Berlin Wilmersdorf 1981. Foto: Christian Schulz.

Berlin Wilmersdorf, 2018. Foto: HF

Det är tidigt 80-tal. Västberlin. Hörnet Kufsteiner Straße-Berliner Straße ligger vid gränsen mellan borgerliga stadsdelen Wilmersdorf med sina fruktansvärda hemligheter och det då anarkistiska, experimentella Schöneberg.

Det har varit något slags uppträde. Ett slagsmål verkar just ha ebbat ut i gatuhörnet framför krogen Kulmbacher Mönchhofbräu.

En man sitter på gatan – man ser hans ben. Han är på väg att bli hjälpt upp. Någon tar på sig en kavaj. Massan av människor som har samlats i gathörnet börjar lösa upp sig. Adrenalinet sjunker sakta. Centralt i bilden står en man vänd mot den fiende vi inte ser på andra sidan gatan. Han hålls tillbaka av händer utan kropp.

Det finns punctum i fotot – det Roland Bartheska begreppet för när någonting i ett foto spränger en vall, attackerar medvetandet hos den som tittar. Punctum är bortanför fotografens kontroll:  plötsligt öppnas ett hål i fotografiet och tiden sträcker fram sin hand, berör känslor, subjektiva erfarenheter och föreställning om hur världen är beskaffad som betraktaren bär på.

För mig är punctum i fotot den äldre mannens handprotes.

De som befinner sig utanför bilden är orsaken till oroligheterna: punkare, hippies, husockupanter, anarkister, transar. Fotografen Christian Schulz, som tagit bilden, följde dessa perifera grupperingar under 1970- och 1980-talet runtomkring i Västberlin.

Schöneberg var en tummelplats. Iggy Pop, Brian Eno och David Bowie spelade in banbrytande skivor något längre sydöst i samma stadsdel. Västberlin huserade alla extremer och skadeskjutna fåglar som tänkas kunde. De oändliga möjligheternas tid. Och rum. Nu borta för alltid.

Christian Schulzs foto kastar en handlöst tillbaka till verkligen. Det är osnyggt, trashigt och närmast felliniskt större än livet självt: En grupp äldre män har fått nog av slynglarna, posörerna, provokatörerna. De har lämnat ölglasen på Stammtisch inne på Mönchshofsbräu, klivit ut och börjat munhuggas på gatan, kanske använt knytnävar, örfilar – och säkert har männen fått höra vad det är värda: skitnödiga småborgare, fascister… Nazister.

Den äldre mannen i centrum av fotot är en stilig herre. Omkring sextio kanske. Hans hatiska blick förefaller grumlig, alkoholintaget lär har varit omfattande. Han stödjer sig med armbågen mot lyktstolpen och protesen på handen ser enkel ut. Som att det inte gick att göra någonting med den. En stum trähand.

Det är 1981. Mannen med trähanden kan vara född omkring 1920. Han kanske är 22 år gammal 1942 när Tredje rikets krigsapparat startar sin största enrollering till östfronten. Han kanske är en ung man, ännu med två händer, som för första gången håller i ett vapen.

Närmare 70 procent av de ungdomar under 23 år som blev skickade till östfronten efter sommaren 1942, och som överlevde, förlorade någon kroppsdel, blev blinda eller döva. Många av dem tillbringade år i sovjetisk krigsfångenskap innan de kom tillbaka hem. Krigsinvalider har varit ett stående inslag i gatubilden i Berlin under 1900-talet.

Första gången jag flyttade till Berlin vintern 1993/94 kunde man se gamla män med träben och tomma, fladdrande skjortärmar. De är alla borta nu. Berlins gatubild är så ung, hel och halvren som den inte har varit på hundra år.

Konfrontationen mellan generationer som Schulz fångar i sina bilder blir desto starkare när han vänder kameran bort från sina primära studieobjekt – anarkistungdomarna och punkarna i slutet på 1970- och början av 1980-talet – och fångar det slitna samhälle, som kämpar med sin stolthet och sina outsägliga misstag, som fanns där runtomkring.

Handprotesten av trä spränger fram ett hål i tiden och däri faller generation efter generation av mördare, förrädare, förlorare – inspiratörer, hjältar, älskare – omvartannat. Vilka är vi att avgöra och döma?

*

Hörnet Kufsteiner Straße-Berliner Straße 2018, Foto HF

Det finns många val man kan göra i livet. Men man kan aldrig välja vid vilken tidpunkt man blir född.

Jag gick tillbaka till korsningen Kufsteiner Straße-Berliner Straße för inte så länge sedan. Krogen Tresen-Treff finns nu i Kulmbacher Mönchhofbräus lokaler, men mycket är likt. Berlins form ruckar man inte på så lätt: tobaksaffären, annonseringarna, gatuskyltarnas typografi, vinklarna och nischerna i husfasaden. Juveleraren verkar dock vara borta.

En äldre man råkar passera med sina kemtvättade byxor och tidningen. Jag visar honom Schulz foto i mobilen och frågar om han kände till bilden? Eller händelsen? Det gör han inte. Han ler misstroget mot mig utan riktigt sakta ned stegen. En utlänning som står och tar mobilfoton på en oansenlig fasad och kvarterskrog i närheten av Bayrischer Platz… Jag tänker att han är född 1946. Han sköter om sig, pressvecken på byxorna är skarpa. Han har haft ett bra jobb. Han har borgerliga vanor. Han har bägge händerna kvar.

Jag sveper mellan de bägge fotografierna på mobilen: 1981. 2018. Vi kan inte spela spelet Tid. Det spelet är bortom våra förmågor. Tiden bryr sig inte om vår dödlighet eller att vi har gjort det förgängliga till vårt signum. Den har aldrig något litet extra till övers där vi som bäst skulle behöva, samtidigt som den kan slösa allt på ställen där vi inte befinner oss. Tiden är för svår. Jag håller mig fast vid rummet.

*

Christian Schulz fotografier gavs ut 2016 i samlingen Die Wilden Achtziger. Fotografien aus West-Berlin. Hemsida: http://cs-christianschulz.de/