Hur det är att komma tillbaka till Sverige? Vad är det första jag tänker? Som alltid: Kan jag leva här?

Den här gången går det dock bättre. Jag hinner inte tänka: Från Chicago till Arlanda, landar halv åtta på morgonen. Jag har läst, drucket té och tittat på Walk the Line hela natten. Springer bort till terminal 3 och hinner med flyget till Växjö. Sover en halv minut under säkerhetsgenomgången. Flygbuss in till Växjö. Går över resecentrums perronger till buss 310 mot Åseda. En timme i koma. Hoppar av vid Fagerhults vägskäl där Anna står i päls och grå sportluva brevid Volvon och väntar på mig. Bilen luktar dynga och Wunderbaum. Jag har ont överallt. Det skymmer. Framme vid gården står hästarna och väntar på att få komma in. Alla tre verkar ha rullat sig i frusen lera. I huset tittar barnen på en film. Marken sviktar oroligt under mina fötter. Min rumsuppfattning är slagen i spillror och jag känner ett framvällande äckel över att detta är möjligt: Från utvandrartrakterna i Illinois har jag snabbspolat mig själv tillbaka till utgångspunkten: ett stilla och påvert fält någonstans i Småland. Det plötsliga fallet ned i värdekonservatism står inte att hejda: vi har alla tappat respekten för platsens karaktär och saktmod, tänker jag. Jag skulle vilja göra uppror mot det en stund. Stanna här, även om det inte är mitt hem. Gömma mig. Min resa hem har varit mer som en hjärtskärande fantasi, en dröm för smålandstorparen på 1880-talet – det årtioende då den svenska migrationen pikade – att snabbt få åka tillbaka till gården och visa och berätta vad man varit med om.

Back to the roots