Vieux-Port Marseille ca 1890, Library of Congress collection

Kommande september anordnar Hamburg Institute of Social Research och tidskriften Mittelweg 36 ett årligt möte med europeiska kulturtidskrifter. Temat är hamnstäder och migration och exempel på kulturmöten, heterogenitet och socioekonomiska korsbefruktningar i hamnstädernas historia – allt från Marseilles afrikanska handelsvägar under 1500-talet till Liverpools karibiska minoritet och utbytet av musikaliska influenser på 1950- och 60-talet. De artiklar kring temat som finns att läsa på Eurozines hemsida väcker en del funderingar kring olika urbana epokers och miljöers integrationsförmåga.

Flera hamnstäder i Europa har en lång historia och en distinkt social struktur som etablerats före 1800- och 1900-talets industrialisering och nationsbyggande. De kvarhåller starkare än andra städer förindustriella miljöer och vardagsliv och till det knutet en plebejisk urbanitet. Man skulle kunna återanvända begreppet ”plebejisk” för att fånga in den folkligt baserade miljön och stadslivet, men som ändå sammanfattar någonting distinkt annorlunda än den urbana liv som industriarbetarklassen plägade och präglades av.

Den plebejiska urbaniteten handlar om en inarbetad vardagsmiljö före den genomgripande separeringen av arbete och bostad, före den ökade tidsrationaliseringen och kvartersstadens utbredning. Le menu people, som Franco Bianchini och Jude Bloomfield skriver om Marseille, bestod av hantverkare, småhandlare, basarer och marknadsstånd ofta förknippade med hamnverksamhet, av- och pålastning, kortare transporter. Det är miljöer som kännetecknas av direktkontakt, ansikte mot ansikte, kommunikation och grannskapsrelationer, sociala band som byggts upp under generationer och som vårdats med ett gott stycke intensitet varje dag.

Även om den lokala ekonomin har genomgått enorma förändringar i storlek, handelsformer och ägande i europeiska hamnstäder som Marseille, Hamburg, Neapel eller Liverpool så finns den lokala smaken kvar av det plebejiska, den kan skönjas i form eller ansats, eller kanske bara i det folkliga minnet av hur man agerar.

HafenCity Hamburg, anno dazumal.

Man bör inte tro att den plebejiska staden bara är en förindustriell variant av industristaden, den är väsensskild. Den är tätare och mer organisk, präglad av topografiska egenheter för lokalsamhället, transporter till fots, närmare koppling till en rural vardag och den omkringliggande landsbygdens ekonomin… etc. – Dessa förindustriella strukturer och hur dessa mötte välfärdssamhälles överväxel och hängivenhet inför materiell omgestaltning under 1950- till 1970-talet – fångar mycket av det dilemma som inte minst präglat svensk stadsutveckling under 1900-talets senare del.

Den här långa bågen bakåt i tiden har ju redan uppmärksammats av bl.a. den historiska miljö- och resiliensforskningen. Man önskar från flera håll en grönare stad, stadsodlingar och hållbarhet, en gåvänligare stad, småhandel, folkströmmar, en större medborgerlig närvaro och möten mellan olika samhällsgrupper i stadsrummet. Till vissa delar fanns detta en gång. Men inte 1960 eller 1910, utan 1810!

(Den svåra följdfrågan är hur man skulle kunna återskapa förindustriell närhet och hållbarhet med vår tids service, hälsovård, infrastruktur, levnadsstandard, demokrati – och gärna med ett stycke modernistisk framtidstro däremellan!)

Det plebejiska stadslivets arv, som fortfarande finns levande i hamnstäder, handlar om att möjliggöra för småskalig verksamhet och produktion i stadsrummet. Jag har skrivit om det tidigare, för andra städer i Europa har haft en aktiv och diversifierad manufakturkultur som också har underlättat integration. Att det finns gator och stadsdelar som hyser en mängd mindre producerande och säljande tillverkare och handlare i lokaler med låga till måttliga hyror. Många städer har till leda framproducerat gator som mest består av återförsäljare av olika elektronikvaror, eller intetsägande tempel för den nordiska fika-urbaniteten som är så ödande och ger en artificiell koppling mellan produktion och vardag. Konsumtion som blir tanklös, opersonlig och kvasi-exklusiv, och i förlängningen hamnar stadslivet på en piedestal. Det blir något att tillbedja, ett rum för narcissistiska övningar, vilket vanställer vardagsmiljön och gör det odugligt för ett brett, klassöverskridande och inkluderande samhällsliv som kan få vara fult och tåla lite hårda tag.

Det finns en del att utforska vid en återkoppling till de förindustriella formerna som fortfarande lever starkare i hamnstäder än på andra håll. För de urbana ideal som ofta efterlyses i form av täthet och funktionell mångfald är inte automatiskt en produkt av 1800-talets kvartersstad som man ännu verkar tro i kommunala stadsbyggnadskontor. Den stora industristaden var snarare en formmässigt högst problematisk fas i historien och de städer som redan hade en urban kultur att värna om såg fort till att skydda sig så gott de kunde och förlägga produktion och arbetsliv utanför den etablerade stadsmiljön.

Det som industrialismen har förstört i form av urban materialitet har varit omfattande, men eftersom kunskap om det förindustriella stadslivet inte har kopplats på ett begripligt sätt till dagens krav och önskemål på stadsmiljöer så uppvärderas de former för boende, handel och transport som blivit kvar efter industrisamhället på ett tämligen oreflekterat sätt.