Gällivare-Malmberget. Resurser vs samhällsbildning ca 1900. Utvidgad urbanisering, del 1.

Två småstäder i nordligaste Sverige måste flytta sig. Nya stadsplaner ligger i kommunhusen och delar av samhällena monteras ned och försvinner. Den ena staden gör det grandiost, med stora åthävor; arkitekttävling och internationell mediebevakning.

Den andra gör det tyst, nästan i hemlighet. I ett norrbottniskt inland som i övrigt präglas av gleshet, avfolkning och vidsträckta kulturlandskap är både Kiruna och Gällivare märbara undantag:

White Kiruna Plaza, vinnande förslag till nya Kiruna.

White Kiruna Plaza, vinnande förslag till nya Kiruna.

”Kiruna 4-ever”. ”Gällivare, en arktisk småstad i världsklass”.

Gällivare kommun, Vision: Arktisk småstad i världsklass.

Gällivare kommun, Vision: Arktisk småstad i världsklass.

Planering är som bekant branding. Gruvnäringen driver samhällena framåt i snabb fart, liksom den har gjort i över ett sekel. Hundratals inpendlare varje dag, obefintlig arbetslöshet och stor bostadsbrist. Närmare 9 miljarder har LKAB avsatt för samhällsomvandlingarna i Kiruna, Gällivare och Svappavara.

Jag åkte till Norrbotten i början av maj för att samla material och prata med forskare, planerare och företagare inför ett större arbete jag fått beställt av en fransk-tysk forskargrupp. Temat är den ”utvidgade urbaniseringen” som har förändrat många samhällen i världen sedan industrialismens intåg till följd av resursutvinning och global marknadsutveckling. På engelska heter den teoretiska termen extended urbanization.

Jag ska här nedan kort återge vad detta kan betyda innan jag återvänder till Gällivare-Malmbergets grundarhistoria. Därefter följer tre fältrapporter publicerade här på Arbetsboken under kommande dagarna, där jag skuggar teorin längs delar av Norrbottens ”tekniska megasystem”, med en avstickare till Jokkmokk, och avslutar vid Luleås gamla malmhamn efter att teorin har fått känna på verklighetens intryck närmare.

*

Extended Urbanization

Under hela 1900-talet, och minst lika framträdande i dag, har det inom stadsforskning funnits en kanon som betraktat städer och det ”stadslika” som en sluten geografisk enhet, en nod av ekonomisk verksamhet, befolkningstäthet och en viss typ av bebyggelse. Utanför denna enhet fanns det som inte var urbant; landsbygd, natur, i viss mån förorter.

Den här uppdelningen har periodvis starkt ifrågasatts. Separeringen mellan ”urbant”-”icke urbant” – som haft sådan betvingande makt över forskning, planering och ideologi – reducerar ur flera aspekter omfattningen av vad vi skulle kunna veta om våra samhällen.

”Städer” utgör bara ett av flera morfologiska uttryck för urbaniseringsprocesser under kapitalismen såsom den utvecklats som samhällsskapande och -förstörande kraft sedan slutet av 1700-talet. Den ”stadscentriska” förförståelsen av det urbana har därför inte kunna upptäcka de territoriella beroendeförhållanden, den gestaltning av operativa landskap och rumsliga anordningar som är central för framväxten och förändringen av urbana samhällen.

Den utvidgade urbaniseringen handlar om en grundläggande form av metabolism som drar in många olika sociala och geografiska rumsligheter, naturresurser och arbetskraft i sin påverkan. Centralt är den ojämlika operationalisering av hela jordens landskap i urbaniseringsprocessen genom utvinnandet av ändliga resurser, olja, gas, mineraler etc. – en global ekologisk omsättning som i tilltagande grad har en återverkande effekter på livsmiljöer.

Det är inte primärt en fråga om befolkningstäthet eller bebyggelseutveckling – utan om intensifiering av markanvändning, koordinering, polarisering mellan centrum och periferi och sociopolitisk kamp som alltid åtföljer nya rumsliga ordningar. En studie av den utvidgade urbaniseringen kan handla om hur operativa landskap kommer till stånd, upprätthålls och förändras. Jag ska återvända till teorin vart eftersom resan tar mig från Kiruna-Gällivare/Malmberg-Porjus-Jokkmokk-Boden och slutligen till Luleå.

 

Malmberget – resurser får en samhällsform

Vägen mellan Kiruna och Gällivare-Malmberget är i dag bitvis hårt trafikerad med tunga transporter. Jag får ofta krypa fram på omdirigerade grusvägar ut över myrmarken. Det är en olycksdrabbad sträcka där arbetspendlare och lastbilar kopplade till gruvnäringen samlas och gör att körfilerna känns underdimensionerade.

Kiruna och Malmberget är skapade för resursutvinning. De är resursnoder som har legat till grund för Sveriges nationella urbaniseringsprocess under 1900-talet, men vilka sociala och fysiska former dessa operativa landskap skulle ta var ursprungligen inte fastlagt.

De norrbottniska malmfältens fosforrika järnmalm blev genom framställningsinnovationen som går under namnet thomasprocessen exploateringsbar för världsmarknaden på 1880-talet. Den snabba tillväxttakten på malmproduktion var till övervägande del orsakad av exportmöjligheter. Och denna produktion dominerades av de utlandsägda bolagen Gellivare AB och Grängesbergs Grufve AB under 1880-talet. Den engelska firman Wilkinson & Jarvis var byggherre för malmbanan mellan Luleå och Narvik, och företaget arrenderade också rätten till brytning i Gällivare malmberg under 50 års tid.

Det här stora utländska ägandet började dock mot slutet av 1800-talet att väcka nationella protester och det höjdes röster för statligt ägande av både malmbanan och malmbrytningen.

Malmbanan nådde Gällivare 1888 som då var en liten kyrkby på 276 bofasta invånare och ett omland i övrigt präglat av samisk rennäring. Vid malmberget fanns ännu inget samhälle. Men snart bodde vid själva naturresursen fler invånare än i centralorten. En vild kåkbebyggelse växte fram som arbetarna själva uppförde – ca 650 träskjul, kojor och jordkulor – i närheten av gruvbrytningen.

Delar av den bevarade kåkstaden i Malmberg. Skjulen ska flytta till en kulturpark i Gällivare efter nedmontering.

Delar av den bevarade kåkstaden i Malmberg. Skjulen ska flytta till en kulturpark i Gällivare efter nedmontering.

Malmberget fick en egen stadsplan 1899 – en första version lades fram 1895, en strikt ingenjörsritad rutnätsplan. Men dessförinnan hade komplicerade motsättningar mellan arbetarna och gruvbolaget utspelats gällande samhällsbildningen art och omfattning.

Bolaget hade ett arrende på delar av det område som sedermera skulle utgöra den stadsplanelagda delen av Malmberget. Permanens i arbetarnas bosättningar var ingenting som intresserade bolaget vid denna tidpunkt. Gruvorter skiljer sig som bekant från t.ex. bruksorter genom att de förutsätts ha en migrerande arbetarbefolkningen, fördelad på olika arbetslag, som hypersnabbt kunde komma samman och upplösas beroende på marknadskonjunkturer.

I planeringsfrågan för Malmberget skrev 300 gruvarbetare till Kammarkollegiet 1896 att det planerade området skulle undantas från bolagets arrenderätt. Arbetarna vill köpa tomter, äga sina hem med trygg besittningsrätt. Och man ville leva under de brand-, ordnings- och hälsovårdsregler som gällde i andra städer i landet. Kommerskollegiet premierade utan vidare skäl resursutvinningen och gick på gruvbolagets linje, men länsstyrelsen öppnade för en kompromiss och stadsplanen modifierades bort från bolagets arrendemark.

Intressant i denna berättelse är den återkommande spänningen mellan resursutvinning och samhällsbildning och rättighetsanspråk för de lokalt boende.

Strax innan 1900 revs kåkstaden i Malmberget till största delen. Den hade utvecklats till en riksskandal och verkade som avskräckande exempel för Kiruna som låg något senare i tiden i samhällsbildningsprocessen. Det allt större nationella intresset och ägandet av gruvorna omkring 1900 gjorde att LKAB i Kiruna hade som mål att skapa ett mönstersamhälle med demokratisk struktur, något som märktes i sociala inrättningar och i Per Olof Hallmans stadsplan från år 1900, som inbegrep både bolagsområdet och municipalsamhället.

Med statens inträde som delägare i LKAB genom 1907 års statsavtal förpliktigade sig bolaget att även skaffa arbetarna i Malmberget tjänliga bostäder och i övrigt sörja för deras välmående. Malmberget fick ett samhälle i retur för utvinningen av malmfyndigheterna. Det operativa landskapet tog formen av en lokalortsbildning, vilket förmodligen inte hade hänt utan att den kapitalistiska utvecklingen hade förbundits med ett nationellt moraliskt projekt som också rymde ett aktivt arbetarengagemang som vände sig mot bolagens tillfällighetsstrukturer, baracksystem och kontroller. Ordnade förhållanden inom den privata sfären, fritid och familj, krävde permanens och social service som tog hand om behov utanför den omedelbara resursutvinningen.

Malmberget var på flera sätt ett nyskapat samhälle – de flesta var inflyttade arbetare från andra gruvorter med lågkonjunktur – framför allt från Bergslagen. De var socialister, nykterhetsfolk, folkbildare med ett livaktigt föreningsliv. Likaledes i Kiruna bildades 40 föreningar redan 4 år efter att gruvbrytningen hade kommit igång!

Malmbanan blev därför också en projektionsyta för visioner och bland socialistiska politiker som August Palm och Kata Dahlström om ”socialismens transportbana” som skulle föra med sig andra samhällsformer.

 

Malmberg, Gropen och Centrumhuset, 1968, foto Dan Larsson

Malmberg, Gropen och Centrumhuset, 1968, foto Dan Larsson

Men framför allt var de nya gruvsamhällena underställda den utvidgade urbaniseringens behov. Under hela 1900-talet utgjorde Malmberget ett planerat samhälle vars förändringar blev intimt förbundna med dels lokal topologin, malmkroppen geologi, med ägandestrukturen av resurser och inte minst med situationen på den internationella järnmalmsmarknaden. Konjunkturer och teknisk utveckling av malmbrytning fick omedelbara återverkningar på det lokala samhället.

Den stadsbild som byggdes upp under 1900-talet i Malmberg är en fysisk gestaltning av det förgångna som successivt har monterats ned, och som nu bokstavligen talat går under. Malmen, och malmmarknaden, har alltid haft sista ordet, liksom det första. Människan och samhällena har försökt finna de bästa lösningarna på de ständigt växlande problemen.

Det är en historia minst lika stark i dag som tidigare, och som jag ska fortsätta diskutera i nästa post.

Om arbetsbok

Arbetsboken skrivs av mig, Håkan Forsell. Här testar jag fältrapporter, tankar och utkast framför allt utifrån mitt arbete som urbanforskare och historiker. För att läsa och ladda ned längre artiklar och bokmanus besök min hemsida, www.hakanforsell.se
Det här inlägget postades i European urban history, Svensk stad och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s