Grekiska båtflyktingar lämnar Smyrna i september 1922. Foto Open Library, US.

Samothrake, Thassos, Kavala, Krinides, Thessaloniki är orter som alla bär flyktingars och flyktens realitet och minnen. Jag pratar inte framför allt om i dag, utan om den katastrof som drabbade Mindre Asien 1922-23 då massiva fördrivningarna av greker från Mindre Asien, och muslimer från i dag grekiska regioner som Thrakien och Makedonien, följdes upp med organiserat befolkningsutbyte mellan Grekland och den nya nationen Turkiet, som återuppstått ur askan efter det ottomanska rikets undergång.

Det var i denna process Smyrna blev Ismir, Kalipolis blev Gelibolu, Potamia blev Güneysu. Grekerna var bara ett av flera folkslag som drevs ut – i andra delar av det nya Turkiet var det assyrier: Arbo blev Tasköy, Zaz blev Izbirak – eller armenier: Zeytun blev Süleymanli, Vostan blev Gevas… man kan hålla på i evigheter att namnge exempel på hur den turkiska nationalismen homogeniserade sina gränser.

I delar av Grekland, för att återvända hit, är flykten ännu levande minnen, åtminstone för de som bor i norra Egeiska havsregionen. Öarna Samothrake och Thassos har varsitt flyktingmuseum – skylten utanför lagerhuset i Thassos gamla hamn är felstavad, berättar att man har ett museum över ”Greek Refugge” – muséet har öppet varje dag mellan 19-23. Öppettiderna visade sig vara en sanning med säsongsmodifikation. Men ändå: det är detta museum och ett arkeologiskt över öns antika förflutna som uppbär det institutionella minnet i samhället. Det säger något om vikten av det som hände under mellankrigstiden.

Museum över flyktingarna från Mindre Asien på Thassos. Foto HF.

Eftersom jag tillfälligt arbetar i Svenska institutets gästhem i Kavalla i nordöstra Grekland har jag inte kunnat undgå hur flyktingtemat framför allt slår an en historisk identitetssträng mäktigt tongivande i dessa regioner.

På Thassos sägs närmare 40 procent av invånarna vara två-tre generationer från en flykting från Mellanöstern. Krinides fördubblade sitt invånarantal med anledning av att flyktingar från Mindre Asien tilldelades mark av staten för bostadsbyggande under 1920-talets nöd.

Kavalla inrättade en ny myndighet och ägnade hela sin kommunala bostadsproduktion efter 1924 fram till andra världskriget åt att bygga för flyktingar. Det är faktiskt de enda genomplanerade ”settlements” som man kan finna, med ett något tränat öga, i den i dag ostyriga och bitvis svårt nedgångna staden: Pentakossia med sina enkla terrasserade kvarter ned mot havet, eller Agia Varvara som avslöjar hur området måste ha sett ut och betraktats på 1920-talet: som en utkant av staden, med låga markvärden långt från hamnen, tobaksindustrin och de kommersiella kvarteren.

De små husen, som oftast skulle delas mellan fyra familjer, uppförda i billigaste material från mitten av 1920-talet hukar nu förfallna och såriga vid foten av flerfamiljskomplex från 1980-talet.

De små huset i Agia Varvara, uppförda för flyktingfamiljer som kom till Kavalla från Mindre Asien under 1920-talet. Varje hus beboddes oftast av fyra familjer. Foto HF.

Pentakossia i Kavalla med sina terrasserade kvarter, trädgårdsstadsinspirerade, enkla bostäder för flyktingar från 1928. Foto HF.

Bland Thrakiens och Makedoniens invånare har många traderat ett annat hemland inom familjer än det som utgör dagens Grekland. Det kan synas som att variationerna och olikheterna mellan flyktingarna och den befintliga befolkningen inte var så stora. Men de flesta ”greker” som flydde från Mindre Asien, eller Svarta havet, hade befunnit sig där i oöverskådliga generation, hade turkiska som förstaspråk. Grekiska var ett liturgispråk. För ”nation”, vad betydde det i vardagen? Det hade väldigt lite med saken att göra. Den verkliga orsaken till fördrivningarna var inte nationalitet, det var religion. ”Grek” var av underordnad betydelse mot att vara ”kristen” när ungturkarna med Atatürk i spetsen skapade det nya landet efter första världskriget. Trots den sekulära retoriken i nationsbyggandet var det de kristna som inte hörde hemma i den konstruktionen, som man vill få bort – snarare än en specifik etnisk grupp.

Thessaloniki tog emot knappt 100.000 flyktingar inom loppet av några få år. Många flyttade in i bostäder muslimska invånare hade lämnat vid befolkningsutbytet. Men det räckte inte långt. I den övre staden, Ano Poli, bebyggdes bakgårdar och öppna platser och den halvpastorala stadsbilden försvann. Den fattiga grekiska staten gav ut lån till flyktingarna för att de skulle etablera sig, Nationernas Förbund skickade bidrag, men i övrigt svällde staden ut över sina breddar när flyktinggrupper tog över eller köpte land och byggde hus, individuellt eller i form av mindre kooperativ, som snart blev nya förortsstadsdelar till Thessaloniki. Och döpte dem till platser de mindes som hem: Neapolis, Troiada och Saranta.

Mustafa Kemal Atatürk var själv född i Thessaloniki, detta ”Balkans Jerusalem”, och under en tid efter fördrivningarna och befolkningsutbytet var de kristna invånarna skrämda inför hotet att Atatürk och den turkiska armén skulle komma och erövra födelsestaden och införliva den i det nya Turkiet.

Men Thessaloniki var homogeniseringens motsats. Staden var känd för sin förmåga att mottaga flyktingar och migranter. Det var inte någon specifik ”europeisk” förmåga, utan snarare låg orsaken i att staden var ottomanskt kulturellt diversifierad till sin karaktär. Det ottomanska riket styrdes av Hanafiskolan inom Sunniislam, den mest flexibla mot andra kulturer och trosinriktningar. Det var detta pre-liberala islamska samhälle, en marknadens, kulturernas och köpskapens smältugn, som det nya Turkiet direkt vände sig mot i sin befolkningsideologi om den rena nationen.

Egeiska havet är en väl inarbetad väg att fly. Det har varit så även långt före 1922, i hundratals, förmodligen tusentals år. Kanske inte så konstigt, eftersom det sker ett geopolitiskt möte av fundamental skala och inverkan just i dessa regioner. Det är seismiska aktiviteter; ekonomiskt, demografiskt – en kulturell förkastningslinje som ibland rör sig oväntat och destruktivt, men som emellanåt också kan fungera överlappande, med utbyten och rikedom. Man måste vara eftertänksam och försiktig i hur man hanterar sådana tektoniska kulturplattor för det finns inga gränser för den våldsamma tragik som kan uppstå om rädslan, hatet och hämndlystnaden mellan människor och samhällen sätter in.

”The Little Refugee”, figur från ca 100 f.Kr, Arkeologiska nationalmuseet i Aten, statyn togs med till Aten av flyktingar från Smyrna i Mindre Asien 1922.