Gällivare-Malmberget. Resurser vs samhällsbildning ca 1900. Utvidgad urbanisering, del 1.

Två småstäder i nordligaste Sverige måste flytta sig. Nya stadsplaner ligger i kommunhusen och delar av samhällena monteras ned och försvinner. Den ena staden gör det grandiost, med stora åthävor; arkitekttävling och internationell mediebevakning.

Den andra gör det tyst, nästan i hemlighet. I ett norrbottniskt inland som i övrigt präglas av gleshet, avfolkning och vidsträckta kulturlandskap är både Kiruna och Gällivare märbara undantag:

White Kiruna Plaza, vinnande förslag till nya Kiruna.

White Kiruna Plaza, vinnande förslag till nya Kiruna.

”Kiruna 4-ever”. ”Gällivare, en arktisk småstad i världsklass”.

Gällivare kommun, Vision: Arktisk småstad i världsklass.

Gällivare kommun, Vision: Arktisk småstad i världsklass.

Planering är som bekant branding. Gruvnäringen driver samhällena framåt i snabb fart, liksom den har gjort i över ett sekel. Hundratals inpendlare varje dag, obefintlig arbetslöshet och stor bostadsbrist. Närmare 9 miljarder har LKAB avsatt för samhällsomvandlingarna i Kiruna, Gällivare och Svappavara.

Jag åkte till Norrbotten i början av maj för att samla material och prata med forskare, planerare och företagare inför ett större arbete jag fått beställt av en fransk-tysk forskargrupp. Temat är den ”utvidgade urbaniseringen” som har förändrat många samhällen i världen sedan industrialismens intåg till följd av resursutvinning och global marknadsutveckling. På engelska heter den teoretiska termen extended urbanization.

Jag ska här nedan kort återge vad detta kan betyda innan jag återvänder till Gällivare-Malmbergets grundarhistoria. Därefter följer tre fältrapporter publicerade här på Arbetsboken under kommande dagarna, där jag skuggar teorin längs delar av Norrbottens ”tekniska megasystem”, med en avstickare till Jokkmokk, och avslutar vid Luleås gamla malmhamn efter att teorin har fått känna på verklighetens intryck närmare.

*

Extended Urbanization

Under hela 1900-talet, och minst lika framträdande i dag, har det inom stadsforskning funnits en kanon som betraktat städer och det ”stadslika” som en sluten geografisk enhet, en nod av ekonomisk verksamhet, befolkningstäthet och en viss typ av bebyggelse. Utanför denna enhet fanns det som inte var urbant; landsbygd, natur, i viss mån förorter.

Den här uppdelningen har periodvis starkt ifrågasatts. Separeringen mellan ”urbant”-”icke urbant” – som haft sådan betvingande makt över forskning, planering och ideologi – reducerar ur flera aspekter omfattningen av vad vi skulle kunna veta om våra samhällen.

”Städer” utgör bara ett av flera morfologiska uttryck för urbaniseringsprocesser under kapitalismen såsom den utvecklats som samhällsskapande och -förstörande kraft sedan slutet av 1700-talet. Den ”stadscentriska” förförståelsen av det urbana har därför inte kunna upptäcka de territoriella beroendeförhållanden, den gestaltning av operativa landskap och rumsliga anordningar som är central för framväxten och förändringen av urbana samhällen.

Den utvidgade urbaniseringen handlar om en grundläggande form av metabolism som drar in många olika sociala och geografiska rumsligheter, naturresurser och arbetskraft i sin påverkan. Centralt är den ojämlika operationalisering av hela jordens landskap i urbaniseringsprocessen genom utvinnandet av ändliga resurser, olja, gas, mineraler etc. – en global ekologisk omsättning som i tilltagande grad har en återverkande effekter på livsmiljöer.

Det är inte primärt en fråga om befolkningstäthet eller bebyggelseutveckling – utan om intensifiering av markanvändning, koordinering, polarisering mellan centrum och periferi och sociopolitisk kamp som alltid åtföljer nya rumsliga ordningar. En studie av den utvidgade urbaniseringen kan handla om hur operativa landskap kommer till stånd, upprätthålls och förändras. Jag ska återvända till teorin vart eftersom resan tar mig från Kiruna-Gällivare/Malmberg-Porjus-Jokkmokk-Boden och slutligen till Luleå.

 

Malmberget – resurser får en samhällsform

Vägen mellan Kiruna och Gällivare-Malmberget är i dag bitvis hårt trafikerad med tunga transporter. Jag får ofta krypa fram på omdirigerade grusvägar ut över myrmarken. Det är en olycksdrabbad sträcka där arbetspendlare och lastbilar kopplade till gruvnäringen samlas och gör att körfilerna känns underdimensionerade.

Kiruna och Malmberget är skapade för resursutvinning. De är resursnoder som har legat till grund för Sveriges nationella urbaniseringsprocess under 1900-talet, men vilka sociala och fysiska former dessa operativa landskap skulle ta var ursprungligen inte fastlagt.

De norrbottniska malmfältens fosforrika järnmalm blev genom framställningsinnovationen som går under namnet thomasprocessen exploateringsbar för världsmarknaden på 1880-talet. Den snabba tillväxttakten på malmproduktion var till övervägande del orsakad av exportmöjligheter. Och denna produktion dominerades av de utlandsägda bolagen Gellivare AB och Grängesbergs Grufve AB under 1880-talet. Den engelska firman Wilkinson & Jarvis var byggherre för malmbanan mellan Luleå och Narvik, och företaget arrenderade också rätten till brytning i Gällivare malmberg under 50 års tid.

Det här stora utländska ägandet började dock mot slutet av 1800-talet att väcka nationella protester och det höjdes röster för statligt ägande av både malmbanan och malmbrytningen.

Malmbanan nådde Gällivare 1888 som då var en liten kyrkby på 276 bofasta invånare och ett omland i övrigt präglat av samisk rennäring. Vid malmberget fanns ännu inget samhälle. Men snart bodde vid själva naturresursen fler invånare än i centralorten. En vild kåkbebyggelse växte fram som arbetarna själva uppförde – ca 650 träskjul, kojor och jordkulor – i närheten av gruvbrytningen.

Delar av den bevarade kåkstaden i Malmberg. Skjulen ska flytta till en kulturpark i Gällivare efter nedmontering.

Delar av den bevarade kåkstaden i Malmberg. Skjulen ska flytta till en kulturpark i Gällivare efter nedmontering.

Malmberget fick en egen stadsplan 1899 – en första version lades fram 1895, en strikt ingenjörsritad rutnätsplan. Men dessförinnan hade komplicerade motsättningar mellan arbetarna och gruvbolaget utspelats gällande samhällsbildningen art och omfattning.

Bolaget hade ett arrende på delar av det område som sedermera skulle utgöra den stadsplanelagda delen av Malmberget. Permanens i arbetarnas bosättningar var ingenting som intresserade bolaget vid denna tidpunkt. Gruvorter skiljer sig som bekant från t.ex. bruksorter genom att de förutsätts ha en migrerande arbetarbefolkningen, fördelad på olika arbetslag, som hypersnabbt kunde komma samman och upplösas beroende på marknadskonjunkturer.

I planeringsfrågan för Malmberget skrev 300 gruvarbetare till Kammarkollegiet 1896 att det planerade området skulle undantas från bolagets arrenderätt. Arbetarna vill köpa tomter, äga sina hem med trygg besittningsrätt. Och man ville leva under de brand-, ordnings- och hälsovårdsregler som gällde i andra städer i landet. Kommerskollegiet premierade utan vidare skäl resursutvinningen och gick på gruvbolagets linje, men länsstyrelsen öppnade för en kompromiss och stadsplanen modifierades bort från bolagets arrendemark.

Intressant i denna berättelse är den återkommande spänningen mellan resursutvinning och samhällsbildning och rättighetsanspråk för de lokalt boende.

Strax innan 1900 revs kåkstaden i Malmberget till största delen. Den hade utvecklats till en riksskandal och verkade som avskräckande exempel för Kiruna som låg något senare i tiden i samhällsbildningsprocessen. Det allt större nationella intresset och ägandet av gruvorna omkring 1900 gjorde att LKAB i Kiruna hade som mål att skapa ett mönstersamhälle med demokratisk struktur, något som märktes i sociala inrättningar och i Per Olof Hallmans stadsplan från år 1900, som inbegrep både bolagsområdet och municipalsamhället.

Med statens inträde som delägare i LKAB genom 1907 års statsavtal förpliktigade sig bolaget att även skaffa arbetarna i Malmberget tjänliga bostäder och i övrigt sörja för deras välmående. Malmberget fick ett samhälle i retur för utvinningen av malmfyndigheterna. Det operativa landskapet tog formen av en lokalortsbildning, vilket förmodligen inte hade hänt utan att den kapitalistiska utvecklingen hade förbundits med ett nationellt moraliskt projekt som också rymde ett aktivt arbetarengagemang som vände sig mot bolagens tillfällighetsstrukturer, baracksystem och kontroller. Ordnade förhållanden inom den privata sfären, fritid och familj, krävde permanens och social service som tog hand om behov utanför den omedelbara resursutvinningen.

Malmberget var på flera sätt ett nyskapat samhälle – de flesta var inflyttade arbetare från andra gruvorter med lågkonjunktur – framför allt från Bergslagen. De var socialister, nykterhetsfolk, folkbildare med ett livaktigt föreningsliv. Likaledes i Kiruna bildades 40 föreningar redan 4 år efter att gruvbrytningen hade kommit igång!

Malmbanan blev därför också en projektionsyta för visioner och bland socialistiska politiker som August Palm och Kata Dahlström om ”socialismens transportbana” som skulle föra med sig andra samhällsformer.

 

Malmberg, Gropen och Centrumhuset, 1968, foto Dan Larsson

Malmberg, Gropen och Centrumhuset, 1968, foto Dan Larsson

Men framför allt var de nya gruvsamhällena underställda den utvidgade urbaniseringens behov. Under hela 1900-talet utgjorde Malmberget ett planerat samhälle vars förändringar blev intimt förbundna med dels lokal topologin, malmkroppen geologi, med ägandestrukturen av resurser och inte minst med situationen på den internationella järnmalmsmarknaden. Konjunkturer och teknisk utveckling av malmbrytning fick omedelbara återverkningar på det lokala samhället.

Den stadsbild som byggdes upp under 1900-talet i Malmberg är en fysisk gestaltning av det förgångna som successivt har monterats ned, och som nu bokstavligen talat går under. Malmen, och malmmarknaden, har alltid haft sista ordet, liksom det första. Människan och samhällena har försökt finna de bästa lösningarna på de ständigt växlande problemen.

Det är en historia minst lika stark i dag som tidigare, och som jag ska fortsätta diskutera i nästa post.

Publicerat i European urban history, Svensk stad | Märkt , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Staden: Brno – funktionalism och sanning

I Brno trängs tidslagren. En gång var staden en förgård till Wien, Mährens Manchester, med en stor textilindustri och en blandad befolkning. Efter första världskriget blev Brno en funktionalistisk experimentverkstad i den nya tjeckoslovakiska nationen. Sanning och befrielse präglade varje formmässigt uttryck i ett 1920-tal som inte tålde lögner och överhet. Sen kom den socialistiska tiden, med skuggor och stukningar; asaneringspolitik och förfallna stadsdelar utan namn.
I dag kämpar sig Brno tillbaka, som bioteknologisk hub i Centraleuropa, som kunskapsstad. Munken Gregor Mendel har blivit affischfigur. Resultatet av hans upptäckt om gentiken går numera att se i alla städer över hela världen när de dubbelblommande körsbärsträden blommar i underbar sterilitet.
Vi besökte Villa Tugendhat, Mies van der Rohes UNESCO-klassade privathus. Och vi lärde oss om längtan efter renhet, oförställdhet och andliga former – som så ofta kolliderar med industrikvarterens larm och bråkighet i städer som är i rörelse.

Lyssna på Stadens hemsida!

Länk | Posted on av | Lämna en kommentar

Med taxi genom läsefrukterna, och Sarajevo?

Med risk att framstå som en obehaglig nätstalker, måste jag kort åter kommentera denna märkliga serie i DN, ”Sagan om Europa” (bara titeln!?) och dess senaste del om Sarajevo 1914.

Kielos åker mycket taxi. I förra texten var det taxichaufförer i London som berättade ”sanningen” för Kielos, att EU hade blivit en ”tysk komplott”. Det kan förvisso vara en fältmetod att ta taxi. Ingen har gjort det bättre än Alexandra Pascalidou! En journalist som aldrig fejkar sin närvaro. Men i Kielos fall, utanför London, på den blodbesudlade kontinenten, verkar det inte vara nyfikenhet som får henne att interagera i taxiresandets stundtals intima utbyte mellan förarens biografi och stadslandskapet utanför. Hon får skjuts, helt enkelt. Och hamnar nånstans i en ”förort” där Europa är meningslöst, halvt övergivet och elakt.

Förutom att jag inte förstår Kielos uppdrag i ”Sagan om Europa”, så präglas de hittills publicerade texterna av just en bristande nyfikenhet. Jolo är buktalardocka, upptinad från kalla kriget. Men man måste fråga sig: Vad är detta för samtidsdiagnoser egentligen? Vad är det för slags tidning som tycker detta är viktigt? Är det i linje med vad Åsa Linderborg nyligen påpekade, att DN befinner sig i en period av akut förvirring? Det är liksom ”åh, vad bra hon är, jag fattar ingenting” på var och varannan sida. Pepprat med gammal postmodern ironi och värdenihilism.

Kielos omhuldar en stereotyp bild av kontinentala Europa som inte är helt fräsch. Det finns i Sarajevo-artikeln en lamentation över upplösning och regionalism som på ett plan är helt adekvat. Regionalismen är rätt ofta småskuren och konserverande, utestängande. Men samtidigt är det duktigt ospännande, nästan en tautologi, att ens återge denna kritik. Det är ju en oskiljaktig del av Europas existens, dess förbannelse och dess dynamik! Titta på hur halvkontinentens geopolitisk ser ut! Vi lär ut sånt på A-kursens storföreläsningar i Historia. Men till lägesbilden hör även att denna provinsialism tvingat fram demokratier, lokalt ansvar, engagerade medborgare, mänsklig närvaro i stora projekt, rättsstater och rätt omvälvande möten och blandningar av människor genom epokerna. Och både kyrkorna och rådhusen har haft fönstren öppna mot marknadsplatsen, vilket inte i samma utsträckning varit fallet i särskilt många andra stora kulturer. (Visst, detta kan framstå som naiv idealism, men det är lätt hänt som en reaktion på en text som inte redogör för sina utgångspunkter eller förförståelse.)

Vi är väl ändå några, tänker jag mig, som inte tappat intresset för Europa. Tvärtom. Mitt intresse är starkare än någonsin. Vore det så omöjligt att leverera en samtidshistorisk analys som faktiskt handlade om Sarajevo på riktigt? Det händer mycket i staden, har jag förstått. En stad med allvarliga problem men också med stora, kanske tidlösa, möjligheter. Jag är intresserad av Sarajevo som en europeisk stad av i dag, med ett präglande förflutet, men inte som en projektionsyta för läsefruktiga fantasier av en svensk journalist i finansurbanistisk exil om ett Europa fruset i historien.

Publicerat i European urban history | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Nu var det 1914. Igen?

För några veckor sedan var jag i Wien och gjorde ett avsnitt för podcasten Staden tillsammans med Dan Hallemar. Vi pratade med akademiker, planerare, historiker, aktivister och vanligt folk om stadens sociala och politiska historia och utmaningar inför framtiden.

Det blev enormt mycket material att bearbeta och som en gentjänst till alla som hjälpte oss författar jag nu en engelskspråkig artikel utifrån våra intryck och analyser av framför allt stadens stads- och bostadspolitik.

Bäst som jag sitter framför skärmen skriver Katrine Kielos om Wien i Dagens Nyheter! Vad inspirerande! Det är extra spännande vad en driven modern vänsterskribent väljer för analys av en stads historia som man själv har brottats med.

Under läsningen blev jag i tilltagande grad konfunderad. Hade vi besökt samma stad? Kielos Wien var en stad som sjunkit ned i likör och främlingsfientlighet. En stad som har satt Mozartkulan i halsen och blivit debil av för mycket Straussvalser.

Det smög sig på en misstanke att Kielos inte på allvar hade lämnat 1. Bezirk, den gamla stadskärnan innanför Ringstrasse. Det är synd, jag hade så gärna velat höra vad hon tyckte om allt annat. Det är dålig utsikt från Café Landtmann för att förklara Wien i dag. ”Man måste ut i förorter”, skriver Kielos, ”för att hitta de socialt utsatta eller få en känsla för hur villkoren kan se ut för stora grupper av framför allt turkiska migranter.” Åkte du ut till dessa ”förorter”? vill jag fråga. Vad var dina intryck?

Jag förmodar att Kielos menar stadsdelar en bit utanför stadsgördeln, t.ex. 10., 16. och 18. Bezirk. Vi tillbringade större delen av vår vistelse i dessa stadsdelar (”Förort” är ett begrepp vi alla bör se bättre över hur vi använder.) I flera av stadsdelarna finns ett annat Wien, kanske ett mer verkligt Wien – där finns social utsatthet, ja. Där finns främlingsfientlighet. Det är ingenting att bagatellisera. Men där finns också en dynamik, en ny ung urbanitet som till stora delar är präglad av den öppenhet staden har visat mot framför allt östeuropeiska länder, länderna på Balkan och Turkiet.

Och sedan arvet efter ”röda Wien”, vi pratade om det mycket i programmet. Det sipprar ut i alla möjliga konstellationer i staden. Ta bara den stadsforsknings- och aktivistsektor jag känner till: Wien är full av alternativa grupperingar. Tidskriften dérive är en samlande plattform – som har en mängd sidoaktiveter. Varje höst anordnas festivalen URBANIZE!, som är ett eldorado för konstnärligt och politiskt liv och uppträdande – ”För att en annan stad är möjlig!”

Den nationella politiken i Österrike är inte sällan djupt konservativ och obenägen till förändring. Men det första man får lära sig av politiskt engagerade Wienbor, inom miljörörelsen, socialdemokrater och vänsteranhängare eller andra är att inte sammanblanda Wien med Österrike. Wien är i en kronisk konflikt med sitt eget land. Det är fortfarande en röd ö i ett brun-svart hav.

När Kielos avslutar artikeln i DN med att konstatera att dagens Österrike inte omfamnar de värden som präglade Wiens glansdagar under den habsburgska monarkin – ”öppenhet, pluralism, konstnärlig samt intellektuell experimentlusta” – har jag svårt att förstå hur urvalet har gått till mellan då och nu.

Vad är den historiska analogin?

Säg Wien 1900 och jag tänker omedelbart på djup antisemitism, avgrundslika sociala klyftor, kvinnoförakt- och förtryck och en omfattande estetisk kitsch. I dag bor ett av Europas största judiska communities i Wien 2. Bezirk, och staden har bl.a. varit med att upprätta en Eruv – den rituella gränsen för att bära objekt mellan privata till offentliga platser; ett vidsträckt sakralt stadsrum – för denna minoritet.

Inom samhällsforskningen är IWM – Institut für die Wissenschaften vom Menschen – framför allt en spetssatsning för omfattande utbyte med östra Europas främsta forskare, språkvetare, författare.

Vad är öppenhet och slutenhet?

Österrike har sannerligen problem med högerpolitiska krafter, och har haft det under en längre tid. Vad socialdemokrater och die Grünen, som regerar tillsammans i Wien, fruktar mest är FPÖ:s ständiga angrepp utifrån den nationella politiska arenan på den sociala politik man försöker bedriva i huvudstaden. Wien är en egen delstat med eget finansiellt budgetansvar, ett tydligt mål för FPÖ att underminera, demontera. Därför att detta högerparti tycker att Wien bedriver en för invandrarvänlig politik.

Kielos artikel liknar en del som skrevs på 1990-talet då genren att läsa städer som frusna i en tankevärld var attraktiv. Efter murens fall låg alla gamla vittrade, storslagna städer där som bevarade i oljig, ideologisk formalin.

Detta var en populär essägenre, framför allt bland manliga skribenter som fick veckla ut hela sitt bildningsarv. Karl Schlögel är min favorit från den epoken, då man i rummet läste tiden och fann Europa igen och igen; återkomsten av det välkända, det mardrömslika.

Jag vill inte vara orättvis mot Katrine Kielos. Jag läser allt hon skriver och tycker hon är en viktig journalist med en egen, angelägen röst.

Jag undrar mer över själva mötet mellan städers verkligheter och politiska, opinionsbildande texter:

Hur skriver man bra idédrivna texter med städer i centrum?

Går städer att reducera till idéhistoria?

Hur mycket vinner man på att redan från början utgå från ett facit, som är det förflutna?

Om man mäter samtiden mot en historisk kanon, hur mycket användbar materia kan man till slut bända loss?

Om allt är 1914 igen, och idén om Wien aldrig får röra sig bortom Ringstrasse – vad lär vi oss då om samtidens komplexitet? Eller historiens för den delen?

Publicerat i European urban history, Wien | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Köpenhamn – cykelstaden | Staden

Krister Isaksson, cykelexpert på Sweco, som vi hade kontakt med inför Köpenhamn cyklar-avsnittet av Staden, berättar om cykelvägar i Stockholm.

Köpenhamn – cykelstaden | Staden.

Publicerat i Köpenhamn, offentlig kommunikation, stadstrafik, trafik, Urban Europe | Märkt , | Lämna en kommentar

Gråzoner i den fullskaliga urbaniseringens tid

En radikal tanke har utvecklats och förgrenats inom stadsforskningen, nämligen att urbanisering är någonting betydligt mer än stadsliv i snäv bemärkelse. Att urbanisering faktiskt inte alltid resulterar i ”städer”, utan har en helt annan inverkan, formar andra rum, platser och samhällsinstitutioner.

Det är förvisso en gammal vetskap men den måste dammas av göras ny. Den amerikanske statsvetaren Neil Brenner har talat om ”extensive urbanization”, eller även ”Planetary Urbanization”: urbaniseringens långa arm sträcker sig in i miljöer och relationer som vi, utifrån tidigare perspektiv och ideal, inte har betraktat som ”urbana”. Resurser och befolkningar på olika platser, och med olika förhållanden till marknader och maktordningar, dras in i den urbana ekonomin.

Frågan om en utvidgad urbanisering där mark, resurser, människor, samhällen, näringar tas i anspråk blir också samtidigt politiska frågor. Samhällsforskning och aktivism träffar allt oftare på varandra. Det är ingen slump.

Beduinska protester mot Prawerplanen hösten 2013.

Beduinska protester mot Prawerplanen hösten 2013.

För drygt en månad sedan var jag i Israel och pratade med sociologen och aktivisten Oren Yeffachei.  Yeffachei har särskilt uppmärksammat beduinerna och den ursprungligen nomadiska folkgruppens ställning i Mellanöstern, hur deras rättigheter alltmer kringskurits till följd av den israeliska statens suburbaniseringsprogram. (En del kallar det fortfarande för bosättningspolitik, men det ger en avig bild av processen.)

Yeffachei berättar om en ”gråzon” – grey space – eller som aktiv handling: ”gråzonering”, greyspacing, som kännetecknar flera av dagens urbana regimer över hela världen. Den grå zonen är ett rum, en plats – men samtidigt ett samhälleligt tillstånd. Ett tillstånd som pendlar mellan neoliberal demokrati och en smygande apartheid.

Den konfliktmatris som placerar befolkningsgrupper i gråzoner blir bara tydlig om man ställer sig utanför det västerländska händelserummet och ser urbaniseringen utifrån ett radikalt annat perspektiv: sydöstligt i beduinernas fall – men även nordligt i exempelvis samernas fall. Platser som ligger omedelbart utanför den urbana tillväxtkorridoren: områden där naturresurser utvinns för den urbaniserade ekonomin. Platser och regioner där äldre kulturformer, näringsstrukturer och folk hotas – eller randzoner utanför stadskärnorna där människor med svårdefinierade medborgarroller samlas i form av arbetskraftsreserver.

För Beduinbefolkningen runt Beersheba och småstäder i Negevregionens ökentrakter har den statliga planeringspolitiken i Israel tvingat befolkningen att lämnat sina tidigare boplatser för att ”återintegreras” i nyuppförd (och undermåliga) stadsbebyggelse.

När Knesset röstade igenom den s.k. Prawer-Beginplanen i juni 2013 innebar det ett massivt angrepp på icke-statligt erkända beduinska byar och en förestående fördrivning av närmare 70.000 arabiska beduiner. Det är, skriver Yeffachei, ”zoningar, utvecklingsplaner och transaktioner som skär genom en växande ansamling folkgrupper och kroppar.” Att flera av byarna förmodas sitta på outnyttjade olje- och gasfyndigheter gör planen nästan alltför begriplig.

Papperslösa i Tel Aviv - en annan variant av greyspacing i den moderna urbaniseringsprocessen.

Papperslösa i Tel Aviv – en annan variant av greyspacing i den moderna urbaniseringsprocessen.

Begreppet greyspace vill analytiskt förändra något. Det vill visa hur bebyggelse/kroppar är kopplade till varandra. Beduinernas bosättningar och människornas fysiska kroppar befinner sig låsta mellan det legala skyddet av en planerad miljö/medborgarroll och laglöshetens fördrivning och förstörelse. De är varken integrerade eller eliminerade. Inte erkända eller bortstötta. De befinner sig satta i temporärt stand-by läge, ett problem som måste skyfflas runt i rummet.

Gråzoneringen förvandlar nyttjanderätt till platsen till någonting provisoriskt och motverkar en systematisk längre användning. De grå zonerna är ”pseudo-permanenta marginaler i dagens urbana ordning.” Det är ett rum där staten administrerar oönskade, ”otämjda” invånare och svårflyttade grupper.

Men det är också ett rum där det sker sociopolitiska transformationer av bärande vikt för samhällets funktioner; naturresurser eller tillfällig, inte sällan semilegal arbetskraft befinner sig i gråzonerna i mängder.

Greyspace är med andra ord urbana koloniala relationer, men stöpta och omkodade för att fungera bättre i en nyliberal demokratisk ordning. Den etnokratiska politik som styr Israel är naturligtvis ett brisant exempel, (även ett ”hyperexempel”, som Yeffachei medger!) men strategin om gråzonering finns inkapslad i urbaniserings- och stadsförnyelsepolitik över hela världen.

Mot denna växande politik reses också ett starkt motstånd. Just beduinerna i Negev har framför allt organiserat sig kring tre praktiker i sin radikaliseringsprocess: för det första en squatting-taktik; att hänga kvar vid en plats trots statens planer på vräkning eller bortträngning, för det andra ett aktivt ”minnesbyggande” kring platsen och dess historia, och för det tredje olika former av autonom politik som är lokalt förankrad och som vinner auktoritet genom äldre, stambaserade beslutsformer.

Det är inte svårt att tänka på besläktade situationer och konflikter även inom Sveriges gränser. Kallak-projekteringens politiska logik skulle exempelvis kunna förklaras utifrån den extensiva urbaniseringen och de koloniala relationer som återigen präglar resursutvinning i Lappland.

”I Norrland hava vi inom våra gränser ett Indien, blott vi förstå att bruka det”, skrev redan Axel Oxentstierna i början av 1600-talet.

Gruvindustrin utgör i dag 40 procent av Sveriges nettoexport. Ekonomiska incitamenten för att utveckla gruvbrytningen är med andra ord mycket starka.

Demonstrationer på Sergels torg i Stockholm mot gruvprospektering i Kallak, Lappland.

Demonstrationer på Sergels torg i Stockholm mot gruvprospektering i Kallak, Lappland.

När jag tänker efter är det flera frågor som kunde rymmas inom denna teoriram. Betydligt fler än vad den håller för, tyvärr. Så många frågor som kräver att bli belysta, även om man inte omedelbart finner svar. Allt handlar om städer. Men i allt mindre grad utspelar sig frågorna i ”städer”, såsom vi historiskt lärt oss analysera dem, och i samtiden värdera dem.

Istället är det mellanrummen, i avfolkningsbygder och krympande samhällen, men likaledes i förortslandskapets brokighet, som urbaniseringens långt mer genomgripande inverkan står att söka.

Publicerat i stadsregioner, Svensk stad, Urban economy, Urban revolution, urban sociologi, Urbanisering | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

2013 in review

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2013 annual report for this blog.

Here’s an excerpt:

The concert hall at the Sydney Opera House holds 2,700 people. This blog was viewed about 12,000 times in 2013. If it were a concert at Sydney Opera House, it would take about 4 sold-out performances for that many people to see it.

Click here to see the complete report.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Den europeiska sammanflätningen – trots allt!

Personliga erfarenheter och offentlig retorik kan ibland stå i stark motsättning till varandra.

I skuggan av de mer eller mindre havererade ekonomiska mellanhavanden i Europa har investeringar under en längre tid gjorts i andra relationer: kulturella, språkliga, individuella, känslomässiga. Det är en gammal historia, återkommande avbruten av krig och kriser. För några decennier sedan dessutom av ett kallt krig och en stark separering av kontinenten. Men arbetet med av fläta samman Europa fortsätter alltid på nytt. Och får det pågå oavbrutet under en tid tvinnas trådar, beroenden och attraktioner återigen starkare ihop. Det mångkulturella, mångspråkliga Europa finner successivt åter sig själv.

Jag har under hösten arbetat som gästforskare i Tyskland och dagligen, yrkesmässigt och personligen, upplevt att den europeiska krisen faktiskt har fört många människor med olika nationella bakgrunder närmare varandra.

Flera européer har betydligt bättre kunskap än tidigare om hur bostadspolitik, småföretagande, utbildningsväsende, korruption, flyktingpolitik, kärleksliv och familjehögtider fungerar eller drabbar individer i andra länder. För vi har i tilltagande grad blivit arbetskamrater och medborgare i varandras städer. Schablonerna bleknar. Vi känner varandra på detaljnivå. Varje möte börjar på ett högre plan av förståelse.

Följaktligen vet Europa också mer om vardagens Sverige, bakom den sociala jämlikhetens Potemkinkulisser. Man vet om de sociala uteslutningsmekanismerna. Man vet att det t.ex. inte går att bara tacka ja till ett jobb eller en projektanställning i Stockholm utan omfattande förberedelse, och mycket tur och pengar. För bostadssituationen är ett helvete. Det är alleuropeisk sanning att det är patologiskt dyrt att köpa en lägenhet i Stockholm och att politiken är handlingsförlamad på ett sätt som får även den obotliga optimisten att sakta tystna.

En irländska på besök i Tyskland, men boende med sin italienske man i Rom, hade fått en tjänst i London. Tackade ganska snart nej till jobbet. Den höga lönen vägde inte upp det brittiska utbildningssystemets höga kostnader och hierarkier. Italien har fortfarande ett tämligen väl fungerande och effektivt statligt skolsystem, som inte kostar skjortan, där man lär sig minst lika mycket som på en dyr, halvbra brittiskt privatskola. ”Jag tänker på mina döttrars framtid”, sade hon.

Anställningsförhållanden på tyska universitet för unga forskare är så usla att en hel generation befinner sig med ena eller bägge fötterna i Storbritannien. Frankrike skickar å sin sida sina påläggskalvar till Marc Bloc-centrum över hela Tyskland och håvar sedan tillbaka dem när de har skaffat god internationell kompetens.

De nationella välfärdsinrättningar som ännu existerar på nationell nivå – och som inte blivit privatiserade, utförsålda eller söndersmulade till oigenkännlighet av olika skäl – är skarpa konkurrensvapen. En fungerande bostadssektor, offentliga skolor av hög och jämn kvalitet, offentlig sjukvård – dessa saker är mer avgörande för grupper utan höga inkomster, och för familjer med mindre barn, än vad många arbetsgivare kan erbjuda i lön, expenser och traktamenten. Och i den kunskapskontinent som Europa vill vara kommer en mängd mindre välavlönade medborgare flytta mellan länderna. Där trånar britter efter svensk hälsovård, svenskar blir knäsvaga inför tysk bostadsproduktion, tyska akademiker suktar efter det franska systemets anställningstrygghet…

Det är ett nystan av blickar, lån och utbyten som rullar på. Och även språkligt tar detta vardagsutbyte vägar som inte alls är märkliga, men som inte heller följer den oinvigdes förmodanden: Jag var på en institutionsfest för några veckor sedan med två samhällsvetenskapliga och historiska avdelningar på IRS i Berlin: 32 medarbetare från 22 länder. Och alla pratade – tyska! Uppblandat med franska, eftersom fransmännen utgör den största delen av gästforskarna. Engelskan var mer som en räddningsplanka för de som ibland inte hittade de rätta orden på något av de andra två språken.

(Jag läser Richard Swartz krönika i DN i dag om att befinna sig i olika språkvärldar – att handen (skrivandet) och kroppen lagrar på det verkliga modersmålet, medan ögat, munnen och örat kan ha vant sig vid andra språkvärldar. Samma tidning publicerade också nyheten att svenska högstadieelever har blivit bättre, och visar större intresse, för engelskämnet i skolan. Det är ju löftesrikt. Men för det levande Europa kommer engelskan bara vara ett språk bland många andra som används för att vi ska förstå och fungera ihop.)

Det handlar inte om ett folkloristiskt uppror mot engelskan som gemensamt universitetsspråk, utan om en allt djupare kunskap och förståelse europeiska grannar emellan.

När en av mina kollegor våndades över att snart flytta från Berlin tillbaka till ett jobb i hemstaden, höll hon sig fast i bordsskivan och utbrast teatraliskt på sitt modersmål:

”Je ne vais pas aller à Bordeaux! – Je veux rester ici, chez moi!”

Upplösningen av hemma och borta i den frasen framstod som helt begriplig; att vi kan höra hemma hos varandra och samtidigt, oavlåtligen, dela med oss av våra olika hemvister, både språkligt och fysiskt.

Jag vet att jag talar om en särskild, avgränsad miljö som inte alla kan ta del av. Men någonstans måste nog det europeiska projektet ta sin nystart i just denna möjlighet att se, förstå och leva varandras vardag och arbete, i möjligheten att etablera en sann nyfikenhet inför varandra, ett gigantiskt projekt ligger ännu ogjort: medborgarnas Europa – !

För som toppstyrd, byråkratekonomisk konstruktion har onekligen alltför många ansträngningar förfelat.

Publicerat i Urban Europe | Märkt , | 1 kommentar

Berlin – vardagsmiljöer: Marzahn-Hellersdorf

Ahrensfelder Terrassen i Marzahn-Hellersdorf. Det mest framstående exemplet på "Rückbau"-strategin. Dessa hus var tidigare tjugo våningar höga.

Ahrensfelder Terrassen i Marzahn-Hellersdorf. Det mest framstående exemplet på ”Rückbau”-strategin. Dessa hus var tidigare tjugo våningar höga.

Området Marzahn-Hellersdorf i östra Berlin är den största stadsdelen i Tyskland med industriellt prefabricerade bostadshus – Plattenbauten. Mellan 1977 och 1990 uppfördes en egen ”storstad” i storstadens grönare yttre stråk med plats för 178.000 invånare.

Området bestod av sex till elva våningar höga skivhus med omväxlande punkthus på upp till tjugotvå våningar.

Marzahn 1987 så som området presenterades i samband med Berlin 750-års jubileum i DDR. Foto: Bundesarchiv Frei.

Marzahn när stadsdelen var närmast färdigbyggd. Området presenterades som ett mönsterexempel på nya bostadsmiljöer i samband med Berlins 750-års jubileum år 1987. Foto: Bundesarchiv Frei.

Till följd av den statliga bostadspolitiken i DDR hade de inre stadsdelarna av Östberlin mer eller mindre lämnats åt sitt öde. Det fanns inga erkända privatägare till de gamla fastigheterna och av ideologiska skäl ansågs kvarterstaden vara en kapitalistisk miljö som hade sugit ut de arbetande klasserna. Successivt tappade landet kunskap om hur man sanerade upp och bevarade gamla stadsmiljöer. DDR byggde ständigt nytt istället, adderade urban terräng på den befintliga staden, eller fyllde igen luckor och stråk med industriellt tillverkade bostadsenheter.

Under DDR-tiden var stadsdelen delvis snarare ett prestigeområde som gärna visades upp av stadens myndigheter för utländska besökare och som hyste ledande partifunktionärer. (I filmen De andras liv från 2006 är det i en av dessa stadskvarter som stasiagenten Gerd Weisler bor.)

Efter murens fall, mellan 1990 och 2006, gick befolkningsutvecklingen dramatiskt nedåt i Marzahn-Hellerdorf. Invånarna sökte arbete och utbildning på andra håll, gärna i de gamla västtyska förbundsrepublikerna. Familjepolitiken stupade och kvinnor avhöll sig från att skaffa barn i den utsträckning som tidigare varit vanligt i Östtyskland.

Stadens styrande och kommunala bostadsbolag började från 2002 en planerad nedmontering av stadsdelens bostadsbestånd – ett s.k. ”Rückbau”. Det betydde fram till 2008 försvann nästan 5.000 lägenheter. Därtill nedmonterades, fysiskt, den sociala infrastrukturen från DDR-tidens liv, förskolor, skolor och servicecentra.

Den mest uppmärksammade omgestaltningen skedde vid Ahrensfelder Terrassen, som har blivit närmast en ikon för nedmontering av Plattenbau-områden i gamla Östtyskland som har drabbats av utflyttning och befolkningsminskning. Här plockades våningar från höghusen modullägenheter ned i olika grad för att skapa ett terrasserat landskap med närhet till gata och parkytor.

Omkring 2007 hade området åter hamnat i balans. Yngre barnfamiljer och framför allt seniorboenden präglade området. Fortfarande har invånarna ofta koppling till den tidigare östberlinska stadsmiljön. Marzahn-Hellersdorf har varit föremål för otalig omgestaltning, arkitektoniskt och landskapsmässigt, och stadsutvecklingskoncepten har lett till en dynamisk grön stadsdel med flera projekt för närodlingar och rekreation. Kring S-Bahnstationerna finns stadsdelscentrum med restauranger, casinon, bibliotek, sportanläggningar, köpcentrum etc.

Den gradvisa stabilisering av området har dock sedan ett par år tillbaka kommit att uppfattas som hotad av invånarna själva. Anledningen är de dramatiskt stigande hyrorna i Berlins inre stadsdelar – Kreuzberg, Prenzlauer Berg, Neukölln, Friedrichshain – som tvångsmässigt driver bort fattigare invånare till Plattenbau-stadsdelar som Marzahn-Hellersdorf där hyrorna är lägre.

Marzahn-Hellersdorf har därför fortfarande att kämpa med sin negativa image, som området fick direkt efter 1989. Men denna gång p.g.a. den centrifugala kraft som bostadsmarknadens ekonomiska och sociala utveckling i Berlins inre delar har skapat.

_________

Ett nytt avsnitt av podcasten Staden släpps imorgon fredagen den 4 oktober. Vi kommer prata uppgång och fall – och kanske uppgång igen av vardagsmiljöer i Berlin.

Publicerat i Architecture, Berlin | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Berlin – vardagsmiljöer: Markthalle IX, Kreuzberg

Markthalle neun interior

Markthalle IX från 1901, Eisenbahnstrasse i Kreuzberg.

Saluhallen vid Eisenbahnstrasse, runt hörnet från min lägenhet vid Lausitzer Platz, uppfördes tillsammans med ett flertal liknande saluhallar i början av 1900-talet som en social- och hälsopolitisk åtgärd av staden Berlin. Saluhallarna låg vid stadens större tågstationer. Markthalle IX var livsmedelsdepå för Görlitzer Bahnhof (sedan början av 1990-talet är stations- och spårområdet omgjort till grönstråket Görlitzer Park) med tågförbindelser söderut i Tyskland.

Migranter strömmade in till staden och fattigdomen var stor, även bland de som fann enklare arbeten. Saluhallen skulle ge mindre bemedlade en möjlighet att köpa livsmedel under tak, skyddade från väderförhållanden och den smutsiga och hälsovådliga luften från industrierna. (Läs Jenny Lees fantastiska avhandling från 2009 The Market Hall Revisited om denna politiks spridning i Sverige och Europa i början av 1900-talet.)

Efter Andra världskriget finns bara tre av dessa saluhallar kvar. Markthalle IX var länge eftersatt och bortglömd. I hallen huserade två discount-butiker av billigaste sort: Aldi för dagligvaror och Kik för enkla textilprodukter. I övrigt stod hallen tom med undantag för vinddrivna och utslagna människor och hundar i kvarteret som sökte skydd.

Staden bestämde sig 2009 för att sälja hallen till högstbjudande och en grupp investerare trädde fram som ville göra precis samma sak som redan fanns i hallen, men bara mycket större: billiga butiker, discount…  Det reste ett motstånd i grannskapet och ”Initiative Lausitzer Platz” mobiliserade boende, media och politiker och stoppade försäljningsplanerna. Istället gick staden med på att till ett lägre pris sälja hallen till en nystartad föreningen med förankring i kvarteren. Föreningen ville inte bara ha fler butiker utan framför allt skapa en träffpunkt och utveckla hallens gamla, ursprungliga potential som marknadsplats.

Den underifrån-rörelse, demokratisk, alternativ i viss mån kom snart att bli enormt framgångsrik och tidigare i år etablerades två marknadsdagar – fredagar och lördagar – när lokalproducerade varor, kött och grönsaker såldes över öppna stånd. Den starka ”urban gardening”-rörelsen som finns i Berlin och i Kreuzberg-Neukölln – har fått en direkt lokal avsättning i Markthalle IX.

Men ett ytterligare steg togs sent i våras då saluhallen började användas som en event-lokal. ”Street Food Thursday” samlade mängder med kockar från hela staden, från världens alla kök, för att experimentera och bjuda på provsmakningsmenyer. Mikrobryggerier satte upp sina tunnor i källaren och snart var Markthalle IX en vindlande arena av mat och kultur och språk som blandades. Det är ungt, oerhört trendigt och väldigt trevligt – om man känner att man hör hemma i dessa aktiviteter.

Street Food Thursday i Markthalle IX.

Street Food Thursday i Markthalle IX.

Men, vänta nu! ställde sig invånarna och ägarna frågan: Har vi skapat en tudelad saluhall? För fortfarande går människor på socialbidrag, arbetslösa och turkiska hemmafruar och handlar på Aldi och Kik i ena änden – medan mediafolket, studenterna och wannabe-konstnärerna provsmakar sig genom livet goda i den andra delen.

Tidigare i augusti ägde den första öppna diskussionsträffen om Markthalle IX och dess framtid rum. Ytterligare ett kvartersmöte är planerat till nästa vecka i oktober:

Hur ska saluhallen kunna välkomna alla? Hur ska den gestaltas för att hålla kvar det som  Kreuzberg vill bli förknippat med – det alternativa; blandning, toleransen, det skitigt oanpassade från olika håll som staplas på varandra – samtidigt som suget efter en mer autentisk autenticitet – både socialt och marknadsmässigt – bara ökar och resulterar i de mest märkliga spänningar i stadsrummet.

_______

Vi kommer tala mer om mat som motor för stadsförnyelse på fredagen den 4 oktober. Ett nytt avsnitt av podcasten Staden. Denna gång om vardagsmiljöer i Berlin.

Publicerat i Architecture, Berlin, Urban economy | Märkt , , , | 1 kommentar