Den europeiska sammanflätningen – trots allt!

Personliga erfarenheter och offentlig retorik kan ibland stå i stark motsättning till varandra.

I skuggan av de mer eller mindre havererade ekonomiska mellanhavanden i Europa har investeringar under en längre tid gjorts i andra relationer: kulturella, språkliga, individuella, känslomässiga. Det är en gammal historia, återkommande avbruten av krig och kriser. För några decennier sedan dessutom av ett kallt krig och en stark separering av kontinenten. Men arbetet med av fläta samman Europa fortsätter alltid på nytt. Och får det pågå oavbrutet under en tid tvinnas trådar, beroenden och attraktioner återigen starkare ihop. Det mångkulturella, mångspråkliga Europa finner successivt åter sig själv.

Jag har under hösten arbetat som gästforskare i Tyskland och dagligen, yrkesmässigt och personligen, upplevt att den europeiska krisen faktiskt har fört många människor med olika nationella bakgrunder närmare varandra.

Flera européer har betydligt bättre kunskap än tidigare om hur bostadspolitik, småföretagande, utbildningsväsende, korruption, flyktingpolitik, kärleksliv och familjehögtider fungerar eller drabbar individer i andra länder. För vi har i tilltagande grad blivit arbetskamrater och medborgare i varandras städer. Schablonerna bleknar. Vi känner varandra på detaljnivå. Varje möte börjar på ett högre plan av förståelse.

Följaktligen vet Europa också mer om vardagens Sverige, bakom den sociala jämlikhetens Potemkinkulisser. Man vet om de sociala uteslutningsmekanismerna. Man vet att det t.ex. inte går att bara tacka ja till ett jobb eller en projektanställning i Stockholm utan omfattande förberedelse, och mycket tur och pengar. För bostadssituationen är ett helvete. Det är alleuropeisk sanning att det är patologiskt dyrt att köpa en lägenhet i Stockholm och att politiken är handlingsförlamad på ett sätt som får även den obotliga optimisten att sakta tystna.

En irländska på besök i Tyskland, men boende med sin italienske man i Rom, hade fått en tjänst i London. Tackade ganska snart nej till jobbet. Den höga lönen vägde inte upp det brittiska utbildningssystemets höga kostnader och hierarkier. Italien har fortfarande ett tämligen väl fungerande och effektivt statligt skolsystem, som inte kostar skjortan, där man lär sig minst lika mycket som på en dyr, halvbra brittiskt privatskola. ”Jag tänker på mina döttrars framtid”, sade hon.

Anställningsförhållanden på tyska universitet för unga forskare är så usla att en hel generation befinner sig med ena eller bägge fötterna i Storbritannien. Frankrike skickar å sin sida sina påläggskalvar till Marc Bloc-centrum över hela Tyskland och håvar sedan tillbaka dem när de har skaffat god internationell kompetens.

De nationella välfärdsinrättningar som ännu existerar på nationell nivå – och som inte blivit privatiserade, utförsålda eller söndersmulade till oigenkännlighet av olika skäl – är skarpa konkurrensvapen. En fungerande bostadssektor, offentliga skolor av hög och jämn kvalitet, offentlig sjukvård – dessa saker är mer avgörande för grupper utan höga inkomster, och för familjer med mindre barn, än vad många arbetsgivare kan erbjuda i lön, expenser och traktamenten. Och i den kunskapskontinent som Europa vill vara kommer en mängd mindre välavlönade medborgare flytta mellan länderna. Där trånar britter efter svensk hälsovård, svenskar blir knäsvaga inför tysk bostadsproduktion, tyska akademiker suktar efter det franska systemets anställningstrygghet…

Det är ett nystan av blickar, lån och utbyten som rullar på. Och även språkligt tar detta vardagsutbyte vägar som inte alls är märkliga, men som inte heller följer den oinvigdes förmodanden: Jag var på en institutionsfest för några veckor sedan med två samhällsvetenskapliga och historiska avdelningar på IRS i Berlin: 32 medarbetare från 22 länder. Och alla pratade – tyska! Uppblandat med franska, eftersom fransmännen utgör den största delen av gästforskarna. Engelskan var mer som en räddningsplanka för de som ibland inte hittade de rätta orden på något av de andra två språken.

(Jag läser Richard Swartz krönika i DN i dag om att befinna sig i olika språkvärldar – att handen (skrivandet) och kroppen lagrar på det verkliga modersmålet, medan ögat, munnen och örat kan ha vant sig vid andra språkvärldar. Samma tidning publicerade också nyheten att svenska högstadieelever har blivit bättre, och visar större intresse, för engelskämnet i skolan. Det är ju löftesrikt. Men för det levande Europa kommer engelskan bara vara ett språk bland många andra som används för att vi ska förstå och fungera ihop.)

Det handlar inte om ett folkloristiskt uppror mot engelskan som gemensamt universitetsspråk, utan om en allt djupare kunskap och förståelse europeiska grannar emellan.

När en av mina kollegor våndades över att snart flytta från Berlin tillbaka till ett jobb i hemstaden, höll hon sig fast i bordsskivan och utbrast teatraliskt på sitt modersmål:

”Je ne vais pas aller à Bordeaux! – Je veux rester ici, chez moi!”

Upplösningen av hemma och borta i den frasen framstod som helt begriplig; att vi kan höra hemma hos varandra och samtidigt, oavlåtligen, dela med oss av våra olika hemvister, både språkligt och fysiskt.

Jag vet att jag talar om en särskild, avgränsad miljö som inte alla kan ta del av. Men någonstans måste nog det europeiska projektet ta sin nystart i just denna möjlighet att se, förstå och leva varandras vardag och arbete, i möjligheten att etablera en sann nyfikenhet inför varandra, ett gigantiskt projekt ligger ännu ogjort: medborgarnas Europa – !

För som toppstyrd, byråkratekonomisk konstruktion har onekligen alltför många ansträngningar förfelat.

Om arbetsbok

Arbetsboken skrivs av mig, Håkan Forsell. Här testar jag fältrapporter, tankar och utkast framför allt utifrån mitt arbete som urbanforskare och historiker. För att läsa och ladda ned längre artiklar och bokmanus besök min hemsida, www.hakanforsell.se
Det här inlägget postades i Urban Europe och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Den europeiska sammanflätningen – trots allt!

  1. mattias karlsson skriver:

    hej Håkan! Tack för en bra blogg. Du som har en europeisk utblick ofta(och kanske vet hur det funkar i andra länder). Vad tror du skulle behövas för att få igång bostadsbyggandet i Sverige? Tycker för det mesta jag bara hör ordet bostadssubventioner nämnas från vänster. Sen tar debatt/analys slut. Kan inte politiken bestämma något längre vad beträffar marknadens funktion och likritning? Varför kan man inte längre styra vad och var företagen bygger?

    Tycker själv det är en gåta att inget händer på Årstafältet i Stockholm. När det väl händer något där kommer jag antagligen bli jävligt besviken. (Skulle själv gärna se några fler grå Valla-höghus. Fast ännu högre. Runt en stor fin park)
    mvh Mattias Karlsson

    ps. Eller finns någon annan blogg som skriver bra om detta?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s