Tito bor inte här längre

Marjanparken i Split har en representativ portik mot det Adriatiska havet, mot de långsträckta dalmatiska öarna – ett öga, som suger seglaren och fantasiresenären in i staden: Villa Dalmacija. Villan var den jugoslaviska presidenten Titos sommarresidens fram till hans död 1980.

Huset uppfördes 1914 av Frane Siler som ett pensionat. Villan gick över i statlig ägo efter andra världskriget. Sedan det jugoslaviska inbördeskriget har villan stadigt förfallit. Den ägs av staden Split som ännu punktvis lånar ut den för imagebyggande och för att smörja investerare; scener i Game of Thrones har spelats in i villans patior, kringbyggda gårdar och terrasser, bröllop har firats av Newyorksfamiljer med känningar och företagsevents har ordnats av Knauf och Siemens.

Men för allmänheten är villan stängd. Eller rättare sagt: den är förseglad. Inmurad från havskusten och sänkt ned i en tidslig kapsel av glömska och förakt för det nära förflutna.

Muren som bryter av möjligheten att vandra längs strandlinjen fram till villan.

På den översta våningen silar dammet från den socialistiska regimens portalfigur i Jugoslavien, Tito själv, ännu ofiltrerat igenom det adriatiska sommarljuset, jalusier i murket trä. I sovrummet tjock-TV:n och båtmodellen av hans egen båt ”Jadrian”. Favoritfåtöljen. Sängen och chiffonjén. Badrummet berättar hur Tito på äldre dagar möjligen hade fått svårt att gå upp ur badkaret och lät montera dit ledstänger som ännu finns kvar.

Titos sovrum

I varje gångjärn spricker emaljen. Parkstigens stenar vältrar över varandra. Heltäckningsmattorna i rummen är upprivna. Varje lampa i parken har antagit svampliknande former. Ett växthus har förfallit till oigenkännlighet. En tunnel för flykt leder genom en strandklippa, rälsen är likt ett skelett stelnat i mörk tjära från en annan tidsålder.

Duska Boban, fotograf och aktiv i Föreningen Marjan har engagerat sig för att föra villan tillbaka till medborgarna, få den upprustad och använd. Det har gjort att stadens myndigheter portat henne från villan (jag var villig att bli utnyttjad som legitimt skäl för att hon åter skulle få tillträde..)))

– ”Det är meningen att vi ska glömma bort att detta en gång tillhörde oss. Att huset var del av vår gemensamma historia, säger Duska, – Bara genom att få oss att glömma platser, glömma landskap, glömma parkens gränser kan dagens makthavare plundra och exploatera det nyligen förflutna. Snart kommer Villa Dalmacija anses så förfallen att platsen säljs till en fastighetsinvesterare med nära kontakter med stadens politiska elit för inga pengar alls, och görs om till ett hotell. Återigen ett hotell. För turister som konsumerar Splits strömlinjeformade och lättsmälta historiska produkt: ett romersk palats och lite venetiansk flärd. All annan historia är bortspolad, för den kan man inte tjäna pengar på.”

VD15

-Och när denna amnesiprocess har pågått tillräckligt länge blir vi okunniga och förvirrade och våra protester blir svaga, om vi ens kommer att protestera. Vi behöver platser som kan påminna oss – hela tiden! – om vad vi en gång faktiskt hade. Men det kommer aldrig att ske. Nationalisterna slutar aldrig att gynna privatiseringen och banaliseringen. Det här skulle kunna bli ett kulturcentrum, en plats för internationella film- och litteraturfestivaler, artists in residence. Så många möjligheter att göra något för stadens invånare för en gångs skull. Men staden Split är för korrupt och kan inte ens lämna in en ansökan om fondmedel till EU. För då krävs ju att man redovisar vad alla pengarna har använts till!

-Att vi vill bevara villan och rusta upp parken och växthusen är inte ”jugonostalgi”! Det handlar för oss om att få tillgång till en plats som är vår! Som tillhör medborgarna och invånarna i Split gemensamt. Vi vill inte att våra kuster ska stängslas in såsom skett i Italien. Vi har en annan historia, men när den nu försvinner – rent fysiskt rasar samman och skyfflas bort – då kommer snart ingen minnas vad som en gång fanns.

Med Duska Boban och Ivana Mestrov genom Villa Dalmacija.

 

Om arbetsbok

Arbetsboken skrivs av mig, Håkan Forsell. Här testar jag fältrapporter, tankar och utkast framför allt utifrån mitt arbete som urbanforskare och historiker. För att läsa och ladda ned längre artiklar och bokmanus besök min hemsida, www.hakanforsell.se
Detta inlägg publicerades i Architecture, Äganderätt, demonstrationer, European urban history, Urban Europe. Bokmärk permalänken.

Lämna en kommentar