Tre korta försök om tid och rum

1.

Rummet, skriver den franske författaren George Perec, verkar alltid tamare och harmlösare än tiden. Tiden är en demon under ständig kontroll. Överallt möter man människor med armbandsur men aldrig någon med kompass. Man måste alltid veta det exakta klockslaget, men aldrig var man egentligen befinner sig. Man tror man vet: jag är hemma, på kontoret, på tåget, på gatan…

Jag sitter i en taxi på väg från flygplatsen i Frankfurt. En liten kameralins söker upp mig i baksätet. Det skymmer över motorvägen. Jag frågar om det är galoppbanan i Niederrad vi åker förbi. Chauffören svarar vänligt på bruten engelska att han inte har en aning. Han har bara varit i Frankfurt i två dagar, kommer direkt från Marocko. Färddatorns navigationsdisplay visar att det är 2,3 kilometer innan vi ska svänga vänster. Gatunamn passerar förbi på skärmen likt missade bonuspoäng i ett simpelt dataspel. Telefonen vibrerar av ett sms från min dotter: ”Tror jag åkte för långt m bussen. Den är vid slutstationen. Var skulle jag gått av eg.?”

 

2.

Friedrich Engels kände sorg. Han försökte beskriva den inför en oförstående Virginia Woolf, den ”brutala likgiltigheten, den okänsliga isoleringen som får var och en att endast tänka på sina privata intressen”, och hur denna isolering och likgiltighet blev så mycket mer ”frånstötande när människor trängs nära varandra på smala gator och överbefolkade torg”. Virginia lösgör sig från hans arm och flyter in i mängden. Det misstag du gör, min vän, säger hon, är att du försöker orientera dig. Du försöker finna en väg, nå ett mål, uträtta en uppgift, hinna fram i tid. Om du lade ifrån dig dessa ambitioner skulle du inse att den stora massan, mängden människor på Londons gator som brusar förbi likt tidvatten, skänker lycka och lugn. Ingenstans tänker jag bättre än på en överbefolkad gata, gåendes själv bland andra. Jag förlitar mig, ja, jag faller i den fulla förvissningens skyddsnät, att alla omkring mig endast är upptagna av sig själva; det löftet är vår civilisation skyldig mig.

 

3.

I London snubblar Isaac Newton fram genom gatorna. Han flackar med blicken mellan mobilen och olika grå hinder, kroppar och övergångar som måste forceras. I öronen strömmar musik från spellistan och Isaak koreograferar sin framfart till Skrillex. Han är fullständigt vilse; han skulle inte kunna känna igen en enda gata eller namnge någon byggnad han passerade. Men den lysande juvelen i hans hand visar åt vilket håll han går. Den kan även tala till honom, han trycker den mot örat och lyssnar på rösten som berättar när det dags att vika av. 720 meter kvar, 700, 680, 660…

Isaak förhandlar sin väg fram genom staden i skärningspunkten mellan GPS och MP3. Vad hans sinnen säger är verkligt avviker radikalt från den miljö han befinner sig i. Det är som ett psykotiskt tillstånd. ”Att gå”, skriver Rebecca Solnit i Wanderlust, ”är det sätt som kroppen mäter sig mot jorden”. Men Newtons förmåga att mäta sig mot jorden är beroende av externa system, av opak teknisk effektivitet likt magiska ritualer hos en shaman. Han skjuter en pil in i mörkret och den faller aldrig till marken.

Sir Isaac Newton's House, St Martin's Street, Leicester Square London

Sir Isaac Newton’s House, St Martin’s Street, Leicester Square London.

[Variation på ett tema av Stig Dagerman.]

Om arbetsbok

Arbetsboken skrivs av mig, Håkan Forsell. Här testar jag fältrapporter, tankar och utkast framför allt utifrån mitt arbete som urbanforskare och historiker. För att läsa och ladda ned längre artiklar och bokmanus besök min hemsida, www.hakanforsell.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s