Otto von Bismark, 17 år. Studenthemmet i Göttingen.

Alltid avbildad som järnkansler och preussisk baneman, en garvad dämon för de mycket värre dämonerna som skulle följa, mensurärr och utmanande getstank kring hela hans uppenbarelse.

I Christian Graf von Krockows biografi över Otto von Bismarck, som inte alls är ny, men därför så särskilt bra, är han helt annorlunda. Han kan få vara ung, 17 år, röka pipa på studenthemmet i Göttingen och ha lockar över hela huvudet. Han kan få vara smart och känslig och samtidigt: ingen man glömmer, som en av studentkamraterna sa. Han tar sig ned till Biarritz, bitvis genom att liera sig med stråtrövare, hyr en häst (hästar var hans liv!) och träffar en fransk countesse, rider med henne längs stranden som ingen surfare ännu upptäckt, rör vid hennes nakna axel, förälskar sig, det är månsken. Han kallar Bayonne för en stinknäste med musselbönder. Det är 1835. Han måste hem igen.

Godset Varzin.

Men inte till Varzin, än. Godset Varzin köpte han in långt senare, för att glädja sin bipolära hustru, som likt en Egyptisk överstepräst krävde fullständig oföränderlighet av tillvaron.

Varzin. Jag var där en gång. Tog mig evigheter att hitta till godset, 25 mil sydväst om Gdansk.

”Det här trädet har Bismarck planterat”. Ynglingen från lantbruksskolan som huserade i Bismarcks gamla gård talade engelska med stark brytning medan vi vandrade in i skogen. Jag uppfattade bara en bråkdel och förstod ännu mindre. Han höll sin hand (en tjock och stark hand, likt en livvakt som undanröjde smuts och farligheter från pojkens smala kropp, i våldsam rörelse hela tiden; kastade undan kvistar, rev av ruskor) mot mig. Jag minns att jag tänkte: ska jag röra vid hans hand?

Men i Pommern måste man börja i skogen, eller på åkern – vilket som. Jag träffade rektorn vid lantbruksskolan som satt vid Bismarcks gamla skrivbord, det största i hela Pommern på sin tid, 3,70 meter långt.

Historien om Bismarck och hans familj i Varzin slutade dock först med andra världskriget. Fram till januari 1945 tillhörde godset ännu familjen Bismarck. Marion Gräfin Dönhoff, sedermera grunderskan av tidskriften Die Zeit i Hamburg, var förmodligen den sista som fick en blick av det stora godset innan det försvann ur den tyska historien.

Dönhoff flydde undan Röda armén på hästrygg från sitt hem i Ostpreussen. Vid Varzin stannade hon och klev in i en värld som redan sjunkit ned i glömska:

”Då levde ännu dottern till Bismarcks svägerska på slottet, en liten finlemmad och högst underhållande, urgammal dam som i sin ungdom varit föremål för mycket uppseende. Hon hade ridit med  i jakter, rökt cigarrer och gjort sig bekant genom sin slagfärdighet och sina vitsar. Hela hushållet hade redan begivit sig av när jag kom, men den gamla grevinnan hade inte gått att övertala att följa med. Alla fruktansvärda varningar och hot ledde till ingenting. Hon var fullständigt på det klara med att hon inte skulle överleva ryssarnas inmarsch. Hon ville heller inte överleva utan hade låtit gräva en liten grav åt sig själv i parken – ifall det senare skulle bli ont om tid. Hon ville stanna i Varzin och till sin sista stund glädja sig över sitt hem. Och det gjorde hon verkligen med stor grandezza! I hennes omgivning var allt som förr. Den gamla tjänaren, som inte heller ville fara, serverade vid bordet. Vi drack det ena utsökta rödvinet efter det andra – årgångar som man annars bara kan drömma om. Inte med ett endast ord nämndes det som skedde utanför slottet. När det slutligen blev dags för mig att ta avsked och rida vidare såg jag mig om när jag hunnit halvvägs till parkgrinden. Himlen brann. Hon stod ännu vid husdörren, förlorad i sina tankar och vinkade med en väldigt liten näsduk. Jag tror hon log, men skymningen föll och jag kunde inte riktigt se längre.”

Ur: Marion Gräfin Dönhoff, Namen, die keiner mehr nennt (1961)

ps/ Arbetsboken är på väg att bli en riktig bok. Denna förlagstransformation och en massa vanligt arbete för brödfödan har givit lång tid sedan senast uppdateringen. Ledsen för det.