Det finns några skäl bakom det ca 4-åriga projekt som till slut blev Bebodda platser som jag inte har nedtecknat i boken, men som jag har fått tid att fundera över i efterhand.

Grundpositionen som boken är skriven utifrån är humanistens och kulturvetarens. Men åren i forskarvärlden har därtill gett en annan aspekt. En återkommande längtan efter handfast kunskap, en verktygslåda som var hård. Sparkade man på den skulle det göra ont i foten. Materiell kultur, stadsbyggande och, utifrån mitt avhandlingsämne slutligen, hela det juridiska regelverk som präglat planerings-, bostads- och byggnadssektorn har varit de områden jag har specialiserat mig inom.

Den kombinationen har etsat sig fast: att kulturens mångskiftande spår genom tiderna sitter i handfasta, materiella former. Att vår tillvaro är i så hög grad präglad av det fysiska – i relationer till ting och andra människor, i det som produceras, i det som förgörs.

Vilka energier – ideella eller ekonomiska – som har fått människor i olika tider och i olika samhällen att förhålla sig till tingen på ett särskilt sätt, arrangera skapelserna i rummet – också deras avstånd och närhet – är starka budskap om makt, prioriteringar, vägval, diskriminering och legitimering.

Jag har också reagerat på något mer bekymmersamt: att tänkandet och experimenterandet verkar ha hamnat på undantag i forskarvärlden. Det är inte prioriterat att ägna tid åt att klura över problem, pilla sönder frågor och sätt ihop dem igen, fast annorlunda. Tiden går åt till att skriva forskningsansökningar över problem. Hela tiden. På löpande band.

Det skapar en svävande uppfattning av själva idén med att bedriva forskning. Forskningens verkan isoleras så att den kan mätas och förses med kodord, eventuellt anses som framgångsrik. Men det har ingenting, eller väldigt lite, med kritiskt prövande och förståelse att göra. För det tar tid och är en omätbar process. Det finns för närvarande en risk att samhällsvetenskaplig forskning blir antiintellektuell, och det skulle få en dålig inverkan på verksamheten i längden, för att uttrycka sig försiktigt.

Men det finns sätt att komma ur denna fälla. Ett sådant är att söka andra kanaler som kanske har mindre prestige och mindre pengar, men där man kan få utrymme att tänka och engagera sig. Min involvering i ett nätverk som INURA har just betytt en kombination av forskning med aktivism och nätverkets aktiviteter har gett en mer ”hands-on”-kunskap om hur städer utvecklas historiskt än vad jag har fått mig tillgodo på någon annan akademisk institution.

*

Bebodda platser består av fältstudier och stadsvandringar, urbanteoretiska och lokalhistoriska läsningar samt växande insikter i behovet av aktivism och polemik.

Men det är inte en politisk position jag främst är ute efter. Det handlar mer generellt om att motsätta sig och underminera de krafter som bara vill marknadsföra och prissätta urbana lokaliteter. Att gå till försvar för platsen som inte kan säljas eller köpas, som är avvarufierad, som inte kan utesluta någon på förhand.

Inom den nya urbana politiken och ekonomin vill man profitera på stadens uttryck, skapa hierarkier och finjustera utestängningsmekanismerna. Men det mesta som stadskulturer faktiskt genererar går obemärkt förbi, förblir dolt för livsstilsmarknadens prissättare. Mikroprocesser på gräsrotsnivå som är lika universella som de är anonyma.

Människor i städer, särskilt äldre människor, bär en topografisk skrift inristad i sina minnen. Tankar, handlingar och steg som i sin vardaglighet inte längre fullt ut är deras egna. Alla avlagringar av kulturer, materia och liv gör städer till ockulta platser där varje samtid förvandlas till en massa, blir en del i utfyllnaden, trycks samman, pålas, bebyggs, befolkas, arkiveras, befolkas igen.

Tidsfristen för det lilla patent vi enskilda bär omkring på löper ut på ett ögonblick, tas ur våra händer och fördelas bland alla.

Så är karaktären hos den djupaste, bottenlösa konservatismen: allt tillhör alla, och de flesta av egendomsinnehavarna är döda. Spöken som andas i våra ansikten och som ställer sig i vår väg har en gemensam kraftkälla och det är det allmänna.

De enda säkra anhalterna som finns om staden är platsen i landskapen där ansamlingarna kan börja – och arbetet med att avkoda avlagringarna som aldrig upphör att generera myter och realiteter, förklädda orsaker, gäckande verkan; en arkeologi utan slut. Under stenarna har ett annat landskap sakta formats som bara delvis överlappar det vi ser.

Fäst en tråd i två konservburkar och fira ned den ena i stadsdjupet, sätt örat till den andra. Ingen kommunikation har tystnat! Alla kanaler är öppna.

Alla har en röst. Alla får tala. Alla kan lyssna. Alla lämnar spår.