Dörren på glänt för allt levande, Stari grad (Platser II)

Jag läste uppslaget ”Renässansmänniska” i ett av Brockhaus Konversations-Lexikons många utgåvor från 1800-talet. Det föreföll som ett tidlöst ideal. Där sades bland annat att renässansmänniskan inte strävar efter ”specialiseringens förminskning”, utan söker ständigt nya områden att behärska; gränslöst mod att pröva färdigheter; tätare kontakt mellan hand och tanke; orubblig integritet och samtidigt ett engagemang i det gemensamma och sociala. ”…för en människas sociala liv börjar med en fullständig kännedom om den egna personligheten /…/”.

I många fall verkar dock denna introspektion ha fört vissa ”renässansmänniskor” allt längre in i en värld som inte var helt social, utan labyrintisk och motsägelsefull, kanske även asocial: ett torn, ett slott, en brunn, en källare att stänga in sig i, och där bevara en liten del av den värld man klarade av.

Tvrdalj, översikt över det befästa huset.

Om man någon gång varit i Stari grad (som Brockhaus Konversations-Lexikon ännu kallar Civitavecchia, som en påminnelse om det venetianska klackavtrycket) på ön Hvar i den dalmatiska skärgården, har man förmodligen passerat eller besökt 1500-talshuset, ibland även kallat slottet, Tvrdalj (ordet betyder ”fästning”, eller ”befäst” på kroatiska, på ryska finns ett besläktat ord, твердый, med innebörden ”stark”, ”motståndskraftig”.)

Poeten och adelsmannen Petar Hektorović (1487-1572) arbetade under närmare fyrtio år  med sitt hus. Osmanska räder längs den adriatiska kusten under 1500-talet föranledde att huset befästes, så det kunde användas som försvar och skydd för de lokala invånarna i Stari grad.

Tvrdalj låg vid 1500-talets mitt vid havet, kustlinjen befann sig långt högre upp än den gör i dag och man kunde få direkt kontakt med huset från en båt. Byggarbetet utfördes av lejda arbetare från staden och byarna runtomkring. Men gestaltningens styrande principer växte fram ur Hektorović världsbild, inte ur arkitektoniskt kunnande. Huset skulle materialisera världens ideala ordning, både i naturen och mellan människor.

En trädgård anlades för allt levande på marken, nästen och duvbon i ett torn för de luftburna, en fiskdamm för vattnets kreatur.

Duvbon och fågenästen i tornet. Foto HF.

Den östra byggnaden fick inskriptioner för två grupper som Hektorović särskilt ville öppna sina portar för: PRO ITINERANTIBUS (”för de resande”) och PRO PAUPERIBUS (”för de fattiga”).

Det som ursprungligen var tänkt som ett sommarhus utvecklades med åren till ett introvert mikrokosmos, en liten, sluten värld där skapelsen kunde passas in och skyddas: djuren, heliga örter, människor – främst Hektorović själv och hans vänner, men under en tid bodde även en nunna, en ”helig kvinna”, i huset.

Fiskdammen med malar i bräckt vatten, inramad av arkader.

Centralt återfinns fiskdammen med malar. Dammen inramas av arkader. Vattnet är bräckt, en blandning av brunns- och havsvatten. Havet och fiskarna var anledningen till Hektorovićs ryktbarhet som poet. I diktverket Ribanje i ribarsko prigovaranje (ung. ”Fiskafänge och fiskarsamtal”; 1550, tryckt 1568) skildrade han en tre dagar lång fiskefärd mellan öarna Hvar, Brać och Solta med fiskemännen Pakoj och Nikola. Dikten har folkliga visor och ordstäv insprängda och räknas som den kroatiska litteraturens första realistiska verk. Ämnet återspeglade Hektorović fascination inför det folkliga som en källa till äkthet och sanning. Det oförvanskad i vanliga människornas samtal och världssyn. Enkla, vackra ting. Arbetsamma dagar. Vem var väl han förmer än detta?

Hektorović, som kom från Hvars inhemska aristokrati, utmärkte sig också i sitt familjeliv med att ha barn med en bykvinna – förvisso inget ovanligt bland aristokratiska män vid denna tid – men de levde också tillsammans. Hektorović sökte aldrig ingå äktenskap inom nobiliteten för att säkra positioner och förmögenheter. Även hans samtid verkar ha betraktat honom som något av en rebell.

*

Huset blev hela Hektorović liv, den blev en del av hans kropp: ”Jag måste alltid återvända, för den kallar mig hem”, skrev han under en av sina resor. Detta behov av hemhörighet överskred längtan eller plikt; att återvända till Stari grad och Tvrdalj och få fortsätta med, få fullborda, det befästa huset, som samtidigt var allt levandes hem i harmoni.

Tvrdalj, trädgården för allt levande på marken.

”Det går att läsa Tvrdalj som en bok” var en formulering jag läste en reseguide. Men en annan liknelse kommer mig närmare: Huset är som tatuerat – med sentenser, personliga lösenord, ordspråk, moralregler, citat på latin, italienska och gammal kroatiska. Huset är Hektorović lekamen som återvänt genom världen, som memorerat det viktigaste i sin väg och pressat budskapen mot stenarna överallt där det funnits plats, till trots mot förgängligheten:

HEU FUGIUNT FLUXU NON REDEUNTE DIES (”Dagarna flyter bort som vågor och kommer ej tillbaka”);

MEMORARE NOVISSIMA (”Minns det som skall komma”);

FEDE E REALTA O QUANTO E BELLA (”Hur vackra är inte tron och sanningen”).

Tvrdaljs arkitektur passar inte in i någon sentida definition av epok eller genre, därför att det framför allt är en personlighet som talar och skapar: den har ingen ornamentik, inga statyer eller klassiska, stilgrepp, huset är defensivt, det är bondskt och egensinnigt, introvert och elegant.

Bara första steget över tröskeln in i Hektorovićs Tvrdalj och stämningen i en av Tarkovskijs långa filmscener infinner sig. Långt före Tarkovskij. Det är ett hus byggt av en renässansmänniska som oavsiktligt lämnat sin dörr på glänt, liksom långsamt drabbad av en insikt att världens vägar och behov är överväldigande, och möjligheterna att samla, bevara och förstå ytterst begränsade. I bygget finns styrande idéer om harmoni och skönhet, men också en sorg över tidens gång och dagarnas slut för allt levande.

Kanske är det därför det känns som att tiden kollapsar när man sitter i arkadens skugga vid fiskdammen i skydd undan hettan. Har jag stämt möte med någon? Kan jag minnas det som ska komma?

Annonser

Om arbetsbok

Arbetsboken skrivs av mig, Håkan Forsell. Här testar jag fältrapporter, tankar och utkast framför allt utifrån mitt arbete som urbanforskare och historiker. För att läsa och ladda ned längre artiklar och bokmanus besök min hemsida, www.hakanforsell.se
Det här inlägget postades i Egendom, European urban history, Renaissance, Urban Europe och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s