Mini-manufakturer och Berlin som modestad

Eftersom städer och shopping hör så sömlöst ihop i vår kulturs rumsuppfattning ska jag avsluta anteckningarna ur Arbetsboken från Berlinresan med några iakttagelser i ämnet:

Det är inte bara i mellanstora svenska städer som själva stadsfunktionen ibland verkar vara reducerad till att hopa så många mainstream-butiker som möjligt på ett ställe, helst i form av gallerior. Det är HM, JC, Brothers, Duka, Jysk, Indiska och allt vad dom heter överallt, hela tiden. Även i Tyskland – i städer som Lübeck eller Dortmund – dominerar de interregionala butikskedjorna stadskärnorna, de s.k. ”MacIrgendwas”.

Bara av den enkla anledningen kommer en stad som Berlin aldrig att sluta utöva attraktionskraft på dem som inte står ut med medelvägar och tristess. Utvecklingen av egentillverkningar, s.k. ”mini-manufakturer”, präglar numera hela stadskvarter: omkring Rosa-Luxemburg-Platz och Gipsstrasse i Mitte, längs Akazienstrasse i Schöneberg, vid Savygnyplatz i Charlottenburg eller Stargarder Strasse i Prenzlauer Berg – överallt finns dessa små butiker där man också tillverkar det som säljs i lokalen.

Det är ett slags kombination av lattekultur och sweatshop – och naturligtvis väldigt coolt.

Slowmo gör gläder av biobomull, Hundbär gör grymma mjukdjur, extraptapete gör (ja just det) tapeter och längs med vissa av gatorna kan man hitta allt från kostymer till kakformer i butiker på max 30 kvadrat med ateljé eller produktionsrum mot gården.

Vem vill ha en Hugo Boss när man kan skaffa en Jörn Rischke? I ett enda exemplar. Tillverkad och såld bara till mig. Bakom varje ting finns en individ och ett engagemang. Är inte det den mer fundamentala varianten av modern europeisk urbanitet?

Jörn Risches lädermanufaktur i Berlin-Mitte

Jörn Rischkes lädermanufaktur i Berlin-Mitte.

Mycket av det som hänt i Berlin – investerings- och bebyggelsemässigt – de senaste åren har handlat om att (åter)etablera Berlin som konsumtionsmetropol. Konstnärerna och musikerna kom ju hur som helst, och framför allt för att det var billig att bo och arbeta i stan.  Däremot är den senaste lanseringen av Berlin som modestad en till stor del politisk satsning, sjösatt av borgmästaren Klaus Wowereit.

Men i takt med att Berlin försöker slå sig fram som modestad har kampen om stadsrummet hårdnat mellan mini-manufakturernas behov av billiga, men ändå centrala, lokaler och de multinationella lyxkedjorna (Armani och gänget) som livnär sig likt steroida pilotfiskar på stadens rykte utan att ge någonting tillbaka till det lokala. Mini-manufakturerna har ett hjärta som slår långt utanför butikslokalerna och ut på gatorna. Men längs med t.ex Alte Schönhauser Strasse har de helt trängts undan av de skenande hyrorna i Mitte. Där finns numera mest uttänkta designlådor med hårda kassadiskar.

Om arbetsbok

Arbetsboken skrivs av mig, Håkan Forsell. Här testar jag fältrapporter, tankar och utkast framför allt utifrån mitt arbete som urbanforskare och historiker. För att läsa och ladda ned längre artiklar och bokmanus besök min hemsida, www.hakanforsell.se
Detta inlägg publicerades i European urban history, urban sociologi. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Mini-manufakturer och Berlin som modestad

  1. Pingback: Hamnstäder och plebejisk urbanitet | Arbetsbok

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s