Den prisgivna och den informella staden – Lissabon del 2.

Det berättades en historia som alla skrattade åt i Lissabon:

När representanterna för IMF och Europeiska centralbanken i våras var i staden under de senaste förhandlingarna för att lösa Portugals kris stal ficktjuvsligorna deras plånböcker på 28:ans spårvagnslinje som om de var helt vanliga dumma turister!

Skadeglädjen är inte att ta miste på. Det är lite av Tolvskillingsoperans sensmoral för bittrare tider: Inför Gud och banditer är vi alla lika.

Skulderna för bostadslån i Portugal ökade mellan åren 1990 och 2007 med drygt 1200 procent. Det är väl egentligen bara Sverige och framför allt Stockholms bostadsmarknad som kan matcha den skuldsättningskvoten.

Därtill har Lissabon haft en enorm utveckling inom bostadsbyggnadssektorn. Som en av byggherrarna (numera i konkurs) förklarade för oss: “We have built one house every minute 24h of the day for 25 years. And everything with borrowed money from private banks or the EU.”

Svårigheterna att finna ett prisvärt boende i Lissabon gjorde att marknaden för bostadslån ökade lavinartat eftersom de flesta var tvungna att ge sig ut på egendomsmarknaden. Hela Sydeuropa, och Irland, har präglats av den mest omfattande bostadslånebubblan som Europa har sett – och i botten ligger naturligtvis politiska beslut och prioriteringar från nationella regeringar och EU, som i sin tur har reagerat på direktiv från IMF och den amerikanska bostadsmarknaden.

Vi i INURA har under dagarna i Lissabon vandrat genom hela stadsdelar som är helt folktomma. Inte en lägenhet har sålts. Men samtidigt vill inte fastighetsägarna sänka priserna. Man väntar ut att regeringen, eller Trojkan, ska räcka över fallskärmen. Eller att krispaketet kanske åstadkommer mirakel med just avskaffandet av hyreslagen.

Fastighet till salu Lisbon

Empty neighbourhood Lisbon

En tom stadsdel i Amadora i Lissabons metropolitan region. En illegal habitat i förgrunden, där marken också tillhör samma privata bostadsföretag.

Fastighetsbolaget L.P.C., Lissabonregionens största privata bostadsexploatör, har därtill köpt upp stora delar mark där det finns informella bostadsenklaver. Bolagets största investeringar de senaste fem månaderna har inte varit i bostadshus utan i 18 bulldozers för att meja ner tillfälliga skjul och odlingslotter.

Vi besökte en av dessa stadsdelar, eller vad man nu ska kalla den: illegal användning av privat mark är knappast en stadsdel. Allting är stulet, från färskvatten till elektricitet. Kyrkan gjord av korrigerad plåt.

Chapel, informal housing Lisbon

I Santa Filomena, kommunen Amadora strax utanför Lissabon bor företrädesvis arbetare från Kap Verde, en av Portugals gamla kolonier. Människor som flyttade till Lissabon i början av 2000-talet och arbetade inom hushålls- eller byggsektorn men som nu till följd av den ekonomiska kollapsen inte kan finna varken arbete eller bostad.

Amadora1

Amadora2

Squatters på kommunal mark i Amadora, Lissabon.

Detta är långt ifrån ett fenomen som berör enbart papperslösa eller illegal arbetskraft.

När invånarna måste lämna sina hem blir trycket på den allmänna bostadssektorn helt enormt. ”Social” eller ”public housing” är den enda legala räddningen för de som blir hemlösa pga arbetslöshet eller politiska beslut. De senaste tre åren har över 600.000 människor (i ett land på sammanlagt 10 miljoner invånare!) ansökt om lägenheter i kommunernas olika bostadsbolag och fastigheter i Portugal.

Och det säger sig självt vid sådana siffror: det informella boendet ökar lavinartat.

Samtidigt är Lissabon full av irrationella rumsliga anordningar som knyter an till det jag skrev om i förra delen av denna rapport: när marknaden bromsas upp ges utrymme åt utvecklingsmönster som inte har med konkurrens att göra, utan med andra former av relationer – sociala, kulturella.

En rumslig form som fått komplexa användningar är den domänstruktur som på portugisiska kallas för ”Villas”.

Villas1

En ”Villa” med förfallna baracker för arbetare från tidigt 1900-tal.

”Villas” är förindustriella domäner, utbyggda under Lissabons sena industrialisering med baracker för nyinflyttade arbetare.

Lissabons Villas har haft skiftande öden. En del har gjorts om till condos, lyxrenoverats och i vissa fall även inhägnats och blivit gated communities. Andra är ockuperade av bostadslösa, ofta helt förfallna där integrationen till stadens övriga struktur och service sker illegalt: vatten och el tjuvkopplas eller stjäls. Det förs ett ständigt krig med de lokala myndigheterna, småskaligt men ibland med massiva ingrepp, rivningar, utdrivningar.

En annan företeelse som spridits snabbt, både av ideella skäl och av rent livsnödvändiga, är stadsodlandet. Det finns oräkneliga markytor att använda för odling och småskaligt jordbruk inne i själva Lissabon. Men eftersom markpolitiken är satt under särskild prioritet av Trojkan och av den portugisiska regeringen har just urban gardening  blivit ett av de mer provocerande yttringarna av alternativa grupper som vill omförhandla den demokratiska kulturen i staden på gräsrotsnivå. Lissabons kommunalledning är visserligen mån om att skapa ”parkområden” med gräsmattor. Men gräs är en helt onaturlig växtlighet för Lissabons klimat. I Portugal förbinds växtligheten med torrbäddar på sommaren som fylls med regn- eller flodvatten på höst, vinter och vår. Och där finns det möjlighet att odla intensivt, överallt, något som också har gjorts i årtusenden. Men att ta in denna agrikultur av grönsaks- och kryddodling i själva staden har visat sig stöta på patrull, eftersom stadsledningen följer en norm av grönstråk och parkmark som ”rekreation” och ”mötesplatser” som mer är anpassad efter kontextlösa EU-direktiv.

Medan vi var i Lissabon blev två odlingslotter i Anjous nedplöjda av kommunens traktorer. De föreningar som använt sig av den kommunala marken hade ansökt om odlingskontrakt, vilket negligerats i ett halvår. Istället kom vräkningen nattetid och med ett stort mått av övervåld. En av våra guider hamnade på sjukhus efter konfrontationen.

Urban gardening Lisbon

Urban illegal odling. 10 timmar efter att jag tog bilden blev området nedmejat av bulldozers för att skapa ”parkmark”.

Förstörd odlingsmark i Amadora.

Förstörd odlingsmark i Amadora.

Vi blev upprörda, inte minst eftersom vi förstod att vår närvaro i diverse socialt laddade delar av staden hade blivit noterade och observerade från politiskt håll. Vi skickade följande brev till myndigheterna i Lissabons Metropolitan Region.

Vi förstod naturligtvis att läget är tämligen ansträngt; regeringen håller på att kollapsa och staden driver baklänges in i en kommodifiering av den fysiska miljön, en process som många invånare fruktar. Men våld är aldrig en lösning på ens de svåraste frågor.

Jag slutsummerar i en avslutande tredje del från Lissabon.

Om arbetsbok

Arbetsboken skrivs av mig, Håkan Forsell. Här testar jag fältrapporter, tankar och utkast framför allt utifrån mitt arbete som urbanforskare och historiker. För att läsa och ladda ned längre artiklar och bokmanus besök min hemsida, www.hakanforsell.se
Det här inlägget postades i European urban history, stadsregioner, Urban economy, Urban Europe, urban sociologi och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Den prisgivna och den informella staden – Lissabon del 2.

  1. Idiotin i den här skuldrisen är fascinerande. Hur utveckling och försörjningsmöjligheter motarbetas på detta sätt är svår att förstå. I Svenska Dagbladet var det idag en intressant krönika om skuldens historia, som pekade på historiska fall av skuldavskrivning – trots allt tar ju också långivarna en risk – rätten att få tillbaka lånet är trots allt inte helig… Ser fram emot att läsa mer om skuldkrisen i Portugal.

  2. Ping: På femte plats just nu | skvitts

  3. skvitt skriver:

    Intressant och trevlig läsning. Samtidigt vill jag gratulera dig till femte plats på ”Blogs of the Day”!

    /Skvitt

  4. Anna Olsson skriver:

    Avsaknaden av organiserad urban farming i form av kolonilotter är något jag undrat över vad gäller portugisiska städer. Att ge människor möjlighet att odla sin egen mat där de bor och lever hade väl inte varit samhällsomstörtande för diktaturen.

    I Porto driver det lokala renhållningsbolaget http://www.lipor.pt/en/ en kolonirörelse i liten omfattning. Men det är det enda organiserade offentliga initiativ jag känner till.

    En intressant aspekt av den ekonomiska krisen, och kanske det enda som jag ser som en direkt positiv konsekvens av den, är att man ändrar synen på lantbruket. Det är annars skrämmande hur negativa konnotationer landsbygd och lantbruk har haft för väldigt många människor: fattigdom, hårt arbete och ingen framtid. Portugal hade förstås annat att tänka på under 1970-talets gröna våg, och någon särskilt gynnsam landsbygdspolitik har inte funnits. Men nu finns ju de infrastrukturella möjligheterna att bo och arbeta på landsbygden och ändå vara i kontakt med världen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s