Lära av Lissabon – del 3.

Lisboa July 2013

Lisboa July 2013

Vad kan vi lära av Lissabon? frågade vi oss.

Varje klok sociolog och historiker vet att man bara lär av vinnarna i det korta perspektivet. De mer varaktiga lärdomarna får man av de problematiska fallen, förlorarna och självrannsakarna.

Den ekonomiska och politiska kris som i dag präglar stora delar av Europa har i mer förskonade länder stundtals behandlats utifrån ett ”dom-får skylla-sig-själva”-perspektiv. Skuldsättning och misshushållning ses som ett resultat av inhemsk korruption, missriktad EU-politik och medborgerlig brist på initiativförmåga eller rent av lathet.

Det må finnas sådana faktorer. Men det viktiga är snarare vad som blir utfallet. Eftersom krisen är reell, får den verkliga resultat där den känns av – och inte där man bara pratar om den. Det frigörs många olika krafter i samhället. Det finns även anledning att tro att denna period kommer att betraktas som en viktig europeisk, basdemokratisk erfarenhet som man i t.ex. Tyskland, Sverige och andra ekonomiskt ”lyckosamma” länder riskerar att missa.

Det finns en intern konflikt i Portugal mellan att komma Trojkan tillmötes och att protestera mot vad som uppfattas som en förlust av den nationella suveräniteten; att landet tvångsförvaltas av internationella organisationer. Den stat som medborgarna ända tills nu har betraktat som ”sin”, trots alla dess brister, hör samman med den identitetskraft som revolutionen 1974 förde med sig. Men denna stat förlorar anhängare snabbt. (Jag förlitar mig på den historiska sociologen Boaventura de Sousa Santos arbeten om Portugals demokratiska utveckling för delar av det generella resonemanget här.)

Framför allt unga i storstadsområden som Lissabon och Porto organiserar sig på lokal nivå för att finna demokratiska former som är befriade från det gamla systemet. Där finns ett missnöje som skär tvärs igenom alla sådana beteckningar som vänster och höger. Det gemensamma är den urbana förankringen och en fullständig misstro mot att den nationella politiska nivån kan skapa acceptabla levnadsförhållanden för alla invånare.

För dessa grupper och individer finns bara den lokala nivån. Den betraktas som den enda demokratiskt möjliga välfärdsformen.

Sommarnatt i Graça, en ännu socialt blandad stadsdel i centrala Lissabon.

Sommarnatt i Graça, en ännu socialt blandad stadsdel i centrala Lissabon.

I INURA uppmanar vi varandra som deltagare att se den besöka staden som en ”metafor” för samhällsförhållanden i övriga delar av världen, platser som vi oftast känner till mycket bättre. Utifrån denna uppmaning finns det några frågor som har kommit att sysselsätta mig, när jag speglar mina länder och mina egna städer i Lissabons belägenhet:

En första fråga handlar om EU och Europa. Krisen har egentligen varit en möjlighet att för första gången lära känna varandra som européer! I och med krisen känner vi till mer om varandras svagheter och brister och lever inte i en förljugen världsbild om att det europeiska massäktenskapet skulle bli smärtfritt.

Men det finns bekymmersamma aspekter som blockerar denna utveckling. Vad ska vi ha EU till? Vad är det för organisation som blivit kidnappad av business-intressen, banker och storkapital och vars en gång progressiva reformidéer inom bland annat miljöskydd och arbetsrättigheter nu kippar efter luft? Den ekonomistiska ensidigheten har förhindrat att EU-projektet hade kunnat tränga ned i vardagen, tvärtemot mot vad Bryssels politiker och byråkrater trodde med den ekonomiska top-down-integrationen av så olika samhällen och kulturer.

Fastigheter till salu vid Jardim das Amoreiras.

Fastigheter till salu vid Jardim das Amoreiras.

En andra fråga som Lissabon väcker är självfallet bostadsfrågan. Det ett centralt problemområde, präglat av en eskalerande ekonomisk och social oro. För nationella politiker som är intresserade av att vinna val kommer bostadsfrågan vara synnerligen oönskad att föra fram högst på dagordningen. Lissabon har, liksom i stort sett alla europeiska storstäder, avhänt sig till marknaden de tidigare verktygen för att lindra bostadsbrist och skapa korrelat till marknaden.

I Lissabon är komplexiteten i öppen dager. Av stadens 3 miljoner invånare bor 2,5 miljoner i förorter. Genom sanslöst byggande och brist på långsiktig planering finns nu en omfattande överproduktion och många yttre stadsområden har förlorat sitt värde.

Det enda stadsområde som har kvarhållit sitt ”värde” – ännu inte ekonomiskt, men kulturellt och socialt – är den historiska stadsmiljön. Den har länge varit studenternas, pensionärernas, kulturprojektens, småaffärernas, de billiga restaurangernas och de alternativa företagens miljö, därmed även turisternas.

Men med avregleringen som jag skrev om i första delen av denna rapport står en massiv gentrifiering av Lissabons gamla stadsdelar för dörren. Samtidigt som avregleringen av bostadssektorn inte kommer innebära någon lindring varken för de boende som riskerar att bli utträngda från sina hem eller för dem som vill flytta till staden och inte redan är egendomsinnehavare.

En tredje fråga som Lissabon väcker är hur medborgare ska kunna få tid och utrymme att engagera sig i den omfattning som krävs för att kunna förnya och återigen legitimera det demokratiska samhällets grundvärderingar och funktioner. I flera länder, inte minst i Sverige, ägnas denna tid åt olika ”marknadsval” som privatiseringen framproducerat. Hur ska tiden och engagemanget fås tillbaka?

Frågan är så stor att den egentligen kräver mer utrymme – men jag skissar några funderingar:

I Lissabon har krisen haft en revitaliserande kraft på delar av det civila samhället. När staten uppfattas svika och traditionella organisationer inte kan erbjuda stöd så har människor, framför allt yngre, börjat gå samman i nya konstellationer. Trots magra inkomster och inte sällan arbetslöshet viker många sin tid och kraft för att försöka finna nya plattformar för att göra sin röst hörd.

Espaco RDA, en växande alternativ organisation vars huvudsakliga områden är cykelreparationer och olika former av socialt entreprenörskap i grannskapet omkring Anjous.

Espaco RDA, en växande alternativ organisation vars huvudsakliga områden är cykelreparationer och olika former av socialt entreprenörskap i grannskapet omkring Anjous.

En ny generation har börjat upptäcka igen varför politik är viktigt, varför det är nödvändigt att engagera sig, organisera sig. Att man måste komma ut ur ”the political culture of indignation or disinterest” för att citera den portugisiske statsvetaren Giovanni Allegretti, som var en av de lokala organisatörerna, verksam vid Centro de Estudos Sociais (CES).

Allegretti arbetar vid universitetet i Coimbra där det finns internationell expertis på ”participatory budgeting”. Han har varit involverad ett mångårigt projekt tillsammans med Nätverket Medborgarbudget i styrning vid Sveriges kommuner och landsting och har följaktligen stora komparativa kunskaper om Sveriges karaktär som demokratiskt land. Han levererade några tämligen krassa iakttagelser:

Alla länder har naturligtvis demokratiska problem och brister, och Sverige är inget undantag. Sveriges lyckosamma ekonomiska utveckling och organisering har gjort landet till en ”systemdemokrati”, enligt Allegretti, där den folkliga angelägenheten och engagemanget alltmer försvunnit. Därför har försöken med medborgarbudget inte fungerat särskilt väl i Sverige. Överhuvudtaget sker deltagande demokrati bara när det inte är avgörande frågor som ska beslutas utan mer ”medelklass-problem”: ska man bygga hus i närheten av en park? hur ska en viss väg dras?… etc – men det politiska systemet vågar sig inte på medborgardemokratiska former när det gäller riktigt brännande frågor.

Ett av resultaten i Allegrettis bidrag till forskningsrapporten Participatory Budgeting in Asia and Europe (mars 2013) är helt enkelt att det svenska samhället inte redo för ett utökat direkt deltagande i demokratiska beslut som t.ex. medborgarbudgetering!

Det finns inget trängande, oundvikligt behov att samplanera, som en brist eller en kris kan skapa. ”Det funkar ju rätt ok för de flesta av er ändå!” sammanfattade Allegretti sina svenska erfarenheter. Deltagandedemokrati och medborgarbudgetering går betydligt bättre i samhällen i Afrika än i Sverige, eftersom behovet är så stort.

Trots det har svenska organisationer och politiker svårt att tänka sig kunna lära något om demokrati från Afrika eller ens från södra Europa. Samtal om demokrati funkar bara om svenska representanter får tala och Syds representanter lyssnar.

Men det saknas ju inte brännande frågor i det svenska samhället. Händelserna i Husby i Stockholm i början av sommaren är ett exempel på att det finns verkliga behov av hur samhället ska hantera ojämlikhet och samlevnad mellan människor med olika kulturella, nationella och ekonomiska bakgrunder och förutsättningar. Där börjar behovet av strategier underifrån bli alltmer akuta, eftersom det gamla politiska systemet inte förmår att hantera dem.

*

Sista dagen i Lissabon planerade vi tidsramarna för nästa års fältarbete i Belgrad och Sarajevo.

Sen satt jag ensam i den varma natten på pensionatets takterrass och skissade på en kulturteori utifrån alla intryck. Kanske får jag storhetsvansinne och vågar jag presentera några tankar och byggstenar här i Arbetsboken så småningom. Minns då Lissabon!

Om arbetsbok

Arbetsboken skrivs av mig, Håkan Forsell. Här testar jag fältrapporter, tankar och utkast framför allt utifrån mitt arbete som urbanforskare och historiker. För att läsa och ladda ned längre artiklar och bokmanus besök min hemsida, www.hakanforsell.se
Det här inlägget postades i Egendom, ekonomisk kris, European urban history, INURA, Lissabon, stadsregioner, Urban economy, Urban Europe, urban sociologi och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Lära av Lissabon – del 3.

  1. Thomas Nydahl skriver:

    Tack för tre ovanligt läsvärda texter. Har länkat till dem. Många av mina läsare är intresserade av Lissabon/ Portugal. Tack! Thomas

  2. Anna Olsson skriver:

    Jag önskar att du har rätt i beskrivningen av ett samhälle där man börjar komma samman i nya konstellationer, och att det verkligen leder någonstans. Jag är inte själv samhällsvetare men har en del kontakter med CES i mitt eget arbete, och jag finner ofta deras beskrivning av verkligheten ganska annorlunda min egen. Det är som när jag läser Le Monde Diplomatique respektive en vanlig dagstidning. Och det finns väl en del av sanningen i varje perspektiv. (Sorry, är i grunden naturvetare, tror på att det finns verklighet och kanske till och med sanning…)

    Men tack för att du ställer den här frågan så här:
    ”Vad ska vi ha EU till? Vad är det för organisation som blivit kidnappad av business-intressen, banker och storkapital och vars en gång progressiva reformidéer inom bland annat miljöskydd och arbetsrättigheter nu kippar efter luft? Den ekonomistiska ensidigheten har förhindrat att EU-projektet hade kunnat tränga ned i vardagen, tvärtemot mot vad Bryssels politiker och byråkrater trodde med den ekonomiska top-down-integrationen av så olika samhällen och kulturer.”

    Det är den rätta frågan – men vem kan ge ett rimligt svar på den?

    • arbetsbok skriver:

      Anna, tack för dina reflektioner. Jag ska tillbaka till Lissabon och Porto senare i höst, i oktober, och sen igen nästa år faktiskt, visserligen i ett helt annat syfte men det var ett starkt besök nu senast och frågor hänger kvar och jag skulle gärna besöka en del miljöer och människor igen. Det var så mycket att fundera över i dina kommentarer att jag bara kan replikera på någon del.
      Även samhällsvetare kan mycket väl tro på både verklighet och sanning, det är ingen position reserverad för naturvetare. Men det är riktigt att samhällsvetare är väldigt intresserade av perspektiven och färgningen hos den som levererar en ev. ”sanning”. Det tar ett helt liv att förstå Portugal, skriver du, och det tror jag alla gånger. Alla kulturer är ju komplexa och mångtydiga när man kommer dem inpå livet. Men Portugals märkliga position i Europa och de starka historiska atlantiska kontakterna är onekligen säreget m.m…
      Hur kan man då våga säga något om ett samhälle som man inte har haft 20 år på sig att studera, utan läst in under ett antal veckor och sedan rest runt med inhemska forskare ytterligare några veckor? Ja, det är ingen som gör anspråk på att ha heltäckande koll. Istället handlar det om att ställa det man ser och studerar i relation till det man redan vet från andra håll – Lissabon som en metafor, som jag skrev om i texten. Vilken stad eller vilket land som helst kan vara en metafor, en spegel, som reflekterar och belyser vissa samhällsfenomen men utelämnar andra. Så vår fältstudie var eg. olika fältstudier för varje deltagare, eftersom vi alla har olika referenskartor för vistelsen. Det är ett slags metodologi för att få ut största möjliga kunskap ur ett lokalt fall, utan att drunkna i kontextualisering som ju bara kan svälla och svälla.
      Min blick föll på lokal demokrati, bostadsmarknaden, alternativa sätt att organisera sig på gräsrotsnivå – och naturligtvis i vilka former historiska politiska beslut lever kvar och påverkar dagens stadsmiljö och dess invånare – jag är ju urbanhistoriker så path dependence intresserar mig mycket.
      Frågan om EU är central. Det var en sammanfattning av flera samtal under vistelsen. Och ett rimligt svar har väl inte jag heller! Men jag noterar att det är en oroväckande utveckling av ett projekt som involverat flera generationer – och som nu saknar medborgarglöd och ett tydligt ansikte.
      /HF.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s