Det oskuldsfulla barnet, den oskuldsfulla staden

Peter Falk & Bruno Ganz i Wim Wenders, Himmel över Berlin. Manusbidrag: Peter Handke.

Als das Kind Kind war,

hatte es von nichts eine Meinung,

hatte keine Gewohnheit,

saß oft im Schneidersitz,

lief aus dem Stand,

hatte einen Wirbel im Haar

und machte kein Gesicht beim fotografieren.

 

Handkes mest publikt kända text handlar ju faktiskt om Berlin, kom för mig idag, när jag gick förbi ett currywurststånd på Friedrichsstrasse, fullt med turister men ingen Peter Falk som smuttar på hett kaffe så långt ögat eller ens universum kan nå – nu när jag äntligen fick tid att tänka någon timme, tänkte jag, och tänkte igen, att det var nog så som många under lång tid såg på Berlin efter 1989: en stad renspolad av skuld, som ett barn, utan vanor o åsikter. Hela filmen ”Himmel över Berlin” är en story om oskuld. Och den  fetischeringen av oskuld är väldigt tysk (vilket gör mig besviken på Handke för han kunde vara mer skamlös och episk, som hans österrikiska bakgrund erbjuder) och den lurade nog många om att tillståndet för Berlin (och Handke) skulle kunna förbli som det var. Även om erfarenheten borde lärt bättre, att barn aldrig förblir barn.

Jag tror att de som går mest vilse är de som har barnet som ideal, privatpersoner,  politiska ideologier eller även pedagogiska modeller, sak samma. Det är som gjort för att barka åt helvete. Jag vet inte hur många människor jag har träffat i Berlin som återvänt eller som vill pröva komma hit för att de tror att staden ska rädda dem: nollpunkten, friheten. Inga pengar på fickan och förvirrade karriärval, men ändå: här kan man starta på nytt. Och så möts de av en mogen, halvcynisk stad som aldrig hade något annat val än att lära sig spelreglerna. Det finns inga hemliga rum längre, inga spontana gatuhörn med kafébord utan en fil med excel-ark och beräkningar bakom. Det finns inte ”inga åsikter” längre, inte ”inga vanor” längre, – och sitta i skräddarställning kan du naturligtvis göra – men mäklararvodet är fortfarande 15% och hyresbromsen kommer inte hålla. Virveln i håret som var så charmig, nu är det lite tunt och fästet kryper uppåt. Gör åtminstone en ful grimas, Berlin, ja, det gör du! När du blir fotograferad. Och gud, vad du blir fotograferad.

Såklart, man måste alltid få ha sina egna orsaker och anledningar, man ska inte loda i blindo i andras vatten. Men utnämningen av Peter Handke till Nobelpristagare nyligen var lika överraskande som om något av alla dessa institut som har liknande ranking-listor till huvudsysselsättning hade just utnämnt Berlin till världens mest levnadsvärda stad. Idag.

Och det var väl det som slog mig i afton förbi Currywurstståndet, att Berlin aldrig har varit en levnadsvänlig stad. Liksom Handke aldrig har varit världens bästa författare. (Vem är någonsin det?) Berlin är en stad med graverande bevis på opålitlighet, politisk analfabetism och ändå, trots detta: narcissism. Precis som Handke. Och dessa möttes vid ett nolläge en gång, i den askan av en stad som ännu inte blivit rörd av tillblivelse och utveckling igen, och fram trädde ett barn, en ängel, en ren kvinna. Så vackert. Så patetiskt. Så oerfaret.

 

Om arbetsbok

Arbetsboken skrivs av mig, Håkan Forsell. Här testar jag fältrapporter, tankar och utkast framför allt utifrån mitt arbete som urbanforskare och historiker. För att läsa och ladda ned längre artiklar och bokmanus besök min hemsida, www.hakanforsell.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s