Kulturtidskrifterna: en kvalitetsstämpel på samhällsvärden

tidskrifter bild

Jag satt under fem år fram till 2013 års utgång som ledamot i referensgruppen för kulturtidskrifter vid Statens kulturråd, de sista åren som ordförande.

När den nu antagna budgeten kraftigt reducerar möjligheterna för kulturtidskrifternas fortsatta stöd minns jag alla de duster vi hade med tidigare alliansförslag på att strypa medel till tidskrifterna. Särskilt de tidskrifter med samhällsgranskande och politiska perspektiv har alltid varit en medveten måltavla för högerns kulturpolitiska prioriteringar.

Jag skrev ett brev till de andra ledamöterna för två år sedan, då jag trodde att min ordförandeperiod skulle ta slut (den blev sen förlängd ett år till). Det kändes viktigt att sammanfatta vilket typ av arbete jag tyckte att vi hade gjort, vilka värderingar som hade formats under denna ändå ganska långa tid av regelbunden kontakt med och läsande av kulturtidskrifter i Sverige.

Jag återger det brevet i lite nedkortad form här:

________________________________

Vänner!

Det känns att vi nu kommit ut på andra sidan, efter remisser och skrivelser, och lyckats mota Alliansens försök att desarmera och decimera kulturtidskrifterna genom att endast ge stöd åt skrifter som ägnar sig åt ”konstarterna”.

Jag tror det handlar om något så basic som att vi ska ge pengar till sådant som är bra och angeläget. Och jag tror vi är på väg att vända synen på kulturtidskriftsstödet, åtminstone bland de som känner till litteratur- och kulturområdena, till en kvalitetsgaranti istället för bidrag till tidskrifter det mer eller mindre var synd om.

Både små och stora tecken på vägen pekar åt det hållet. Många tidskrifter framhåller kulturstödet från rådet som en kvalitativ garant i en bransch under starkt förändringstryck. Att få avslag, att hamna utanför stödet, verkar smärta utgivare minst lika mycket på grund av uteblivet symboliskt värde och kulturellt kapital som den rent ekonomiska förlusten.

Vore jag i en annan bransch skulle jag kanske säga att vi har, och bör fortsätta, stärka Kulturrådets varumärke. Men i det här fallet handlar det om att arbeta för den ”andra sidan”, den sida som behöver alla goda krafter just nu: det allmänna, och för frågan vad vi väljer att värna för samhällets gemensamma resurser. Någonstans föreställer jag mig att vi med denna uppgift, som vi arbetar med under ett antal veckor per år, träder in i en ansiktslös tjänst som tänkande och läsande byråkrater hos den goda staten. En stat som ger pengar åt bra kulturarbete, för det är det som statlig kulturpolitik bör göra.

Min förhoppning är att även någon som inte hyser omedelbart intresse för tidskriftsvärlden ska kunna plocka upp en publikation, i en bokhandel, på en centralstation någonstans, se att tidskriften har fått statligt stöd och kanske tänka: ”Kulturrådet har gett bidrag till den här tidskriften – då måste det vara något värt att pröva läsa.” istället för: ”Vilken bidragsbransch av losers!”

*

Man måste väl till slut fundera lite över vad det där ordet ”kultur” som föregår ”tidskrifter” också handlar om. Vilka uppgifter kan man försöka nagla fast som har med detta allomfattande, svårdefinierade begrepp att göra?

Som ett handlingsbegrepp tror jag att kultur faktiskt har ganska mycket gemensamt med ett övergripande ekonomibegrepp att göra, fastän dessa ofta ställs mot varandra.

Det finns ett gemensamt intresse för olika ”värden” som produceras och förvaltas. Värden som – om de sköts och tillåts utvecklas – leder till ett starkare samhällssystem och bättre förmågor att klara av förändringar.

Kultur är liksom ekonomi centralt för att begripliggöra såväl materiell som immateriell välfärd. Kultur blir följaktligen den bärande komponenten för:

  1. värdetransfer mellan generationer,
  2. att vårda våra olikheter (de värden som kulturverksamhet och kulturproduktion frambringar ska alltså inte syfta till att göra oss så lika som möjligt! ”Erkännande” och ”oberoende” är viktigare för kulturvärden än ”tillhörighet”.)
  3. diskutera förebyggande principer för att värna samhället – må vara en konservativ aspekt men det ligger i kulturbegreppet.
  4. att underhålla och ständigt utveckla mellanmänskliga system (framför allt språket) –

Om man skulle rangordna dessa punkter tycker jag denna sista är den viktigaste, den är liksom en förutsättning för de andra. Och där intar just kulturtidskrifterna en nyckelposition.

Håkan Forsell

Stockholm, hösten 2012.

Om arbetsbok

Arbetsboken skrivs av mig, Håkan Forsell. Här testar jag fältrapporter, tankar och utkast framför allt utifrån mitt arbete som urbanforskare och historiker. För att läsa och ladda ned längre artiklar och bokmanus besök min hemsida, www.hakanforsell.se
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Kulturtidskrifterna: en kvalitetsstämpel på samhällsvärden

  1. Ping: Stora protester mot slakten av kulturtidskrifter

  2. Ping: Presstödet till kulturtidskrifter kvar?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s