Adolf Loos, Villa Müller 1930

När man kommer in i ett hus ritat av den österrikiske arkitekten Adolf Loos, verksam i början av 1900-talet, reagerar man ofta på det egensinniga förhållandet till fönster och ljusinsläpp.

Ljuset från Loos fönster kom högt upp, ibland från taket. Finns det vanliga fönster i konventionell höjd var man på något sätt ofta förhindrad att komma fram till dem.

Loos skrev en gång: “En gentleman behöver fönster, men inte för att kunna titta ut, utan för att ljuset skall komma in.”

Det fanns ett behov av inre exil i Loos idéer om interiör. Det var det chauvinistiska borgerskapets flykt till de upphöjda kamrarna. I Wien, utanför fönstret som Loos inte ville titta ut genom, samlade sig de folkliga rörelserna. Men gatans spektakel var, enligt Loos, något som bara kunde intressera de fattiga kärringarna i hyreskasernerna. Sladdertackorna i Wien var avskyvärda människor. Den proletära riktningen på samtalet som pågick mellan fönsterkarm och gata, den obscena upplösningen av det privata rummet och stadens offentliga rum, blottade en brist på anständighet. Dessa samtal tillhörde samma kategori som prostitution, tyckte Loos:

Att hänga i fönstret, vattna blommor, röka och kika ut var det sista en gentleman skulle hålla på med. Då hade man förlorat greppet.

Det finns inga definitiva gränser mellan privat och offentligt i stadsmiljöer. Invånare går ut och kommer tillbaka, passerar trösklar, dörrar, vestibuler, gårdar, korridorer, där olika sociala roller och positioner aktiveras.

Fönsterbräden kan sitta både på fönstrets insida och utsida. Under 1800-talet, då industrialismen definitivt separerade arbetet från hemmet, och husen blev högre och rymde fler människor, utnyttjades fönsterbräden för verksamheter det tidigare funnits separata rum för på landsbygden: att förvara mat svalt, lufta och torka kläder och lakan.

För tjuvar och självmördare erbjöd de nya, tidigare otänkbara, möjligheter.

Fönsterbräden blev en scen där hemmet och staden kunde mötas. Och i fokuspunkten för detta reella och symboliska möte mellan anonym offentlighet därute, och intim närvaro och huslighet härinne kom fönsterväxten.

I föreställningarna från det victorianska samhället som flyttade in till städerna levde ännu arbetarens stuga och det lantliga godset i klassmässig symbios gentemot den urbana miljöns upplösande karaktär. Där inte trädgårdsodlandet kunde mildra och ordna det nya landskapets oroande inverkan, fanns fönsterblomman där som ett substitut.

Fönsterbrädet tillhörde just ofta arbetarklassens bostäder. I medelklasslägenheter fanns istället piedestaler för att exponera krukväxter.

Octavia Hill och John Ruskin menade mot slutet av 1800-talet att fönsterväxten kunde användas för att utrycka individualism och ett sinne för skönhet hos den enklare befolkningen som staden inte kunna förstöra.

Även Ellen Key uppehöll sig återkommande vid krukväxter på fönsterbräden i skriften ”Skönhet för alla” från 1913. Det skulle dock inte vara växter med för stora blad som kunde bli dammiga. Och naturligtvis var alltid en vas med snittblommor om årstiden tillät att föredra.

Carl Larsson, Esbjörn gör hans läxa, 1912.

Av alla målningar av blommor på fönsterkarmar som Carl Larsson producerade – delar av ett vardagligt skönhetsideal som Key inspirerades av – kan man gissa sig till de lantliga idyllerna utanför anonyma fönsterrutor. Utom i målningen ”Esbjörn som gör hans Läxa” från 1912, där skymtar en tätare bebyggelse och ett kyrktorn i staden. Några blommor i ett glas med vatten. De var ämnade inåt, mot den estetiska stämningen i rummet.

Inte alla blommor är lämpliga att urbaniseras. De måste vara uthålliga, vana att bli dåligt behandlade och oregelbundet omhändertagande. De måste vara beredda på växtmisshandel med andra ord – pelargon, eller hibiskus gillar lite hårda tag och har varit särskilt passande för fönsterbrädet.

I Georg Orwells roman Keep the Aspidistra Flying från 1936, filmatiserad 1997 med bland andra Helena Bonham Carter och Richard E. Grant, står aspidistrian – eller ”ungkarlsblomman” som en symbol för anpassning i tillvaron. Aspidistran är synnerligen tålig, behöver knappt något ljus och överlever även i stark rökutveckling från till exempel oljelampor.

Huvudpersonen, Gordon Comstock, försöker leva en konstnärstillvaro på mycket magra inkomster och idealiserar sin fattiga tillvaro. Den krassa materiella situationen kommer slutligen ifatt honom och han accepterar ett stadigt arbete på ett reklamkontor som gör slogans för en produkt mot illaluktande fötter, ett jobb han tidigare föraktfullt lämnat.

I slutet av berättelsen tycker sig Gordon se aspidistra-blommor i vart och vartannat fönster i London – som en symbol för den lägre medelklassens besatthet vid pengar och små futtiga livsambitioner. Det var som att förhärdade och smaklösa växter och människor hade ingått en symbios.

Från 1960-talet blev det allt populärare med slingrande gröna växter som gullranka, murgröna och hängfikus. I västerländska städer gjorde de välisolerade, torra och varma bostäderna att många av sekelskiftets populära krukväxter som t.ex. rumsgranen fick svårt att trivas. Den behövde drag och kyla emellanåt.

I gengäld kom andra växter, som bättre tålde inomhusklimatet, in i hemmen. Kroton ökade enormt i popularitet under decennierna efter andra världskriget i direkt relation till att centralvärmen spred sig i stadsbostäder.

Centralvärmen befordrade även den ”tropikalisering” av staden som Salman Rushdie har beskrivit i Satansverserna (1988): invandrarfamiljer från Indien och Pakistan som tog med sig och vårdade helt galna färg- och blomsterkreationer på fönsterbräden ovanför centralvärmeelementen i Public housing-lägenheter i Bristol eller Leicester.

Blommor i fönstret är kanske inte de förmedlare av moraliska budskap som de en gång var. De paternalistiska skönhetsidealen och den uppfostrande närvaron av lite ”natur” i stadsbostäderna har försvunnit sedan länge. Men den känslomässiga aspekten av hemväxter har alltid varit stark.

När man flyttar och byter bostad är ofta blommorna och krukväxterna det som får symbolisera det essentiella hemmet: den inboddhet som inte var häftad vid platsen utan vid hjärtats hem. Det hem som går att ta med sig.

Natalie Portman i filmen Leon (1994).

Möjligen har fönsterblommornas känslomässiga mediering mellan offentligt och privat fått konkurrens av utilitaristiska aspekter på stadsliv. I Storbritannien lanserade the National Trust år 2009 en kampanj för att uppmana människor som ”lever i landets fem miljoner lägenheter att utnyttja de sammanlagt 600 hektar odlingsmark som finns tillgänglig på fönsterbrädena”.

Det var ett första avgörande steg mot självhushållning, hållbart stadsboende och ett alternativ till stigande matpriser, enligt den statliga fondkampanjen: ”It’s the perfect time to grow your own delicious, cheap and local ’window food’ – even with just two window boxes you can grow your own meal.”

Det är svårt att vara självhushållande på fönstergrönsaker i Adolf Loos lägenheter. Han må ha varit en hopplös misogyn typ, men hans vägran att rita nyttiga hem har onekligen en stark arkitektonisk integritet.

–

Några litteraturtips:

Catherine Horwood, Potted History: The Story of Plants in the Home, 2007.

Rosie Boycott, ”Reconnecting our Food, Culture and Community”, The Garden, January 2009.