”Den första undersökningen av en stad bör göras flyktigt och på måfå, man iakttager, vad man ser och vad som händer, utan någon bestämd plan, utan någon önskan att gå händelserna i förväg eller slå in på förut utstakade vägar eller genvägar, vilka i själva verket minska möjligheterna till nya erfarenheter. Man bör först flyta omkring passivt i ett hav av intryck. Sedan denna första mättnadsprocess avslutats, ska man begagna varje tillfälle att bli en del av staden, även i fråga om småsaker; man gör inköp i affärerna och på torgen, man söker hemmen, om man är i stånd härtill genom tillfälliga bekantskaper, och framför allt söker man finna något bestämt arbete, närmast vad som helst.

Först sedan man sålunda dykt ned i staden, bör man försöka att utforska den systematiskt från centrum utåt och från dess periferi ute på öppna landet tillbaka till kärnan. Använd kamera, skissblock och anteckningsbok. På detta stadium kan man ha nytta av resehandböcker och historiska verk om ifrågavarande plats, men dessa bör man icke ha med sig i fickan som en plan eller karta, utan rådfråga dem före eller efter en resa eller promenad.

Men man måste minnas Wordsworths uppmaning, allra helst som den strider mot vår ändamålsstyrda intellektuella verksamhet och vårt vanliga pragmatiska sinne:

”Tror du… att ingenting kommer av sig själv? – att vi ständigt måste söka?”

En klok passivitet är därför ett viktigt motstycke till intensiv aktivitet. Forskning kan aldrig avstå från behovet av kontemplation.”

ur: Lewis Mumford; The Culture of Cities, 1938.