Hull-house, vykort från 1922.

Hull House ligger numera som ett museum på University of Illinois campus i Chicago. Det är den ena av två byggnader som finns kvar av den settlement, det sociala centrum, som Jane Addams grundade tillsammans med Ellen Gates Starr år 1889. Hull House ämnade från början till att vara en plats som erbjöd utbildning, litteratur och konst mitt i en stadsdel präglad av fattigdom och sociala umbäranden. Till skillnad från förebilden Toynbee Hall i London var det ”universitetskvinnor” – inte män – som skulle utgöra kärnan i verksamheten – att bo, arbeta, studera tillsammans med arbetarklassen och nyanlända immigranter i sydvästra Chicago.

Hull House, UIC Campus. Foto: HF.

Engagemanget omkring Hull House växte lavinartat. Centrumet bestod år 1911 av 13 byggnader och en sommarskola. Den sociala verksamheten präglade hela kvarter omkring Holsted Street i Chicago – det var ett bildningscentrum, ett centrum för juridisk hjälp, språkutbildning, mängder av barn- och ungdomsverksamhet och kulturevenemang som band samman oräkneliga grupper av europeiska och asiatiska migranter i stadsdelen.

Hull-House barn och volontärer 1920-tal, foto: UIC Archive.

Berättelsen om Hull House och dess betydelse för urbanforskning, särskilt inom etnologi, är mer än välbekant – det var också första gången som social aktivism och samhällsforskning delade kunskapsbas till följd av alla de universitets- och collagestuderande som bosatte sig och integrerade sina studier och sina liv med vardagen i staden.

Men för egen del var det var en särskilt känsla som uppfyllde mig när jag vandrade genom det lilla museet. Som om verksamheten, fastän den inte existerar sedan länge, fortfarande skickar en rastlös och levande vindilning in i samtiden. Hur ordna ett samhälle som är starkt ojämlikt och segregerat? Hur respektera människors olikhet utan att samtidigt rangordna dem?

På övervåningen till museet har man återskapat Jane Addams privata sovrum. På långväggen vid sängen hänger en bild på den ryske författaren Leo Tolstoj, klädd i vad som ser ut att vara en vit särk.

Jane Addams sovrum med bilden på Tolstoj på väggen.

Tolstoj var en av Addams idoler, hon fann mycket av den sanningslidelse hon själv värdesatte hos honom. Och 1896 fick hon möjlighet att åka till Ryssland och besöka Tolstoj på hans gård, Jasnaja Poljana, utanför Moskva. Men mötet blev märkligt. Tolstoj började anmärka på Addams kläder, hennes tygrika klänning och långa ärmar, han tyckte att hon skulle klä sig som en kvinna av folket, enklare – att hennes kläder distanserade henne från vanliga människor. (Han lär ha sagt något i stil med att hon såg ut som en ”distanserad madame, en hyreshusvärdinna”.)

Addams noterade att hon först blev svarslös, men förstod snart anledningen: att deras föreställningar och erfarenhet av ”folket” var helt olika:

– Vilken enkel klänning från en bondflicka skulle jag ta på mig? frågade Addams sig själv. Det finns 24 olika nationaliteter av bondflickor inom vår ward i Chicago. Vilken kunde jag välja utan att omedelbart framstå som respektlös mot alla andra?

– Jag kan inte välja någon av deras klänningar, svarade Addams sig själv. Det finns ingen möjlighet till identifikation, ingen möjlighet att ”representera” det folkliga eller folket – för dessa är otaliga och mångskiftande. Jag väljer istället en neutral uniform som anstår en kvinna i min position.

Kartografering över nationaliteter och boende i Hull-House settlement kvarteren i Chicago. Foto: HF.

Addams levde i en mångkultur, Tolstoj i en monokultur, eller föreställde sig åtminstone göra det och såg därför ingenting problematisk med cultural appropriation när han gick omkring i sin bondsärk. Men Addams satte också fingret på faran med att tro att man lever i en monokultur, såsom Tolstoj indirekt fick den att framstå: den öppnar för falsk identifikation, och för patriarkalism och i förlängningen: för övergrepp.

De frivilliga som arbetade i Hull House-settlement befann sig i arbetarklasskulturer av olika nationaliteter och sedvanor. Rörelsen bedrev ett pionjärarbete när det gällde att kartografera gruppers bostadsmönster och inte minst inkomstskillnader. Arbetarklassens interna olikheter, blockeringar eller möjligheter till förbättringar blev synliga och kunde följas.

En ”inkomst”-karta från Hull-House grannskapsstudie – kopplade samman boende med löneläge och etnicitet i stadsdelen i Chicago.

I förlängningen till alla dessa studier och i det vardagliga arbetet i det som av många ansågs vara Chicagos slum låg också den stora frågan om vad som utgjorde det nya industrisamhällets etik. Hur skulle detta samhälles nya sociala relationer motiveras?

I Chicago kom frågan till sin spets år 1894 i och med den s.k. Pullmanstrejken, en händelse som djupt involverade Jane Addams och idén bakom the Hull House settlement.

Lite bakgrund: George Pullman ville bli en förebildlig arbetsgivare och hade år 1881 byggt upp en modellstad för sina anställda kring tillverkningen av järnvägsvagnar söder om Chicago. Pullman Town kom att studeras av industriföretagare över hela världen vid denna tid, även Hjalmar Lundbohm, sedermera LKAB:s föreståndare kring sekelskiftet, hade starka pullmanska idéer om idealstaden när han var med och planerade för det nya Kiruna.

Väggmålning i Pullman Town, foto HF.

Pullman Town innefattade vid sidan av stora produktionsanläggningar också bostäder av olika status- och yrkeskategorier, restauranger, teater, rekreationsanläggningar, parker och annan service som de anställda hade tillgång till.

Översiktsplan över Pullman Town, foto HF.

1893 kom depressionen och Pullman såg sig tvungen att minska lönerna. Men det skedde ingen minskning av utgifterna för hyror och annan service i fabriksstaden. Att Pullman ännu krävde 6 % avkastning på investeringar, även under depressionsåren, sågs som ohederligt och när anställda började bli uppsagda spred sig missnöjet snabbt och resulterade i en dåligt organiserad strejk.

Arbetarnas klassmedvetande – för att använda ett något dammigt uttryck – var outvecklat och desorienterat och man vände sig till ett nybildat fackförbund, American Railway Union, för att få hjälp. Fackförbundet lyckades genomföra en bojkott mot alla Pullmans järnvägsvagnar i hela USA, vilket också kom att inbegripa den nationella posttransporten, och konflikten exploderade.

I Hull House var sympatierna för de strejkande arbetarna stark, människor bar vita band för att visa sitt ställningstagande. Addams kom själv att ingå i en medlingsgrupp som dock misslyckades med att mildra konflikten. Pullman vägrade att träffa representanter för både de strejkande och medlardelegationen. Den amerikanska regeringen – pressad av andra oroliga arbetsgivare – åberopade slutligen the Sherman Anti-Trust Act och kallade in militär för att få slut på konflikten. Det var skyddet för posttransporter som officiellt legitimerade dessa drastiska åtgärder. Det eskalerande våldet skapade misstroende och hat inom industrisektorn, mellan arbetsgivare och arbetstagare, som skulle ta lång tid att läka.

Jane Addams var övertygad om att det gick att dra viktiga etiska lärdomar av händelsen i Pullman Town, och hon höll ett tal inför bl.a. Chicago Woman’s Club 1896 under rubriken ”A Modern Lear”. Föredraget ansågs vara kontroversiellt i den infekterade situationen och skulle inte komma att publiceras förrän år 1912.

Addams jämförde i sitt anförande Pullman med Shakespears King Lear. Lear låter i dramat sina familjerelationer, och sitt kungarike, smulas sönder och förstöras på grund av att han kräver tacksamhet av sina döttrar för sina gåvor och sin goda vilja. I den moderna värld av industriella relationer som Pullman verkade i fanns det på motsvarande sätt, enligt Addams, bara paternalistisk välvilja, efterlåtenhet och överseende. För det goda arbetet fanns det belöning, för underlåtenhet att utföra det goda arbetet fanns det straff och uteslutning.

Industrisamhället har kommit att omvandla all verksamhet till en social operation, sade Addams. Och i Pullmans fall var det särskilt tydligt, då produktionen var knuten till en stadsbildning, med hem, familjer och fritid, allt beroende av industriarbetets och företagets framgång. Pullman hade utgått från att han själv visste bäst vad hans arbetare behövde. Men han hade aldrig en mänsklig relation till dem; såg inte att den moderna arbetaren blir socialiserad och individualiserad för att kräva medskapande i arbetet. Kräver en medborgarroll.

För Pullman, liksom för King Lear, var det outhärdligt, ja obegripligt, att hans ”barn” kunde utveckla ett medvetande, en vilja och strävan bortom hans egen makt- och sympatisfär.

Addams ställde de facto Hull House som outtalad motbild till Pullman Town. Det var Pullmans ”benevolence” mot Addams ”community”. En konflikt mellan två väggbilder av industrisamhällets nya etik: en paternalistisk och filantropisk som ser till att skaffa arbete mot tacksamhet och underordning – och en integrerande, som öppnar för social trygghet, identitet och delaktighet. Skillnaden mellan att vara ”good to people” – eller – ”with them”, som Addams kort formulerade det i föredraget.

 *

När jag nu skriver ned mina tankar kring läsningen av Addams och åkallar vandringarna vi gjorde i juni i Chicago längs Holsted Street och besöket i Pullman Town påminns jag om hur vi ofta tenderar att komma tillbaka till besläktade grundfrågor. Utifrån vilka förutsättningar ska delaktighet kunna legitimeras och organiseras? Varför går det så mycket snabbare att välja lösningar som bygger på olika grader av underordning och tvång för arbets- och bostadsförsörjning och andra samhällsfunktioner, trots det riskfyllda däri?

Jag vill inte dra kontinuitetens linjer alltför långt – ibland hänger tiden inte ihop och det förflutna kan vara ”a bridge to nowhere” – men det finns ändå något av förvrängd spegelbild över hur de olika fysiska miljöer som stått i centrum för uppmärksamheten i detta inlägg har överlevt till i dag.

Pullman Town har sina bostadskvarter bevarade, vissa av dem nyligen sanerade. De är kulturarvsskyddade och man kan gå en fascinerande vandring genom denna socialt hierarkiska modellstad, stegen ekar musealt dämpat mellan radhusfasaderna.

Bostadshus från 1880-talet i Pullman Town, södra Chicago, foto: HF.

Settlementet omkring Hull House är däremot helt borta. Som en del av Chicagos stadsförnyelseplan 1961 – och University of Illinois nya campus – revs de gamla arbetarkvarteren och bosättningens fastigheter. 1963 fick Hull House en kompensation på 875.000 dollar och verksamheten decentraliserades till andra delar av staden.

Protesterna från medborgare vid Halsted Street-korridoren var våldsamma. För många av de boende och verksamma i Hull House var effekterna av rivningarna och omgestaltningen att likna vid ett dödsbud, ett chocktillstånd, en sjukdom:

En av de sista föreståndarna berättade för Studs Terkel om räddningsaktionerna:

”När de bestämde att de skulle riva Hull House och kvarteren runtomkring knackade smågrabbar på för att få vara med på möten. Det var då som allting exploderade. Det var underbart att se det, hur folk visade sina känslor på mötena, hur de pratade på, och vår italienska pastor som just blivit amerikansk medborgare …

När beslutet kom krossades något inom mig. Det Chicago som jag hade känt hade dött. Jag tror inte vi insåg vad som stod på spel i hela den här planen för innerstadens ombyggnad. Vilka pengar det var fråga om, att det var politikerna som dömde områden till undergång. (…)”

Rivningen av kvarten kring Hull-House, Chicago, foto UIC Archive 1963.

Flera politiker förstod först långt senare brutaliteten och övergreppet, hur onödigt hårt man hade drivit mot de boende och de institutioner som var levande i stadsdelen. De fattiga och framför allt de svarta i Chicago flyttade allt längre söderut.

Kanske var det priset Hull House fick betala för att vara en fullt integrerad social institution ”with the people”, som byggde på relationer från marken och uppåt – att de var för osynliga, för innästlade och för ”ofilantropiska” för att uppmärksammas av dem med makt och anspråk att ”do good to people”.