Zittau är en förhållandevis obetydlig stad. Under DDR-tiden berättades det att en central partifunktionär ständigt hörde fel, trodde att man hade sagt ”Zwickau”, där Trabantbilen tillverkades. Vad gjorde man egentligen i Zittau? ”Ligger inte det i Polen?”

Det var lite oklart vilken tillhörighet många platser i de sammantvinnade regionerna Oberlausitz, Nordböhmen, Schleissien hade. Tjeckiska myndigheter ville annektera Zittau och Oberlausitz både efter första och andra världskriget på grund av det ”traditionella böhmiska inflytandet”, och kopplingar till den sorbiska minoriteten, med motiveringen att Tjeckoslovakien, på den tiden, skulle bättre ha tagit hand om den slaviska folkgruppen.

Zittau, ca 1260, teckning till stadens 700 års jubiluem 1959.

Hur som helst, i denna korsväg, denna knutpunkt, fanns en tät religiös dynamik. Liknande liturgiska ordningar hade brukats i hundratals år. Celestinerorden hade etablerats på 1300-talet i klostret Oybin. Oberlausitz var ett katolskt fäste mot hussiternas revolt under 1400-talet. Böhmiska brödraunionens anhängare hade rört sig i regionen, den förföljde Commenius sökte och fann sin tillflykt för en längre tid i angränsande polska Schlessien. Europa är en säregen kontinent, eftersom man ofta gömmer sig bättre i centrum än i periferin.

Oybin, gammalt vykort från början av 1900-talet avbildande klostret, klosterruinen och kurorten.

Det var så jag upptäckte Zittau och Oberlausitz. Som ett vackert inre landskap, en plats glömd för världen men med otaliga historiska lager och med samhällen som återkommande sökt mening och ordning, men ständigt sett dem grusas. I dag är regionen bekymmersamt avfolkad. Satsningar på t.ex. en ny förskola i lilla Herrnhut görs med andan i halsen: kommer det att finnas tillräckligt med barn? Utflyttningen av unga har varit särskilt stor. Medelåldern blir allt högre. Och politiskt har aggressiva nationalistiska krafter och främlingsfientliga grupperingar blivit starkare.

Innerstaden i Zittau, foto maj 2016, HF.

Zittau har 28.000 invånare. DDR:s byggpolitik lämnade staden närmast intakt sedan medeltiden, ett övermått av textilfabriker, militära anläggningar och hot om förstörelse på grund av kolgruvebrytning deprimerade visserligen stadens yttre delar under perioder, men den större förstörelse besparades Zittau. Den uppträder ännu som en typisk centraleuropeisk handelsstad av mindre snitt med region- och tidstypisk arkitektur bevarad, från kyrkor, gillen och stadsförvaltning (rådhus).

Zittauers stadshus, den senaste ombyggnaden ansvarade Karl Friedrich Schinkel för på 1820-talet. Foto HF.

Jag ville skriva ned denna historia, inte bara berätta den ur minnet, för den illustrerar att det enda ett stadssamhälle och dess stadsinvånare över generationer ibland har gemensamt är dess historia. Och att priset för att överhuvudtaget ha en framtid är att kämpa och uppoffra sig för att levandegöra det förflutna. I detta fall materialiserat i form av en stor hungerduk från medeltiden.

Fasteduken

Det hade sedan medeltiden funnits en tradition i delar av Centraleuropa att mellan Askonsdag och påsk hänga och breda ut stora fastedukar, eller hungerdukar, över nattvardsaltaret i kyrkorna. Syftet var att kroppens svält under denna tid på året skulle motsvaras av ögats och hjärtats hunger, att man dolde nattvardens och mässans kalk och fat bakom dessa dukar. Fastedukarna var enkla från början, blev med tiden alltmer påkostade tygkonstverk, som bilderböcker med bibliska motiv, något som sannolikt var en stark förmedling av budskapen då stora delar av kyrkobesökarna inte kunde läsa.

Den förmögne sädes- och kryddhandlaren Jacob Gürtler lät 1472 beställa en fasteduk till St. Johanniskyrkan i Zittau. Den var påkostad och dyr, och signalerade betydelsen hos den växande handelsstaden i Oberlausitz.

Gud skapar världen. Första bilden ur den stora fasteduken i Zittau, 1472.

Staden hade från 1200-talet kommit att inta ett strategiskt läge längs den viktiga handelsvägen som förband Oberlausitz med ”Via regia” – vid foten av skogarna och bergen mot Nordböhmen – och åkermarken o mineralrikedomarna i Schlessien. Zittau gick under senmedeltid under beteckningen ”Den Rika” (die Reiche). I dag ligger den i ett ”Dreiländereck” i hörnet där sydöstra Tyskland möter Polens och Tjeckiens gränser.

Bilder ur den stora fasteduken i Zittau från 1472.

Hungerduken var en Bibel gjord av tyg. Den mätte 8,20 meter i längd och 6,80 meter i bredd: 55 kvm i ett stycke, vävd av textilmästarna i staden, målad av en grupp munkar i Zittaus klosterkyrka som sedan tidigare utmärkt staden som en viktig plats för konst och representationsmåleri. På tyget berättades i 90 bilder om världens skapelse, frälsarens verk och jordens undergång.

I tvåhundra år hängde duken varje fastetid i St. Johannis. När reformationen kom till Sachsen försvann inte duken. Den blev inte förstörd eller förbjuden i och med protestantismens införande. Tvärtom, hungerduken ansågs så betydelsefull för invånarna i Zittau och för gemenskapslivet att man på 1570-talet gjorde en hungerduk till! – Denna gång med endast en avbildning: Kristus på korset. Bägge dukarna användes under fastetid tillsammans och bägge rullades ihop tillsammans och ställdes i klosterbiblioteket när påsken kom.

Fastentuch 1573 nach der Reformation.

I Zittau bestämdes nämligen konfessionstillhörighet av de enskilda stånden, och inte av den regionala härskarmakten. Det fick till följd att den religiösa toleransen tillät växa sig alltmer självklar underifrån. Det fanns inga pålagor, inga påtvingade ideal som bestraffade den som följd en felaktig inriktning. Det skedde heller inga plundring av kloster eller några bildstormar. Katolska och protestantiska gudstjänster fördes vid sidan av varandra, mer eller mindre jämställda.

Under stormarna efter 30-åriga kriget ansågs dock den medeltida fasteduken har tjänat ut. Den rullades undan i rådsbiblioteket och glömdes bort bakom ett bokskåp i hundrafemtio år. Efteråt kunde man konstatera att duken endast genom slumpens lyckliga utveckling undkommit flertalet bränder i staden. Med decenniernas gång och det naturliga frånfället av människor som arbetat i biblioteket visste inte riktigt någon var duken befann sig.

*

Först 1840 hittar en lärare i staden den ihoprullade fasteduken i rådsbiblioteket under en inventering av de stora förrådsutrymmena. Hungerduken har vaknat upp efter sin 150-åriga sömn till en helt annan värld. Intresset är med ens explosionsartat, det överdådiga tyget från det förflutna berör en samtid med känslighet för det traderade, det folkliga, egensinniga.

En historisk förening i Dresden ber att få ställa ut duken i ett av stadens museer och den hängs i Palais im Grossen Garten där den beskådas av tusentals besökare ända fram till 1876. När duken återvänder till Zittau fanns ingen plats att visa upp den permanent, den är helt enkelt för stor. Istället lät man inrätta en rullande vals i det gamla stadsbiblioteket, så man kunde rulla duken och se på bilderna som på ett gammalt pergament.

Därefter exponerades duken på flera utställningar i Zittau med allt större intresse för dess konstnärliga skönhet och religiösa innerlighet. I början av 1900-talet,  år 1901, tas också de första fotografierna av duken, därefter 1929 och 1933, då också en viss dokumentation sker, som ska visa sig avgörande för dukens framtida öden.

Zittau undkom de stora katastroferna under andra världskriget, särskilt naturligtvis i jämförelse med angränsande Dresden som närmast helt förintades. Zittau blev krigsskådeplats endast helt i slutet av krigsförloppet. I februari 1945 ryckte fronten närmare mot staden. De lokala myndigheterna bestämde sig för att gömma de värdefullaste föremålen i klosterruinen i Oybin.

En brittisk krigsfånge som suttit internerad i Zittau, Ernest Hall, berättade som gammal man att han blivit beordrad att tillsammans med andra fångar bära tunga kistor från stadens stadsmuseum till ett smalspårigt tåg som for upp i bergen och lämningarna av Celestinerordens kloster i Oybin. Någon berättade för honom att det var den stora fasteduken som i hemlighet fördes ut ur staden – i en åtta meter lång träkista med mässingsbeslag.

Ernest Hall remembers saving the German Great Lenten Veil during World War II. 2007.

De sovjetiska trupperna nådde Oybin i maj 1945. De letade igenom källarvalven till ruinen, tog allt de kunde uppskatta att det fanns något värde i – och hittade fasteduken.

De skar sönder duken i fyra delar och använde den i två veckor som stoppning till en provisorisk bastu som soldaterna hade byggt i skogen. När de sovjetiska trupperna drog vidare fann en äldre man, Herr Knobloch, delarna av duken när han samlade ved. De var genomblöta och förvridna tygtrasor med suddiga bilder på.

Han kände igen motiven från fasteduken från sin barndom och hämtade en bypräst, berättade om det oskattbara som han funnit skändat i skogen, och tillsammans samlade de in dukens delar och tog dessa tillbaka till stadsmuséet i Zittau.

*

Myndigheterna i DDR kunde efter kriget aldrig släppa ut sanningen om vad som hade hänt med hungerduken. I fyra årtionden teg man om händelsen. Man såg inget annat val. Samarbetet och uppbyggnaden under den sovjetiska maktsfären skulle ha slitits isär, inget förtroende hade kunnat byggas, ingen trygghet hade stått att få – bara hat och misstänksamhet. En mur av tystnad, fruktan och ideologi lät duken ligga orörd i en depå till stadsmuseet i det tillstånd som den hade hittats i skogen.

Men ryktet om dukens existens florerade i vissa kretsar – bland konstvetare och restauratörer. Stadens tjänstemän hade i hemlighet börjat fråga runt; vem kunde laga duken, återge den något av dess värdighet?

Textilrestauratören Helene Ebner von Eschenbach fick mot slutet av 1960-talet tillstånd att se duken i ett magasinsrum. – fortfarande smutsig, möglig och full av sand. Hon skrev ett brev till Institutet för byggnadsvårds i Dresden. Hon lät tvätta delar av duken och fotograferade av dem. Sen fick hon en chans att fly till väst, och tog den, och tiden lades över frågan.

Muren föll 1989. På offentliga bilder från denna tid är Zittau en stad som med största glädje firar den politiska förändringen. Direkt utanför tågstationen möts man av bilderna, svart-vita fotografier på avskedade politruker, människor som samlats på gatorna. Det här var en köpmansstad, kanske inte alltid väldigt rik, men med sinne för handel och hantverkskunnande, van vid att befinna sig vid en gräns med flera kulturer i samma område.

Nästan hela Zittaus stadsförvaltning ställdes inför misstankar om tjänstefel och korruption.  Man spårade särskilt efter fasteduken i den lokala pressen; var hade den tagit vägen? Hade den förskingrats? De äldre stadsborna kunde minnas de sett duken på den sista utställningen innan kriget, 1933, men sedan var den borta.

Vad hade hänt?

I Stadshuset samlades vintern 1990 en liten medborgargrupp – just när alla gamla makthavare höll på att avsättas och ersättas, och de ställde en enda enträgen fråga:

”Var är vår duk?”

Men det var som om de egentligen frågade:

”Var är vår stads själ? Var är vår historia?”

Några månader senare fick museiintendenten Volker Dudek, som sedermera skulle skriva mycket om dukens historia, och vars anteckningar jag bygger större delen av denna berättelse på, möjligheten att se duken. Den låg i 17 olika delar, invirade i tidningspapper i ett av klosterkyrkans tidigare munkceller. Dudek började försiktigt foga samman dukens pussel, och märkte till sin stora glädje att ingen pusselbit fattades!

En lycklig tillfällighet inträffade i mars 1991. Då genomfördes en stor interkommunal satsning för att stärka banden mellan de historiska områdena i gränstrakten. Richard von Weizsäcker, Vaclav Havel och Lech Walesa höll en konferens kring den nya ”Euroregionen Neisse” – som floden som löper genom regionen heter. Dudek kunde då visa upp duken – tillfälligt ihopfogad och svårt skadad på vissa ställen. Hungerduken lades ut på scengolvet i Zittauers stadsteater.

De äldre Zittauerbor som hade sett duken i oförstört tillstånd på utställningen 1933 kunde inte hålla tårarna tillbaka. ”Dess skönhet och värdighet har bara blivit större efter allt den varit med om”, sade Erich Pröwig, vid den tiden kyrkoarkivarie och regionforskare i Oberlausitz.

Zittau blir snart ett med sin återuppståndna duk. Hungerduken blir föremål för tv-program och bildverk under 1990-talet. Men staden är fattig. I skuggan av planekonomin hade Zittau gjorts till den största textilfabriksstaden i södra Östtyskland, en verksamhet som helt gick under när muren föll. Arbetslösheten var hög och utflyttningen ännu högre. Konserveringskostnaderna på 500.000 DM hade man inte råd att bekosta.

Men den intensiva kärleken staden hyste till duken spillde liksom över, och resulterade i små under av givmildhet: Dudek åkte på sin första ”väst”semester till Tyrolen 1993 och råkade under ett vanligt turistbesök på landsmuseet i regionen tala med en kollega från Innsbruck om sina bekymmer med Zittauerska hungerduken.

Kollegan tog frågan vidare till en rik stiftelse i Schweiz – Abegg-stiftelsen utanför Bern, specialiserad på restaurering av textilkonst, som skickade en av sina främsta restaurerare, Mechthild Flury-Lemberg att titta på duken.

Dudek skriver i sina anteckningar att han tror hans hjärta ska sprängas av anspänning när restaureraren med en stark lupp inspekterar dukens skador, innan hon tittar upp och säger:

– ”Denna duk är av oskattbart värde. Det kommer inte bli enkelt. Men den måste räddas till varje pris.”

Hungerduken förs med lastbil till den lilla orten Riggisberg i Schweiz – stiftelsen har tagit på sig kostnaden av hela restaurationen. Beledsagad hela vägen är hungerduken av den kommunala brandkåren i Zittau, beordrad att följa med av borgmästaren som inte stod ut med tanken att duken skulle ha överlevt under 500 år för att slutligen omkomma, brinna upp, i en bilolycka i Alperna! Den lokala tidningen hade stora rubriker: ”Vår hungerduk är på kur i Schweiz!”

När den färdigrestaurerade duken visades för första gången i Riggisberg i maj 1995, var det en stor händelse.  Dudek skriver att han står och lyssnar på ett samtal där den tyske ambassadören i Schweiz närmar sig borgmästaren i Zittau:

”Herr Borgmästare, jag måste erkänna att jag hittills aldrig hade hört talas om Zittau. Namnet betydde ingenting för mig. Men vet ni egentligen vilken möjlighet som har öppnats för er stad? Med denna duk har en tidigare osynlig port öppnats för er att spela i kulturturismens absoluta förstaliga. Att det kommer ha en självklar inverkan på det lokala näringslivet, behöver jag knappast tillfoga. Vad er stad en gång upplevt av fabriker, kaserner och kolgruvor har härmed sveps undan av er stora duk.”

Riktigt så entydigt rosenskimrande har dock inte Zittaus väg in i framtiden blivit. Men det finns en lågmäld stolthet i staden. Dokumentärfilmaren Bernhard Sallmann gjorde till filmfestivalen i Leipzig år 2015 filmen ”Fastentuch 1472” där han lät några av dagens invånare i Zittau, de flesta uppvuxna under stadens socialistiska epok, berätta om sina liv till de 90 bilderna från hungerduken. Ett starkt och enkelt grepp som visade hur både allmängiltig och lokal berättelsen om den stora fasteduken är, och hur den har kommit att bli en pelare för Zittau att bygga stadens identitet kring.

Kliver man som besökare av vid järnvägsstationen – den sista stationen innan Tyskland tar slut – finns många hänvisningar till historiska byggnader och otaliga vandringsleder in i skogarna i Tjeckien och Polen – men bara en enda skylt ämnar att verkligen styra besökarens steg: den är ständigt återkommande och större än alla andra: pilen mot Heliga Korsets Kyrka där den stora fasteduken i dag hänger.

Dudek avslutar en av sina minnestexter, ursprungligen skriven för 525-årsminnet av dukens tillkomst, 1997:

„Historien om den stora fasteduken i Zittau kan man avläsa som i ett fårat ansikte. Femhundra år av oavbruten skönhet och konstnärlig kraft, en tyst och tacksam tro på Gud och världens ordning, en smygande glömska och vårdslöshet, återupptäckt vördnad och intresse för vad den hade att berätta, det brutala våldet och förstörelsen, skammen och tystnaden, den gemensamma omsorgen, osjälviskheten, förtroendet, uppbrottet – och slutligen: återuppståndelsen.”

*

Jag berättade om Zittau och hungerduken i podcasten Stadens avsnitt om ”Utopier eller visioner?”, och har länge velat skriva ned den ordentligt, med rätta översättningar och referenser.

Berättelsen om hungerduken finns återgiven i olika tyska historiska verk om Zittaus historia, och som bakgrund till detaljerade artiklar om textilrestaurationens framgångar. Men informationen är utspridd och svår att komma åt, om man inte direkt beger sig till biblioteken i staden. Här nedan följer de viktigaste referenser som jag har anlitat:

– Dudek, Zittau: So wie es war, 1999.

– Damzog, Dudek, Oettel; 525 Jahre Grosses Zittauer Fastentuch – und wie weiter? Internationales wissenschaftliches Symposium. Althörnitz 3. und 4. Mai 1997.

– Flury-Lemberg, ”Zur Wiederbelebung der Zittauer Fastentücher in der Abegg-Stiftung”, in: Damzog, Dudek, Oettel 1997.

– Rupp, Weissengruber, ”Aufbewahrung und richtiger Umgang mit Textilien”, in: Museumsinfoblatt, Verbund Österreicheischer Museen, 2-3, 2009.

– Pietschmann, Zittau: Architektur und Kunst, 2015.

Gud skapar de fyra elementen, ur Zittauer Fastentuch 1472.