Kommunerna, bostadsbristen och återvändsgränden

Besökte förra veckan ett seminarium arrangerat av Statskontorets och ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, om bostadsfrågan och det kommunala markägandet. (SVT filmade och har lagt ut hela seminariet på sin hemsida här.)

Det är självklart en central fråga eftersom kommunerna är de överlägset största markägarna i framför allt storstadsregioner och bestämmer överlag vem, hur, vad och på vilken plats bostäder ska byggas.

Seminariet var väl valt då det har visat sig finnas en massa problem mellan bostadsproducenter och kommunerna. Det brister i transparens när det gäller markanvisningssystemet. Stora byggföretag verkar gynnas på bekostnad av mindre. Någon deltagare gick så långt att han antydde drag av korruption i fördelningen av byggmark. Successivt växte bilden av utbrett kommunalt godtycke och inkompetens fram, något Stockholms borgarråd Joakim Larsson försökte dämpa med sin vanliga strategi att leverera icke-svar med så många ord som möjligt.

Arkitekten Emma Jonstigs kritik måste annars har varit svår att skaka av sig för en kommunpolitiker: Det finns inga incitament i dagens system med markanvisningar att befordra kvalitet. Det är pris och volym som gäller. Och där befinner sig särskilt Stockholms kommun i en märklig position av att aldrig få ihop retorik med verklighet. För, som Jonstig sade, inget som byggs i Stockholm är i världsklass. Allt är snarare av rätt låg kvalitet.

Därtill kan storstadskommuner bete sig precis på samma sätt som privata byggherrar som har monopol på uppköpt mark kan göra. De begränsar utbudet och driver upp priserna. Närvaron av oligopol, utsuddade gränser mellan politiker och privata företagsledare, fejkade priser och allmän samhällsskygg verksamhet blev rätt påtaglig i seminarierummet efter ett tag.

Ingen diskuterade några som helst alternativ till den existerande marknaden. Ingen var heller inbjuden för att presentera några sådana perspektiv. Man kunde ju annars ha fått höra om andra länder och städer som sett över sina lagstiftningar för offentlig egendom. Och som inte kräver försäljning till marknadspris, utan politisk motiverar mindre byggherrar, byggsammanslutningar, kooperativa hyresbolag etc att få del i den kommunala marken. Men inget sånt snack, alltså. Det gjorde seminariet lite syrefattigt och positionerande. Alla visste om varandras roller redan. Alla stirrade in mot samma återvändsgränd.

Problemet är ju att utanför Rosenbad fortsätter människor att inte finna någon bostad. ”Lågt byggande vid höga beståndspriser” – hur ska man förklara det? Situationen är unik. Aldrig har det byggts så lite samtidigt som det aldrig har varit så höga bostadspriser. Följ denna process bakåt och man kan hitta en massa potentiella missförhållanden: hindrande planprocesser (kommunerna är boven igen!), byggpriser som stiger, svag konkurrens, kommuner som egentligen inte vill bygga för då sabbar de sitt eget väljarunderlag, etc etc.

Men en mer historiskt fördjupad problembeskrivning skulle se en fundamental strukturskillnad i vad som under lång tid har betraktats som en naturlig ordning i stadsboendet. För det är egentligen inte boendet i sig själv som är en bristvara – har man tillräckligt med pengar finns alltid något. Det är det prisvärda boendet som finansurbanismen fullständigt har eroderat.

Ända sedan den stora industristadens uppkomst under 1800-talet blev alltid det äldre fastighetsbeståndet successivt ett billigare, mer prisvärt boende. Men så är det inte längre sedan ett par decennier tillbaka. Istället existerar en fastighetsboom men utan en byggboom. Investeringarna som görs har gått in i det befintliga beståndet och inte i nybyggnation. Även på ett privatekonomiskt plan så subventioneras denna investeringstendens i det befintliga beståndet genom avdrag vid reparation och förbättringar.

Lösningen är naturligtvis att börja bygga. På mark där man kan få upp ordentliga volymer och börja planera stadsdelar. Det spelar snart inte så stor roll vem som börjar, bara det blir mycket. Ett nytt Miljonprogram. Det kan mycket väl vara dit vi är på väg, men smartare, mer varierat och medvetna om det förflutnas misstag, som Staffan Åkerlund skriver i sin artikel. Ansvaret kan bara ligga på en nivå: politiken på riksplanet. Kommunala särintressen och monopolistisk politik är ett av de största hindren från att skapa en verklig storstadsregion exempelvis i Stockholmsområdet.

Bara en sista reflektion från Statskontorets och ESO:s seminarium: En av de rapporter som låg till grund för seminariet hade fastighetsekonomen Hans Lind från KTH varit med och författat. Lind råkar man ständigt på i dessa sammanhang. Han har ett medialt behov av att höras, trots att han inte besitter någon vidare mikrofonteknik. Jag föreställer mig att Lind är en f.d. vänsterman, av en specifik sort (den är inte alls ovanlig hos högutbildade män +55), nämligen den som är stark i teorin med svag i erfarenheten, vilket i värsta fall gör teorin så lättviktig att den förväxlas med en åsikt.

Efter ett par timmars seriöst debatterande kunde därför Lind plötsligt sammanfatta sin egen ståndpunkt med att säga att kommunerna egentligen inte ska äga någon mark alls, men de ska kunna expropriera för bostadsändamål.

Ett flinande sus gick genom salen. Ingen fattade vad det hade med rapporten eller föregående debatt att göra. Och de som möjligen hade några erfarenheter av amerikansk bostadspolitik, som är exproprieringsstyrd och därför fruktansvärt problematisk och dyr, tror jag kände samma olust över yttrandet som jag.

Om arbetsbok

Arbetsboken skrivs av mig, Håkan Forsell. Här testar jag fältrapporter, tankar och utkast framför allt utifrån mitt arbete som urbanforskare och historiker. För att läsa och ladda ned längre artiklar och bokmanus besök min hemsida, www.hakanforsell.se
Det här inlägget postades i allmännyttan, Egendom, ekonomisk kris, Gentrifiering, stadsregioner, Stockholm, Svensk stad, Urban economy och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Kommunerna, bostadsbristen och återvändsgränden

  1. Pär E skriver:

    Jonsteg var namnet. Och där kan man också tala om bristande mikrofonteknik (eller tankekraft). Det byggs en hel del bra i Stockholm just nu (kolla upp Primula, SKB, Stockholmshem m fl). Köp inte Jonstegs banala arkitektursyn, att allt måste se (pseudo)radikalt ut för att få kallas arkitektur. (Bostads)arkitekturens djupgående kvaliteter syns inte i renderingar eller reklambilder. Mäklarlogiken bör inte bygga våra städer.

  2. Det är intressant att man är beredvillig att investera i det befintliga beståndet, men inte i nybyggnad. Kanske är det så att de som har råd att välja hur de vill bo (de som också har råd med nybyggnation) i högre grad väljer att bo i äldre befintlig bebyggelse. Det skulle ge lite perspektiv på dagens bostadsbrist och byggande – Det nybyggda måste antagligen hitta nya sätt att attrahera de som idag har råd att välja hur de vill bo och samtidigt bli mer prisvärda så att fler har råd med nya bostäder.

    Bara då kan bostadsbyggandet öka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s