Gentrifierade stadsdelar i Baltimore

Allt är inte förfall i centrala Baltimore. Flera områden omkring den inre hamnen som Fells Point, Canton, Federal Hill, Locust Point och längre norrut som Hampden, Charles Village and Mt. Vernon är – som det heter – ”gentrifierade”.

Detta begrepp har en annan innebörd än vad man som europé är van vid; inte distinkt annorlunda utan mer som en skillnad i mätmetoder. För mig är de självklara exemplen på gentrifiering: Prenzlauer Berg i Berlin och Södermalm i Stockholm. Stadsdelar med en tidigare (vit) arbetarklass har blivit restlöst utbytt mot en diversearbetande medel-/övre medelklass. Men lika viktigt som förändringen av medelinkomsten är förvandlingen av stadsrummet till vardagsrum, butiker, restauranger, små affärer med egentillverkning av kläder, möbler och mat och bannlysningen av stora varukedjor (Södermalm är helt underutvecklat jämför med Prenzl. Berg i de sista två avseendena) och en överrepresentation av ”vi-kallar-det-arbete”-akademiker-med annan sysselsättning.

I Baltimore handlar gentrifiering enbart om inkomstuppgifter. Investerarna och inte minst staden vill ha alla dessa snabbkodade invånare – ”empty-nesters”, ”dinkos”, ”commuters” – som står för inkomsthöjningen av ett område. Uttrycket ”mixed income area” är därför att tolka som ett slags endimensionell social bostadspolitik (som inte funkar!).

Hampden blev för några år sedan utmålat som gentrifierat och dessutom som ett ”upcoming gay neighborhood” i Baltimore. Detta trots närvaron av typ tre restauranger, ett par red-necks barer, en bordell och några roliga second hand butiker. Det var det. Allting lokaliserat på en gata. Gentrifiering har med andra ord mycket lite med gatuliv, arkitektur eller byggnadshistoria att göra. Tvärtom hävdar både stadens styrande och investerare att det är fördelaktigt att bygga en gentrifierad miljö från scratch. (Och visst finns det sådana exempel  i Sverige med, det notoriska exemplet: Hammarby sjöstad.) För egen del har jag svårt att tänka mig t.ex. förändringen av Helmholzplatz för tio år sedan utan de wilhelminska, täta, vidunderliga hyreshuskvarteren runtomkring.

Det finns en annan för mig påtalad ”sanning” när det gäller gentrifiering i USA: bara tidigare ”vita” områden kan bli gentrifierade. Ett ursprungligt svart område kan aldrig få en vit medelklass, men inte heller en svart medelklass, att flytta in, oavsett läget eller bebyggelsens attraktivitet. Det är svårt att inte bli fascinerad och skrämd över de förklaringsanspråk som tillskrivs ”ras” i stadsförnyelsedebatten i USA, inte bland de högre politikerna men på lokal praktikernivå är dessa förklaringar legio!

Om arbetsbok

Arbetsboken skrivs av mig, Håkan Forsell. Här testar jag fältrapporter, tankar och utkast framför allt utifrån mitt arbete som urbanforskare och historiker. För att läsa och ladda ned längre artiklar och bokmanus besök min hemsida, www.hakanforsell.se
Detta inlägg publicerades i Urban America och märktes , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s