För några veckor sedan var jag i Wien och gjorde ett avsnitt för podcasten Staden tillsammans med Dan Hallemar. Vi pratade med akademiker, planerare, historiker, aktivister och vanligt folk om stadens sociala och politiska historia och utmaningar inför framtiden.

Det blev enormt mycket material att bearbeta och som en gentjänst till alla som hjälpte oss författar jag nu en engelskspråkig artikel utifrån våra intryck och analyser av framför allt stadens stads- och bostadspolitik.

Bäst som jag sitter framför skärmen skriver Katrine Kielos om Wien i Dagens Nyheter! Vad inspirerande! Det är extra spännande vad en driven modern vänsterskribent väljer för analys av en stads historia som man själv har brottats med.

Under läsningen blev jag i tilltagande grad konfunderad. Hade vi besökt samma stad? Kielos Wien var en stad som sjunkit ned i likör och främlingsfientlighet. En stad som har satt Mozartkulan i halsen och blivit debil av för mycket Straussvalser.

Det smög sig på en misstanke att Kielos inte på allvar hade lämnat 1. Bezirk, den gamla stadskärnan innanför Ringstrasse. Det är synd, jag hade så gärna velat höra vad hon tyckte om allt annat. Det är dålig utsikt från Café Landtmann för att förklara Wien i dag. ”Man måste ut i förorter”, skriver Kielos, ”för att hitta de socialt utsatta eller få en känsla för hur villkoren kan se ut för stora grupper av framför allt turkiska migranter.” Åkte du ut till dessa ”förorter”? vill jag fråga. Vad var dina intryck?

Jag förmodar att Kielos menar stadsdelar en bit utanför stadsgördeln, t.ex. 10., 16. och 18. Bezirk. Vi tillbringade större delen av vår vistelse i dessa stadsdelar (”Förort” är ett begrepp vi alla bör se bättre över hur vi använder.) I flera av stadsdelarna finns ett annat Wien, kanske ett mer verkligt Wien – där finns social utsatthet, ja. Där finns främlingsfientlighet. Det är ingenting att bagatellisera. Men där finns också en dynamik, en ny ung urbanitet som till stora delar är präglad av den öppenhet staden har visat mot framför allt östeuropeiska länder, länderna på Balkan och Turkiet.

Och sedan arvet efter ”röda Wien”, vi pratade om det mycket i programmet. Det sipprar ut i alla möjliga konstellationer i staden. Ta bara den stadsforsknings- och aktivistsektor jag känner till: Wien är full av alternativa grupperingar. Tidskriften dérive är en samlande plattform – som har en mängd sidoaktiveter. Varje höst anordnas festivalen URBANIZE!, som är ett eldorado för konstnärligt och politiskt liv och uppträdande – ”För att en annan stad är möjlig!”

Den nationella politiken i Österrike är inte sällan djupt konservativ och obenägen till förändring. Men det första man får lära sig av politiskt engagerade Wienbor, inom miljörörelsen, socialdemokrater och vänsteranhängare eller andra är att inte sammanblanda Wien med Österrike. Wien är i en kronisk konflikt med sitt eget land. Det är fortfarande en röd ö i ett brun-svart hav.

När Kielos avslutar artikeln i DN med att konstatera att dagens Österrike inte omfamnar de värden som präglade Wiens glansdagar under den habsburgska monarkin – ”öppenhet, pluralism, konstnärlig samt intellektuell experimentlusta” – har jag svårt att förstå hur urvalet har gått till mellan då och nu.

Vad är den historiska analogin?

Säg Wien 1900 och jag tänker omedelbart på djup antisemitism, avgrundslika sociala klyftor, kvinnoförakt- och förtryck och en omfattande estetisk kitsch. I dag bor ett av Europas största judiska communities i Wien 2. Bezirk, och staden har bl.a. varit med att upprätta en Eruv – den rituella gränsen för att bära objekt mellan privata till offentliga platser; ett vidsträckt sakralt stadsrum – för denna minoritet.

Inom samhällsforskningen är IWM – Institut für die Wissenschaften vom Menschen – framför allt en spetssatsning för omfattande utbyte med östra Europas främsta forskare, språkvetare, författare.

Vad är öppenhet och slutenhet?

Österrike har sannerligen problem med högerpolitiska krafter, och har haft det under en längre tid. Vad socialdemokrater och die Grünen, som regerar tillsammans i Wien, fruktar mest är FPÖ:s ständiga angrepp utifrån den nationella politiska arenan på den sociala politik man försöker bedriva i huvudstaden. Wien är en egen delstat med eget finansiellt budgetansvar, ett tydligt mål för FPÖ att underminera, demontera. Därför att detta högerparti tycker att Wien bedriver en för invandrarvänlig politik.

Kielos artikel liknar en del som skrevs på 1990-talet då genren att läsa städer som frusna i en tankevärld var attraktiv. Efter murens fall låg alla gamla vittrade, storslagna städer där som bevarade i oljig, ideologisk formalin.

Detta var en populär essägenre, framför allt bland manliga skribenter som fick veckla ut hela sitt bildningsarv. Karl Schlögel är min favorit från den epoken, då man i rummet läste tiden och fann Europa igen och igen; återkomsten av det välkända, det mardrömslika.

Jag vill inte vara orättvis mot Katrine Kielos. Jag läser allt hon skriver och tycker hon är en viktig journalist med en egen, angelägen röst.

Jag undrar mer över själva mötet mellan städers verkligheter och politiska, opinionsbildande texter:

Hur skriver man bra idédrivna texter med städer i centrum?

Går städer att reducera till idéhistoria?

Hur mycket vinner man på att redan från början utgå från ett facit, som är det förflutna?

Om man mäter samtiden mot en historisk kanon, hur mycket användbar materia kan man till slut bända loss?

Om allt är 1914 igen, och idén om Wien aldrig får röra sig bortom Ringstrasse – vad lär vi oss då om samtidens komplexitet? Eller historiens för den delen?