För inte så länge sedan var det stålblanka, realpolitiska scenarior som fick den urbana geografin att bli upptuktad och socialt upprensad. Idag är det de stora evenemangen – som ett olympiskt spel, en världsutställning eller ett fotbolls-VM – som föranleder de mest brutala ingreppen i de utvalda städerna. På INURA konferensen i Zürich för ett par veckor sedan presentera den sydafrikanske aktivisten och urbanforskaren Zodwa Nsbiande från Abahlali baseMjondolo i Duran ett paper om ”The 2010 FIFA World Cup and Evictions in South Africa”. Artikeln finns inte elektroniskt tillgänglig än, men en halvtimmesfilm om de urbana miljöer och de ”shackdwellers” som Nsbiande menar har blivit mest drabbad av upprensningsaktioner av de lokala arrangörerna i Sydafrikas städer har nyligen lagts ut.

Titta gärna på inslag kring samma tema som Nsbiande också refererar till:

Förutom ett enormt saneringsprogram – den s.k. ”New Slum Act” som lanserade fängelsestraff upp till fem år för de boende som vägra flytta när expropriations- och saneringsvågen satte igång – har i stort sett alla sydafrikanska myndigheter lanserat kampanjer tillsammans med multinationella bolag i samband med FIFA-spelen: bl.a. har utbildningsdepartementet startat ett ”partnerskap” med Coca Cola för att introducera ”återvinning” i landet. Priset har varit en närmast monopolaktig dominans för läskföretaget i de statligt reglerade reklaminslagen i sydafrikansk tv. FIFA självt får ca 94 procent av sina intäkter för spelen från sponsorer, sponsorer som i sin tur kräver ”clean settings” i alla sina förehavanden under evenemanget, vilket innebär en hårt tuktad, villkorad och övervakad stadsmiljö.

På Youtube finns kopplingar mellan Johannesburgs planeringspolitik och filmen District 9 som tar den satiriska loopen till sin fullbordan: utomjordingar som sinnebilder för de oönskade shackdwellers i en science fiction-version av Sydafrikas apartheidsystem blir vräkta för några fejkade fotbollsbiljetter:

Värst ekonomiskt drabbade av FIFAs kontrollmetoder är gatuförsäljarna i sydafrikanska städer – över ½ miljon räknas de till bara i Johannesburg och Kapstaden – som under fotbolls-VM blivit förföljda och driva från sina invanda affärsstråk av arrangörerna  och deras vaktbolag.

Fotbolls-VM i Brasilien 2014 ser redan ut att bli ett ännu större övergrepp mot de fattigare stadsinvånarna, särskilt i okontrollerade megapoliser som Rio de Janeiro. Här har stadens myndigheter sedan drygt ett år tillbaka redan satt igång med att bygga murar kring flera favelas. Rios politiker har fått en tydlig uppgift från FIFA-oligarkin: lös era problem med kriminalitet och fattigdom-rakt-upp-i-ansiktet innan 2014, annars finns det flera kandidater som gärna tar över värdrollen.

Bilden här nedan är från ett tyskt reportage  i Der Tagespiegel (juni 2009), när murarna kring de 13 av fattigdom och kriminalitet mest drabbade favelas började byggas. Flera av Rio favelas ligger högt, klättar på kullar över de mer välbärgade stadsdelarna och staden har motiverat byggandet av murarna utifrån miljöaspekter. Projekten har finansierats av en nationell fond för naturskydd. Argumenten har varit att den illegala utspridningen av slumbebyggelsen hotar delar av den stadsnära regnskogen.

En mur byggs kring favelan Rocinha i Rio de Janeiro, och 12 andra slumkvarter inför fotbolls-VM 2014.

Man kan naturligtvis uppröras på flera sätt åt dessa åtgärder. Men för den evenemangspolitik som nu har en så stor del i stadsbyggnadsfrågor över hela världen är problemet uppenbarligen att man inte kan integrera lokala egenheter, lokala karaktärer, motsättningar och mer eller mindre önskade utvecklingslinjer i planeringen. Det gör att organisationerna som står bakom OS eller fotbolls-VM och liknande sammankomster framstår som kontext- och ansiktslösa modernister – dvs fullständigt omoderna. Och det kommer i längden att få människor i dagens värld, präglade av månggeografiska och lokalstarka identiteter att tappa intresset för dylika världsspel. Bara en starkare lokal prägel, en respekt från de internationella entertainment-arrangörernas sida gentemot boende, arbetande och den stadsstruktur de gästarbetar i, och en medveten icke-konformitet i vidareförmedlingen av allt detta kommer att få storevenemang att leva vidare. Det vill jag hoppas, åtminstone…