Tar Amtrak till New York för att kolla Columbias Manhattanville-expropriering, och hälsa på min italienska arbetskamrat Alessandro Coppola i Brooklyn.Vi åker till Williamsburg på lördagkvällen, det område som blev så vansinnigt hippt på 90-talet och som nu genomgår en gigantisk make-over igen. Det är de gamla magasinen och resterna av industrihallar vid stranden som får ge vika för stora glaskroppar av bostadshus som alla knuffas för att få en skymt av Manhattan.

Två saker slås jag av när jag går längs med Bradford Av. Hur oproportionerligt unga och liksom oanvända alla människor är som i skymningen går omkring mellan barerna och butikerna, och hur ansträngningen att se unik och personlig ut är lika iögonenfallande som det uniforma i resultatet. (Det är en avgrundsskillnad jämfört med bara mot några kvarter längre in i Brooklyn.) Det är det artificiella stadslandskapet i Williamsburg som fungerar som en inramning till ett liv som vill vara rörelse, möten, mångfald, kladdig mänsklighet och samtidigt djup vila, men som inte lyckas. Att skapa urbanitet på basis av ”lättja och närvaroplikt”, som min vän Dan Hallemar så tjusigt har formulerat problemet, är ju annars något närmast patenterat svenskt 2000-tal, och man blir förbryllad när man ser samma transparensarkitektur dyka upp här!

Men nu är det ju New York, så det är bara börja gå för att allt ska förändras. Just Bedford Avenue är ett utmärkt exempel på kvarterens påfallande gränssnitt: i början av gatan en massa ryssar och östeuropéer som jobbar som hantverkare och servitriser, sen kommer området med alla hipsters, sen flera block med ortodoxa judar – här finns lite större hus vilket alltid är en förutsättning för att bostadsområdet ska svara mot gruppens erkända reproduktionsflit, och till sist landar gatan i ett fattigt afro-amerikansk kvarter.