En radikal tanke har utvecklats och förgrenats inom stadsforskningen, nämligen att urbanisering är någonting betydligt mer än stadsliv i snäv bemärkelse. Att urbanisering faktiskt inte alltid resulterar i ”städer”, utan har en helt annan inverkan, formar andra rum, platser och samhällsinstitutioner.

Det är förvisso en gammal vetskap men den måste dammas av göras ny. Den amerikanske statsvetaren Neil Brenner har talat om ”extensive urbanization”, eller även ”Planetary Urbanization”: urbaniseringens långa arm sträcker sig in i miljöer och relationer som vi, utifrån tidigare perspektiv och ideal, inte har betraktat som ”urbana”. Resurser och befolkningar på olika platser, och med olika förhållanden till marknader och maktordningar, dras in i den urbana ekonomin.

Frågan om en utvidgad urbanisering där mark, resurser, människor, samhällen, näringar tas i anspråk blir också samtidigt politiska frågor. Samhällsforskning och aktivism träffar allt oftare på varandra. Det är ingen slump.

Beduinska protester mot Prawerplanen hösten 2013.

För drygt en månad sedan var jag i Israel och pratade med sociologen och aktivisten Oren Yeffachei.  Yeffachei har särskilt uppmärksammat beduinerna och den ursprungligen nomadiska folkgruppens ställning i Mellanöstern, hur deras rättigheter alltmer kringskurits till följd av den israeliska statens suburbaniseringsprogram. (En del kallar det fortfarande för bosättningspolitik, men det ger en avig bild av processen.)

Yeffachei berättar om en ”gråzon” – grey space – eller som aktiv handling: ”gråzonering”, greyspacing, som kännetecknar flera av dagens urbana regimer över hela världen. Den grå zonen är ett rum, en plats – men samtidigt ett samhälleligt tillstånd. Ett tillstånd som pendlar mellan neoliberal demokrati och en smygande apartheid.

Den konfliktmatris som placerar befolkningsgrupper i gråzoner blir bara tydlig om man ställer sig utanför det västerländska händelserummet och ser urbaniseringen utifrån ett radikalt annat perspektiv: sydöstligt i beduinernas fall – men även nordligt i exempelvis samernas fall. Platser som ligger omedelbart utanför den urbana tillväxtkorridoren: områden där naturresurser utvinns för den urbaniserade ekonomin. Platser och regioner där äldre kulturformer, näringsstrukturer och folk hotas – eller randzoner utanför stadskärnorna där människor med svårdefinierade medborgarroller samlas i form av arbetskraftsreserver.

För Beduinbefolkningen runt Beersheba och småstäder i Negevregionens ökentrakter har den statliga planeringspolitiken i Israel tvingat befolkningen att lämnat sina tidigare boplatser för att ”återintegreras” i nyuppförd (och undermåliga) stadsbebyggelse.

När Knesset röstade igenom den s.k. Prawer-Beginplanen i juni 2013 innebar det ett massivt angrepp på icke-statligt erkända beduinska byar och en förestående fördrivning av närmare 70.000 arabiska beduiner. Det är, skriver Yeffachei, ”zoningar, utvecklingsplaner och transaktioner som skär genom en växande ansamling folkgrupper och kroppar.” Att flera av byarna förmodas sitta på outnyttjade olje- och gasfyndigheter gör planen nästan alltför begriplig.

Papperslösa i Tel Aviv – en annan variant av greyspacing i den moderna urbaniseringsprocessen.

Begreppet greyspace vill analytiskt förändra något. Det vill visa hur bebyggelse/kroppar är kopplade till varandra. Beduinernas bosättningar och människornas fysiska kroppar befinner sig låsta mellan det legala skyddet av en planerad miljö/medborgarroll och laglöshetens fördrivning och förstörelse. De är varken integrerade eller eliminerade. Inte erkända eller bortstötta. De befinner sig satta i temporärt stand-by läge, ett problem som måste skyfflas runt i rummet.

Gråzoneringen förvandlar nyttjanderätt till platsen till någonting provisoriskt och motverkar en systematisk längre användning. De grå zonerna är ”pseudo-permanenta marginaler i dagens urbana ordning.” Det är ett rum där staten administrerar oönskade, ”otämjda” invånare och svårflyttade grupper.

Men det är också ett rum där det sker sociopolitiska transformationer av bärande vikt för samhällets funktioner; naturresurser eller tillfällig, inte sällan semilegal arbetskraft befinner sig i gråzonerna i mängder.

Greyspace är med andra ord urbana koloniala relationer, men stöpta och omkodade för att fungera bättre i en nyliberal demokratisk ordning. Den etnokratiska politik som styr Israel är naturligtvis ett brisant exempel, (även ett ”hyperexempel”, som Yeffachei medger!) men strategin om gråzonering finns inkapslad i urbaniserings- och stadsförnyelsepolitik över hela världen.

Mot denna växande politik reses också ett starkt motstånd. Just beduinerna i Negev har framför allt organiserat sig kring tre praktiker i sin radikaliseringsprocess: för det första en squatting-taktik; att hänga kvar vid en plats trots statens planer på vräkning eller bortträngning, för det andra ett aktivt ”minnesbyggande” kring platsen och dess historia, och för det tredje olika former av autonom politik som är lokalt förankrad och som vinner auktoritet genom äldre, stambaserade beslutsformer.

Det är inte svårt att tänka på besläktade situationer och konflikter även inom Sveriges gränser. Kallak-projekteringens politiska logik skulle exempelvis kunna förklaras utifrån den extensiva urbaniseringen och de koloniala relationer som återigen präglar resursutvinning i Lappland.

”I Norrland hava vi inom våra gränser ett Indien, blott vi förstå att bruka det”, skrev redan Axel Oxentstierna i början av 1600-talet.

Gruvindustrin utgör i dag 40 procent av Sveriges nettoexport. Ekonomiska incitamenten för att utveckla gruvbrytningen är med andra ord mycket starka.

Demonstrationer på Sergels torg i Stockholm mot gruvprospektering i Kallak, Lappland.

När jag tänker efter är det flera frågor som kunde rymmas inom denna teoriram. Betydligt fler än vad den håller för, tyvärr. Så många frågor som kräver att bli belysta, även om man inte omedelbart finner svar. Allt handlar om städer. Men i allt mindre grad utspelar sig frågorna i ”städer”, såsom vi historiskt lärt oss analysera dem, och i samtiden värdera dem.

Istället är det mellanrummen, i avfolkningsbygder och krympande samhällen, men likaledes i förortslandskapets brokighet, som urbaniseringens långt mer genomgripande inverkan står att söka.