‘The Tower” – den delade staden

När jag var i London senast visade en filmklubb på UCL ett par avsnitt ur den dokumentära serien ”The Tower – A Tale of Two Cities”. I dokumentären har ett filmteam från BBC 1 under tre års tid följt den fysiska och sociala förändringen av en nedgången Council housing fastighet i sydöstra London, Aragon Tower. Det är en perspektivrik  skildring av en gentrifieringsprocess med både uppslitande och hoppfulla drag på den mänskliga nivån – men mot fonden av en fastighetsekonomi utan några moraliska restriktioner och med en fullständig sammanblandning av offentligt ansvar och privat vinstintresse.

Jag hittade bara en treminuterstrailer på nätet, och jag önskade att SVT kunde köpa in och sända dokumentärserien för den är både en tänkvärd skildring av vår tids reurbaniseringsprocesser, och en högvärdig konstnärlig skapelse.

Aragon Tower var ett socialt hyreskomplex på tjugofyra våningar uppfört 1961 i Deptford i London. 2004  sålde kommunen skrapan till en privat investerare för över tio miljoner pund, ett pris betingat av närheten till the Square Mile och utsikt över Canary Wharf. Den nya fastighetsägaren gjorde om fasaden till  metalliskt blå som skulle spegla Thamesen nedanför. 14 penthouses byggdes högst upp på skyskrapan genom att man lade till fem nya våningar.

Det här var stadsförnyelse för det tjugoförsta århundradet. Samtidigt fanns det aspekter i omvandlingen som har återkommit i gentrifieringsprocesser sedan slutet av 1950-talet: Först en hyreslucka; i detta fall att kommunen inte tyckte sig har råd att uppbära standarden eller renovera höghuset och lät underhållet bli alltmer eftersatt genom år av undlåtenhet. Därefter en återinvestering i form av en privat investerare som såg en marknad i att uppgradera huset.

Förekomsten av en hyreslucka i Aragon Tower var resultatet av gentrifieringsprocesser i övriga centrala London.  Hyresgäster med låga inkomster som bodde i Council housing – som utgjordes av många olika etniciteter och kulturer – sades upp och avlägsnades från huset och medelinkomsttagare flyttade in. Skyskrapan blev ”gated”,  ett vaktbolag anlitades för att skydda de boende och deras bilar. Lägenheterna i socialskrapan – som tidigare hade varit en svårt stigmatiserande boendemiljö – transformerades till ägandelägenheter med en distinkt aura av urban chic. Fastighetsbolaget Berkeley Homes skrev i sin reklam-blurb om ”the new Z aparments”, att de erbjöd ”not only some of the best views in the capital but also stylish, light-flooded interiors and a specification providing the ultimate in high-rise, style and sophistication.”

Det som hände med Aragon Tower kan inte frikopplas från två saker: skrapans attraktiva läge och fastighetens bristande underhåll, en medveten strategi från kommunens sida. Kommunen såg därefter till att få huset tömt på sina övermogna hyresgäster, ett tidstypiskt samarbete mellan myndigheter och privata investerare under gentrifieringsprocessens nuvarande ”tredje våg”. De hyresgäster och andra boende i området som har försökt göra sig delaktiga i omvandlingen av Aragon Tower och som oroat sig över de sociala konsekvenser har inte fått något gehör.  Det integrerade samarbetet mellan en privat investerare och allmän ägare förlorar nämligen demokratisk transparens.

Få av de gamla hyresgästerna orkade sätta sig emot. Lez Brooke var en av dem. Han arbetade som clown på barnkalas och fester, och förekom under en tid ofta i Londonpressen med anledning av Aragon Towers revitaliseringsprogram. Han hade bott i Aragon Tower sedan huset byggdes. Som ensamstående hade han uppfostrat sin dotter och sedermera hade hans barnbarn också fötts i huset. Han kallade Aragon Tower för en ”vertikal by” där han kände alla och han ville på inga villkor flytta. När vräkningsbeskedet kom samlade hans vänner och familj ihop pengar till en advokat som kunde föra hans talan. Slutligen fick han marknadsmässig ersättning av kommunen för att kunna skaffa sig ett nytt hem. 144 hushåll hade då avlägsnats från hyresskrapan av kommunen, de flesta familjer. Hyresgäster i grannfastigheter (som hade haft turen att inte ha liknande vackra utsikt och närhet till floden) berättade för journalister att chockvågen ännu kunde kännas, fast det gått flera år, att ingen av de gamla var kvar i området. I dokumentären står den gamla pubägaren och lär sig göra cocktails, efter att ha blivit helt tagen på sängen av de nyinflyttades mer sofistikerade dryckesvanor.

Jag sitter och förbereder min och Mats Franzéns session om ”Stadsförnyelse och reurbanisering i svenska städer efter 1960” som vi ska arrangera under Historiedagarna i Göteborg den 6  maj – just i detta fall i samarbete med Hammarkullens urbancentrum. Det finns därmed anledning att återkomma till frågan om uppgradering av social housing eller allmännytta i andra städer.

Om arbetsbok

Arbetsboken skrivs av mig, Håkan Forsell. Här testar jag fältrapporter, tankar och utkast framför allt utifrån mitt arbete som urbanforskare och historiker. För att läsa och ladda ned längre artiklar och bokmanus besök min hemsida, www.hakanforsell.se
Det här inlägget postades i Architecture, Gentrifiering, segregation, Urban economy, Urban Europe, urban sociologi och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till ‘The Tower” – den delade staden

  1. Pär E skriver:

    Fantastisk historia. Vilket är det svenska exemplet?

  2. Pär E skriver:

    Återkommer i veckan! Hör med Martin.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s