Med risk att framstå som en obehaglig nätstalker, måste jag kort åter kommentera denna märkliga serie i DN, ”Sagan om Europa” (bara titeln!?) och dess senaste del om Sarajevo 1914.

Kielos åker mycket taxi. I förra texten var det taxichaufförer i London som berättade ”sanningen” för Kielos, att EU hade blivit en ”tysk komplott”. Det kan förvisso vara en fältmetod att ta taxi. Ingen har gjort det bättre än Alexandra Pascalidou! En journalist som aldrig fejkar sin närvaro. Men i Kielos fall, utanför London, på den blodbesudlade kontinenten, verkar det inte vara nyfikenhet som får henne att interagera i taxiresandets stundtals intima utbyte mellan förarens biografi och stadslandskapet utanför. Hon får skjuts, helt enkelt. Och hamnar nånstans i en ”förort” där Europa är meningslöst, halvt övergivet och elakt.

Förutom att jag inte förstår Kielos uppdrag i ”Sagan om Europa”, så präglas de hittills publicerade texterna av just en bristande nyfikenhet. Jolo är buktalardocka, upptinad från kalla kriget. Men man måste fråga sig: Vad är detta för samtidsdiagnoser egentligen? Vad är det för slags tidning som tycker detta är viktigt? Är det i linje med vad Åsa Linderborg nyligen påpekade, att DN befinner sig i en period av akut förvirring? Det är liksom ”åh, vad bra hon är, jag fattar ingenting” på var och varannan sida. Pepprat med gammal postmodern ironi och värdenihilism.

Kielos omhuldar en stereotyp bild av kontinentala Europa som inte är helt fräsch. Det finns i Sarajevo-artikeln en lamentation över upplösning och regionalism som på ett plan är helt adekvat. Regionalismen är rätt ofta småskuren och konserverande, utestängande. Men samtidigt är det duktigt ospännande, nästan en tautologi, att ens återge denna kritik. Det är ju en oskiljaktig del av Europas existens, dess förbannelse och dess dynamik! Titta på hur halvkontinentens geopolitisk ser ut! Vi lär ut sånt på A-kursens storföreläsningar i Historia. Men till lägesbilden hör även att denna provinsialism tvingat fram demokratier, lokalt ansvar, engagerade medborgare, mänsklig närvaro i stora projekt, rättsstater och rätt omvälvande möten och blandningar av människor genom epokerna. Och både kyrkorna och rådhusen har haft fönstren öppna mot marknadsplatsen, vilket inte i samma utsträckning varit fallet i särskilt många andra stora kulturer. (Visst, detta kan framstå som naiv idealism, men det är lätt hänt som en reaktion på en text som inte redogör för sina utgångspunkter eller förförståelse.)

Vi är väl ändå några, tänker jag mig, som inte tappat intresset för Europa. Tvärtom. Mitt intresse är starkare än någonsin. Vore det så omöjligt att leverera en samtidshistorisk analys som faktiskt handlade om Sarajevo på riktigt? Det händer mycket i staden, har jag förstått. En stad med allvarliga problem men också med stora, kanske tidlösa, möjligheter. Jag är intresserad av Sarajevo som en europeisk stad av i dag, med ett präglande förflutet, men inte som en projektionsyta för läsefruktiga fantasier av en svensk journalist i finansurbanistisk exil om ett Europa fruset i historien.