Med INURA har jag tillbringat närmare tio dagar i Lissabon för kritiskt fältarbete.

Det var en tid sedan jag var i Lissabon, men inte mycket hade förändrats. En stad att älska, för ljuset, gränderna, värmen om nätterna i Alfama. Men förfallet var mer påtagligt. Och Portugals kris gav sig tillkänna. En demokratisk kris – som liksom överallt i världen tar sitt avstamp i stadsmiljöns förändringar.

Vad är det för sömn Lissabon har sovit? Varför vittrar fasaderna? Varför är vart fjärde hus till salu?

Man kan börja med hyreslagen. Portugals städer har haft en restriktiv hyreslag som går tillbaka ända till 1910. Den förnyades senast under slutet av Salazars regim på 1970-talet. Populism och strävan efter social stabilitet kännetecknade mycket av fascistregeringens politik. Det var viktigt att vinna folkets breda stöd och att ge familjer med inte särskilt höga inkomster respit undan marknaden.

Samtidigt visade Portugal under hela efterkrigstiden ekonomisk tillväxt, mycket beroende på de koloniala resurser landets makthavare drog nytta av för exportindustrin, slutligen med hjälp av omfattande krigsinsatser i framför allt Angola.

Under 1970-talet var socialpolitiken inåt därför riktad mot det trygga och oföränderliga. Utåt var Portugals värld satt i brand.

Berättelserna kommer fram när vi pratar med människor; boende, butiksägare, de ligger hela tiden under ytan, en kontinuitet i stadsmiljön: människor som alla har fötts, levt hela sina liv, tagit över föräldrarnas hem när de själva gift sig och fått barn, blivit gamla – allt inom samma fyra väggar i den gamla staden i Lissabon.

Sedan 2006 kan inte hyreskontrakt skrivas över till släktingar längre (men fortfarande till barn och barnbarn), vilket tidigare var vanligt. Men närmast ett sekel av reglerad bostadsmarknad, och som därför huvudsakligen har varit styrd av socialt och kulturellt kapital, har lämnat alla de spår i Lissabons gamla stadsdelar som ger staden dess komplexa men distinkta karaktär: inbodd, sliten, underinvesterad, tillfällig, uråldrig stad. Intimt global och samtidigt provinsiell och efterbliven.

Inom den kapitalistiska marknadsordningen kan man förstöra en fastighets- och bostadssektor på två sätt: Ge för mycket makt åt fastighetsägare. Det är det vanligaste, och det enklaste sättet. Eller ge för mycket makt åt hyresgäster. För mycket makt åt hyresgäster gör att den form av utveckling som marknaden känner igen stannar upp. Bostadsmarknaden intimiseras och stängs. Hemmets varukaraktär försvinner gradvis.

Gamla Lissabon har bländats ut från större investeringar och den igenkännbara make-over som andra europeiska städer präglats av. Man vandrar i en gammeldags värld som spiller ut på gatorna. Confederations Cup på små tjock-tv apparater i ”sportbarer”. I Jardim Dom Lois hänger medelålders prostituerade som tappat rösten. På Rua Luz Soriano pratar jag med servitören med den perfekta brittiska accenten:

”23 år arbetade jag i norra London – my whole bloody life! – and I didn’t even like it! Men min fru ville till England. Nu har hon lämnat mig. Och jag är tillbaka här, tog över min mors lägenhet. Men det är sent, och jag har blivit trött.”

Fado sitter i husväggarna. Det är luften man andas. Det är det gulnade hyreskontraktet.

Krisen i Portugal, och särskilt i Lissabon, har haft sitt epicentrum i fastighetsmarknaden.

Lissabon blev under 1990- och 2000-talet Europas näst mest suburbaniserade stad, endast slagen av Aten. Omfattande subventioner, EU-medel att förbättra infrastruktur, vägar och transportnät, stadsservice och bostadsstock riktades unisont mot byggindustrin som sökte sig längre och längre ut från stadens centrum i omvandlandet av mark, oftast jordbruksmark, till vinstgenererande förortskomplex.

Tjänstesektor och serviceekonomi förväntades expandera mer än den gjorde – och fastighetsinvesteringarna visade sig vara beroende av kreditkonstruktioner som snart föll sönder för att med ens dra med sig inarbetade, fungerande samhällssektorer i raset.

I dag står hela stadsdelar nybyggda, men helt tomma.

Den ekonomiska rekonstruktion som Portugal är underkastad av Trojkan sedan 2011 (IMF, Europeiska centralbanken och Europakommissionen, samma institutioner som svarade för Greklands räddningspaket) – har återigen haft fastighetsmarknaden som huvudfokus.

En första åtgärd har varit att liberalisera hyresmarknaden. Införa marknadshyror och underlätta uppsägningar av hyreskontrakt. De internationella långivarna har varit tydliga: gamla Lissabons fastighetsmarknad måste öppnas för globala investeringar, riskkapitalbolag och storskaliga revitaliseringsaktioner.

Uppsägning av boende behöver sedan 2012 endast sträckas ut till 6 månader. Någon formell grund för uppsägning behövs inte heller, mer än ombyggnad och moderniseringsåtgärder av fastigheten. Men för mindre butiksägare kan uppsägning verkställas omedelbart. Dessa mindre näringsidkare finns nästan uteslutande i den gamla stadsmiljön i Lissabon; livsmedelsaffärer, tv-reparatörer, skrivbyråer etc.,

Den nya fastighetslagen inrymmer också stora möjligheter att upphäva kulturhistoriskt skyddad bebyggelse. Bara fasaderna är numera minnesskyddade. Det betyder att man som investerare kan blåsa ut allt ur en fastighet och fylla skalet med behov som bättre svarar mot marknadens direktiv. Framför allt större bostadsytor, men för att verkligen locka tillbaka medelklassen från förorterna bör det helst finnas garage också, enligt de planerare som tar emot intresseanmälningar för ombyggnationer.

Befintliga hyresgäster är naturligtvis livrädda för vad som händer. Stämningen är ångestladdad och hotfull och det märks i alla samtal under vår vistelse i Lissabon. Staden är full av åldrade institutioner som civilsamhället skapat: sportföreningar, bingosällskap, filmklubbar, läscirklar och grannskapsklubbar – alla med sina specifika lokaler.

Efter decennier av regleringar som dämpat marknadens inverkan så effektivt är också gamla Lissabon full av sociala samlevnadsformer som uppkom med urbaniseringen till staden, och som nu sannolikt kommer försvinna med nästa kastvind. Samlevnadsformer som har landsbygden som råmodell.

En av grannskapsklubbarna i stadsdelen Graça som vi besökte hade tagit bylivets former av ömsesidig hjälp med sig in i staden. Här kunde man betala sina interneträkningar, titta på fotboll, spela biljard, hyra festlokalen för en studentexamen.

Ursprungligen hade många kommit till Graça från samma region i sydvästra Portugal. Lokalen som föreningen skaffat 1931 hade i början av 2013 plötsligt blivit 400 procent dyrare i månadshyra. De åldrade männen som skötte föreningslokalen var hjärtskärande nedslagna.

När vi gick runt såg vi hur tiden i huset hade stått still. Ingenting konserverar bättre än avsaknad av ekonomiska intressen. Men bara till en viss punkt. Sen inträder förfallet och utestängandet av det nya som måste få komma. I detta fall inte bara nya pengars klåda – utan andra intressen; kvinnor, unga, andra kulturer.

Grannskapsklubben ”The Five Kings” (Cinqo Rios).

Den blandade känslan av en hel samhällssektor som tillåtits ducka under marknadens radar i decennier. Går det inte finna en balans i detta? Finns det bara förstörelse eller stagnation?

Hur som helst är bostadsmarknaden och fastighetsekonomin också den del i samhället som fungerar som språngbräda för omfattande protester mot Portugals regering, mot Lissabons kommunala myndigheter – och i förlängningen mot den skendemokratiska ordning som många unga lissabonbor uppfattar att de just nu lever under. Det yttrar sig i husockupationer, illegal urban farming och ett stark ideellt engagemang för de informella slumområden som sprider sig lavinartat i Lissabons utkanter, men även i fickor inne i gamla staden.

Mer om detta i nästa del.