Motroten i Mälardalen

Till datjan över påsken tog jag med mig Ole Hesslers klippbok ”Rusning till floden”. Det var inget tecken på beslutsamhet. Jag läser i den ofta, griper efter den tanklöst, som ett äpple ur en skål på matbordet. Hesslers bok tillhör för mig kategorin oförtjänt bortglömd stilistik. Den kommer inte att förbli bortglömt så länge till. Hessler dog i förtid 2002 och hans texter befinner sig därför i den där väntekammaren på ett par decennier eller mer innan helt plötsligt alla måste läsa dem.

Två andra anledningar till att vårda boken. För det första: Hessler var kulturskribent på Dagens Nyheter under dess sista storhetstid. När Horace Engdahl skrev om dans, Ruth Halldén om deckare och Ulf Linde om konst och Olof Lagercrantz ännu hade sitt blodomlopp ihopkopplat med kulturredaktionen. Min litterära och kunskapstörstande ungmanshjärna hängde över dessa sidor vid frukostbordet och inget bloggande störde uppmärksamheten.

Hessler excellerade i en särskild minigenre som krävde sin hantverkare, ”Motroten”. Den var helt klart lite gubbig och vältrade sig som ett obekymrat vårtsvin i västerländska läsefrukter. Men för Hessler var det uppenbarligen den stilistiska skalan som var viktigast: ”Den klassiska Motroten är en byggnad bestående av tre avdelningar, tre rum, med en finurlig dold förbindelse däremellan. Övergången sker med ett språng, ett fall, en glidning. Asterisken placerad mellan varje avdelning är – rent semantiskt – ett stjärntecken. Men egentligen är den spikhuvudet under Nils Karlsson Pysslings säng. Den förstorar och förminskar skalan.”

Den andra anledningen är de hesslerska texternas geografi. Det är samma Mälarlandskap jag nu blickar ut över, som blommar intensivt i en sen påsk. De slingrande vägarna förbi de sörmländska småorterna, skogarna och de öppna åkrarna, över Mälaröarna. Hessler bodde på Aspö utanför Strängnäs och genade uppenbarligen förbi Svinnegarns kyrka och Hummelsta i södra Uppland till Ikea i Västerås ”för att köpa hallspegeln Konrad”.

I de avslutande textklippen i ”Rusning till floden” mörknar de sörmländska skogarna, de gamla försvinner och barnen frågar om döden: Var är de nu alla? ”Vart har de nu farit med julklapparna vi gav dem, lekisduken, grisljusstaken med sin vattenskalle, stalledrängen med sitt sneda grin?”

”Jag vet var de är”, skriver Hessler i en av dessa till synes lekfulla vändningar som får det att stocka sig i själen, ”i höstas besökte jag platsen”,

”Jag tog bilen och körde ut på en av Mälaröarna, svängde in på en timmerväg. Jag gav mig ut en bit i skogen för att leta svamp, hittade ingenting, och skulle tillbaks till bilen. Jag fann den inte. Jag gick och gick och gick. Jag hade gått vilse.

Jag gick i timtal, kanske milavis. Det skymde. Plötsligt, ett högt stängsel, och en skylt, här fanns vildsvin och hjort. Vände, följde en brandgatan, hjärtat slog öronbedövande. Det var nu nästan mörkt. Till slut en liten väg över en glänta, och där, ett hus alldeles ensamt vid sjökanten. Det lyste i fönstren. Jag knackade på. Man öppnade. Det var där.

Det var där. Dit har de farit. Där bor de nu alla, rabatter och fisknät på uthusväggen, ved för vintern. Om man kommer för tidigt sätter de på sig keps och stövlar och följer en tillbaks. Man går bakom den mörka skuggan som följer en stig som bara dessa stövlar känner i denna mörka skog. Så stannar skuggan och pekar, däråt ska du, det var därifrån du kom.

Där bor de. Aldrig hittar man dit. Dit kan man bara gå vilse.”

Nu bor Ole Hessler själv där nu någonstans i skogen, vid sjön på en namnlös ö i Mälaren. När jag för flera år sedan skaffade ”Rusning till floden” från ett antikvariat på nätet visste jag inte att det var Olof Lagercrantz eget exemplar jag hade beställt: på smutssidan har Ole skrivit:

 ”Till Olof L. från tillgivn Ole H. – med tack för stöd och uppmuntran.”   och därunder ett telefonnummer.

Jag ser mitt exemplar som något av ett memento mori över en kulturjournalistisk epok jag blev vuxen med, lärde mig avkoda och beundra, men som idag kan kännas så oerhört fjärran. Men kvar finns Hesslers fina blick för trivialiteternas djup och ogrumlade beundran för barnets mysterier.  Och ännu spelar flagglinorna utanför Ica på Tosterön Art Blakeys trumsolo i ”A Night in Tunisia”!

Om arbetsbok

Arbetsboken skrivs av mig, Håkan Forsell. Här testar jag fältrapporter, tankar och utkast framför allt utifrån mitt arbete som urbanforskare och historiker. För att läsa och ladda ned längre artiklar och bokmanus besök min hemsida, www.hakanforsell.se
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Motroten i Mälardalen

  1. Martin Goldberg skriver:

    Vackert skrivet! Jag har just läst en bok :Dikter om krig och fred :Strax före Vändpunkten i urval av Hessler och blev nyfiken på honom…Suveränt urval… och det som skrevs däruppe i din lilla hyllning var oerhört bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s