Der Spätkauf, eller der Späti är den nattöppna affären som räddar en när det inte finns någonting ät- eller drickbart hemma och vanliga matbutiker har stängt för att det är sent, eller det är söndag. Alla i Berlin vet var närmaste Späti ligger – vid sidan av närmaste buss- eller U-Bahn-hållplats är det en av de första saker man tar reda på när man flyttar till ett nytt ställe.

Men den nattöppna kvartersaffären i Berlin är så oerhört mycket mer: det är en social och urban institution av fundamental betydelse för staden.

Christian Klier, student vid konsthögskolan i Weissensee, presenterade för ett par veckor sedan sitt examensarbete om der Späti , dess uppkomst, förändring och oöverskådliga variationer. Boken förelåg på presentationen bara i 4 exemplar som man fick bläddra i försiktigt, med skyddshandskar. Det var bildrika, mättade uppslag på nattöppna affärer, en uppsjö av ägarkaraktärer och skumma, mörka stadsvyer där nattbutikernas sken var det enda som trängde igenom.

Bloggen http://www.klonblog.com har en fotoserie: ”Hommage an die Berliner Spätis” som jag lånat bilden från.

Klier har besökt ca 900 nattbutiker för sitt arbete. Särskild fokus är det på Neukölln, dels för att författaren bor där men också för att stadsdelen men dess oerhört blandade befolkning och dess migrations- och minoritetshistoria har producerat en särskild näringsgrund för der Späti.

En Späti i Berlin Lichtenberg.

Två karaktärsdrag har Klier lyft fram som kännetecknar Berlins Späti-kultur:

För det första den visuella normlösheten för hur en nattöppen butik bör se ut eller vad den bör innehålla. Vid sidan av det klassiska utbudet av alkohol och tobak i alla former, burkmat, snacks och extra hållbar yoghurt finns de mest fantastiska kombinationer: en Späti var samtidigt frisörsalong, en annan sålde böcker, eller djurmat. Även vapen (legala skrämselvapen), verktyg och byggmaterial förekommer. Det finns snälla bageri-Spätis som också säljer blöjor. Eller pragmatiska Tele-Spätis med kontorsstolar framför datorer eller hobby-Spätis med gitarr och piano att låna.

För det andra den disparata publiken. Till kvarterens nattbutiker kommer skiftesarbetare, rådlösa kulturarbetare, pensionärer, ensamma kvinnor och män, tjejgäng, studenter, förälskade par utan pengar… Ölen är billigare än på krogen. De flesta Spätis har en sliten träbänk och ett bord mot gatan. Ibland finns det stolar inne i affären. Det enkelt att sätta sig ned en stund. Påfallande många av de innehavare som Klier har talat med har haft ett förflutet inom restaurang- eller byggbranschen, som Kliers egen närliggande nattbutik, ”Eck-Oase” på Hermannstrasse, och dess ägare, Hassan. En tystlåten fadersfigur som kom som gästarbetare från Turkiet, men ville ha sin egen rörelse. När han öppnade nattbutiken under mitten av 1990-talet blev den snart en informell samlingsplats. Hassan har sett människor och stadsmiljö förändras under åren. Klier liknar en Späti vid en svamp som suger upp ansikten, intryck, förändringar och livsöden i kvarteret.

Klier har onekligen satt fingret på ett av de ofta förbisedda fenomen som skapar ett karaktärsstarkt och dynamiskt stadsliv. Undersökningen befinner sig mittemellan etnografisk fältrapport och ett uttänkt estetiskt experiment, vilket lär sörja för att Kliers bok kommer att bli omtalad – när den väl når över upplagan på 4 ex.! (Radioeins har ett reportage om projektet här.)

De nattöppna affärerna är onekligen mikrokosmos av enklaste snitt. Jag ser dem på ett annat sätt nu. De är krassa oaser, säljer sig utåt bara genom sin existens. Samtidigt oerhört personliga. Så långt ifrån standardiserade butikskedjor eller 7-Eleven-affärer man kan komma. Att sitta framför en Späti och ta sin sena fredagsöl sågs länge som lite sunkigt, men jag har själv börjat använda närmsta Späti just så: som en helt oförställd plats där man kan sitta och vara ensam, ful och absolut ohip om man vill. Men man förblir sällan ensam om det behovet och ingen frågar heller om att få dela plats.

Späti på Skalitzer Strasse.