunniga och förvirrade och våra protester blir svaga, om vi ens kommer att protestera. Vi behöver platser som kan påminna oss – hela tiden! – om vad vi en gång faktiskt hade. Men det kommer aldrig att ske. Nationalisterna slutar aldrig att gynna privatiseringen och banaliseringen. Det här skulle kunna bli ett kulturcentrum, en plats för internationella film- och litteraturfestivaler, artists in residence. Så många möjligheter att göra något för stadens invånare för en gångs skull. Men staden Split är för korrupt och kan inte ens lämna in en ansökan om fondmedel till EU. För då krävs ju att man redovisar vad alla pengarna har använts till!

-Att vi vill bevara villan och rusta upp parken och växthusen är inte ”jugonostalgi”! Det handlar för oss om att få tillgång till en plats som är vår! Som tillhör medborgarna och invånarna i Split gemensamt. Vi vill inte att våra kuster ska stängslas in såsom skett i Italien. Vi har en annan historia, men när den nu försvinner – rent fysiskt rasar samman och skyfflas bort – då kommer snart ingen minnas vad som en gång fanns.

Med Duska Boban och Ivana Mestrov genom Villa Dalmacija.

 

Publicerat i Architecture, Äganderätt, demonstrationer, European urban history, Urban Europe | Lämna en kommentar

Låtlista Stadens Moskvaavsnitt

Låtlista till Moskvaavsnitten:

Moskva del 1

Sasha shla po shosse (Sasha was walking along the highway)

Group – Neschastnyi sluchai (Thу accident)

 

 

 

Title – Lubov’ vo vremya voiny (The love during the war) – sången handlar om ockupationen av Ukraina.

Artist – Boris Grebenschikov

 

 

 

 

Moskva del 2

 

Kino: ”Electrichka” (med sångaren Tsoi)

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Till häst genom hyresregleringen

Under ett besök på det ungerska nationalmuseet i Budapest fick jag för inte länge sedan syn på ett mindre fotografi i den utställningssal som behandlade första världskriget och krigets efterspel i staden. Bilden föreställde Miklós Horthy, sedermera riksföreståndare i Ungern, när han rider in i Budapest den 16 november 1919 i spetsen av den nationella armén för att befria staden från de rumänska ockupanterna. Det uppseendeväckande med det historiska fotografiet var att det framstod som så urbant trots den stora mängden djur som poserade på bilden. Det fanns en närmast naturlig symbios mellan Horthys vita häst – som elegant balanserade med hovarna på de regnvåta, grå kullerstenarna – de övriga hästarna i bakgrunden och de stora och påkostade hyreshusen som inramade scenen. Hästarna och deras uniformerade ryttare fullständigt intar både stads- och bildrummet; de är majestätiska och gracila aktörer, deras närvaro manifesterar en imponerande, hotfull, inympad maktordning, stigen ur förgångna tider och Horthys vita springare är som ett igenkännbart sigill över århundranden av militäradliga tyglanden och kuvanden som trampar oroligt i gränslandet mellan staden som civilisation och staden som undantagstillstånd.

Miklós Horthy, sedermera riksföreståndare i Ungern, rider in i Budapest den 16 november 1919.

Miklós Horthy, sedermera riksföreståndare i Ungern, rider in i Budapest den 16 november 1919. Foto från det ungerska nationalmuséets samlingar.

De hästar som karakteriserats som strävsamma och trofasta hör sällan hemma i städer. De har arbetat i jordbruket, eller i skogen. Hästen har alltid varit inbegripen i en klassrelation, och trupphästen är inte folklig. Hästar i täta stadsmiljöer har istället varit nära kopplade till polisiär verksamhet, aktioner, upprensningar. Det finns ikoniska bilder som snabbt flimrar förbi i min inre historiebok: Hjalmar Branting som knappt undkommer polishästarna på Skeppsbron i samband med hungerkravallerna i Stockholm 1917. Ockupationen av kv. Mullvaden på Södermalm som krossades av kravallutrustad polis och hästar i september 1978. Eller från senare år polisrytteriets ingripanden under Göteborgskravallerna 2001. Hästen har varit det djur som överheten tämjt och drillat och som fått dess känslighet, lyhördhet, lynnighet och mod att verka som ett vapen för kontroll.

Men där, på det ungerska nationalmuséet med den svartvita bilden på Horthy till häst framför mig, var det en särskild typ av fotografi jag mindes; en genre som jag sett tidigare, i Stockholm vid mitten av 1980-talet. Foton som förmedlade auran av en epok. Ett vardagsrum i en våning på Torstenssonsgatan på Östermalm, inte långt från Oscarskyrkan där fotografier hängde på väggarna, avbildande hästar och ryttare i övningar, uppställningar och parader, inte sällan med Valhallavägens massiva stenhusfasader som avlägsen fond, om bilderna var tagna från Svea Artilleris kasernområde, annars med vyn mot det öppna Ladugårdsgärdet. En gammal officersvåning där en av mina vänner bodde. Det var inte mina kvarter. Jag var bara kortvarig gäst.

*

I augusti 1986 ryckte jag in för att göra militärtjänst i Kungl. Livgardet till Häst på K1:s stora kavallerikasern med logement, stall, ridhus och marketenteri på Lidingövägen. Den försvarsutbildningen jag skulle genomgå var som militärpolis, men det som framför allt upptog min tid var övningarna inför den beridna högvakten. Jag hade hamnat i ett uppvisningsregemente av hävd. Av de drygt femtio beväringarna som började tjänstgöringen samma dag var vi endast sex stycken som inte kunde rida sedan tidigare. De flesta hade ansökt om placeringen: lantbrukarynglingar från större gårdar i Mellansverige; södra Västmanland och Nyköpingstrakten, söner till företagare med hästintresse i Danderyd, ett tiotal bodde hemma hos föräldrarna i hus på Lidingö eller i lägenheter på Östermalm, där den militära bakgrunden ofta var närvarande. I övrigt kom vi från Stockholmsförorter, från radhusen. Ett par killar var ”svartskallar”, vilket de ständigt fick höra, särskilt av befälen. Men det var den enda öppet aktiva socialdemokraten som råkade värst ut i form av återkommande påhopp och trakasserier.

Uppvändning och avsittningsmanöver efter ridträning på kavallerikasernen, foto Försvarsmakten.

Uppvändning och avsittningsmanöver efter ridträning på kavallerikasernen, foto Försvarsmakten.

I och med att den allmänna värnplikten i Sverige utvidgades i slutet av 1800- och början av 1900-talet berördes plötsligt i stort sett alla unga män i varje åldersgrupp av en institution som tidigare varit så radikalt, för att inte säga brutalt, annorlunda än det civila livet. Före värnpliktsreformen hade män oftast sökt upp den militära yrkesbanan och valt utbildningen. Nu följde en form av tvångsenrollering. Det var i den historien och traditionen av uppifrån beslutad folklig mobilisering som jag skrev in mig och agerade i under pliktåret vid mitten av 1980-talet. Att göra militärtjänsten på K1 var säreget på flera sätt, inte minst för att denna ”andra värld” makade in sig, fann sig tillrätta och maskerade sig mitt i den vardag som var storstadens. Man kunde ju på inga sätt hävda att Stockholm hade några iögonfallande drag av garnisonsstad år 1986, till skillnad från till exempel Boden, Sollefteå eller Skövde. Samtidigt gick det militära arvet djupare i stadslandskapet än på många andra platser. De civila och de militära rutinerna, institutionerna och byggnaderna blandade sig med varandra i stadsmiljön, särskilt på Östermalm och på Gärdet, som sedan länge varit områden vikta åt krigsövningar, kaserneringar, uppvisningar och festivaliseringar av militär makt.

I krigsväsende och i religion återfinns de långa rottrådarna till kulturen; förbindelser och ordningar som kan springa över en eller två generationer men fortfarande ha en tongivande inverkan på mentaliteter, värderingar och minne. I vespergudstjänsterna i Gustav Adolfs kyrka – garnisonskyrkan som en gång utövade den officiella självavården över alla Ladugårdsgärdets förband – var det som att ett särskilt koncentrerat stråk av den arkaiska över- och underordning som omsorgsfullt transfusionerats in i Östermalms blodomlopp fördes vidare till nya generationer. Jag fann besöken och de tidiga gudstjänsterna obegripliga och tunga i sina tillkämpade konserveringsförsök. I kolonner längs Karlavägen, och med hornmusikkårens psalmackompanjemang ännu ringande i öronen, blev vi omåkta av det nyrika åttiotalet. Det var en tid som tyngdes av det välfärdsstatliga arvet att till varje pris måsta nedförhandla, skingra eller trycka bort sociala och ekonomiska skillnader. Det var ett samhälle som under lång tid hade samlat så många av sina insatser kring klasslöshetens kommunion att det med tiden blivit sammantryckt, och kanske även något deformerat. Utåt sett kunde man kanske få intrycket att detta var behändigt, att alla önskningar och behov fanns samlade på en liten yta, att den socioekonomiska kartan hade blivit vikt många gånger för att rymmas i den planerade världen.

Kavalleriet vid Nybroplan Beridna högvakten, foto 1961 Herbert Lindgren.

Kavalleriet vid Nybroplan Beridna högvakten, foto 1961 Herbert Lindgren.

Men vänt ut-och-in dröp det av klassmarkeringar och -motsättningar. Det visste vi egentligen alla mycket väl; att våra marschkolonner fördes i en väl uppgången fåra. Ladugårdsgärdets hela gestaltning, den garnisonerade stadsdelen, landskapets planering och skydd mot att bebyggas var en lång tematisering av makt- och klassrelationer. Vid mitten av 1980-talet var det ännu en ny, obekant terräng för många, inklusive mig själv, som vi hade att finna oss tillrätta i. Vissa hade en riktning och tanke bakom tjänstgöringen, som stack ut från den inhemska lojheten och acceptansen.

”Shoufrun, vad är det för jävla namn!” skrek officeren till en av de värnpliktiga, enligt naturlagen om maximalt tillämpbar penalism som följde med militär verksamhet.

”Iranskt.”

”Och vad i helvete gör då Shoufrun i den svenska armén.”

”Tjänar mitt fosterland.”

Det gällde att finna sin roll i denna patetiska teater som alla institutioner som byggde på nationalism i grunden utgjorde. Shoufrun, Hossein i förnamn, berättade sedermera att hans far – som tagit familjen ut ur Iran efter revolutionen 1979 – hade påbjudit sina tre söner att göra militärtjänst i Sverige. ”Så vi alla snabbt finner oss tillrätta och blir respekterade i vårt nya land.” Hossein var den yngste brodern. Militärtjänsten innebar kreditvärdighet som medborgare. Det var en transaktion med betvingande paragrafer: du ger ett löfte om att din unga kropp står till förfogande, att du är beredd att offra ditt liv för att i gengäld kunna tillhöra, vinna rättigheter och bli bejakad i en gemenskap. Det är lätt att glömma bort, och särskilt då, 1986, när den världspolitiska kontexten var synnerligen tunt vidareförmedlad i den svenska periferin och de flesta som jag sedermera skulle kalla mina vänner på enklaste sätt hade undvikt att göra lumpen – då, vid denna tidpunkt, framstod alla argument för att man borde göra militärtjänst som obegripligt pretentiösa, tyckte jag. Jag stod inte ut med att höra sånt prat, utan utgick från att de flesta liksom jag själv bara ville få det överstökat.

*

Den stora garnisonsbyggnaden på Lidingövägen hade färdigställts samtidigt som Stockholmsutställningen 1897, och delvis av samma arkitekt, Erik Josephson, verksam vid Kungl. Fortifikationen. Josephson hade tillsammans med Ferdinand Boberg ställt ut gipsmodeller på militärbyggnaderna i staden under utställningen och på så sätt fört vidare den gamla traditionen av imaginär verklighet och föreställd konfrontation – simulacrae – som förbundits med krigets infrastruktur alltsedan Ladugårdsgärdet hade börjat användas som militär övningsterräng på 1600-talet. Stormaktstidens härskare byggde läktare för hovet att titta på krigsövningarna som överlag var våldsamma skådespel där man prövade ut minor och handgranater och riktade artillerield mot Lidingön och applåderade den brinnande skogen i fjärran. Under 1700-talet övergick krigsövningarna i paraduppvisningar och militär teater. Ladugårdsgärdet blev huvudscen för ett kungligt nöjesliv, en tältstad upprättades mellan Borgen och Djurgårdsbrunn som ett slags festivalområde om somrarna för hovet och överklassen från Gustav III:s tid. Det iscensattes nattliga attacker och välklädda låtsaskrig, det superades och exercerades, och särskilt Livgardet blev ett påfågelregemente för Stockholms befolkning. Det är först med den nationella vanäran som följde på förlusten av Finland 1809 som Ladugårdsgärdet förvandlades till en blygsam variant av kontinentens marchfält. Den uppländska terrängen av bergknallar och dungar, diken och gärdesgårdar dränerades och fick förstärkt yta av torv för att den skulle få karaktären av öppen hed.

Postkort på den nyuppförda kavallerikasernen på Ladugårdsgärdet, 1898.

Postkort på den nyuppförda kavallerikasernen på Ladugårdsgärdet, 1898.

Gärdets öppna hed, den konstruerade militära topografin, var helig mark för K1:s Livregemente till häst. Här förgrenade sig ridvägarna och över de öppna fälten ägde slutritten rum i full galopp, för de som hade modet. Fram på vårkanten hade jag som hästovan lärt mig ridvägarna runt Kaknästornet, i Lill-Jansskogen, till Stora skuggan, och Husarviken. På kavallerikasernen och i stallet förekom regelbundet helgtjänstgöring och då kunde man i mindre grupp få rida med den ansvariga officeren längs Djurgårdsbrunnsviken och tillbaka till kasernen över Djurgårdsbron genom Östermalm. Det var en rutt intecknad av kavalleriet sedan länge. Carl Jonas Love Almqvist har skrivit om Ladugårdsgärdets invånare, hur annorlunda de var mot resten av Stockholm ”genom den täta inblandningen och oavbrutna bekantskapen med de garnisonerade trupperna som redo genom gatorna”. Hästarna var Östermalms fribrev som berättade om att stadsdelen, trots alla socialdemokratiska pålagor och pinsamheter – varav det värsta övergreppet hade varit servicekvarteret Fältöversten från 1972 – bar utvaldhetens adelsmärke och monarkins välsignelse. Kavalleristerna red upp längs Narvavägen. Och på den häst jag oftast fick mig tilldelad, Oidipus – en otrevlig valack när han stod still men eftergiven i god fart och med ovanligt hög mank för det nordsvenska halvblodet, på 1,75 – kunde jag nå direkt insyn i våningarna på första våningsplanet. Rum efter rum av vackra möbler och stora speglar, eldstäder, ornamenterade kakelugnar och chiffonjéer flimrade förbi i lätt trav. Jag föreställde mig att dessa hem – vissa uppskattningsvis två-tre gånger större än mina föräldrars kedjehus i Hässelby villastad – sov. De övervintrade. I väntan på något som skulle få dem i rörelse igen, befolkade och värdefulla. Jag såg sällan några människor, varken i hemmen eller på gatorna dessa tidiga helgmorgnar. Senare förstod jag att den slösande tomheten var Östermalms själva signum. August Strindberg älskade Riddargatan just därför: ”Ingen människa syns på den; inga butiker öppna väggarna; den är förnäm, igenstängd, öde, fastän de stora husen innesluta så många människoöden.” På Östermalm ska det aldrig hända något. Liksom översteprästerna i den sumeriska staden Ur i förhistorien hade tillägnat sig ett övermått av rum för sin verksamhet; liv, familjer, ritualer – så var själva ytorna, de slösande och oanvända, en fundamental gestaltningsform i överordningens arkitektur.

Morgonritt Strandvägen hörnet Torstenssonsgatan, 1967, foto Lennart af Petersens Stockholmskällan.

Morgonritt Strandvägen hörnet Torstenssonsgatan, 1967, foto Lennart af Petersens Stockholmskällan.

Men det fanns även smågator och bakgårdar där den blandade staden var en realitet på Östermalm på åttiotalet. Jag sökte mig ett inackorderingsrum och fick efter månader av ihärdigt letande hyra ett mindre rum hos en dansinstruktör som bodde i en lägenhet på Linnégatan. Han tyckte om att betona på vilka märkliga vägar han själva hade ”kommit över” hyreslägenheten. Det var det alla ville göra i Stockholm: komma över något; billigt, centralt. Det fanns en annan inneboende, en mycket mager man som knappt pratade. Jag antog att han också var någon slags dansare. De gick bägge omkring i slitna balettskor när de var hemma. Jag uppfattade mig själv som grov och pinsamt levnadsoerfaren i deras sällskap. Jag hade ljugit och sagt att jag pluggade psykologi på universitet, övertygad om att jag inte hade fått hyra rummet om jag sagt som det var, att jag gjorde lumpen. Dansinstruktören var i stort behov av pengar, jag fick betala honom tre månaders hyra i förskott mot en kvittens på ett linjerat kollegieblockspapper. Mina kläder luktade alltid stall och häst, fastän jag duschade och bytte om på logementet. Men jag fick aldrig några frågor. Och i lägenheten var jag osynlig och höll dörren stängd.

*

Andelen hyresrätter på Östermalm år 1986 var 74 procent. Det var en stadsmiljö som ännu präglades av många små hyresvärdar. Den borgerliga och militäradliga auran med gamla investeringar och ärvda materiella tillgångar blev ständigt avbruten och störd av andra brokiga existenser som slungats ut till gårdshus och smålägenheter i kvarteren. Stockholms Bostadsförmedling förmedlade lägenheter med rivningskontrakt, andra bodde i andra hand. Via lumparkompisarna lärde jag känna jämnåriga som verkade ha kommit så mycket längre, tagit livet i egna händer. Vi drack burköl hemma hos en tjej, bara var några år äldre än jag, som bodde med sin ettochetthalvt-årige son i en tvåa med dusch i källaren i ett gårdshus på Skeppargatan. Huset präglades av ett kompakt mörker och utifrån de samtal jag minns var det som om vi alla förberedde oss på det värsta.

För de som bevakade detta revanschistiska möjlighetsfönster – ett fönster som just under dessa år alltmer högljutt hade börjat stå och slå – var just Bostadsförmedlingen ett laddat gevär som kunde gå av när som helst och i vilken riktning som helst och förstöra alla planer. Skräcken fanns särskilt i den sammansatta termen ”social förtur” – något som i realiteten utgjorde en nästan obefintlig kategori bland hyresboende på Östermalm. Föreställningen att man kunde plötsligt bli konfronterad med en ensamstående mamma med skrikiga barn, skräniga ungdomar, en alkoholist i gårdslägenheten – eller en invandrare! – som granne.

Östermalm var en ovärderlig marknad, men med förhinder: det fanns knappt någon marknad, åtminstone av fastighetsekonomisk karaktär. ”Den som har en tvåa på Östermalm kan få en trea på Norrmalm, en fyra på Söder, en femma i Solna”, skrev Per Wästberg 1962 enligt det bytesvärdessystem som då var den enda transaktionsmöjligheten. Östermalm hade fram till mitten av 1980-talet befunnit sig i ett slag limbo. Samhällseliten hade sedan länge upptäckt och attraherats av andra delar av staden; Bromma, Lidingö, Djursholm. Östermalms befolkning hade år 1900 utgjort 21 procent av hela Stockholm. Den siffran hade år 1985 sjunkit till drygt 5 procent och medlemmarna i socialgrupp I var inte längre i majoritet. Likväl var hyresgäster och hyresvärdar medvetna om vad som kunde ligga och slumra. När hembud infördes i lagen om ”rätt till fastighetsförvärv för ombildning till bostadsrätt eller kooperativ hyresrätt” (1982:352) förändrades relationen mellan privata hyresvärdar, hyresgäster och stadens myndigheter radikalt. Det för mig tillbaka till minnet av fotografierna på väggen i våningen på Torstenssonsgatan där min lumparkompis bodde med sina föräldrar och äldre syskon. Pappan hade gradbeteckningen överstelöjtnant och arbetade i det ogenomträngliga garnisonskontoret på Lidingövägen bredvid kavallerikasernen. I detta hem rådde ett intensivt arbete för att förbättra och säkra boendesituationen. Hyresgästerna i fastigheten på Torstenssonsgatan hade gått samman och övervägde att anmäla fastighetsvärden för vanvård av egendom och decennier av eftersatt underhåll. Planen var att via tvångsförvaltning kunna förvärva huset till ett bra pris och för det ändamålet hade man bildat en bostadsrättsförening. Den hyresdrivna bostadsrättomvandlingen av privata hyreshus blev under 1980-talet särskilt påfallande i en stadsdel som Östermalm.

Det fanns plötsligt en väg att omvandla socialt och kulturellt kapital till ekonomiskt. Därför handlade det om att få makt över husen. Det var det viktigaste: att kunna bestämma över tillgängligheten och sköta in- och utslussningen; att äntligen kunna få älska sina grannar för att man kontrollerade de sociala och ekonomiska förhållandena och transaktionerna dessa grannar levde under.

Statens Institut för Byggnadsforskning konstaterade i en sammanfattande rapport från 1988 att Bostadsförmedlingen spelade en allt mindre roll i förmedlingen av hyreslägenheter på Östermalm under 1980-talet. Istället var det en marknad styrd av ”kontakter, vänskaps- och släktband [som] illustrerar vikten av det vi kallar för sociala resurser när det gäller att få bostad på en attraktiv delmarknad.” Många hushåll hade stora resurser, men de kunde inte entydigt sägas vara av ekonomisk karaktär. De löste sina bostadsbehov inom en relativt liten, sluten och homogen sociogeografisk sfär. Det var en delmarknad som följde en egen ordning. Successivt kunde nu Östermalm tas tillbaka ur Sossesveriges grepp och återfå sin simulacrae av upphöjdhet, inflytande, ledarskap och placering i toppen av befälsordningen.

Remonter, dvs unghästar vid Svea artilleriregemente, Valhallavägen, under beredskapsåren 1942.

Remonter, dvs unghästar vid Svea artilleriregemente, Valhallavägen, under beredskapsåren 1942.

Den militära bebyggelse och infrastruktur som alltjämt existerar på Ladugårdsgärdet och Östermalm är anmärkningsvärd. Tre garnisonsregementen har haft sina kaserner vid Storgatan, det gamla kungliga lustslottet Fredrikshov användes länge som kasern och uppställningsområde för de beridna trupperna. Innan garnisonskasernen på Lidingövägen uppfördes fanns redan Svea artilleris stora anläggningar vid Valhallavägen. Adeln hade sedan 1600-talet byggt malmgårdar i närheten av övningsfälten, inhägnat och beskyddad sina revir. På 1850-talet fanns det uppemot 8.000 hästar i stadsdelen och mot slutet av 1880-talet hade Östermalm och Ladugårdsgärdet alltjämt den största andel hästar av alla stadsdelar i Stockholm. Långt ifrån alla hörde dock till de militära verksamheterna. Adresskalendern talade om adelsmän, ämbetsmän och borgare – men mantalslängderna räknade samtidigt upp långt fler arbetskarlar och ”män utan anställning”. Under vaga beteckningar var kvarteren delvis djupt proletära. Östermalm tillkom som simulacrae över en förnäm stadsdel, länge var isen tunn och man kunde kliva rakt ned i underklassen.

Redan vid sekelskiftet 1900 ansåg civila beslutsfattare att Ladugårdsgärdet måste lämnas helt som militärt övningsfält, eftersom både Gärdet och Norra Djurgården behövdes tas i anspråk för bostadsbebyggelse. Men utfasning skedde långsamt, och till slut inte alls. På 1920-talet hade kronan och Stockholms stad slutit det så kallade Gärdesavtalet som medförde att östra delen av Gärdet norr om Valhallavägen bebyggdes och Tessinparken anlades under 1930-talet. Både kavalleriet och Svea artilleri såg sig hotade i sin verksamhet av byggnadsutvecklingen. En korthållsbana byggdes för K1:s räkning på den blivande Erik Dahlbergsgatan, men skjutbanan revs efter några år på grund av att bullret av skottsalvorna var för högljudda och störde de boende. Nya gatusträckningar på 1940- och 50-talet in på Gärdets övningsfält gjorde att ridpadockar och hagar togs bort. Men sen stannade exploateringen av. Det var först vid mitten av 1980-talet som frågan om Gärdets bebyggande återigen blev aktuellt.

Högvakten från kavallerikasernen på Sturevägen - nuvarande Lidingövägen - 1938. Stockholmskällan.

Högvakten från kavallerikasernen på Sturevägen – nuvarande Lidingövägen – 1938. Stockholmskällan.

Varje ansats att få fortsätta bebygga de områden som användes av militären motarbetades intensivt av officerare och inflytelserika invånare på Östermalm. Stockholms stad hade övertagit Starrbäcksängen 1984, som tidigare hade varit ett stort militärt övningsområde och som hade utelämnats från 1930-talets exploateringsplaner eftersom det hade ansetts för sankt och vattenrikt. Det kommunala Stockholmshem fick markanvisning och en stadsplan utarbetades av Alexander Wolodarski. La Butt Rouge utanför Paris var uttalat den viktigaste förebilden till de postfunktionalistiska byggnaderna. På K1 låg föraktet mot bostadsplanering och den socialdemokratiska bostadspolitiken i öppen dager. Exklusiviteten som präglade Gärdets miljöer skulle inte offras för bostadssökande som lika väl kunde flytta ut till förorterna, var åsikten bland såväl officerare som anställda.

*

Det centrala för alla på K1:s kasern var hästarna. Skötsel och ridövningar bestämde dygnets koreografi. Stallen och ridhuset – som kavalleriet delade med polisrytteriet – var de byggnader på anläggning i vilka man uppehöll sig mest. Uppställningsplatserna var påfallande stora, planerade för en mängd ryttare och hästar som inte fanns där längre. Strax efter andra världskriget hade K1 rymt nästan 450 hästar. Det var faktiskt inte svårt att föreställa sig den mängden, för leden kunde ibland kännas väl glesa och hästarnas hovar ekade rastlöst över exercisplatsen och mellan kasernväggarna.

K1 hade en gång utgjort ett samhälle i sig, helt självförsörjande inom många områden. Det hade funnits hantverkare, skräddare, skomakare, sadelmakare, målare, snickare och plåtslagare. Västra gavelflygeln och i särskild länga bakom ett av stallen hade varit de civilanställdas hem. Familjer till officerare bodde på kasernområdet. Under 1950- och början av 1960-talet gick barnen i Engelbrekts folkskola vid Östra station, och om man valde och kunde läsa vidare fortsatte kasernbarnen i Norra Real vid Roslagsgatan. När man läser minnesnedteckningar om barndomsår på K1 från mitten av 1900-talet återkommer en vidareförmedlad känsla av tacksamhet över att den militära verksamheten hade medfört att så mycket av natur och landskap i Stockholm hade bevarats: ”… allt som hörde till livet på K1 var för våra skolkamrater något i hög grad exotiskt. Att få röra sig på stora ytor inom kasern eller i skogsområdena utanför bort mot Fiskartorpet var något fantastiskt för ett storstadsbarn…”, skrev ett av officersbarnen i en minnesbok från slutet av 1980-talet.

*

Jag försöker fånga en känsla, en övertygelse bortom den egna biografin, när jag skriver ned dessa reflektioner, varför staden från hästryggen hade en tydligare kropp och en varmare andedräkt, som har saknats under senare tid. Kan det bero på att åttiotalet var det sista analoga decenniet? En sista anhalt i den långa berättelsen om den tröga friktionens underkastelse som gjorde tidsandan delvis oskiljaktig från decennierna tidigare: de pliktmässiga skolåren, pengarna på en sparbanksboken, kötiden i Bostadsförmedlingen. Och där utgjorde de skrittande trupphästarna genom den första frosten i Lill-Jansskogen en kvarleva, en skärva av något mycket större; en obruten rörelse genom skogen och längs stigarna som följde med in i logementen, i stallen och i ridhuset. Ett landskap i staden som gick att begripa likt en skrift, att läsa för de som befanns sig där just då, de som var lokala, de som var outbytbara. Jag tänker att i det analoga Bristens Rike, där hästen är en av de uråldriga väktarna, tog man ofta del i relationer som ärvts, utan att de behövde iscensättas. De gjorde vardagen ibland ospektakulär, kvävande och långtråkig. Men den höll ihop. På åttiotalet hade naturligtvis tiden sedan länge svept hästens bärande samhällsfunktioner åt sidan. Vi befann oss i en symbolvärld, men med reella implikationer: Vi vårdade, tvättade och utfordrade den animaliska bäraren av det politiska, en vapendragare till zoon politikon, en kumpan och allierad, i en stadsmiljö som delvis var skapad för makten och djuret som ekipage.

Ett par år efter muck råkade jag av en tillfällighet på några av K1:s hästar igen, pensionerade på en gård utanför Rimbo i Uppland stod de och betade i sommarhagen. Gårdsarbetaren som ställde upp sneda gärdesgårdspinnar letade ord för att förklara varför han inte hade satt upp elstängsel kring hästhagarna, men däremot kring de andra kreaturen på gården:

”Du spärrar inte in en adelsman, du måste lita på hans ord.”

 

 

Ursprungligen publicerad i tidskriften Ord & Bild, 80-talsnumret, 2015/5. Nytt bildmaterial i denna nätpublicering. Stort tack till redaktörerna Ann Ighe och Patricia Lorenzoni.

 

Publicerat i Architecture, Bilder från igår, Stockholm, Sverige | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

En enkel över Egeiska havet

Grekiska flyktingar lämnar Smyrna i september 1922. Foto Open Library, US.

Grekiska båtflyktingar lämnar Smyrna i september 1922. Foto Open Library, US.

Samothrake, Thassos, Kavala, Krinides, Thessaloniki är orter som alla bär flyktingars och flyktens realitet och minnen. Jag pratar inte framför allt om i dag, utan om den katastrof som drabbade Mindre Asien 1922-23 då massiva fördrivningarna av greker från Mindre Asien, och muslimer från i dag grekiska regioner som Thrakien och Makedonien, följdes upp med organiserat befolkningsutbyte mellan Grekland och den nya nationen Turkiet, som återuppstått ur askan efter det ottomanska rikets undergång.

Det var i denna process Smyrna blev Ismir, Kalipolis blev Gelibolu, Potamia blev Güneysu. Grekerna var bara ett av flera folkslag som drevs ut – i andra delar av det nya Turkiet var det assyrier: Arbo blev Tasköy, Zaz blev Izbirak – eller armenier: Zeytun blev Süleymanli, Vostan blev Gevas… man kan hålla på i evigheter att namnge exempel på hur den turkiska nationalismen homogeniserade sina gränser.

I delar av Grekland, för att återvända hit, är flykten ännu levande minnen, åtminstone för de som bor i norra Egeiska havsregionen. Öarna Samothrake och Thassos har varsitt flyktingmuseum – skylten utanför lagerhuset i Thassos gamla hamn är felstavad, berättar att man har ett museum över ”Greek Refugge” – muséet har öppet varje dag mellan 19-23. Öppettiderna visade sig vara en sanning med säsongsmodifikation. Men ändå: det är detta museum och ett arkeologiskt över öns antika förflutna som uppbär det institutionella minnet i samhället. Det säger något om vikten av det som hände under mellankrigstiden.

Museum över flyktingarna från Mindre Asien på Thassos.

Museum över flyktingarna från Mindre Asien på Thassos. Foto HF.

Eftersom jag tillfälligt arbetar i Svenska institutets gästhem i Kavalla i nordöstra Grekland har jag inte kunnat undgå hur flyktingtemat framför allt slår an en historisk identitetssträng mäktigt tongivande i dessa regioner.

På Thassos sägs närmare 40 procent av invånarna vara två-tre generationer från en flykting från Mellanöstern. Krinides fördubblade sitt invånarantal med anledning av att flyktingar från Mindre Asien tilldelades mark av staten för bostadsbyggande under 1920-talets nöd.

Kavalla inrättade en ny myndighet och ägnade hela sin kommunala bostadsproduktion efter 1924 fram till andra världskriget åt att bygga för flyktingar. Det är faktiskt de enda genomplanerade ”settlements” som man kan finna, med ett något tränat öga, i den i dag ostyriga och bitvis svårt nedgångna staden: Pentakossia med sina enkla terrasserade kvarter ned mot havet, eller Agia Varvara som avslöjar hur området måste ha sett ut och betraktats på 1920-talet: som en utkant av staden, med låga markvärden långt från hamnen, tobaksindustrin och de kommersiella kvarteren.

De små husen, som oftast skulle delas mellan fyra familjer, uppförda i billigaste material från mitten av 1920-talet hukar nu förfallna och såriga vid foten av flerfamiljskomplex från 1980-talet.

De små huset i Agia Varvara, uppförda för flyktingfamiljer som kom till Kavalla från Mindre Asien under 1920-talet.

De små huset i Agia Varvara, uppförda för flyktingfamiljer som kom till Kavalla från Mindre Asien under 1920-talet. Varje hus beboddes oftast av fyra familjer. Foto HF.

Pentakossia med sina enkla terrasserade kvarter, trädgårdsstadsinspirerade, enkla bostäder för flyktingar från 1928.

Pentakossia i Kavalla med sina terrasserade kvarter, trädgårdsstadsinspirerade, enkla bostäder för flyktingar från 1928. Foto HF.

Bland Thrakiens och Makedoniens invånare har många traderat ett annat hemland inom familjer än det som utgör dagens Grekland. Det kan synas som att variationerna och olikheterna mellan flyktingarna och den befintliga befolkningen inte var så stora. Men de flesta ”greker” som flydde från Mindre Asien, eller Svarta havet, hade befunnit sig där i oöverskådliga generation, hade turkiska som förstaspråk. Grekiska var ett liturgispråk. För ”nation”, vad betydde det i vardagen? Det hade väldigt lite med saken att göra. Den verkliga orsaken till fördrivningarna var inte nationalitet, det var religion. ”Grek” var av underordnad betydelse mot att vara ”kristen” när ungturkarna med Atatürk i spetsen skapade det nya landet efter första världskriget. Trots den sekulära retoriken i nationsbyggandet var det de kristna som inte hörde hemma i den konstruktionen, som man vill få bort – snarare än en specifik etnisk grupp.

Thessaloniki tog emot knappt 100.000 flyktingar inom loppet av några få år. Många flyttade in i bostäder muslimska invånare hade lämnat vid befolkningsutbytet. Men det räckte inte långt. I den övre staden, Ano Poli, bebyggdes bakgårdar och öppna platser och den halvpastorala stadsbilden försvann. Den fattiga grekiska staten gav ut lån till flyktingarna för att de skulle etablera sig, Nationernas Förbund skickade bidrag, men i övrigt svällde staden ut över sina breddar när flyktinggrupper tog över eller köpte land och byggde hus, individuellt eller i form av mindre kooperativ, som snart blev nya förortsstadsdelar till Thessaloniki. Och döpte dem till platser de mindes som hem: Neapolis, Troiada och Saranta.

Mustafa Kemal Atatürk var själv född i Thessaloniki, detta ”Balkans Jerusalem”, och under en tid efter fördrivningarna och befolkningsutbytet var de kristna invånarna skrämda inför hotet att Atatürk och den turkiska armén skulle komma och erövra födelsestaden och införliva den i det nya Turkiet.

Men Thessaloniki var homogeniseringens motsats. Staden var känd för sin förmåga att mottaga flyktingar och migranter. Det var inte någon specifik ”europeisk” förmåga, utan snarare låg orsaken i att staden var ottomanskt kulturellt diversifierad till sin karaktär. Det ottomanska riket styrdes av Hanafiskolan inom Sunniislam, den mest flexibla mot andra kulturer och trosinriktningar. Det var detta pre-liberala islamska samhälle, en marknadens, kulturernas och köpskapens smältugn, som det nya Turkiet direkt vände sig mot i sin befolkningsideologi om den rena nationen.

Egeiska havet är en väl inarbetad väg att fly. Det har varit så även långt före 1922, i hundratals, förmodligen tusentals år. Kanske inte så konstigt, eftersom det sker ett geopolitiskt möte av fundamental skala och inverkan just i dessa regioner. Det är seismiska aktiviteter; ekonomiskt, demografiskt – en kulturell förkastningslinje som ibland rör sig oväntat och destruktivt, men som emellanåt också kan fungera överlappande, med utbyten och rikedom. Man måste vara eftertänksam och försiktig i hur man hanterar sådana tektoniska kulturplattor för det finns inga gränser för den våldsamma tragik som kan uppstå om rädslan, hatet och hämndlystnaden mellan människor och samhällen sätter in.

Den lilla resenären, figur från ca 100 f.Kr, Arkeologiska nationalmuseet i Aten, statyn togs med till Aten av flyktingar från Mindre Asien 1922.

”The Little Refugee”, figur från ca 100 f.Kr, Arkeologiska nationalmuseet i Aten, statyn togs med till Aten av flyktingar från Smyrna i Mindre Asien 1922.

 

Publicerat i European urban history, Grekland, Urban Europe | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Tre korta försök om tid och rum

1.

Rummet, skriver den franske författaren George Perec, verkar alltid tamare och harmlösare än tiden. Tiden är en demon under ständig kontroll. Överallt möter man människor med armbandsur men aldrig någon med kompass. Man måste alltid veta det exakta klockslaget, men aldrig var man egentligen befinner sig. Man tror man vet: jag är hemma, på kontoret, på tåget, på gatan…

Jag sitter i en taxi på väg från flygplatsen i Frankfurt. En liten kameralins söker upp mig i baksätet. Det skymmer över motorvägen. Jag frågar om det är galoppbanan i Niederrad vi åker förbi. Chauffören svarar vänligt på bruten engelska att han inte har en aning. Han har bara varit i Frankfurt i två dagar, kommer direkt från Marocko. Färddatorns navigationsdisplay visar att det är 2,3 kilometer innan vi ska svänga vänster. Gatunamn passerar förbi på skärmen likt missade bonuspoäng i ett simpelt dataspel. Telefonen vibrerar av ett sms från min dotter: ”Tror jag åkte för långt m bussen. Den är vid slutstationen. Var skulle jag gått av eg.?”

 

2.

Friedrich Engels kände sorg. Han försökte beskriva den inför en oförstående Virginia Woolf, den ”brutala likgiltigheten, den okänsliga isoleringen som får var och en att endast tänka på sina privata intressen”, och hur denna isolering och likgiltighet blev så mycket mer ”frånstötande när människor trängs nära varandra på smala gator och överbefolkade torg”. Virginia lösgör sig från hans arm och flyter in i mängden. Det misstag du gör, min vän, säger hon, är att du försöker orientera dig. Du försöker finna en väg, nå ett mål, uträtta en uppgift, hinna fram i tid. Om du lade ifrån dig dessa ambitioner skulle du inse att den stora massan, mängden människor på Londons gator som brusar förbi likt tidvatten, skänker lycka och lugn. Ingenstans tänker jag bättre än på en överbefolkad gata, gåendes själv bland andra. Jag förlitar mig, ja, jag faller i den fulla förvissningens skyddsnät, att alla omkring mig endast är upptagna av sig själva; det löftet är vår civilisation skyldig mig.

 

3.

I London snubblar Isaac Newton fram genom gatorna. Han flackar med blicken mellan mobilen och olika grå hinder, kroppar och övergångar som måste forceras. I öronen strömmar musik från spellistan och Isaak koreograferar sin framfart till Skrillex. Han är fullständigt vilse; han skulle inte kunna känna igen en enda gata eller namnge någon byggnad han passerade. Men den lysande juvelen i hans hand visar åt vilket håll han går. Den kan även tala till honom, han trycker den mot örat och lyssnar på rösten som berättar när det dags att vika av. 720 meter kvar, 700, 680, 660…

Isaak förhandlar sin väg fram genom staden i skärningspunkten mellan GPS och MP3. Vad hans sinnen säger är verkligt avviker radikalt från den miljö han befinner sig i. Det är som ett psykotiskt tillstånd. ”Att gå”, skriver Rebecca Solnit i Wanderlust, ”är det sätt som kroppen mäter sig mot jorden”. Men Newtons förmåga att mäta sig mot jorden är beroende av externa system, av opak teknisk effektivitet likt magiska ritualer hos en shaman. Han skjuter en pil in i mörkret och den faller aldrig till marken.

Sir Isaac Newton's House, St Martin's Street, Leicester Square London

Sir Isaac Newton’s House, St Martin’s Street, Leicester Square London.

[Variation på ett tema av Stig Dagerman.]

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar