För drygt trettio år sedan publicerades samlingen ”Interpretations of Ordinary Landscapes” som bl.a innehöll en fantastisk essä om amerikanska städers ”back yards” av Lucy Maynard Salmon. De banala stadsmiljöerna är fascinerande för de är ofta tillkomna under fullständig övertygelse att smak, funktion och nytta inte är ifrågasatt. Dessa boendemiljöer är stadsbyggandets motsvarighet till den kuhnska normalvetenskapen: allt är som det ska vara, det ångar på i bra fart och ingen vågar komma med allvarlig kritik. Samtidigt ska man akta sig för att raljera över sådana utvecklingsperioder. Det produceras ändå mer än annars, även om resultatet i backspegeln ofta beklagas.

Jag talade under de senaste två dagarnas nätverkmöte i Svensk stad om den massiva prägel som radhus, atriumhus och kedjehus har satt på svenska städer under en relativt kort byggperiod mellan 1966 och 1978. (Efter 1968 släpptes storleken på husen helt fri från att tidigare varit begränsad till 125 kvm, något som eldade på marknaden ordentligt.)

Det här är ju Miljonprogrammets småhusbebyggelse – som i mängd överträffade flerfamiljshusen, men som inte alls har fått samma uppmärksamhet och symboliska funktion. Konsthistorikern Leif Jonsson skrev sin avhandling, Från egnahem till villa (Liber 1985) om arkitekturen, men jag har kommit att intressera mig för hur planerarna och invånarna föreställde sig dessa förortsområden som samhällen. Hur såg den inre logiken ut med skola, snabbköp, dagis, fotbollsplan, busshållplats, pulkabacken…

Många villaområden planerades nämligen successivt, lite ad hoc-mässigt. Något grannskapsideal var inte längre tongivande, inte heller fanns någon dominerande tanke att knyta områden till kollektivtrafik – som var avgörande tidigare förortsutbyggnad, 1950-talets tunnelbaneorter. Nu blev istället stadsdelarna helt bilberoende.

Kälvesta, foto Josefine Bolander, Stockholms stadsmuseum 2008

Stockholms stadsmuseum har i det gedigna Ytterstadsprojektet inventerat flera villaområden från 1970-talet – t.ex. Kälvesta i Västerort på gränsen till Järfälla kommun. Det är intressant att se, framför allt utifrån arkitekturfotografierna, hur privat och offentligt rum är kantigt stöpta gentemot varandra. I allt det förutsägbara och homogena blir gestaltningen av de små villaträdgårdarna, stenpartierna, altanerna det som vid sidan av det tvångsmässiga bilåkande värnar det individuella och den enskilda viljan.

Det numera utsålda Småa – som då hette Stockholms stads småstugebyrå, grundat 1927 – var djupt involverad i villamiljonprogrammen i förorterna. Inte minst hade man strikta kriterier för familjesammansättning, ålder på barn, inkomst etc för att man skulle bli aktuell för att köpa hus i vissa områden, och för att få ägna sig åt självbyggnadsverksamhet. Därigenom skapades initialt väldigt homogena områden, faktum var att det talades om att den för stora homogeniteten var en framträdande orsak till de sociala problem som snart gjorde sig märkbara.

Slutligen spekulerade jag lite över tomträtten som en disciplinerande upplåtelseform som syftade till att lyfta bort den spekulativa ingrediensen i bostadsköpet och istället starkare betona ett bostadsval som byggde på ett generations- och livsfastänkande. Att några av de senare villaförorterna inte fick någon översiktsplan och därför blev präglad av quick-fix-lösningar och enskilda behov, tillsammans med det större bilberoendet, underminerade snart denna idé. Hursomhelst, i storstadsområden är flera av dessa förorter viktiga för regionernas fortsatta utveckling. Bör de förtätas? Hur ska infrastrukturen planeras i de många fall den ännu är bristfällig? Går det att skapa urbana korridorer med utgångspunkt i vad som redan är uppfört och numera också väl integrerade och använda bostadsmiljöer i staden?

Omsorgen om de banala stadslandskapen står sedan länge på många städers uppgiftslista, men man är olika benägen att efterfölja detta behov.