Minnets stigar till det gentrifierade Österlen

En av de outforskade aspekterna av gentrifieringsprocesser är huruvida och till vilken grad som kulturmiljövård och historiska byggnadsminnesklassificeringar spelar in. Metodologisk är det rätt svårt att driva en enkel frågeställning gällande kopplingen mellan minnesmärke och ”rent gap” eller medelklassens livsstilsval, men temat dyker ständigt upp. Oavsett i San Francisco, New York, Prag, Krakow, London, Stockholm – eller Simrishamn så har någon nationell eller kommunal myndighet med ansvar för ”landmark-issues” eller byggnadsminne föregått en massiv uppgradering av utvalda urbana arealer under 1980- och 1990-talet.

Jag tillbringade nyligen ett dygn just i Simrishamn. Det är en liten tätort som både pga havsläget men även pga länsstyrelsen i region Skånes drivande kulturmiljö-boost har fått en närmast olycklig exklusiv prägling.  Bostadsrättsföreningar och villaägare i staden med omnejd prenumererar på överklaganden vid nybyggnationer, där ord som ”gammalt fiskeläger” och ”kulturhistoriska byggnadsvärden” har höga indexträffar. Hela byn är ju outhärdligt ”spiessig”, som man säger på tyska, och att Gudrun Schyman har cyklat ned för ett Fi-torgmöte mitt på blanka onsdagen förlänar stadsmiljön en aura av – förnöjsam trötthet. Kanske inte bästa grogrunden för förändring, om man nu överhuvudtaget vill ha förändring i Simrishamn, något jag allvarligt betvivlar.

Simrishamn

En annan aspekt av gentrifieringsdiskursen som sällan uppmärksammas är att processen faktiskt skapar spökstäder. Att gentrifiering, i vissa hänseenden, tömmer platser på människor.

Så är det i Brantevik, ett par kilometer från Simrishamn. Idag utpräglat posh, men anemiskt. Utebelysningarna går på sena kvällar liksom en och annan kökslampa inomhus redan nu i mitten av augusti. Simulerar närvaro. Ingen är där. Semestern är över. Det är timers eller ett mobilsamtal som sätter igång aktiviteterna från människor som egentligen är aktiva någon annanstans.

Men landskapet finns kvar. Och granne med den stora heden ned mot Skillinge bor Gunnar kvar. Dalmas av  ålder och ohejdad vana. ”Sedan 1992, när jag blev pensionär och flyttade hit, känns det alltmer som jag blir själv kvar på höstarna”, sade han och såg outsägligt förnöjsam ut.

Jag kladdade ned några tankar i min arbetsbok  (den icke virtuella) över detta landskap som jag inte längre besöker ofta, men gjorde en gång, och som jag nu inte har tillgång till:

”Allting är som jag minns det.

Tiden är ingenting och minnets stig växer ej igen.  (Dvs både Hasse Alfredsson och Leos Janacek hade rätt!) Jag besöker en gammal man jag kände en gång. Det är tjugo år sedan och han har inte åldrats en dag, men det har jag.

Havet som en mullrande fondvägg, det går inte bada, bara titta på.

All sommarens magi samlad på en och samma plats: hästskit och snäckor. Havtornsbuskar och ystra lövträd och näsborrarna impregnerade med salt tång och jordens evighet.

Vi dricker svagt kaffe. Eftermiddagens höjdpunkter rullar in med tvåsekundersintervaller.”

Om arbetsbok

Arbetsboken skrivs av mig, Håkan Forsell. Här testar jag fältrapporter, tankar och utkast framför allt utifrån mitt arbete som urbanforskare och historiker. För att läsa och ladda ned längre artiklar och bokmanus besök min hemsida, www.hakanforsell.se
Det här inlägget postades i Svensk stad och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s