Jag borde nog inte ge mig in på detta ämne, förra gången jag skrev om etnicitet, religion och kulturskillnader fick jag jag tråkiga mail ett tag. Men jag tycker det är intressant och jag vill spara några anteckningar.
Reklam för en etniskt och kulturellt inriktad dajtingsajt hängde på vartenda träd vid Stockholms universitetscampus för någon vecka sedan. Min första reaktion var att bli arg och obehaglig till mods. Det var ett bottennapp att konfronterades med en renrasighetskampanj på öppen gata, tyckte jag.
Naturligtvis finns det andra vinklar att tolka reklamen på. Att de flesta som är ute på dejtingsajter redan gallrar efter bakgrund, kultur etc, och detta kanske är en ”cut the crap”- attityd, såhär gör alla redan ändå, ungefär. Men så skrev jag till min tidigare arbetskamrat, Christine Ekholst, som nu jobbar i Toronto – och undervisar om etnicitet och genus – och insåg hur knepig situationen blivit i Sverige när det gäller sådana frågor.
I ett mångkulturellt samhälle, som är det på riktigt som Kanada, måste det få finnas en accepterad önskan att bevara sina traditioner och att finna en man eller kvinna från samma kultur att leva med. Men i Sverige är det infekterat. Den senaste tiden har det smugit in rasistiska anspelningar överallt. Det florerar så mycket SD-muggig retorik just nu att det börjar bli svårt att finna anhängare till ett slags särartsmångkultur som samtidigt står för demokratiska värden.
Jag kan se framför mig hur affischen skulle funka i Toronto – men i Sverige känns återkommande både försvarare och fiender till öppna samhällen ordentligt sargade, eller tvehågsna. I Toronto ses de här dejtingssajterna de facto som en ”västifiering” av partnerbildandet; att själva nätdejtingen är ett slags aspekt av integration som, så att säga, följer automatiskt av själva teknikanvändningen. I många kulturer med stora grupper boende i Nordamerika förväntas ju fortfarande familjen vara djupt inblandad i partnerval.
Dejtingsajter av den sorten som jag såg på träden i Frescati är med andra ord en fullständig självklarhet i Kanada, specialiserade på kanadensiska muslimer som söker andra muslimer, eller sikher, eller judar, eller koreaner etc.. Göteborgs Moské och Islamiska Informationsföreningen har gjort något liknande i Sverige med sajten HalalDejt. Den har naturligtvis Sverigenationalister och andra fascos blivit arga på, samtidigt som de paradoxalt nog vill att varje ”kultur” ska hållas separat från andra.
I Toronto finns det både ett större ett bejakande av önskan att bevara sin ursprungskultur samtidigt som det finns betydligt fler blandbarn (biracial) än i Sverige. Till yttermera visso är det en mycket större kulturell yttring och varianterna för dejtingssajterna är nästan obegränsade, det finns något för alla möjliga önskemål och inriktningar.
Nättjänsten Cupido, som jag lånat bilderna från här, är som ett slags H-Academia för partnersökande. Varje nisch har en egen ingångssida: blandpar, iranska singlar, kristna singlar, arméfolk… ja, att inte låta tusen blommor blomma skulle i Kanada uppenbarligen vara en brist på urbanitet och världsvana.
/Tack Christine för dina mail!/
Hej Håkan! Jag skriver en artikel om Astomi.se för tidningen ETC och skulle oxå vilja komma i kontakt med din vän i Toronto för att få hennes syn på saken. Vore toppen om du kunde hjälpa mig!
MVH,
Klara Strandberg