Utblick över arbetarstaden Chicago från Jane Addams sovrum

Hull-house, vykort från 1922.

Hull-house, vykort från 1922.

Hull House ligger numera som ett museum på University of Illinois campus i Chicago. Det är den ena av två byggnader som finns kvar av den settlement, det sociala centrum, som Jane Addams grundade tillsammans med Ellen Gates Starr år 1889. Hull House ämnade från början till att vara en plats som erbjöd utbildning, litteratur och konst mitt i en stadsdel präglad av fattigdom och sociala umbäranden. Till skillnad från förebilden Toynbee Hall i London var det ”universitetskvinnor” – inte män – som skulle utgöra kärnan i verksamheten – att bo, arbeta, studera tillsammans med arbetarklassen och nyanlända immigranter i sydvästra Chicago.

Hull House, UIC Campus. Foto: HF.

Hull House, UIC Campus. Foto: HF.

Engagemanget omkring Hull House växte lavinartat. Centrumet bestod år 1911 av 13 byggnader och en sommarskola. Den sociala verksamheten präglade hela kvarter omkring Holsted Street i Chicago – det var ett bildningscentrum, ett centrum för juridisk hjälp, språkutbildning, mängder av barn- och ungdomsverksamhet och kulturevenemang som band samman oräkneliga grupper av europeiska och asiatiska migranter i stadsdelen.

Hull-house barn och voluntärer 1920-tal, foto: UIC Archive.

Hull-House barn och volontärer 1920-tal, foto: UIC Archive.

Berättelsen om Hull House och dess betydelse för urbanforskning, särskilt inom etnologi, är mer än välbekant – det var också första gången som social aktivism och samhällsforskning delade kunskapsbas till följd av alla de universitets- och collagestuderande som bosatte sig och integrerade sina studier och sina liv med vardagen i staden.

Men för egen del var det var en särskilt känsla som uppfyllde mig när jag vandrade genom det lilla museet. Som om verksamheten, fastän den inte existerar sedan länge, fortfarande skickar en rastlös och levande vindilning in i samtiden. Hur ordna ett samhälle som är starkt ojämlikt och segregerat? Hur respektera människors olikhet utan att samtidigt rangordna dem?

På övervåningen till museet har man återskapat Jane Addams privata sovrum. På långväggen vid sängen hänger en bild på den ryske författaren Leo Tolstoj, klädd i vad som ser ut att vara en vit särk.

Jane Addams sovrum med bilden på Tolstoj på väggen.

Jane Addams sovrum med bilden på Tolstoj på väggen.

Tolstoj var en av Addams idoler, hon fann mycket av den sanningslidelse hon själv värdesatte hos honom. Och 1896 fick hon möjlighet att åka till Ryssland och besöka Tolstoj på hans gård, Jasnaja Poljana, utanför Moskva. Men mötet blev märkligt. Tolstoj började anmärka på Addams kläder, hennes tygrika klänning och långa ärmar, han tyckte att hon skulle klä sig som en kvinna av folket, enklare – att hennes kläder distanserade henne från vanliga människor. (Han lär ha sagt något i stil med att hon såg ut som en ”distanserad madame, en hyreshusvärdinna”.)

Addams noterade att hon först blev svarslös, men förstod snart anledningen: att deras föreställningar och erfarenhet av ”folket” var helt olika:

– Vilken enkel klänning från en bondflicka skulle jag ta på mig? frågade Addams sig själv. Det finns 24 olika nationaliteter av bondflickor inom vår ward i Chicago. Vilken kunde jag välja utan att omedelbart framstå som respektlös mot alla andra?

– Jag kan inte välja någon av deras klänningar, svarade Addams sig själv. Det finns ingen möjlighet till identifikation, ingen möjlighet att ”representera” det folkliga eller folket – för dessa är otaliga och mångskiftande. Jag väljer istället en neutral uniform som anstår en kvinna i min position.

Kartografering över nationaliteter och boende i Hull-House settlement kvarteren i Chicago. Foto: HF.

Kartografering över nationaliteter och boende i Hull-House settlement kvarteren i Chicago. Foto: HF.

Addams levde i en mångkultur, Tolstoj i en monokultur, eller föreställde sig åtminstone göra det och såg därför ingenting problematisk med cultural appropriation när han gick omkring i sin bondsärk. Men Addams satte också fingret på faran med att tro att man lever i en monokultur, såsom Tolstoj indirekt fick den att framstå: den öppnar för falsk identifikation, och för patriarkalism och i förlängningen: för övergrepp.

De frivilliga som arbetade i Hull House-settlement befann sig i arbetarklasskulturer av olika nationaliteter och sedvanor. Rörelsen bedrev ett pionjärarbete när det gällde att kartografera gruppers bostadsmönster och inte minst inkomstskillnader. Arbetarklassens interna olikheter, blockeringar eller möjligheter till förbättringar blev synliga och kunde följas.

En

En ”inkomst”-karta från Hull-House grannskapsstudie – kopplade samman boende med löneläge och etnicitet i stadsdelen i Chicago.

I förlängningen till alla dessa studier och i det vardagliga arbetet i det som av många ansågs vara Chicagos slum låg också den stora frågan om vad som utgjorde det nya industrisamhällets etik. Hur skulle detta samhälles nya sociala relationer motiveras?

I Chicago kom frågan till sin spets år 1894 i och med den s.k. Pullmanstrejken, en händelse som djupt involverade Jane Addams och idén bakom the Hull House settlement.

Lite bakgrund: George Pullman ville bli en förebildlig arbetsgivare och hade år 1881 byggt upp en modellstad för sina anställda kring tillverkningen av järnvägsvagnar söder om Chicago. Pullman Town kom att studeras av industriföretagare över hela världen vid denna tid, även Hjalmar Lundbohm, sedermera LKAB:s föreståndare kring sekelskiftet, hade starka pullmanska idéer om idealstaden när han var med och planerade för det nya Kiruna.

Väggmålning i Pullman Town, foto HF.

Väggmålning i Pullman Town, foto HF.

Pullman Town innefattade vid sidan av stora produktionsanläggningar också bostäder av olika status- och yrkeskategorier, restauranger, teater, rekreationsanläggningar, parker och annan service som de anställda hade tillgång till.

Översiktsplan över Pullman Town, foto HF.

Översiktsplan över Pullman Town, foto HF.

1893 kom depressionen och Pullman såg sig tvungen att minska lönerna. Men det skedde ingen minskning av utgifterna för hyror och annan service i fabriksstaden. Att Pullman ännu krävde 6 % avkastning på investeringar, även under depressionsåren, sågs som ohederligt och när anställda började bli uppsagda spred sig missnöjet snabbt och resulterade i en dåligt organiserad strejk.

Arbetarnas klassmedvetande – för att använda ett något dammigt uttryck – var outvecklat och desorienterat och man vände sig till ett nybildat fackförbund, American Railway Union, för att få hjälp. Fackförbundet lyckades genomföra en bojkott mot alla Pullmans järnvägsvagnar i hela USA, vilket också kom att inbegripa den nationella posttransporten, och konflikten exploderade.

I Hull House var sympatierna för de strejkande arbetarna stark, människor bar vita band för att visa sitt ställningstagande. Addams kom själv att ingå i en medlingsgrupp som dock misslyckades med att mildra konflikten. Pullman vägrade att träffa representanter för både de strejkande och medlardelegationen. Den amerikanska regeringen – pressad av andra oroliga arbetsgivare – åberopade slutligen the Sherman Anti-Trust Act och kallade in militär för att få slut på konflikten. Det var skyddet för posttransporter som officiellt legitimerade dessa drastiska åtgärder. Det eskalerande våldet skapade misstroende och hat inom industrisektorn, mellan arbetsgivare och arbetstagare, som skulle ta lång tid att läka.

Jane Addams var övertygad om att det gick att dra viktiga etiska lärdomar av händelsen i Pullman Town, och hon höll ett tal inför bl.a. Chicago Woman’s Club 1896 under rubriken ”A Modern Lear”. Föredraget ansågs vara kontroversiellt i den infekterade situationen och skulle inte komma att publiceras förrän år 1912.

Addams jämförde i sitt anförande Pullman med Shakespears King Lear. Lear låter i dramat sina familjerelationer, och sitt kungarike, smulas sönder och förstöras på grund av att han kräver tacksamhet av sina döttrar för sina gåvor och sin goda vilja. I den moderna värld av industriella relationer som Pullman verkade i fanns det på motsvarande sätt, enligt Addams, bara paternalistisk välvilja, efterlåtenhet och överseende. För det goda arbetet fanns det belöning, för underlåtenhet att utföra det goda arbetet fanns det straff och uteslutning.

Industrisamhället har kommit att omvandla all verksamhet till en social operation, sade Addams. Och i Pullmans fall var det särskilt tydligt, då produktionen var knuten till en stadsbildning, med hem, familjer och fritid, allt beroende av industriarbetets och företagets framgång. Pullman hade utgått från att han själv visste bäst vad hans arbetare behövde. Men han hade aldrig en mänsklig relation till dem; såg inte att den moderna arbetaren blir socialiserad och individualiserad för att kräva medskapande i arbetet. Kräver en medborgarroll.

För Pullman, liksom för King Lear, var det outhärdligt, ja obegripligt, att hans ”barn” kunde utveckla ett medvetande, en vilja och strävan bortom hans egen makt- och sympatisfär.

Addams ställde de facto Hull House som outtalad motbild till Pullman Town. Det var Pullmans ”benevolence” mot Addams ”community”. En konflikt mellan två väggbilder av industrisamhällets nya etik: en paternalistisk och filantropisk som ser till att skaffa arbete mot tacksamhet och underordning – och en integrerande, som öppnar för social trygghet, identitet och delaktighet. Skillnaden mellan att vara ”good to people” – eller – ”with them”, som Addams kort formulerade det i föredraget.

 *

När jag nu skriver ned mina tankar kring läsningen av Addams och åkallar vandringarna vi gjorde i juni i Chicago längs Holsted Street och besöket i Pullman Town påminns jag om hur vi ofta tenderar att komma tillbaka till besläktade grundfrågor. Utifrån vilka förutsättningar ska delaktighet kunna legitimeras och organiseras? Varför går det så mycket snabbare att välja lösningar som bygger på olika grader av underordning och tvång för arbets- och bostadsförsörjning och andra samhällsfunktioner, trots det riskfyllda däri?

Jag vill inte dra kontinuitetens linjer alltför långt – ibland hänger tiden inte ihop och det förflutna kan vara ”a bridge to nowhere” – men det finns ändå något av förvrängd spegelbild över hur de olika fysiska miljöer som stått i centrum för uppmärksamheten i detta inlägg har överlevt till i dag.

Pullman Town har sina bostadskvarter bevarade, vissa av dem nyligen sanerade. De är kulturarvsskyddade och man kan gå en fascinerande vandring genom denna socialt hierarkiska modellstad, stegen ekar musealt dämpat mellan radhusfasaderna.

Bostadshus från 1880-talet i Pullman Town, södra Chicago, foto: HF.

Bostadshus från 1880-talet i Pullman Town, södra Chicago, foto: HF.

Settlementet omkring Hull House är däremot helt borta. Som en del av Chicagos stadsförnyelseplan 1961 – och University of Illinois nya campus – revs de gamla arbetarkvarteren och bosättningens fastigheter. 1963 fick Hull House en kompensation på 875.000 dollar och verksamheten decentraliserades till andra delar av staden.

Protesterna från medborgare vid Halsted Street-korridoren var våldsamma. För många av de boende och verksamma i Hull House var effekterna av rivningarna och omgestaltningen att likna vid ett dödsbud, ett chocktillstånd, en sjukdom:

En av de sista föreståndarna berättade för Studs Terkel om räddningsaktionerna:

”När de bestämde att de skulle riva Hull House och kvarteren runtomkring knackade smågrabbar på för att få vara med på möten. Det var då som allting exploderade. Det var underbart att se det, hur folk visade sina känslor på mötena, hur de pratade på, och vår italienska pastor som just blivit amerikansk medborgare …

När beslutet kom krossades något inom mig. Det Chicago som jag hade känt hade dött. Jag tror inte vi insåg vad som stod på spel i hela den här planen för innerstadens ombyggnad. Vilka pengar det var fråga om, att det var politikerna som dömde områden till undergång. (…)”

Rivningen av kvarten kring Hull-House, Chicago, foto UIC Archive 1963.

Rivningen av kvarten kring Hull-House, Chicago, foto UIC Archive 1963.

Flera politiker förstod först långt senare brutaliteten och övergreppet, hur onödigt hårt man hade drivit mot de boende och de institutioner som var levande i stadsdelen. De fattiga och framför allt de svarta i Chicago flyttade allt längre söderut.

Kanske var det priset Hull House fick betala för att vara en fullt integrerad social institution ”with the people”, som byggde på relationer från marken och uppåt – att de var för osynliga, för innästlade och för ”ofilantropiska” för att uppmärksammas av dem med makt och anspråk att ”do good to people”.

Publicerat i Architecture, ekonomisk kris, segregation, Urban America | Märkt , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Radhuset som stadens urcell

Rowhouse stoops in Baltimore.

Om man har ett intresse – eller möjligen en svaghet – för hur arbetarklasskulturer skapar städer och stadsliv kan man känna en instinktiv dragning till Baltimore. Särskilt till de sammansatta historiska delarna med hamn, industri, baseball, seafood, kraftuttryck, slitarbete och radhus.

Radhusmiljöerna i Baltimore är unika, men som mycket annat i staden nedspelat eller ignorerat. Det finns gatusträckningar med täta radhuslängor som närmast är oförändrade sedan 1830-talet. Enskilda hus är ännu äldre. Hustypen präglar staden på ett mer genomgående sätt än andra östkuststäder i USA – Philadelphia, Boston eller delar av New York – som också har omfattande radhuskvarter som kvarlevor från den brittiska och holländska tiden.

Radhuslänga med corner shop i Butchers Hill.

Radhuslänga med corner shop i Butchers Hill.

Radhuset har en förindustriell bakgrund i miljöer som krävde ytsnålhet men att olika aktiviteter ändå skulle samsas. Därtill var radhuset idealt för småinvesterare och lokala byggherrar utan stor produktionsapparat. Det kunde byggas billigt, och av icke-professionell arbetskraft. Det behövdes inte någon betong, stål eller dyr utrustning.

Avgörande för just radhusens expansion bland immigranter och husbyggare på östkusten var möjligheten att använda maskintillverkade spikar – istället för handslagna. De standardiserade spikarna revolutionerade byggandet i början av 1800-talet och öppnade för närmast obegränsat antal oskolade byggherrar.

En annan grundläggande ordning som höll ner de initiala kostnaderna för bostadsbyggandet var att fastighetstransaktioner i Baltimore – liksom i Philadelphia – gjordes utifrån en markränta (”ground rent”) – huset ägdes helt av byggherren, och därefter husköparen, medan marken hyrdes ut till en låg årlig avgift av markägaren. Mer förmögna invånare kunde i en senare affär separat köpa äganderätten även till marken, men det var något som mer frekvent började ske först under 1900-talet. Systemet med markränta hade uppkommit för att kontrollera stadsutvecklingen i de brittisk-amerikanska kolonierna – Maryland och Pennsylvania – men visade sig vara effektivt för att många mindre aktörer skulle investera i städernas bostadsstock.

I Baltimore fanns det fram till början av 1920-talet inte några stora byggfirmor, utan varje byggherre uppförde i genomsnitt 2-6 hus. Det var först under 1930-talet när kraven kom på att radhusen skulle utrustas med ”garage” och ta upp kampen med förortsvillan som de stora byggfirmorna producerade i större skalor.

Front Stoop in East Baltimore, 1972. Foto: Baltimore Sun.

Front Stoop in East Baltimore, 1972. Foto: Baltimore Sun.

Floran av radhusarter är helt överrik i Baltimore. Staden kan läsas inifrån och ut – från stadskärnan vid hamnen där utveckling och bebyggelse sprider sig i koncentriska ringar från 1700-talets slut fram till 1950-talet. Byggherrar utvecklade fram till 1920-talet olika hustyper lokaliserade till särskilda sektioner i staden, tydligt ekonomiskt och socialt segregerade. Även inom stadsdelarna var hierarkin strikt: Påkostade hus längs Main streets och mot parker eller öppna platser – sen en gradvis status- och kvalitetsklättring ned till sidogator och lägst befann sig ”the alley streets” där radhusen inte ens hade en egen adress. Här bodde ofta tjänare, daglönare, fria svarta och före 1860-talet urbana slavar som skickats till Baltimores hamn för att arbeta åt plantageägarna i Södern.

Hayward cover Bmor Alley Houses Homes for working people

Mary Ellen Haywards studie av the alley houses i Baltimore är en grundläggande undersökning av arbetarklasskulturer och segregation i stadens micromiljöer.

Under 1800-talet och början av 1900-talet definierades varje etnisk grupp som invandrade till staden sin framgång utifrån bostadsval och bostadskarriär. Dvs. ingenting var mer avläsbart och avslöjande för statuspositionen hos en individ, en grupp eller en familj än valet av bostad. Bostadshusens arkitektur har därför blivit berättelsen om människors livsförhållanden – offentlig arkitektur berättar något helt annat och kan inte användas för en ”folklig arkeologi” – och det är påfallande hur länge just radhuset var normgivande för det goda stadslivet i Baltimore.

Radhusplan i tre våningar, 1890-tal, Baltimore

Radhusplan i tre våningar, 1890-tal, Baltimore

Radhuset var alltid förbundet till arbetet. Huset skulle ligga nära arbetsplatsen, eller nära en spårvagnslinje, och ha visst utrymme för eget, ofta manuellt, arbete på baksidan. En del alley-houses var egentligen arbetarbodar. Större radhus var också planmässigt ordnade för kontorsarbete och generationsboende – dvs. som bas för ett familjeföretag.

Förortsvillans drivande föreställning skulle, särskilt efter andra världskriget, stå i diametral kontrast till denna bitvis förindustriella arbetsetik. Villan hade istället ”fritiden” som central idé. Det var en bostad skapad för tiden efter arbetet, då inte minst familjelivet var förlagt till ett annat, separat segment av tillvaron som inte hade med förvärvsarbete att göra.

Alley street, Baltimore 1969, foto: John Van Horn.

Alley street, Baltimore 1969, foto: John Van Horn.

Man kan inte gå runt ett enskilt radhus, istället finns det smala vägar – ”alleys” – på baksidan. De skulle rymma ett hästdragen vagn i de äldre kvarteren Och i Baltimore är fortfarande sopbilarna extra smala för att kunna köra in i alleys. Alleys är funktionsvägar, där ryms husens infrastruktur, el, ledningar, sopor – baksidan på ett radhus i Baltimore är inte någon ”show-off piece”, vilket snarare blev regel gällande enfamiljsvillan, även om det gärna kan finnas plats för en bit gräsmatta och en barbecue-grill.

En

En ”back alley yard” i Baltimore, för någon med gröna fingrar!

Istället var det framsidan som skulle få det lilla extra: en specialitet i Baltimore är den s.k. ”formstone” som pryder många radhusfasader. Teglet har helt enkelt täckts av tjock cement-stucco, som konstnärligt – eller inte så konstnärligt – formats till eklektiska dekorationer. Mycket populärt under 1930-1950-talet.

Radhuset är en djup byggnad, och har följaktligen en tendens att bli mörk. Det finns olika sätt att lösa det på, det vanligaste har varit att smalna av huset mot baksidan så att sidofönster har kunnat placeras högt upp. Det fristående huset må förse hemmiljön med ljus och luft men radhuskvarteren har andra syften: att erbjuda ett individuellt boende och en stark community.

Redan på 1920-talet bodde inte de allra förmögnaste längre i stadskärnan, utan hade börjat flytta ut till exklusiva, planerade villastadsdelar – som Guilford och Roland Park. Men även i dessa välmående villaförorter uppfördes radhuslängor av mer spatiösa karaktär under 1900-talets början – s.k. ”daylight rows” – för att gestalta barriärer och övergångszoner i grannskapet. Dessa radhus hade inte längre trappor utan altaner och placerades en bit bort från gatan med planteringar och stenläggningar emellan. Radhusen marknadsfördes på 1920-talet som ”the only opportunity … for the man of moderate means to live in such a fashionable district…”.

S.k daylight rowhouses i Guilford, foto: Kim Hairston/Baltimore Sun.

S.k daylight rowhouses i Guilford, foto: Kim Hairston/Baltimore Sun.

Överlag förändrades radhusen vareftersom förortsvillan blev den eftersträvade normen i samhället, den enskilda bostäderna fick unika karaktärsdrag och bostäderna blev större, för att få in mer ljus och luft. Ändå blev det allt svårare för radhuset att konkurrera med villorna ju längre in i efterkrigstiden den amerikanska ekonomin kom.

Radhusen byggdes i ett rutnät. Husen kunde uppföras i vilket väderstreck som helst. I enklare och äldre stadsdelar fick husen fronten placerad på trottoaren, utan någon planerad distans mellan gata och husingång. I Baltimore är den första våningen sällan höjd ovan insynslinjen. Man kan därför känna sig som en inkräktare bara med blicken: från gatan går det rakt in i människors privatsfär.

Kids stoop sitting in summertime Baltimore, photo Baltimore Sun.

Kids stoop sitting in summertime Baltimore, photo Baltimore Sun.

I Baltimore finns det flera sociala ankarpunkter som är viktiga i radhuskvarteren. Hörnhusen är exempelvis vikta åt vardagsservice – en livsmedelaffär, en bar eller kvarterskrog. Det finns ofta en skola central placerad i grannskapet. Och varje hus har som sagt en egen låg yttertrapp – the stoop – som är den korta bryggan mellan det privata huset och den offentliga gatan.

Stoop sitting, Baltimore.

Stoop sitting, Baltimore.

Stoop sitting är Baltimoreanernas emblematiska sociala position. Stoop sitting inramar mycket av vad som händer mellan människor i hemmen och i grannskapet – på gott och ont – grannskvaller, sportkommentarer, kompisskryt, kärleksmöten, droghandel, uppvigling. Eller bara en plats att sitta och ta in gatan och människorna på den. Stoop stories är en egen genre av berättande; vindlande, interna skrönor om grannars, släktingars och gängmedlemmars öden.

Stoop sitting under en polisrazzia mot Black Panters i Baltimore, 1 maj 1970, foto: Clarence B. Garrett/Baltimore Sun.

Stoop sitting under en polisrazzia mot Black Panters i Baltimore, 1 maj 1970, foto: Clarence B. Garrett/Baltimore Sun.

Heta dagar sitter alla som har en på sina låga yttertrappor – vilket märkligt nog hör ihop med en annan byggnadsteknisk egenhet hos de gamla radhusen: taken tätades i enklare kvarter genom att man hällde ut asfalt och lät stelna. Inte världens bästa tätning, men fortfarande ”ska” taken på traditionella radhus se asfaltiga ut! Är det 40 grader varmt står man inte ut, utan man måste sitta på hustrappan och vänta på kvällsbrisen.

Fram till 1950-talet var radhuset en framgångsrik hustyp och investering. Därefter började statliga bostadspolitiska åtgärder att finansiellt; låne- och skattemässigt, att diskriminera det äldre husbeståndet – och hela stadsdelar med radhus började förfalla.

Tomma och övergivna radhus i West Baltimore.

Tomma och övergivna radhus i West Baltimore.

I dag har Baltimore fortfarande mer än 25.000 obebodda radhus som förmodligen står och väntar på att bli rivna om inte ett demografiskt mirakel sker.

”I’m gorgeous inside” – övergivet viktorianskt radhus i den en gång burgna stadsdelen Reservoir Hill. Foto HF.

Samtidigt har den debatt, huruvida radhuset ändå inte var för mycket ”förortsbostad”, tagit en annan riktning. Uppvärderingarna av grannskap som Federal Hill, Fells Point, Butchers Hill visar att enkla, täta radhuslängor, med äldre små bostäder, återkommande drar till sig människor som vill vara i en urban miljö. Det historiska bevarandet är en nyckel till attraktiviteten.

Men i områden där den sociala och ekonomiska oron är för stark räcker det inte. I Reservoir Hill har den historiska återuppbyggnaden av vissa radhuslängor inte kunna vända en negativ trend som pågått sedan länge. Vackra, ornamenterade radhus från 1910-talet förfaller sedan decennier. Där finns bara bristfälliga noteringar kvar av den koreografi som en gång genomsyrade vardagslivet i USA:s viktigaste industristad.

”Stoop washing” är numera en Baltimorisk tradition, ett slag reenactment av 1940- och 1950-talets ”oskuldsfulla” radhuskultur.

NOT: Förutom mina egna studier och fältarbeten i Baltimore har jag dragit stor nytta av Charles Belfoures The Baltimore Rowhouse och bloggaren The Community Architect’s serie om the ”Anatomy of the (Baltimore) Rowhouse”.

Publicerat i Architecture, Bilder från igår, Egendom, Urban America, Urban economy, Urban heritage | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

På botten av Los Angelesfloden

Få platser återspeglar Los Angeles förnyade upptäckt av sin själv som stad – en plats för kollektivt ansvar med traditioner och förpliktelser mot medborgare och miljö – bättre än  Los Angelesfloden – både i den fysiska verkligheten och i mentaliteten. Kanske en av världens mest misshandlade floder – delvis nedgrävd, bortrationaliserad, under decennier fylld med djurkadaver och industrigifter – har fått Los Angeles att spola sin historia baklänges och börja föreställa sig att en annan väg kan bli nödvändig in i framtiden. En mer resurssnål, smartare, mindre individualistisk.

Los Angelesfloden vid Los Feliz Boulevard.

Los Angelesfloden vid Los Feliz Boulevard.

Los Angelesfloden är en drygt 80 km lång flodkanal, större delen övertäckt och cementerad. Floden var en gång ett viktigt ekosystem, men hade fram till för ca tio år sedan fallit i glömska som urban natur. Dess mest kända framträdande var snarast som fond för biljaktsscener i t.ex. Grease och Terminator 2, eller i hårdkokta, dystopiska kriminalare (senast i True Detective, andra säsongen).

Biljakt i filmen Grease, 1978

Biljakt i filmen Grease från 1978.

Lee Marvin i Point Blank från 1967. Foto MGM

Lee Marvin i Point Blank från 1967. Foto MGM

Floden var även en distinkt sociogeografisk gräns. Här hade historiskt det västra Los Angeles skiljts från östra; det välmående och framgångsrika från det fattiga, immigranterna och gängen. De senaste åren har dock grannskapen öster om floden förändrats snabbt, en hipstervåg har sköljt över flodens stränder.

LA river vid industri- och järnvägskvarteren i Vernon, 1990.

LA river vid industri- och järnvägskvarteren i Vernon, 1990.

Floden får sitt flöde från bergen i Santa Monica och San Gabriel och den var länge L.A:s enda vattenkälla. Tongva-byar var lokaliserade längs floden. Spanska kolonialister döpte år 1765 om floden till El Rio de Nuestra Señora la Reina de Los Angeles de Porciúncula, och ett omfattande bevattningssystem skapades – ett slags dikessystem som gick under beteckningen zanjas – Zanjas försåg det lokala jordbruket med vatten, och vattenkällorna blev sociala träffpunkter. Den ursprungliga dikningen – zanjas madre – kan man fortfarande skönja längs Olvera Street i L.A. downtown. Floden skapade också en våtmark med pilträd, nordamerikansk poppel, ekar och ett rikt djurliv

Ett

Ett ”moderdike” – zanjas madre – i nuvarande downtown Los Angeles, där nyanlända migranter hämtade dricksvatten ur L.A. river. Photo från ca 1900.

Floden svämmade dock ofta över, våldsamt och oregelbundet, vilket under 1800-talet hotade den växande staden, eftersom floden tenderade att ta nya vägar i landskapet. Ända fram till 1933 svämmade floden över i alltmer tätbefolkade områden. Följaktligen, som en del av arbetsmarknadspolitiken under depressionen, dämde U.S. Army Corps of Engineers upp floden. Mellan 1935 och 1959 genomfördes cementeringen av flodbanken för att få kontroll på översvämningarna. När floden delvis torrlades uppkom nya stora arealer som tidigare varit alltför utsatta för att bebygga. Längs floden startade en fastighetsspekulation som höll i sig långt efter andra världskriget, där byggherrar uppförde ofta enklare bostadshus vareftersom ny mark blev tillgänglig.

Flodbädden blev under efterkrigstiden det urban wasteland som länge präglat bilden av det postmoderna Los Angeles. En flod fångad och gömd under 10 sammanlänkade freeways och industrijärnvägar som löper genom hjärtat av staden.

IMG_4034

Sedan åtta år bedrivs ett tämligen intensivt arbete med att få tillbaka den ekologiska variation som var förknippad med floden. Organisationen Friends of Los Angeles River har, tillsammans med aktivister och boende, återskapat en våtmark i flodfåran och på vissa delar gjort floden till en levande natur igen. Konstnärer har anlitats för att utforma nya portar till flodens rike, med dess återvändande natur- och djurliv. Sedan 2010 står floden under the Clean Water Act, vilket betyder att den är skyddad av en naturvårdslag. Det ordnas regelbundet vandringar och cykelturer längs eller i själva flodbädden. På vissa ställen har vattnet nått en nivå som gör det möjligt att paddla kajak.

Portiken till floden vid Los Feliz Boulevard har skapats av konstnären Michael Amescua.

Portiken till floden vid Los Feliz Boulevard har skapats av konstnären Michael Amescua.

Michael Amescua har återgivit den flora och fauna som nu sakta återvänder till flodbädden.

Michael Amescua har återgivit den flora och fauna som nu sakta återvänder till flodbädden.

Men okunskapen om hur floden och vattenresurser har fungerat i staden innebar att en del fatala beslut gällande stadens naturliga tillgångar fattades under 1980- och 1990-talet. Bland annat konstruerade L.A. county regnvattenavrinningen så att den tömdes i L.A-floden. Något som snart gjorde floden till stadens största avlopp. Det var en av ingenjörskonstens ironier att en stad som ständigt hotas, och nu har drabbats av svår torka leder bort allt regnvatten som kunde ge liv åt markerna till en underjordisk flod, där vattnet helt sonika töms ut i Stilla havet. Sen är staden tvungen att importera vatten från norra delarna av delstaten till höga kostnader. Alla dessa problem har Los Angeles varit tvungen att se över under senare decennier, något som också höjt medvetandet hos medborgare och tjänstemän om naturens och ekologins nödvändiga funktion i staden. Att om du ändrar på naturen kommer naturen att svara tillbaka, inte sällan med förödande resultat.

IMG_4040

Floden är nu, som jag skrev inledningsvis, en av stadens största ”återupptäckter”. Den används flitigt för transport, rekreation och för olika typer av habitat, både för människor och djur. Vid grannskapen Los Feliz och Atwater Village går en motorväg, en bred cykelväg, ett joggingstråk och mitt i flodbädden finns paddor, hägrar och andra vattenfåglar. Det finns också mindre tältbyar som hemlösa byggt i den vilda och snåriga natur som börjat frodas i flodbäddens mitt.

IMG_4037

Tältby mitt i flodbäddens nya växtlighet.

IMG_4038

Publicerat i Urban America | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Baltimores förgiftade stadsdelar

Det har skrivits mycket, och ur olika perspektiv, om destruktiv poliskultur och rasism i Baltimore efter de demonstrationer och kravaller som ägde rum som en reaktion på Freddie Grays tragiska död den 19 april.

Men det finns ett problem i Baltimores och i andra gamla industristäder som exempelvis Chicagos fattiga områden som sällan sipprar igenom hela vägen till att beröra de strukturella frågorna. Det handlar om de förgiftade hemmiljöer som många svarta barn och ungdomar föds och växer upp i.

Kravallerna i Baltimore i slutet av april 2015 efter Freddie Grays begravning. (AP Photo/Patrick Semansky)

Kravallerna i Baltimore i slutet av april 2015 efter Freddie Grays begravning. (AP Photo/Patrick Semansky)

När jag arbetade i Baltimore under våren 2009 minns jag demonstrationer i östra Baltimore (Greenmount East) där en övervägande afrikansk-amerikansk community krävde att Johns Hopkinssjukhuset skulle tillsätta en ”wall-paint-committee” för att utreda förekomsten av giftiga ämnen i hemmen. Just misstankar om blyförgiftning av gammal väggfärg i hus som kanske aldrig blivit sanerade sedan mellankrigstiden – och därför var mycket billiga att bo i – återkom både från gatan och i tidningarna, oron från den fattiga befolkningen kläddes ibland i vetenskaplig dräkt men kanske oftare i ras- och klassbaserade konspirationsteorier.

Det är naturligtvis viktigt att peka på hur 1980- och 90-talets krig mot droger och droghandel snabbt transformerades till en generell polisbekämpning av fattiga afrikansk-amerikanska invånare; att noll-toleransen trissade upp motsättningarna mellan gäng och polis, och att fattiga, ensamstående mödrar har svårt att uppfostra barn när de själva har så dåliga framtidsutsikter. Men senaste tiden har kemiskt förgiftade barn och ungdomar i undermåliga stadskvarter börjat konkurrera i debatten om att hitta orsaker till de hypersegregerade städernas problem.

Informationsfolder från Baltimore Health Department som varnar för bly i husfärger, 1990t.

Informationsfolder från Baltimore Health Department som varnar för bly i husfärger, 1990t.

 

I en redaktionell artikel skrev nyligen The New York Times ”How Racism Doomed Baltimore” en djupt nedslående betraktelse över Baltimores sociala historia, och hur rasism och rassegregation återkommande har påverkat politiska och ekonomiska beslut. Och det är väl en historisk lärdom som alla kan ta till sig: Begår ett samhälle och dess politiker ständiga misstag och skapar tilltagande orättvisa och ojämlikhet, så kommer detta samhälle att få oöverstigliga problem.

I Ferguson, när protesterna och oroligheterna bröt ut där i augusti 2014, fanns det afrikansk-amerikanska invånargrupper med en medelklassposition som flyttat in relativt nyligen till staden och som under konflikterna ställdes mot en dominerande vit poliskår. – Vid en jämförelse är det  uppseendeväckande att Baltimore – till skillnad från Ferguson – har varit en svart stad i årtionden. Borgmästaren och polischefen är svarta, de flesta poliser är inte vita. 63 procent av stadens befolkning är inte vit. Men rasismen i Baltimores fall är verkligen strukturell, den är inskriven i bostadsmarknaden, i skolsystemet, i rättsapparaten – och i stadsmiljön.

För successivt börjar också själva miljön, både den fysiska och den ekonomiska, att framträda som en avgörande förklaringsfaktor.

Kartor över Baltimore som bl.a. visar korrelationen mellan förhöjda blyhalter i hus, övergivna kvarter och barnfattigdom. Grafik ur Washington Post.

Kartor över Baltimore som bl.a. visar korrelationen mellan förhöjda blyhalter i hus, övergivna kvarter och barnfattigdom. Grafik ur Washington Post.

 

Bostäder i både västra och delvis i östra Baltimores inre stadsdelar är oerhört eftersatta. I de grannskap i västra Baltimore där flera av kravallerna i slutet av april ägde rum är en tredjedel av husen övergivna. Medianinkomsten per hushåll är så låg att familjer ofta söker hem med hyra på ca 250 dollar i månaden. Och då får man verkligen vad man kan betala för.

Kanske den tydligaste rasskillnaden i USA under 1900-talet går faktiskt att spåra på bostadsmarknaden och i bostadspolitiken. Det var den som sänkte delar av den svarta befolkningen under efterkrigstiden. Situationen har växt fram historiskt och konsekvent: Medan vita familjer kunde uppfylla den amerikanska förortsdrömmen med hjälp av statlig subventionerade lån, förvägrades svarta familjer samma förmåner. Istället hamnade svarta hushåll ofta utanför möjligheterna att ackumulera privat välstånd genom att äga och fick istället förlita sig på privata långivare – s.k. ”subprime sharks” med riggade och enormt ofördelaktiga lånevillkor, eller hyresvärdar som spekulerade i uppstyckade fastigheter och drog ned på underhåll och standard. Systemet ledde till accelererande förfall, gettoisering och stadsdelar präglade av en svart underklass under 1960-/70-talet och framåt.

”The city’s racially segregated, deeply poor neighborhoods cast an especially long shadow over the lives of low-income boys.”

Freddie Gray led av allvarlig blyförgiftning sedan spädbarnsår – han testades på ett medicinsk centrum vid 22 månaders ålder 1991 och hade då 37 mikrogram bly i blodet – närmare fyra gånger så mycket som den kritiska maxnivån för en vuxen.

Vid ett senare tillfälle stämde Grays familj hyresvärden för förgiftningsskador i hemmet. Uppgifter från denna rättsprocess har åter lyfts fram för att belysa fattiga, svarta amerikaners bostadssituation i Baltimore. På ett familjefoto står eller sitter Gray som mycket liten vid en vägg som flagnar av gammal färg. Han måste ha andats blygiftet hela tiden, haft gift under naglarna.

Familjefoto på Freddie Gray som litet barn, i ett hus med flagnande vitfärg. Fotot tillhörde rättegångsmaterialet i familjen Grays stämning av sin hyresvärd 2008. Stämningen ledde till förlikning mellan parterna 2010. Foto Washington Post.

Familjefoto på Freddie Gray som litet barn, i ett hus med flagnande vitfärg. Fotot tillhörde underlaget i familjen Grays stämningsansökan av sin hyresvärd år 2008. Stämningen ledde till förlikning mellan parterna 2010. Foto Washington Post.

Alla barn som växte upp i samma område som Gray i västra Baltimore (Sandtown-Winchester), med osanerade blyfärgsväggar skulle i dag få diagnosen ADHD eller ADD. Svårigheter att koncentrera sig för en längre period, hyperaktivitet, humörssvängingar, dåligt minne, ångest. Det innebär ett liv – och Gray illustrerade detta tydligt – präglat av misslyckanden i skolan och tidig kontakt med kriminalitet. Det var egentligen först ett fängelsestraff som medförde att Gray under strafftiden fick en enklare utbildning, som murarlärling.

Washington Post intervjuade föreståndaren för ”the Coalition to End Childhood Lead Poisoning” som berättade att 1993 hade de funnit 13.000 barn i Baltimore som led av blyförgiftning, men insamlingen skedde utan systematik. Den verkliga siffran i början av 1990-talet beräknades till 30.000.

Det var också vid denna tidpunkt som den amerikanska kongressen uppmärksammade hälsofaran och instiftade en lag som förbjöd användningen av blyfärg. Kongressen godkände också ett bidrag för saneringar på ca 29 miljoner dollar per år. Men prioriteringsordningen på vilka stadskvarter som sanerades först blev snart uppenbar: ”[We]’ve been pretty successful in neighborhoods that are middle class an up, but not so successful in poor neighborhoods”, erkände en av företrädarna för the Centers for Disease Control.

Under åren 2011-2012 reducerade kongressen utgifterna för blyfärgssanering från 29 miljoner till 2 miljoner dollar, ett beslut som drevs igenom av främst republikaner och Tea party-anhängare.

Den genomgripande saneringen av giftiga bostadsmiljöer i äldre industristäder i USA kom med andra ord aldrig riktigt fram till de stadsdelar där Freddie Gray bodde, och där gängbildning, arbetslöshet, våldskultur fångar upp dysfunktionella unga män – eller ”the lead kids in Baltimore’s ghettos”, som en barnläkare kallade dem.

 *

Jag följde aldrig riktigt upp den där informationen som demonstrationen i Greenmount East gav mig 2009. Men det var tydligt att rykten och enstaka bekräftade fall av blyförgiftning förstärkte en redan utpräglad misstro mellan de etablerade delarna av Baltimore (i detta fall Johns Hopskinssjukhuset), och de fattiga och isolerade i stadens svarta neighborhoods.

Johns Hopkins själv hade skrivit i sitt testamente, som lade grunden till den medicinska fakulteten, att forskning och praktik skulle bedrivas under ett och samma tak – och därtill skulle läkare och forskare bidra till att verka i lokalsamhället, och göra insatser för grannskapet och communityn. Därför hade också de Johns Hopkins medicinska avdelningar utfört studier i Greenmount och Middle East.

Men istället för att skapa förtroende hade misstänksamheten och hatet bara ökat. Rykten om medicinska försök, om blyförgivning och märkliga vattenföroreningar som föregått olika ”medical community project” florerade i den fattiga stadsdelen. Flera afrikansk-amerikanska invånare gjorde jämförelser med den amerikanska hälsovårdsmyndighetens Tuskagee-experiment mellan 1920- och 1970-talet, där svarta män tilläts framleva med obehandlad syfilis i medicinskt experimentsyfte.

Alla rykten som florerar, alla sociala, ekonomiska och medicinska orättvisor som ingen förmår att ändra i grunden, har skapat ”a negative memory well” i Baltimore. Det är en brunn man just nu har svårt att se botten på.

 

 

 

 

Publicerat i Egendom, ekonomisk kris, segregation, Urban America | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

I Kulturpalatsets skugga, Osiedle Przyjaźń

Från 1952 anlände ca 3.500 arbetare från Sovjetunionen för att bygga Kulturpalatset i Warszawa. De flesta av arbetarna kom att bo i ett särskilt uppfört polskt-sovjetiskt “vänskapskvarter” – Osiedle Przyjaźń, enkla trähus och baracker, ca 1 mil väster om stadens centrum. Området var omgivet av taggtråd och infarterna hade portar med vakter. Kvarteren innehöll alla faciliteter som de gästande arbetarna kunde önska sig: bio, personalmatsalar, klubb, bibliotek och postkontor.

Arbetarbarack i Osiedle Przyjaźń, HF.

Arbetarbarack i Osiedle Przyjaźń, HF.

Två typer av hus hade uppförts: baracker för arbetarna och stugor för arbetsledningen och personalen. Barackerna hade byggts med material från ett rivet fångläger, Stalag IB ”Hohenstein” nära Olsztynek. Stugorna hade importerats från en stugtillverkare i Finland. Den första leveransen av hus från Finland hade kommit redan ett år efter krigsslutet. Polska staten hade tecknat ett kontrakt med de finska tillverkarna, men eftersom man helt saknade betalningsmedel betalade man husen med kol.

De finska stugorna i Osiedle Przyjazn, 1950-tal.

De finska stugorna i Osiedle Przyjazn, 1950-tal.

Upphovsmannen till transaktionerna med finländarna var den dåvarande ministern för gruvdrift och energi, John Mitręga. De flesta finska stugor hamnade huvudsakligen i Schlesien för att tillgodose bostadsbristen för gruvarbetare i regionen. – men några uppfördes som sagt i huvudstaden för byggare av Kulturpalatset.

Osiedle Przyjaźń maj 2015. Foto HF.

Osiedle Przyjaźń maj 2015. Foto HF.

Efter färdigställandet av Kulturpalatset 1955, överfördes barackerna till Warszawas universitet att användas som sovsalar. Stugorna nyttjades för övernattning och sommarhus som en förmån till lärare och professorer i det nya socialistiska Polen. I slutet av 1970-talet började bosättningen användas för akademiskt utvecklingsarbete, och bosattes mer permanent av lärare och anställda med familjer, samt studenter.

Ursprungligen en förman- och personalstuga i Osiedle Przyjaźń. HF.

Ursprungligen en förman- och personalstuga i Osiedle Przyjaźń. HF.

I dag är denna 32 hektar stora, oefterlikneliga mix av permanent campingplats och trädgårdsstad främst präglad av den interkollegiala miljö som fortfarande tillhör universitetet. I centrum finns ett rådhus och ett legendariskt klubbhus, Student Carousel Club, vars yttre en gång präglades av helt andra ideologiska förtecken.

Karusellen i sin ursprungliga form, 1950-tal.

Karusellen i sin ursprungliga form, 1950-tal.

Karuzela i Osiedle Przyjaźń i dag. HF.

Karuzela i Osiedle Przyjaźń i dag. HF.

Nyligen började en omfattande förtätning av kvarteren att planeras, särskilt mot de stora huvudlederna som avgränsar området, en förändring som naturligtvis är kontroversiell. Den känsla av frusen, eller nedsaktad, tid som möter en på grusvägarna i Osiedle Przyjaźń innebär en stark kontrast till stora delar av Warszawas övriga stadsmiljöer.

Visioner om ett nytt stadsrum och uni -campus. Bild ur Bud Cud, http://www.budcud.org/osiedle-przyjazn-2-0/

Visioner om ett nytt stadsrum och uni -campus. Bild ur Bud Cud, http://www.budcud.org/osiedle-przyjazn-2-0/

I avsnittet om #Warszawa i @Stadenpodcast, berättade jag lite kort om intrycken från Osiedle Przyjaźń, men fick inte med en mer täckande historia över området.

ur fotoalbum om bosättningens historia: http://www.osiedleprzyjazn.pl/historia.html

ur fotoalbum om bosättningens historia: http://www.osiedleprzyjazn.pl/historia.html

Publicerat i Architecture, European urban history, förtätning, Staden Podcast, Urban Europe, Urban heritage | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Kulturtidskrifterna: en kvalitetsstämpel på samhällsvärden

tidskrifter bild

Jag satt under fem år fram till 2013 års utgång som ledamot i referensgruppen för kulturtidskrifter vid Statens kulturråd, de sista åren som ordförande.

När den nu antagna budgeten kraftigt reducerar möjligheterna för kulturtidskrifternas fortsatta stöd minns jag alla de duster vi hade med tidigare alliansförslag på att strypa medel till tidskrifterna. Särskilt de tidskrifter med samhällsgranskande och politiska perspektiv har alltid varit en medveten måltavla för högerns kulturpolitiska prioriteringar.

Jag skrev ett brev till de andra ledamöterna för två år sedan, då jag trodde att min ordförandeperiod skulle ta slut (den blev sen förlängd ett år till). Det kändes viktigt att sammanfatta vilket typ av arbete jag tyckte att vi hade gjort, vilka värderingar som hade formats under denna ändå ganska långa tid av regelbunden kontakt med och läsande av kulturtidskrifter i Sverige.

Jag återger det brevet i lite nedkortad form här:

________________________________

Vänner!

Det känns att vi nu kommit ut på andra sidan, efter remisser och skrivelser, och lyckats mota Alliansens försök att desarmera och decimera kulturtidskrifterna genom att endast ge stöd åt skrifter som ägnar sig åt ”konstarterna”.

Jag tror det handlar om något så basic som att vi ska ge pengar till sådant som är bra och angeläget. Och jag tror vi är på väg att vända synen på kulturtidskriftsstödet, åtminstone bland de som känner till litteratur- och kulturområdena, till en kvalitetsgaranti istället för bidrag till tidskrifter det mer eller mindre var synd om.

Både små och stora tecken på vägen pekar åt det hållet. Många tidskrifter framhåller kulturstödet från rådet som en kvalitativ garant i en bransch under starkt förändringstryck. Att få avslag, att hamna utanför stödet, verkar smärta utgivare minst lika mycket på grund av uteblivet symboliskt värde och kulturellt kapital som den rent ekonomiska förlusten.

Vore jag i en annan bransch skulle jag kanske säga att vi har, och bör fortsätta, stärka Kulturrådets varumärke. Men i det här fallet handlar det om att arbeta för den ”andra sidan”, den sida som behöver alla goda krafter just nu: det allmänna, och för frågan vad vi väljer att värna för samhällets gemensamma resurser. Någonstans föreställer jag mig att vi med denna uppgift, som vi arbetar med under ett antal veckor per år, träder in i en ansiktslös tjänst som tänkande och läsande byråkrater hos den goda staten. En stat som ger pengar åt bra kulturarbete, för det är det som statlig kulturpolitik bör göra.

Min förhoppning är att även någon som inte hyser omedelbart intresse för tidskriftsvärlden ska kunna plocka upp en publikation, i en bokhandel, på en centralstation någonstans, se att tidskriften har fått statligt stöd och kanske tänka: ”Kulturrådet har gett bidrag till den här tidskriften – då måste det vara något värt att pröva läsa.” istället för: ”Vilken bidragsbransch av losers!”

*

Man måste väl till slut fundera lite över vad det där ordet ”kultur” som föregår ”tidskrifter” också handlar om. Vilka uppgifter kan man försöka nagla fast som har med detta allomfattande, svårdefinierade begrepp att göra?

Som ett handlingsbegrepp tror jag att kultur faktiskt har ganska mycket gemensamt med ett övergripande ekonomibegrepp att göra, fastän dessa ofta ställs mot varandra.

Det finns ett gemensamt intresse för olika ”värden” som produceras och förvaltas. Värden som – om de sköts och tillåts utvecklas – leder till ett starkare samhällssystem och bättre förmågor att klara av förändringar.

Kultur är liksom ekonomi centralt för att begripliggöra såväl materiell som immateriell välfärd. Kultur blir följaktligen den bärande komponenten för:

  1. värdetransfer mellan generationer,
  2. att vårda våra olikheter (de värden som kulturverksamhet och kulturproduktion frambringar ska alltså inte syfta till att göra oss så lika som möjligt! ”Erkännande” och ”oberoende” är viktigare för kulturvärden än ”tillhörighet”.)
  3. diskutera förebyggande principer för att värna samhället – må vara en konservativ aspekt men det ligger i kulturbegreppet.
  4. att underhålla och ständigt utveckla mellanmänskliga system (framför allt språket) –

Om man skulle rangordna dessa punkter tycker jag denna sista är den viktigaste, den är liksom en förutsättning för de andra. Och där intar just kulturtidskrifterna en nyckelposition.

Håkan Forsell

Stockholm, hösten 2012.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , | 2 kommentarer

”Fuck you, part-time Berliners!”

Demonstration MediaSpree Versenken, Berlin Kreuzberg 2009.

Demonstration MediaSpree Versenken, Berlin Kreuzberg 2009.

Jag minns när jag såg lappen för första gången – det var 2008 – i trappuppgången till en väns lägenhet i Kreuzberg: ”Fuck you, part-time Berliners!”

Det var utpekande. Och en tillståndsdiagnos av staden i blixtbelysning. Berlin hade under större delen av 1990-talet inte alls levt upp till de politiska drömmar om tillväxt och investeringar som existerade efter murens fall. Istället hade staden attraherat genom låga levnadskostnader, mycket utrymme och experimentlusta. Tämligen unga, kreativa och internationellt rörliga grupper, där det existerade en flytande gräns mellan boende och besök, arbete och nöje, präglade stadsbilden. Vissa kvarter förvandlades till livsstilsbehållare för ”deltidsberlinare” som oförbindligt konsumerade det lokalas kvaliteter utan att behöva avkrävas den bofastas engagemang. De befintliga, och betydligt fattigare, invånarna kunde inte konkurrera med det kapital och den efterfrågan som dessa YUCI:s (young urban creative internationals) tog med sig – och trängdes följaktligen bort.

Denna kort återgivna kartläggning över bakgrunden det famösa ”turisthatet” i västra Berlin återfinns i samlingen The Berlin Reader: A Compendium on Urban Change and Activism. Det är en fascinerande textsamling som sammanför academia med aktivism, utredningsprosa med debattglöd, kulturteori med fastighetsmarknadsanalyser.

Det är också en bok som visar hur turbulenta de senaste decennierna av fastighetsspekulation, privatiseringar och livsstilsurbanism har varit. Även de mest välinsatta experterna på stadsutveckling förstod inte vad som höll på att hända med Berlin när de befann sig i stormens öga. Flera processer var på gång samtidigt. Vad som var löftesrikt eller hotfullt berodde på vilka ideologiska glasögon man bar.

Inledningsvis dominerade problemen på arbetsmarknaden. När Berlin slutade vara ett skyltfönster för väst försvann snart också bidragen till den arbetsintensiva industrin. Tusentals lågutbildade blev utan sysselsättning, något som framför allt märktes i de traditionella arbetar- och invandrarkvarteren i Kreuzberg, Neukölln och Wedding. På motsvarande sätt konfronterades Östberlin med rationaliseringar och privatiseringar som ställde mängder av människor utan arbete. Den s.k. Häussermann-studien från 1997 – som återfinns i boken – sammanfattar de sociala farhågor som fanns inför utvecklingen. Ett bidragsprogram, ”Die Soziale Stadt”, lanserades för att hantera fattigdomen i innerstadskvarteren, inte minst eftersom västra Berlin förutspåddes en kraftig suburbaniseringsprocess som skulle attrahera medelklassfamiljer.

Häussermann-studien låg till grund för en socialdemokratisk stadspolitik som riktade sig mot utsatta grupper på arbetsmarknaden och när det gällde sociala områden, men som helt missuppfattade det omvandlingsförlopp som samtidigt pågick inom en annan sektor i Berlin innerstadsstadsdelar: bostadsmarknaden.

Matthias Bernts och Andrej Holms fallstudie över Prenzlauer Bergs helvetesdans i fastighetsspekulation från 1993 till 2005 är numera en flitigt refererad och återpublicerad analys (den har även dykt upp i en omarbetad version på svenska i antologin ”Gentrifiering” nyligen). Kombinationen av naiv statlig subventionspolitik för att sanera den förfallna stadsmiljön, omfattande skatteavdrag för privatinvesterare, eroderat hyresskydd och sist men inte minst restitutionsförfaranden som framför allt fungerade som rabatter för de etablerade och ofta internationella bostads- och byggföretag som snart dominerade fastighetsmarknaden, utgjorde ett högeffektivt vapen för att skjuta den sociala mångfalden och låginkomsttagare ut ur kvarteren. Och bereda plats för A-grupperna (Arzt, Architekt, Anwalt) från västra Tyskland och övriga världen att ta över bosättningarna.

The Berlin Reader är utmärkt kommenterad av utgivarna, till hjälp för den som inte är helt bekant med stadens märkliga ödesvägar sen tidigare. Den ger därtill en katharsisupplevelse likt en klassisk tragedi: alla steg av välvilja som slutgiltigt leder till att de ursprungliga önskningarna helt förstörs.

Artikeln är publicerad i kortare form i senaste nr av tidskriften Arkitektur, nr. 7 2014.

Publicerat i Berlin, ekonomisk kris, Gentrifiering, Urban economy, Urban Europe, urban sociologi, Urbanisering | Märkt , | Lämna en kommentar