Jag lyssnade nyligen på Radiolabs fantastiska, sorgliga och makabra berättelse om Charles Bliss, uppfinnaren av ”Blissymbolics”, det semiotiska teckensystemet som skulle befria mänskligheten från de konventionella språkens ondska.

Grundläggande Blissymboler

Charles Bliss, eller Karl Blitz som han egentligen hette, från staden Czernowitz, hamnade i flera tyska koncentrationsläger, överlevde genom att underhålla härskarrasen med att spela mandolin och kom efter kriget som vinddriven forskare till USA sedan till Australien. Han ägnade resten av sitt liv att verka mot det lögnaktiga, förvridna språkbruk som nazistregimen hade etablerat. Aldrig mer skulle något ord eller uttryck betyda någonting precis tvärtom, aldrig mer skulle språket perverteras med pejorativa undertoner, metaforiska ersättningar av fakta, betydelseglidningar och verbalt förtryck.

Bliss uppfann ett teckensystem som helt enkelt försökte hoppa över det kulturellt föränderliga i språket. Skapa ett rent språk där tecknet korresponderade direkt med meningen.

Beundransvärt. Men helt galet naturligtvis. De institutioner som faktiskt tog upp och började tillämpa hans teckensystem var skolor och behandlingshem för gravt utvecklingsstörda barn. Blissymbolics gav barn som inte kunde kommunicera på konventionellt sätt ett språk för första gången i livet. Bliss var till en början överlycklig. Men blev sedan bitter och elak när han förstod att hans system användes för att hjälpa barnen till det ”vanliga” språket. Det var inte alls vad han hade avsett. Blissystemet var ju skapat för att en gång för alla lämna våra bedrägliga, kulturellt betingade sätt att kommunicera.

Storyn om Bliss fick mig att minnas och ta fram en annan studie över språkets ondska – Victor Klemperers LTI. Jag har läst den flera gånger och skrev en recension av den svenska nyöversättningen som kom för några år sedan. Som en ytterligare berättelse vid sidan av Charles Bliss öden och äventyr intar LTI en möjligen ännu något mörkare version på temat språk som våld.

Den lärda beteckningen LTI – Lingua Tertii Imperii – gav Victor Klemperer sin filologiska loggbok över det tyska språkets förändring och pervertering under Tredje riket. Liksom i Klemperers berömda dagböcker syftar LTI till att lokalisera ursprunget till nazisternas barbari genom att nogsamt iaktta språkets ombildningar. De kriminella handlingarna finns redan inbäddade i språket innan de faktiskt drabbar människorna, det är Klemperers övertygelse. Men det är värre än så: offren lär sig tala med bödelns vokabulär och hjälper således till att hålla det blodiga maskineriet igång. Då språket är bärande för det sociala utbytet kan till slut ingen skydda sig mot att bli förgiftad.

Många av betraktelserna tar sin utgångspunkt från det interneringshus för judar i Dresden som var Klemperers hemvist under krigets sista år. Klemperer hade konverterat till kristendomen i tjugoårsåldern, han hade varit tysk soldat i första världskriget och han var gift med en tysk, ”renrasig” kvinna, en omständighet som flera gånger räddade hans liv.

Klemperer bemödar sig att skriva boken som yrkesman och filolog och hålla de personliga notiserna till dagboken som han samtidigt för. Han använder hela sitt kunskapsregister från de romanska språken och litteraturvetenskapen för att nagla fast LTI:s förödande essens. Samtidigt kan han inte befria sig från sin identitet som “tysk”. Det sanna Tyskland, menar han, har ingenting med nazismen att skaffa. Det tyska språket var fram till att den nazistiska propagandaapparaten började rulla ett obesudlat språk. I poetisk rikedom och analytisk klarhet var det oöverträffat. Det finns avsnitt i boken – berättade endast i bisatser och ofta ursäktande kommenterade av Klemperer själv, att de egentligen hör hemma i dagboken – som är sådana hjärtskärande skildringar av den gamle professorns fruktlösa och tysta motstånd mot språkets barbari, att man måste lägga den ifrån sig och ta några djupa andetag för att orka fortsätta. Gestapoynglingarna pryglar honom, skriker okvädningsord och “duar” honom – något som Klemperer uppfattar som mer förnedrande än allt fysiskt våld. I interneringshuset blir han hånad av andra judar för sitt ”blonda hjärta”. Klemperer framhärdar att språkbruket inte har någonting med tyskan att göra. Allt är genomsyrat av LTI.

Hela Klemperers tillvaro var språk. Han läser, skriver och reciterar tyst för sig själv. Han lider kval när hans bibliotekskort dras in och han får förlita sig på den ojämna tillströmningen av böcker från illegala källor. I brist på tillåten lektyr nagelfar Klemperer alla trycksaker som kommer för hans blick. Han stannar inte blott vid språkliga uttryck, utan analyserar också form, sättning och bilder. Han dissekerar SS-logotypen. Dess taggiga, zickzackiga form hade förvisso tagit intryck av runalfabetet. Men desto mer anmärkningsvärd är likheten med varningsskyltar för högspänningsledningar, där s-et stiliserats till bilden av en blixt. Blixten var en omtyckt nazistisk symbol som förde tankarna till energiansamling och snabbhet. Överskridandet mot det måleriska såg Klemperer som en återvändo till hieroglyfernas sinnlighet.

I gränssnittet mellan plakatets bildspråk och språk i vanlig mening träffade SS-logon dock på oväntade bekantskaper: modernismens tvivlare, sönderdelar och dekadenter – som Apollinaire i un cigare allumé qui fume. Men den uttrycksform som hos esteter som Apollinaire uttryckte skepticism användes av nationalsocialisterna för förenkling, attack och pöbelvrål.

Klemperer noterar nazisternas förkärleken för vissa prefix, för hyperboler och deras särskilda fäbless för att kombinera ett bildspråk från mekaniken med affektuttryck. Han ägnar också ett ingående intresse åt interpunktionens inneboende betydelse. Det tyska lärdomsspråket hade en förkärlek för semikolon; Sturm und Drang-rörelsen älskade utropstecknet, den tidiga naturalismen använda ofta tankestrecket; skeptikerna kunde inte få nog av frågetecken. Man skulle kunna tro att den högröstade nationalsocialismen också brukade flitigt med utropstecken. Men deras främsta kännetecken var enligt Klemperer snarare det ironiska citationstecknet: “ “. Det ironiska citationstecknet kastade ett tvivel över sanningshalten i ett föregivet neutralt uttryck: Einstein var en “forskare”, Heinrich Heine var en “tysk” diktare. Andra retoriska grepp hos LTI var det ständiga bruket av superlativer. Ord som “obegriplig”, “oräkneliga”, “fullständig”, “evig” blev snart så vardagliga att de tanklöst användes av alla människor.

Klemperer kan inte nog ofta påpeka den aningslösa skulden: “Segrarnas språk … man talar det inte ostraffat, man andas in det och lever som det lär.” Han framhåller att den som är okritisk måste anses som medansvarig tills han eller hon förmår uttala sin position. Klemperer erfar hur outsägligt svårt det är för den aningslöse att finna sitt eget språk. Att finna detta språk betyder att inte vara aningslös längre – men det betyder också att man inte längre kan använda maktens och segrarnas språk. Man har skrivit in sig bland förlorarna, bland dem som drabbats.

Victor Klemperers renässans det senaste decenniet beror huvudsakligen på utgivningarna av hans dagböcker som på ett inträngande sätt skildrar den vardagliga förändringen av det totalitära samhället i Tyskland. Dagböckerna, som utgavs i sin helhet först under 1990-talet, har översatts till otaliga språk – ett urval finns också på svenska – och de har även blivit föremål för en tv-filmatisering. LTI har hamnat i skuggan av uppmärksamheten kring dagböckerna. Den har fått gälla som en studie för en mindre samling experter och språkvetare.

Vid genomläsningen av boken framstår det som en obegriplig fördom. Bokens allmängiltighet är snarare alltför uppenbar. För samtidigt som Klemperer granskar nazisternas språkförgiftning reflekterar han över den politiska retorikens och den politiska modernitetens generalitet.

Allt språkförfall, alla tider av språkfördärv, är ett hot mot samhället. Varje form av slagordsaktig förenkling verkar förtryckande och uteslutande. Genom det tanklösa användandet av ett språk som ej tar hänsyn till schatteringar, differens och kvalitet blir människan avhumaniserad. Klemperers endast halvt formulerade hypotes är att språkets utarmning svarar mot samhällets ökade tekniska organisering där varje form av pluralism och mångtydighet verkar hämmande för att de utstakade målen. Såväl språklig som samhällelig komplexitet och motstridighet är oförenlig med framstegstänkandet.

Den svenska nyöversättningen av LTI kommer ut i serien Mediehistoriskt Bibliotek – där  böcker av Friedrich Kittler och Paul Virilio utgivits. Det ger en inramning åt Klemperers verk som inte bör förbli ouppmärksammad. Klemperer stannar ju inte vid den rent språkliga undersökningarna. Ständigt söker sig han bortom språket, bortom lingvistens naturliga synfält och vetenskapliga område. Det är inte bara för att Klemperer var en så uppmärksam radiolyssnare som han blir en medieteoretiker. Fastmer är det genom hans knivskarpa analyser av det undflyende mötet mellan språkets uttryck och innehåll och tingens, symbolernas och vardagens förändrade mönster som han framstår som en modern kulturanalytiker. Språket är hos Klemperer ett bedrägligt transportfordon för såväl ideologisk som sinnlig åskådlighet. Han belyser hur språkets räckvidd fångar in omgivningens materialitet och sociala spel, från tennisbollen med hakkorset på i leksaksaffären, till vitsar om en judisk dams ondulerade hår och födelseannonsernas utformning i Dresdner Anzeiger.

Den svenska översättningen av Tommy Anderssons är beundransvärd. Klemperers språkvärld – där tyskan förändras inför hans ögon; ord får pejorativa glidningar, gamla uttryck ställs på huvudet och nyanser plattas ut med gevärskolven, men där fibrerna av de tidigare betydelserna ännu går att skönja – denna värld är, om vi säger så, djupt tysk. Det är inte lätt att överföra det till ett annat språk som inte har gjort liknande historiska erfarenheter. Andersson vet att det inte går, därför finns alltid det tyska uttrycken parallellt angivna. Samtidigt har översättningen inte förlorat något av den ironiska energi, förtvivlade poetik och överlevnadskraft som karakteriserar originalet.

Klemperer släppte inte sitt intresse för språkets förändring i totalitära regimer efter kriget. Före sin död 1960 hade han samlat material till en fortsättning, denna gång om språkets användning under kommunistregimen i Östtyskland. Det är lite synd att inte förordet gör läsaren uppmärksam på detta. För egentligen har LTI en giltighet som sträcker sig bortom den nazistiska epoken och det kan vara värt att kort berätta denna historia.

LTI publicerades ursprungligen i den sovjetockuperade zonen av Tyskland år 1947. Boken nådde snabbt klassikerstatus i Östtyskland och betraktades som pliktläsning om fascismens förödande inverkan på det tyska samhället. I Västtyskland noterade däremot kritiker att Klemperer på ett flertal ställen i LTI uttryckte sig sympatiskt gentemot Sovjetunionen. Men kritikerna förbisåg samtidigt att Klemperer faktiskt använde begreppet ”Fjärde rikets språk”, Lingua Quartii Imperii, som en fortsättning på den totalitära språkförgiftningen i och med sovjetockupationens avnazifieringsprocesser.

Klemperers oppositionella inflytande uppmärksammades inte minst när författaren Jürgen Fuchs arresterades av stasi för att ha protesterat mot utvisningen av Wolf Biermann ur Östtyskland 1976. Året därefter blev Fuchs av med sitt pass och deporterades till Västberlin. Fuchs beskrev sedermera i en artikel i Jahrbuch der Deutschen Akademie für Sprache und Dichtung hur han redan som skolpojke hade blivit fascinerad av Klemperers studie och att den hade lagt grunden till hans kritiska inställning till den östtyska kommunistregimen. Fuchs hade upptäckt, till sin egen skam och skräck, att Klemperers analys av nazisternas totalitära språkregim var fullt översättbar till den allmänna debatten i DDR.

När Klemperers dagböcker offentliggjordes – och särskilt de två delar som behandlar tiden efter krigsslutet fram till Klemperers bortgång och som inte finns i svensk översättning – blev förbindelsen mellan de nazistiska och kommunistiska språkvärldarna helt uppenbar. Klemperer skrev under hösten 1945 att han avsåg att fortsätta att studera nyhetstidningarna ”sub specie LQI”, och något senare i en kort exklamatorisk anteckning: ”LTI = LQI!”

1947 valde Klemperer att ge ut LTI i en version som han visste skulle accepteras av de kommunistiska makthavarna. Det var ett beslut som beredde Klemperer stora moraliska svårigheter. Det som till slut fick honom att välja självcensureringen var övertygelsen att nazisterna till den grad förstört det tyska språket och samhället att en fokusering på detta brott, och på alla tyskars omedvetna delaktighet i maktapparatens förbrytelser, var viktigare än att peka på språkperverteringens fortsatta utveckling. Till det ironiska och djupt pessimistiska i historien hör också att Klemperer såg sig tvungen att gå med i kommunistpartiet i november 1945. De personliga kvalen inför detta val står också tydligt att läsa i dagboken: ”Jag bör ingå i KPD:s vänsterflygel och jag är för Ryssland. Men samtidigt: Friheten, min frihet!”

Klemperer offrade LTI som en case study för att förmå sina landsmän att få upp ögonen för det totalitära språket. Men därmed hade han också självmant avstått från att utsträcka undersökningen och presentera den som den generella analys av språk, makt och totalitär politik som den egentligen var avsedd. En sådan studie hade helt enkelt aldrig blivit publicerad i ett sovjetkontrollerat område.

Denna historia berättas inte i förordet och inte i notförklaringarna till den svenska översättningen. LTI förblir en case study, ett unikt och skrämmande exempel på diskursens, på det språkliga nätverkets makt. Det hade inte gjort denna fantastiska bok sämre om utgivarna hade varit lika historiskt som de är diskursanalytiskt och medieteoretiskt medvetna.