Till häst genom hyresregleringen

Under ett besök på det ungerska nationalmuseet i Budapest fick jag för inte länge sedan syn på ett mindre fotografi i den utställningssal som behandlade första världskriget och krigets efterspel i staden. Bilden föreställde Miklós Horthy, sedermera riksföreståndare i Ungern, när han rider in i Budapest den 16 november 1919 i spetsen av den nationella armén för att befria staden från de rumänska ockupanterna. Det uppseendeväckande med det historiska fotografiet var att det framstod som så urbant trots den stora mängden djur som poserade på bilden. Det fanns en närmast naturlig symbios mellan Horthys vita häst – som elegant balanserade med hovarna på de regnvåta, grå kullerstenarna – de övriga hästarna i bakgrunden och de stora och påkostade hyreshusen som inramade scenen. Hästarna och deras uniformerade ryttare fullständigt intar både stads- och bildrummet; de är majestätiska och gracila aktörer, deras närvaro manifesterar en imponerande, hotfull, inympad maktordning, stigen ur förgångna tider och Horthys vita springare är som ett igenkännbart sigill över århundranden av militäradliga tyglanden och kuvanden som trampar oroligt i gränslandet mellan staden som civilisation och staden som undantagstillstånd.

Miklós Horthy, sedermera riksföreståndare i Ungern, rider in i Budapest den 16 november 1919.

Miklós Horthy, sedermera riksföreståndare i Ungern, rider in i Budapest den 16 november 1919. Foto från det ungerska nationalmuséets samlingar.

De hästar som karakteriserats som strävsamma och trofasta hör sällan hemma i städer. De har arbetat i jordbruket, eller i skogen. Hästen har alltid varit inbegripen i en klassrelation, och trupphästen är inte folklig. Hästar i täta stadsmiljöer har istället varit nära kopplade till polisiär verksamhet, aktioner, upprensningar. Det finns ikoniska bilder som snabbt flimrar förbi i min inre historiebok: Hjalmar Branting som knappt undkommer polishästarna på Skeppsbron i samband med hungerkravallerna i Stockholm 1917. Ockupationen av kv. Mullvaden på Södermalm som krossades av kravallutrustad polis och hästar i september 1978. Eller från senare år polisrytteriets ingripanden under Göteborgskravallerna 2001. Hästen har varit det djur som överheten tämjt och drillat och som fått dess känslighet, lyhördhet, lynnighet och mod att verka som ett vapen för kontroll.

Men där, på det ungerska nationalmuséet med den svartvita bilden på Horthy till häst framför mig, var det en särskild typ av fotografi jag mindes; en genre som jag sett tidigare, i Stockholm vid mitten av 1980-talet. Foton som förmedlade auran av en epok. Ett vardagsrum i en våning på Torstenssonsgatan på Östermalm, inte långt från Oscarskyrkan där fotografier hängde på väggarna, avbildande hästar och ryttare i övningar, uppställningar och parader, inte sällan med Valhallavägens massiva stenhusfasader som avlägsen fond, om bilderna var tagna från Svea Artilleris kasernområde, annars med vyn mot det öppna Ladugårdsgärdet. En gammal officersvåning där en av mina vänner bodde. Det var inte mina kvarter. Jag var bara kortvarig gäst.

*

I augusti 1986 ryckte jag in för att göra militärtjänst i Kungl. Livgardet till Häst på K1:s stora kavallerikasern med logement, stall, ridhus och marketenteri på Lidingövägen. Den försvarsutbildningen jag skulle genomgå var som militärpolis, men det som framför allt upptog min tid var övningarna inför den beridna högvakten. Jag hade hamnat i ett uppvisningsregemente av hävd. Av de drygt femtio beväringarna som började tjänstgöringen samma dag var vi endast sex stycken som inte kunde rida sedan tidigare. De flesta hade ansökt om placeringen: lantbrukarynglingar från större gårdar i Mellansverige; södra Västmanland och Nyköpingstrakten, söner till företagare med hästintresse i Danderyd, ett tiotal bodde hemma hos föräldrarna i hus på Lidingö eller i lägenheter på Östermalm, där den militära bakgrunden ofta var närvarande. I övrigt kom vi från Stockholmsförorter, från radhusen. Ett par killar var ”svartskallar”, vilket de ständigt fick höra, särskilt av befälen. Men det var den enda öppet aktiva socialdemokraten som råkade värst ut i form av återkommande påhopp och trakasserier.

Uppvändning och avsittningsmanöver efter ridträning på kavallerikasernen, foto Försvarsmakten.

Uppvändning och avsittningsmanöver efter ridträning på kavallerikasernen, foto Försvarsmakten.

I och med att den allmänna värnplikten i Sverige utvidgades i slutet av 1800- och början av 1900-talet berördes plötsligt i stort sett alla unga män i varje åldersgrupp av en institution som tidigare varit så radikalt, för att inte säga brutalt, annorlunda än det civila livet. Före värnpliktsreformen hade män oftast sökt upp den militära yrkesbanan och valt utbildningen. Nu följde en form av tvångsenrollering. Det var i den historien och traditionen av uppifrån beslutad folklig mobilisering som jag skrev in mig och agerade i under pliktåret vid mitten av 1980-talet. Att göra militärtjänsten på K1 var säreget på flera sätt, inte minst för att denna ”andra värld” makade in sig, fann sig tillrätta och maskerade sig mitt i den vardag som var storstadens. Man kunde ju på inga sätt hävda att Stockholm hade några iögonfallande drag av garnisonsstad år 1986, till skillnad från till exempel Boden, Sollefteå eller Skövde. Samtidigt gick det militära arvet djupare i stadslandskapet än på många andra platser. De civila och de militära rutinerna, institutionerna och byggnaderna blandade sig med varandra i stadsmiljön, särskilt på Östermalm och på Gärdet, som sedan länge varit områden vikta åt krigsövningar, kaserneringar, uppvisningar och festivaliseringar av militär makt.

I krigsväsende och i religion återfinns de långa rottrådarna till kulturen; förbindelser och ordningar som kan springa över en eller två generationer men fortfarande ha en tongivande inverkan på mentaliteter, värderingar och minne. I vespergudstjänsterna i Gustav Adolfs kyrka – garnisonskyrkan som en gång utövade den officiella självavården över alla Ladugårdsgärdets förband – var det som att ett särskilt koncentrerat stråk av den arkaiska över- och underordning som omsorgsfullt transfusionerats in i Östermalms blodomlopp fördes vidare till nya generationer. Jag fann besöken och de tidiga gudstjänsterna obegripliga och tunga i sina tillkämpade konserveringsförsök. I kolonner längs Karlavägen, och med hornmusikkårens psalmackompanjemang ännu ringande i öronen, blev vi omåkta av det nyrika åttiotalet. Det var en tid som tyngdes av det välfärdsstatliga arvet att till varje pris måsta nedförhandla, skingra eller trycka bort sociala och ekonomiska skillnader. Det var ett samhälle som under lång tid hade samlat så många av sina insatser kring klasslöshetens kommunion att det med tiden blivit sammantryckt, och kanske även något deformerat. Utåt sett kunde man kanske få intrycket att detta var behändigt, att alla önskningar och behov fanns samlade på en liten yta, att den socioekonomiska kartan hade blivit vikt många gånger för att rymmas i den planerade världen.

Kavalleriet vid Nybroplan Beridna högvakten, foto 1961 Herbert Lindgren.

Kavalleriet vid Nybroplan Beridna högvakten, foto 1961 Herbert Lindgren.

Men vänt ut-och-in dröp det av klassmarkeringar och -motsättningar. Det visste vi egentligen alla mycket väl; att våra marschkolonner fördes i en väl uppgången fåra. Ladugårdsgärdets hela gestaltning, den garnisonerade stadsdelen, landskapets planering och skydd mot att bebyggas var en lång tematisering av makt- och klassrelationer. Vid mitten av 1980-talet var det ännu en ny, obekant terräng för många, inklusive mig själv, som vi hade att finna oss tillrätta i. Vissa hade en riktning och tanke bakom tjänstgöringen, som stack ut från den inhemska lojheten och acceptansen.

”Shoufrun, vad är det för jävla namn!” skrek officeren till en av de värnpliktiga, enligt naturlagen om maximalt tillämpbar penalism som följde med militär verksamhet.

”Iranskt.”

”Och vad i helvete gör då Shoufrun i den svenska armén.”

”Tjänar mitt fosterland.”

Det gällde att finna sin roll i denna patetiska teater som alla institutioner som byggde på nationalism i grunden utgjorde. Shoufrun, Hossein i förnamn, berättade sedermera att hans far – som tagit familjen ut ur Iran efter revolutionen 1979 – hade påbjudit sina tre söner att göra militärtjänst i Sverige. ”Så vi alla snabbt finner oss tillrätta och blir respekterade i vårt nya land.” Hossein var den yngste brodern. Militärtjänsten innebar kreditvärdighet som medborgare. Det var en transaktion med betvingande paragrafer: du ger ett löfte om att din unga kropp står till förfogande, att du är beredd att offra ditt liv för att i gengäld kunna tillhöra, vinna rättigheter och bli bejakad i en gemenskap. Det är lätt att glömma bort, och särskilt då, 1986, när den världspolitiska kontexten var synnerligen tunt vidareförmedlad i den svenska periferin och de flesta som jag sedermera skulle kalla mina vänner på enklaste sätt hade undvikt att göra lumpen – då, vid denna tidpunkt, framstod alla argument för att man borde göra militärtjänst som obegripligt pretentiösa, tyckte jag. Jag stod inte ut med att höra sånt prat, utan utgick från att de flesta liksom jag själv bara ville få det överstökat.

*

Den stora garnisonsbyggnaden på Lidingövägen hade färdigställts samtidigt som Stockholmsutställningen 1897, och delvis av samma arkitekt, Erik Josephson, verksam vid Kungl. Fortifikationen. Josephson hade tillsammans med Ferdinand Boberg ställt ut gipsmodeller på militärbyggnaderna i staden under utställningen och på så sätt fört vidare den gamla traditionen av imaginär verklighet och föreställd konfrontation – simulacrae – som förbundits med krigets infrastruktur alltsedan Ladugårdsgärdet hade börjat användas som militär övningsterräng på 1600-talet. Stormaktstidens härskare byggde läktare för hovet att titta på krigsövningarna som överlag var våldsamma skådespel där man prövade ut minor och handgranater och riktade artillerield mot Lidingön och applåderade den brinnande skogen i fjärran. Under 1700-talet övergick krigsövningarna i paraduppvisningar och militär teater. Ladugårdsgärdet blev huvudscen för ett kungligt nöjesliv, en tältstad upprättades mellan Borgen och Djurgårdsbrunn som ett slags festivalområde om somrarna för hovet och överklassen från Gustav III:s tid. Det iscensattes nattliga attacker och välklädda låtsaskrig, det superades och exercerades, och särskilt Livgardet blev ett påfågelregemente för Stockholms befolkning. Det är först med den nationella vanäran som följde på förlusten av Finland 1809 som Ladugårdsgärdet förvandlades till en blygsam variant av kontinentens marchfält. Den uppländska terrängen av bergknallar och dungar, diken och gärdesgårdar dränerades och fick förstärkt yta av torv för att den skulle få karaktären av öppen hed.

Postkort på den nyuppförda kavallerikasernen på Ladugårdsgärdet, 1898.

Postkort på den nyuppförda kavallerikasernen på Ladugårdsgärdet, 1898.

Gärdets öppna hed, den konstruerade militära topografin, var helig mark för K1:s Livregemente till häst. Här förgrenade sig ridvägarna och över de öppna fälten ägde slutritten rum i full galopp, för de som hade modet. Fram på vårkanten hade jag som hästovan lärt mig ridvägarna runt Kaknästornet, i Lill-Jansskogen, till Stora skuggan, och Husarviken. På kavallerikasernen och i stallet förekom regelbundet helgtjänstgöring och då kunde man i mindre grupp få rida med den ansvariga officeren längs Djurgårdsbrunnsviken och tillbaka till kasernen över Djurgårdsbron genom Östermalm. Det var en rutt intecknad av kavalleriet sedan länge. Carl Jonas Love Almqvist har skrivit om Ladugårdsgärdets invånare, hur annorlunda de var mot resten av Stockholm ”genom den täta inblandningen och oavbrutna bekantskapen med de garnisonerade trupperna som redo genom gatorna”. Hästarna var Östermalms fribrev som berättade om att stadsdelen, trots alla socialdemokratiska pålagor och pinsamheter – varav det värsta övergreppet hade varit servicekvarteret Fältöversten från 1972 – bar utvaldhetens adelsmärke och monarkins välsignelse. Kavalleristerna red upp längs Narvavägen. Och på den häst jag oftast fick mig tilldelad, Oidipus – en otrevlig valack när han stod still men eftergiven i god fart och med ovanligt hög mank för det nordsvenska halvblodet, på 1,75 – kunde jag nå direkt insyn i våningarna på första våningsplanet. Rum efter rum av vackra möbler och stora speglar, eldstäder, ornamenterade kakelugnar och chiffonjéer flimrade förbi i lätt trav. Jag föreställde mig att dessa hem – vissa uppskattningsvis två-tre gånger större än mina föräldrars kedjehus i Hässelby villastad – sov. De övervintrade. I väntan på något som skulle få dem i rörelse igen, befolkade och värdefulla. Jag såg sällan några människor, varken i hemmen eller på gatorna dessa tidiga helgmorgnar. Senare förstod jag att den slösande tomheten var Östermalms själva signum. August Strindberg älskade Riddargatan just därför: ”Ingen människa syns på den; inga butiker öppna väggarna; den är förnäm, igenstängd, öde, fastän de stora husen innesluta så många människoöden.” På Östermalm ska det aldrig hända något. Liksom översteprästerna i den sumeriska staden Ur i förhistorien hade tillägnat sig ett övermått av rum för sin verksamhet; liv, familjer, ritualer – så var själva ytorna, de slösande och oanvända, en fundamental gestaltningsform i överordningens arkitektur.

Morgonritt Strandvägen hörnet Torstenssonsgatan, 1967, foto Lennart af Petersens Stockholmskällan.

Morgonritt Strandvägen hörnet Torstenssonsgatan, 1967, foto Lennart af Petersens Stockholmskällan.

Men det fanns även smågator och bakgårdar där den blandade staden var en realitet på Östermalm på åttiotalet. Jag sökte mig ett inackorderingsrum och fick efter månader av ihärdigt letande hyra ett mindre rum hos en dansinstruktör som bodde i en lägenhet på Linnégatan. Han tyckte om att betona på vilka märkliga vägar han själva hade ”kommit över” hyreslägenheten. Det var det alla ville göra i Stockholm: komma över något; billigt, centralt. Det fanns en annan inneboende, en mycket mager man som knappt pratade. Jag antog att han också var någon slags dansare. De gick bägge omkring i slitna balettskor när de var hemma. Jag uppfattade mig själv som grov och pinsamt levnadsoerfaren i deras sällskap. Jag hade ljugit och sagt att jag pluggade psykologi på universitet, övertygad om att jag inte hade fått hyra rummet om jag sagt som det var, att jag gjorde lumpen. Dansinstruktören var i stort behov av pengar, jag fick betala honom tre månaders hyra i förskott mot en kvittens på ett linjerat kollegieblockspapper. Mina kläder luktade alltid stall och häst, fastän jag duschade och bytte om på logementet. Men jag fick aldrig några frågor. Och i lägenheten var jag osynlig och höll dörren stängd.

*

Andelen hyresrätter på Östermalm år 1986 var 74 procent. Det var en stadsmiljö som ännu präglades av många små hyresvärdar. Den borgerliga och militäradliga auran med gamla investeringar och ärvda materiella tillgångar blev ständigt avbruten och störd av andra brokiga existenser som slungats ut till gårdshus och smålägenheter i kvarteren. Stockholms Bostadsförmedling förmedlade lägenheter med rivningskontrakt, andra bodde i andra hand. Via lumparkompisarna lärde jag känna jämnåriga som verkade ha kommit så mycket längre, tagit livet i egna händer. Vi drack burköl hemma hos en tjej, bara var några år äldre än jag, som bodde med sin ettochetthalvt-årige son i en tvåa med dusch i källaren i ett gårdshus på Skeppargatan. Huset präglades av ett kompakt mörker och utifrån de samtal jag minns var det som om vi alla förberedde oss på det värsta.

För de som bevakade detta revanschistiska möjlighetsfönster – ett fönster som just under dessa år alltmer högljutt hade börjat stå och slå – var just Bostadsförmedlingen ett laddat gevär som kunde gå av när som helst och i vilken riktning som helst och förstöra alla planer. Skräcken fanns särskilt i den sammansatta termen ”social förtur” – något som i realiteten utgjorde en nästan obefintlig kategori bland hyresboende på Östermalm. Föreställningen att man kunde plötsligt bli konfronterad med en ensamstående mamma med skrikiga barn, skräniga ungdomar, en alkoholist i gårdslägenheten – eller en invandrare! – som granne.

Östermalm var en ovärderlig marknad, men med förhinder: det fanns knappt någon marknad, åtminstone av fastighetsekonomisk karaktär. ”Den som har en tvåa på Östermalm kan få en trea på Norrmalm, en fyra på Söder, en femma i Solna”, skrev Per Wästberg 1962 enligt det bytesvärdessystem som då var den enda transaktionsmöjligheten. Östermalm hade fram till mitten av 1980-talet befunnit sig i ett slag limbo. Samhällseliten hade sedan länge upptäckt och attraherats av andra delar av staden; Bromma, Lidingö, Djursholm. Östermalms befolkning hade år 1900 utgjort 21 procent av hela Stockholm. Den siffran hade år 1985 sjunkit till drygt 5 procent och medlemmarna i socialgrupp I var inte längre i majoritet. Likväl var hyresgäster och hyresvärdar medvetna om vad som kunde ligga och slumra. När hembud infördes i lagen om ”rätt till fastighetsförvärv för ombildning till bostadsrätt eller kooperativ hyresrätt” (1982:352) förändrades relationen mellan privata hyresvärdar, hyresgäster och stadens myndigheter radikalt. Det för mig tillbaka till minnet av fotografierna på väggen i våningen på Torstenssonsgatan där min lumparkompis bodde med sina föräldrar och äldre syskon. Pappan hade gradbeteckningen överstelöjtnant och arbetade i det ogenomträngliga garnisonskontoret på Lidingövägen bredvid kavallerikasernen. I detta hem rådde ett intensivt arbete för att förbättra och säkra boendesituationen. Hyresgästerna i fastigheten på Torstenssonsgatan hade gått samman och övervägde att anmäla fastighetsvärden för vanvård av egendom och decennier av eftersatt underhåll. Planen var att via tvångsförvaltning kunna förvärva huset till ett bra pris och för det ändamålet hade man bildat en bostadsrättsförening. Den hyresdrivna bostadsrättomvandlingen av privata hyreshus blev under 1980-talet särskilt påfallande i en stadsdel som Östermalm.

Det fanns plötsligt en väg att omvandla socialt och kulturellt kapital till ekonomiskt. Därför handlade det om att få makt över husen. Det var det viktigaste: att kunna bestämma över tillgängligheten och sköta in- och utslussningen; att äntligen kunna få älska sina grannar för att man kontrollerade de sociala och ekonomiska förhållandena och transaktionerna dessa grannar levde under.

Statens Institut för Byggnadsforskning konstaterade i en sammanfattande rapport från 1988 att Bostadsförmedlingen spelade en allt mindre roll i förmedlingen av hyreslägenheter på Östermalm under 1980-talet. Istället var det en marknad styrd av ”kontakter, vänskaps- och släktband [som] illustrerar vikten av det vi kallar för sociala resurser när det gäller att få bostad på en attraktiv delmarknad.” Många hushåll hade stora resurser, men de kunde inte entydigt sägas vara av ekonomisk karaktär. De löste sina bostadsbehov inom en relativt liten, sluten och homogen sociogeografisk sfär. Det var en delmarknad som följde en egen ordning. Successivt kunde nu Östermalm tas tillbaka ur Sossesveriges grepp och återfå sin simulacrae av upphöjdhet, inflytande, ledarskap och placering i toppen av befälsordningen.

Remonter, dvs unghästar vid Svea artilleriregemente, Valhallavägen, under beredskapsåren 1942.

Remonter, dvs unghästar vid Svea artilleriregemente, Valhallavägen, under beredskapsåren 1942.

Den militära bebyggelse och infrastruktur som alltjämt existerar på Ladugårdsgärdet och Östermalm är anmärkningsvärd. Tre garnisonsregementen har haft sina kaserner vid Storgatan, det gamla kungliga lustslottet Fredrikshov användes länge som kasern och uppställningsområde för de beridna trupperna. Innan garnisonskasernen på Lidingövägen uppfördes fanns redan Svea artilleris stora anläggningar vid Valhallavägen. Adeln hade sedan 1600-talet byggt malmgårdar i närheten av övningsfälten, inhägnat och beskyddad sina revir. På 1850-talet fanns det uppemot 8.000 hästar i stadsdelen och mot slutet av 1880-talet hade Östermalm och Ladugårdsgärdet alltjämt den största andel hästar av alla stadsdelar i Stockholm. Långt ifrån alla hörde dock till de militära verksamheterna. Adresskalendern talade om adelsmän, ämbetsmän och borgare – men mantalslängderna räknade samtidigt upp långt fler arbetskarlar och ”män utan anställning”. Under vaga beteckningar var kvarteren delvis djupt proletära. Östermalm tillkom som simulacrae över en förnäm stadsdel, länge var isen tunn och man kunde kliva rakt ned i underklassen.

Redan vid sekelskiftet 1900 ansåg civila beslutsfattare att Ladugårdsgärdet måste lämnas helt som militärt övningsfält, eftersom både Gärdet och Norra Djurgården behövdes tas i anspråk för bostadsbebyggelse. Men utfasning skedde långsamt, och till slut inte alls. På 1920-talet hade kronan och Stockholms stad slutit det så kallade Gärdesavtalet som medförde att östra delen av Gärdet norr om Valhallavägen bebyggdes och Tessinparken anlades under 1930-talet. Både kavalleriet och Svea artilleri såg sig hotade i sin verksamhet av byggnadsutvecklingen. En korthållsbana byggdes för K1:s räkning på den blivande Erik Dahlbergsgatan, men skjutbanan revs efter några år på grund av att bullret av skottsalvorna var för högljudda och störde de boende. Nya gatusträckningar på 1940- och 50-talet in på Gärdets övningsfält gjorde att ridpadockar och hagar togs bort. Men sen stannade exploateringen av. Det var först vid mitten av 1980-talet som frågan om Gärdets bebyggande återigen blev aktuellt.

Högvakten från kavallerikasernen på Sturevägen - nuvarande Lidingövägen - 1938. Stockholmskällan.

Högvakten från kavallerikasernen på Sturevägen – nuvarande Lidingövägen – 1938. Stockholmskällan.

Varje ansats att få fortsätta bebygga de områden som användes av militären motarbetades intensivt av officerare och inflytelserika invånare på Östermalm. Stockholms stad hade övertagit Starrbäcksängen 1984, som tidigare hade varit ett stort militärt övningsområde och som hade utelämnats från 1930-talets exploateringsplaner eftersom det hade ansetts för sankt och vattenrikt. Det kommunala Stockholmshem fick markanvisning och en stadsplan utarbetades av Alexander Wolodarski. La Butt Rouge utanför Paris var uttalat den viktigaste förebilden till de postfunktionalistiska byggnaderna. På K1 låg föraktet mot bostadsplanering och den socialdemokratiska bostadspolitiken i öppen dager. Exklusiviteten som präglade Gärdets miljöer skulle inte offras för bostadssökande som lika väl kunde flytta ut till förorterna, var åsikten bland såväl officerare som anställda.

*

Det centrala för alla på K1:s kasern var hästarna. Skötsel och ridövningar bestämde dygnets koreografi. Stallen och ridhuset – som kavalleriet delade med polisrytteriet – var de byggnader på anläggning i vilka man uppehöll sig mest. Uppställningsplatserna var påfallande stora, planerade för en mängd ryttare och hästar som inte fanns där längre. Strax efter andra världskriget hade K1 rymt nästan 450 hästar. Det var faktiskt inte svårt att föreställa sig den mängden, för leden kunde ibland kännas väl glesa och hästarnas hovar ekade rastlöst över exercisplatsen och mellan kasernväggarna.

K1 hade en gång utgjort ett samhälle i sig, helt självförsörjande inom många områden. Det hade funnits hantverkare, skräddare, skomakare, sadelmakare, målare, snickare och plåtslagare. Västra gavelflygeln och i särskild länga bakom ett av stallen hade varit de civilanställdas hem. Familjer till officerare bodde på kasernområdet. Under 1950- och början av 1960-talet gick barnen i Engelbrekts folkskola vid Östra station, och om man valde och kunde läsa vidare fortsatte kasernbarnen i Norra Real vid Roslagsgatan. När man läser minnesnedteckningar om barndomsår på K1 från mitten av 1900-talet återkommer en vidareförmedlad känsla av tacksamhet över att den militära verksamheten hade medfört att så mycket av natur och landskap i Stockholm hade bevarats: ”… allt som hörde till livet på K1 var för våra skolkamrater något i hög grad exotiskt. Att få röra sig på stora ytor inom kasern eller i skogsområdena utanför bort mot Fiskartorpet var något fantastiskt för ett storstadsbarn…”, skrev ett av officersbarnen i en minnesbok från slutet av 1980-talet.

*

Jag försöker fånga en känsla, en övertygelse bortom den egna biografin, när jag skriver ned dessa reflektioner, varför staden från hästryggen hade en tydligare kropp och en varmare andedräkt, som har saknats under senare tid. Kan det bero på att åttiotalet var det sista analoga decenniet? En sista anhalt i den långa berättelsen om den tröga friktionens underkastelse som gjorde tidsandan delvis oskiljaktig från decennierna tidigare: de pliktmässiga skolåren, pengarna på en sparbanksboken, kötiden i Bostadsförmedlingen. Och där utgjorde de skrittande trupphästarna genom den första frosten i Lill-Jansskogen en kvarleva, en skärva av något mycket större; en obruten rörelse genom skogen och längs stigarna som följde med in i logementen, i stallen och i ridhuset. Ett landskap i staden som gick att begripa likt en skrift, att läsa för de som befanns sig där just då, de som var lokala, de som var outbytbara. Jag tänker att i det analoga Bristens Rike, där hästen är en av de uråldriga väktarna, tog man ofta del i relationer som ärvts, utan att de behövde iscensättas. De gjorde vardagen ibland ospektakulär, kvävande och långtråkig. Men den höll ihop. På åttiotalet hade naturligtvis tiden sedan länge svept hästens bärande samhällsfunktioner åt sidan. Vi befann oss i en symbolvärld, men med reella implikationer: Vi vårdade, tvättade och utfordrade den animaliska bäraren av det politiska, en vapendragare till zoon politikon, en kumpan och allierad, i en stadsmiljö som delvis var skapad för makten och djuret som ekipage.

Ett par år efter muck råkade jag av en tillfällighet på några av K1:s hästar igen, pensionerade på en gård utanför Rimbo i Uppland stod de och betade i sommarhagen. Gårdsarbetaren som ställde upp sneda gärdesgårdspinnar letade ord för att förklara varför han inte hade satt upp elstängsel kring hästhagarna, men däremot kring de andra kreaturen på gården:

”Du spärrar inte in en adelsman, du måste lita på hans ord.”

 

 

Ursprungligen publicerad i tidskriften Ord & Bild, 80-talsnumret, 2015/5. Nytt bildmaterial i denna nätpublicering. Stort tack till redaktörerna Ann Ighe och Patricia Lorenzoni.

 

Om arbetsbok

Arbetsboken skrivs av mig, Håkan Forsell. Här testar jag fältrapporter, tankar och utkast framför allt utifrån mitt arbete som urbanforskare och historiker. För att läsa och ladda ned längre artiklar och bokmanus besök min hemsida, www.hakanforsell.se
Det här inlägget postades i Architecture, Bilder från igår, Stockholm, Sverige och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s