Det hade redan börjat skymma när jag kom fram. Hade bytt tåg två gånger, först i Tabor, och sen Ceske Budejovice. Den sista sträckan trafikerades av ett tåg från 1920-talet. Från tågstationen bar det nedför på leriga gränder mot Moldaus ormliknande slingring som tredelade staden i en maktdel (med slottet och befästningarna), en sakral del (med kyrkor och Jesuitkollegium) och en borgardel för invånarna.

Cesky Krumlov var aldrig en obekant ort för de som visste att söka. En tidsresa indränkt i röklukten av kolbriketter. En stad som började och tog slut utan eko och efterklang. Åtminstone åt ena hållet. Åt andra hållet tornade en socialistisk befästningsmur av Panelakis upp sig, den delen där de flesta människorna bodde och sov.

I oktober 1993 tänkte jag aldrig på att rikta kameran ditåt – helt betagen av att kunna röra mig fritt mellan århundradena i Krumlovs gamla renässanskärna, som en oljemålning som kommit till liv just innan museet stänger.

Idag är Cesky Krumlov en av Tjeckiens dyraste städer. Närheten till Österrike och kurorter i sydvästra Böhmen som direkt efter kommunistblockets fall drog till sig ryska besökare och investerare – samt Tjeckiens EU-inträde och framväxten av en internationell medelklass har förändrat staden i grunden. Ludek Sýkoras arbeten om utvecklingen av de postsocialistiska städerna i Europa nämner Cesky Krumlov som ett framstående exempel på en numera gentrifierad och helt turistanpassad stad trots att den är liten, inte ekonomiskt drivande och lokaliserad i ett område som fortfarande har starka provinsiella drag, inte minst gällande infrastruktur.

Jag försöker låta minnet av stadens övergivna skönhet i skymningen inte grumlas av dessa fakta. Det är egentligen fantastiskt att så många besöker denna urscell till europeisk stadsorganism. Men jag aktar mig för att försöka åka tillbaka.