Det har skrivits mycket, och ur olika perspektiv, om destruktiv poliskultur och rasism i Baltimore efter de demonstrationer och kravaller som ägde rum som en reaktion på Freddie Grays tragiska död den 19 april.

Men det finns ett problem i Baltimores och i andra gamla industristäder som exempelvis Chicagos fattiga områden som sällan sipprar igenom hela vägen till att beröra de strukturella frågorna. Det handlar om de förgiftade hemmiljöer som många svarta barn och ungdomar föds och växer upp i.

Kravallerna i Baltimore i slutet av april 2015 efter Freddie Grays begravning. (AP Photo/Patrick Semansky)

När jag arbetade i Baltimore under våren 2009 minns jag demonstrationer i östra Baltimore (Greenmount East) där en övervägande afrikansk-amerikansk community krävde att Johns Hopkinssjukhuset skulle tillsätta en ”wall-paint-committee” för att utreda förekomsten av giftiga ämnen i hemmen. Just misstankar om blyförgiftning av gammal väggfärg i hus som kanske aldrig blivit sanerade sedan mellankrigstiden – och därför var mycket billiga att bo i – återkom både från gatan och i tidningarna, oron från den fattiga befolkningen kläddes ibland i vetenskaplig dräkt men kanske oftare i ras- och klassbaserade konspirationsteorier.

Det är naturligtvis viktigt att peka på hur 1980- och 90-talets krig mot droger och droghandel snabbt transformerades till en generell polisbekämpning av fattiga afrikansk-amerikanska invånare; att noll-toleransen trissade upp motsättningarna mellan gäng och polis, och att fattiga, ensamstående mödrar har svårt att uppfostra barn när de själva har så dåliga framtidsutsikter. Men senaste tiden har kemiskt förgiftade barn och ungdomar i undermåliga stadskvarter börjat konkurrera i debatten om att hitta orsaker till de hypersegregerade städernas problem.

Informationsfolder från Baltimore Health Department som varnar för bly i husfärger, 1990t.

I en redaktionell artikel skrev nyligen The New York Times ”How Racism Doomed Baltimore” en djupt nedslående betraktelse över Baltimores sociala historia, och hur rasism och rassegregation återkommande har påverkat politiska och ekonomiska beslut. Och det är väl en historisk lärdom som alla kan ta till sig: Begår ett samhälle och dess politiker ständiga misstag och skapar tilltagande orättvisa och ojämlikhet, så kommer detta samhälle att få oöverstigliga problem.

I Ferguson, när protesterna och oroligheterna bröt ut där i augusti 2014, fanns det afrikansk-amerikanska invånargrupper med en medelklassposition som flyttat in relativt nyligen till staden och som under konflikterna ställdes mot en dominerande vit poliskår. – Vid en jämförelse är det  uppseendeväckande att Baltimore – till skillnad från Ferguson – har varit en svart stad i årtionden. Borgmästaren och polischefen är svarta, de flesta poliser är inte vita. 63 procent av stadens befolkning är inte vit. Men rasismen i Baltimores fall är verkligen strukturell, den är inskriven i bostadsmarknaden, i skolsystemet, i rättsapparaten – och i stadsmiljön.

För successivt börjar också själva miljön, både den fysiska och den ekonomiska, att framträda som en avgörande förklaringsfaktor.

Kartor över Baltimore som bl.a. visar korrelationen mellan förhöjda blyhalter i hus, övergivna kvarter och barnfattigdom. Grafik ur Washington Post.

Bostäder i både västra och delvis i östra Baltimores inre stadsdelar är oerhört eftersatta. I de grannskap i västra Baltimore där flera av kravallerna i slutet av april ägde rum är en tredjedel av husen övergivna. Medianinkomsten per hushåll är så låg att familjer ofta söker hem med hyra på ca 250 dollar i månaden. Och då får man verkligen vad man kan betala för.

Kanske den tydligaste rasskillnaden i USA under 1900-talet går faktiskt att spåra på bostadsmarknaden och i bostadspolitiken. Det var den som sänkte delar av den svarta befolkningen under efterkrigstiden. Situationen har växt fram historiskt och konsekvent: Medan vita familjer kunde uppfylla den amerikanska förortsdrömmen med hjälp av statlig subventionerade lån, förvägrades svarta familjer samma förmåner. Istället hamnade svarta hushåll ofta utanför möjligheterna att ackumulera privat välstånd genom att äga och fick istället förlita sig på privata långivare – s.k. ”subprime sharks” med riggade och enormt ofördelaktiga lånevillkor, eller hyresvärdar som spekulerade i uppstyckade fastigheter och drog ned på underhåll och standard. Systemet ledde till accelererande förfall, gettoisering och stadsdelar präglade av en svart underklass under 1960-/70-talet och framåt.

”The city’s racially segregated, deeply poor neighborhoods cast an especially long shadow over the lives of low-income boys.”

Freddie Gray led av allvarlig blyförgiftning sedan spädbarnsår – han testades på ett medicinsk centrum vid 22 månaders ålder 1991 och hade då 37 mikrogram bly i blodet – närmare fyra gånger så mycket som den kritiska maxnivån för en vuxen.

Vid ett senare tillfälle stämde Grays familj hyresvärden för förgiftningsskador i hemmet. Uppgifter från denna rättsprocess har åter lyfts fram för att belysa fattiga, svarta amerikaners bostadssituation i Baltimore. På ett familjefoto står eller sitter Gray som mycket liten vid en vägg som flagnar av gammal färg. Han måste ha andats blygiftet hela tiden, haft gift under naglarna.

Familjefoto på Freddie Gray som litet barn, i ett hus med flagnande vitfärg. Fotot tillhörde underlaget i familjen Grays stämningsansökan av sin hyresvärd år 2008. Stämningen ledde till förlikning mellan parterna 2010. Foto Washington Post.

Alla barn som växte upp i samma område som Gray i västra Baltimore (Sandtown-Winchester), med osanerade blyfärgsväggar skulle i dag få diagnosen ADHD eller ADD. Svårigheter att koncentrera sig för en längre period, hyperaktivitet, humörssvängingar, dåligt minne, ångest. Det innebär ett liv – och Gray illustrerade detta tydligt – präglat av misslyckanden i skolan och tidig kontakt med kriminalitet. Det var egentligen först ett fängelsestraff som medförde att Gray under strafftiden fick en enklare utbildning, som murarlärling.

Washington Post intervjuade föreståndaren för ”the Coalition to End Childhood Lead Poisoning” som berättade att 1993 hade de funnit 13.000 barn i Baltimore som led av blyförgiftning, men insamlingen skedde utan systematik. Den verkliga siffran i början av 1990-talet beräknades till 30.000.

Det var också vid denna tidpunkt som den amerikanska kongressen uppmärksammade hälsofaran och instiftade en lag som förbjöd användningen av blyfärg. Kongressen godkände också ett bidrag för saneringar på ca 29 miljoner dollar per år. Men prioriteringsordningen på vilka stadskvarter som sanerades först blev snart uppenbar: ”[We]’ve been pretty successful in neighborhoods that are middle class an up, but not so successful in poor neighborhoods”, erkände en av företrädarna för the Centers for Disease Control.

Under åren 2011-2012 reducerade kongressen utgifterna för blyfärgssanering från 29 miljoner till 2 miljoner dollar, ett beslut som drevs igenom av främst republikaner och Tea party-anhängare.

Den genomgripande saneringen av giftiga bostadsmiljöer i äldre industristäder i USA kom med andra ord aldrig riktigt fram till de stadsdelar där Freddie Gray bodde, och där gängbildning, arbetslöshet, våldskultur fångar upp dysfunktionella unga män – eller ”the lead kids in Baltimore’s ghettos”, som en barnläkare kallade dem.

 *

Jag följde aldrig riktigt upp den där informationen som demonstrationen i Greenmount East gav mig 2009. Men det var tydligt att rykten och enstaka bekräftade fall av blyförgiftning förstärkte en redan utpräglad misstro mellan de etablerade delarna av Baltimore (i detta fall Johns Hopskinssjukhuset), och de fattiga och isolerade i stadens svarta neighborhoods.

Johns Hopkins själv hade skrivit i sitt testamente, som lade grunden till den medicinska fakulteten, att forskning och praktik skulle bedrivas under ett och samma tak – och därtill skulle läkare och forskare bidra till att verka i lokalsamhället, och göra insatser för grannskapet och communityn. Därför hade också de Johns Hopkins medicinska avdelningar utfört studier i Greenmount och Middle East.

Men istället för att skapa förtroende hade misstänksamheten och hatet bara ökat. Rykten om medicinska försök, om blyförgivning och märkliga vattenföroreningar som föregått olika ”medical community project” florerade i den fattiga stadsdelen. Flera afrikansk-amerikanska invånare gjorde jämförelser med den amerikanska hälsovårdsmyndighetens Tuskagee-experiment mellan 1920- och 1970-talet, där svarta män tilläts framleva med obehandlad syfilis i medicinskt experimentsyfte.

Alla rykten som florerar, alla sociala, ekonomiska och medicinska orättvisor som ingen förmår att ändra i grunden, har skapat ”a negative memory well” i Baltimore. Det är en brunn man just nu har svårt att se botten på.