En viktig label för en s.k. ”Global City” är att ha ett Chinatown. Det tyckte i alla fall Berlins myndigheter under slutet av 1990-talet då de kommunala makthavarna intensivt och medvetet arbetade på stadens image. Även om det inte har funnits någon överrepresentation av kineser i staden, är däremot antalet vietnameser påfallande. Under åren omkring 1980 och fram till 1989 kontrakterade DDR arbetare från ”det socialistiska broderlandet” Vietnam för att arbeta inom olika branscher: byggindustri, kemifabriker, textil och inte minst livsmedel – den nisch som sedermera skulle utvecklas till kärnverksamhet för den vietnamesiska gruppen.
Närmare 60.000 arbetare anlände till Östtyskland under ett drygt decennium, framför allt från Nordvietnam och de områden omkring Hanoi som gått segrande ur Vietnamkriget. Men dessa arbetare såg inget integrationsprogram för DDR-myndigheternas sida, inga språkkurser eller utbildningar. När vändningen kom 1989-1990 stod de flesta vietnameser på gatan och tvingades ägna sig åt smuggelverksamhet och illegal försäljning av cigaretter och livsmedel.
Under 1970-och 1980-talet anlände också ett antal vietnameser till Västberlin som flyktingar. De var oppositionella som hade drivits i flykt från södra Vietnam när den socialistiska staten bildades. Denna grupp fick ett fullständigt integrationsprogram i Västtyskland och språkundervisning. Skillnaderna mellan grupperna märks tydligt ännu idag, både kulturellt och i deras relation till det tyska samhället de nu ändå har tillhört under en längre tid.
Urban image och turism – som är ”key drivers” i stadsutveckling av Berlin i dag – behöver den diversifierade etniska ekonomin för näringsutveckling.
Under åren 2002-2003 fanns långtgående planer om ett Chinatown i Halensee på det kommunala planeringsbordet i Berlin – och år 2004 ville staden upprätta ett ”Asiatown” i ett övergivet slakthusområde i Prenzlauer Berg. Omkring 2007 köpte staden och en kinesisk affärsman köpte upp en bit mark i Oranienburg, strax utanför Berlin, för att där uppföra ett Chinatown. Planerna stupade efter många turer och tämligen långtgående planer och arkitektoniska förberedelser.
Problemet var att ingen ville flytta dit. Kommunen behandlade de asiatiska invånarna i staden som en grupp, fastän de knappast hade någon gemensam identitet. Inte minst var den vietnamesiska gruppen själv internt splittrad p.g.a. Vietnamkrigets följer.
Inte heller i förhållande till den vietnamesiska communityn hade kommunen gjort några framsteg. Man hade ägnat alldeles för lite tid åt att bygga upp förtroende. Man hade inte samarbetat med nyckelpersoner. Nyckelpersonerna fanns framför allt bland grossisthandelns ledare.
Denna grossisthandel bedrevs framför allt på en plats – en gammal tidigare industrianläggning i stadsdelen Lichtenberg – numera döpt till Dong Xuang Center. Dong Xuang Center är den kommunala Chinatown-politikens motsats: bottom-up. Ursprungligen en marknads- och handelsplats som köps av gamla kontraktsarbetare från DDR, tillkommen utifrån strikt ekonomiska behov hos gruppen, men som successivt har utvecklats till ett kulturcentrum, med språk- och körskolor, resebyråer, restauranger, frisörer, en utomhusscen och en övergiven kulturbyggnad som står och väntar på renovering.
Ledningen för Dong Xuang Center vill bygga pagoder, hotell och ett mediecenter. Och man har nu själva börjat marknadsföra centret som Berlins Chinatown! Trots att det är ett lagerområde med inomhusstråk för partiförsäljning kommer besökare överalltifrån.
Men centret kan inte expandera eftersom området är klassat som industrizon. Grossistarealer, packhus och lagerhallar etc är inte tillåtna stadsmiljöer enligt tyska planeringsdirektiv och redan med den nuvarande utvidgningen av det vietnamesiska centret är det illegal markanvändning. Att myndigheterna inte griper in beror egentligen bara på stadsdelen Lichtenbergs tolerans; att de ser mellan fingrarna. Den ekonomiska betydelsen för Berlin av det vietnamesiska kultur-, livsmedels- och restaurangutbudet har aldrig varit större.
____________
Fredagen den 4 oktober släpps ett nytt avsnitt av podcasten Staden. Denna gång om vardagsmiljöer i Berlin.