Ett sjöodjur attackerar ett skepp på en renässanskarta från 1500-talet, ur Civitates orbis terrarum.

“Europeisering” är ett begrepp som numera dyker upp inom flera områden: marknadslagstiftning, utrikespolitik, migration. Vad menas? Ofta avses en praktisk, normativ samordning av juridisk art. Europeisering är i dessa sammanhang närmast liktydigt med ”normalisering” och i tider av misstro mot, kris för och kritik av det europeiska projektet är det svårt att se någonting entydigt positivt, för att inte säga dynamiskt ifrågasättande, i begreppet.

Men gräver man i begreppets historia och tillämpbarhet över tid, som bland annat den amerikanske renässanshistorikern John M. Headley har gjort, då framträder ett Europa som en gång vann inflytande genom revolutionära och nya idéer, men i det fördolda och utifrån en periferi i världen.

Tre exceptionella utvecklingsteman har präglat den europeiska civilisationen sedan renässansens (den epok som utgör den viktiga första akten i det europeiska engagemanget på den globala arenan):

1. modern vetenskap och teknik
2. idén om en gemensam mänsklighet
3. förmågan till självkritik och dissens.

Vetenskapens och teknikens betydelse känner de flesta till utan och innan, men de två andra kännetecknen är värda att borra något djupare i.

Idén om en gemensam mänsklighet handlar om framväxten av en hållning som innefattar den samlade mänskligheten som en moralisk och biologisk totalitet. Ursprungligen hade denna idé kristna rötter. Men under renässansen skedde en förändring som placerade idén mer i ett sekulärt värderegister. Den gemensamma mänskligheten var en universell morallära som omformulerades med oförminskad omsorg och passion i sekulariserad form under 1400- och 1500-talet.

Föreställningen om en gemensam mänsklighet har berörts även inom andra kulturer. Men då handlar det om enstaka, ovanliga figurer i historien: konfucianen Mencius, den arabiske socialfilosofen Ibn Khaldûn eller kejsaren Akbar i Indien. Det har inte funnit någon kontinuitet, inget substantiellt inflytande, inget juridiskt ramverk som har varit religiöst neutralt, ingen institutionalisering av moraliska påbud – såsom det kom att göra i Europa.

Europa blev under renässansen unikt. Headley riktar en skarp udd mot det akademiska klimat som varit rådande sedan 1960-talet både i USA och i Europa, som har arbetat för att marginalisera och avfärda de utvecklingsvägar som tidigare ansågs som de mest stabila och lovvärda i den västerländska, europeiska traditionen. Varför har vi varit så dåliga på att lyfta fram väsentliga delar av den tradition som vi skulle kunna erkänna, vårda och bygga på?

Det finns en historia om politiska principer. Om vi åter blir medvetna om de specifika drag som Europa en gång var först med att uppvisa, skriver Headley, skulle vi åter kunna etablera en gemensam intellektuell utgångspunkt som stärker respekten för olikhet.

Redan återupptäckten av Ptolemaios världskartor födde en ”geografisk kultur” och en geografisk besatthet i Europa under den tidiga renässansen. Kartorna låg till grund för en föreställning att världen var bebodd. Att världen redan var bebodd och att det därmed fanns fullt utvecklade livsmiljöer överallt där människor levde; det fanns liv som hade specifika, men perspektivberoende, värden.

Perspektivläran, som räknas som så centralt i renässansens måleri, var i lika mån giltigt för den samtida kartografin. Därtill gav perspektivläran européer den centrala begreppsliga nyckeln för global dominans. Perspektivläran bidrog till en föreställning om världens utbredning och erövring – tillämpad på tid skapade den en mental, känslomässig och kognitiv distans som snart bidrog till att förpassa det tidigare så framträdande Asien till en biroll i 1500-talets globala expansion.

Men att bara begränsa perspektivläran till visuell representation vore för snävt, då även författarskap och politisk retorik från 1500-talet lade sig vinn om det kontrasterande, det relationella – en blick eller ett resonemang som var helt avhängigt var man befann sig, och som kunde förändras med denna position.

Machiavellis ”demokratiska” bok, Discorsi, var exempelvis till stor del en bok om ”tolerans”. Men detta är en historia som i dag till stora delen är gömd och glömd bakom berättelser om den europeiska kolonialismens våld och förtryck.

Europeiseringens andra unika politiska princip var förmågan till självkritik och dissens – d.v.s. tillåtelsen att tycka olika. Dessa förhållningssätt har haft ett inflytande som är svårt att överskatta på Europas politiska utveckling. Inte bara förmågan utan viljan att införliva meningsskiljaktigheter i det styrande systemet har varit ett framträdande europeiskt idéarv som påverkat hela världens sätt att bedriva och värdera politik.

Att kunna bejaka och integrera oliktänkandet i en kulturell idé om frihet och frihetens möjligheter gjorde att kritik, självkritik, opposition, dissens – alla var komponenter i ett system för att få tänka och tycka utan restriktioner.

Att inte fängsla, landsförvisa, lämlästa eller utplåna sina motståndare utan att integrera oppositionen i ett system av en ständigt pågående, konstitutionell kritik och kontroll. Detta hade tidigare varit en fullständig omöjlighet! En kontroll som modifierade majoritetens maktanspråk; en minnesbild av att makt alltid är ett övergående tillstånd.

Upplysningsförfattaren Denis Diderot konstaterade under 1700-talet det märkliga i att den ”mest arroganta av civilisationer [Europa] också var den som utsatte sig själv för den radikalaste kritiken.”

Men denna paradox överträffas av en ännu mer häpnadsväckande: att den civilisation som brutit mot så många mänskliga rättigheter och begått så många övergrepp är samma civilisation som framförde idén om en gemensam mänsklighet och kontinuerligt har arbetat fram program för mänskliga rättigheter, samt där otaliga privata organisationer fortsätter att bekämpa sjukdom och fattigdom över hela världen.

Det kan förvisso framstå som att andra kulturella särdrag i Europa och västvärlden på ett starkare sätt har utövat inflytande över resten av världen: kapitalism, populärkultur, konsumism etc., men detta inflytande har ur en specifik betydelse bara gällt för den senaste utvecklingsperioden. Headley är ute efter att lokalisera den europeiska civilisationens grundkomponenter till en tid långt före modernismen eller globaliseringen.

Europa var en gång en civilisatorisk idé som hade sprängkraft som förändrade världen: föreställningen om jämlikhet och politisk frihet. Tanken om en gemensam mänsklighet kom till uttryck i program för mänskliga rättigheter. Integrationen av oliktänkande kom till uttryck i konstitutionell demokrati.

Detta kanske egentligen är den europeiska renässansens bestående arv och distinkta kvalitet, kvaliteter som närsomhelst skulle kunna återuppväckas till en ny tid av global politik och globala relationer och konflikter.