Västerås – några notiser om staden

Vi kom till Västerås, en stad med sämre självkänsla än den förtjänar, visade det sig.  Västerås i sin nuvarande skepnad är en stad ännu präglad av en dominerande produktionsordning som styrt stadsform och identitet. Industri- och arbetarbebyggelsen från 1900-1920-tal var ju samtidigt epoken då hela världen elektrifierades. Med transformatorer kunde man exportera elkraften, och Västerås hamnade på modernitetens exportkarta. Peter Behrens i Berlin ritade majestätiska fabriks- och servicebyggnader för AEG som dyker upp i Västerås omkring 1909-1910 i egen, självklar utformning av Erik Hahr.

Produktionsarkitektur från 1910-talet. Västerås i Berlinskrud.

ASEA – sedermera ABB – var från början ett globalt företag, och byggde snart därefter. Företaget dominerar den viktigaste ingången, den ifrån järnvägen, med en portik in till staden och stadshusliknande representativitet. ASEA ansvarar också för de tydligaste årsringarna som går att se i fastighetsstocken – 1910 – 1940 – 1960-tal.

ASEA var ansvarig för befolkningsförändringarna i Västerås också – invandringen som var nödvändig för produktionen. Den italienska befolkningsdelen (1946-1947-) och under 1950- och 1960-talet finländare från bl.a. Österbotten, Jakobstad. ASEA:s inkastare stod och väntade på ingenjörer utanför polytekniska i Helsingfors med sina kontrakt. Svensktalande finländare allra helst, då kunde det gå riktigt smidigt. Alla lockades av hög lön och utbildning inom företaget. Vi träffade många finländare och italienare under vår vandring och på Västerås kaféer. Det gjorde oss upplyfta att prata med dessa grånande ingenjörer och arbetare.

Erik Hahrs arbetarkvarter, 1910-tal.

Fram hit är Västerås dynamiskt, elproducerande, följer delvis ett kontinentalt snitt på en stad i huvudfåran av den andra industrialiseringsvågen – här finns egentligen det storskaliga redan, kopplat till produktionen.

Samtidigt – och det är det intressanta ur svenskt stadsbyggnadshänseende – är Västerås en liten hukande trästad ända fram till 1960-talet. Under 1960- och 1970-talet sker en skalförändring som primärt hör ihop med konsumtion – och den infrastruktur (bilen) som hade med konsumtion och förortsboende att göra.

Illusionen av Västerås som oförstörd trästad kan man få uppe på VLT:s trapp. Trähusen vid ån huserar nu delar av stadens nöjesliv.

Eventuell avsaknad av Gründerzeitbebyggelse och –strukturer från sent 1800-tal (som t.ex. återfinns i Sundsvall och Örebro) gör att mötet med det storskaliga 1960- och 1970-talet blir våldsamt för städer som ännu var utpräglade trästäder.

Åbebyggelsen med stadshustorn från sent 1950-tal i fonden.

Det är alltså inte produktionens former som slår sönder städer under stadsförnyelseepoken, utan konsumtionens former. Arbetet med stadsomvandlingen i Västerås under 1960-talet gjordes utan någon som helst dokumentation, med grävskopor. Det konstaterades att det fanns två till fyra meter kulturhistoriskt lager ovanför den sterila bottenleran under staden, vilket indikerar på att det är väldigt gammal och rik historia som man inte analyserade och värderade närmare vid stadsförnyelsen. Den värderingen gjordes förmodligen okulärt av grävmaskinisten. (det finns bara en dokumentation som består av ”några spridda notiser” – ref. Medeltidsstadens rapport om Västerås: ”Medeltidsstaden 4”: Västerås, 1977, s. 30.)

Centra och Punkt, legendariska varuhus efter stadsomvandlingen i Västerås 1960- och 1970-talet. Notera skywalken för att binda ihop den alltför storslagna och därför fragmentariserade fastighetsstrukturen. För minnet: jämför Calgary, där skywalks också är vanliga av samma anledning. Men också för att undvika den stränga kanadensiska vinterkylan under shoppingrundorna.

Men säg den situation som inte är paradoxal. Strax innan Västerås cityomvandling grävdes det gamla dominikanklostret ut 1953-1960 inför byggandet av det nya stadshuset, vars torn reser sig närmast Warsawaliknande ur dagens dimma, och allt dokumenterades arkeologiskt efter konstens regler.

Men samtidigt så byggde man alltså bort hela den borgerliga staden, och kyrkan St. Ilian, som knappt en käft vet vad den stod idag, utan att dokumentera någonting. Det visar hur ensidig synen på arkeologi var under efterkrigstiden: adelns gods, kloster och herresäten grävdes ut, men inte borgerskapets kyrkor och bostäder. Och eftersom det är borgerskap, småfolk och arbetare som skapar en stad så rev man bort en stor del av den historiska identiteten.

Västerås, Domushuset efter ombyggnad.

Gågatorna och "gågatstorget" framför Sigmahuset - ytterligare en galleria som inte bar sig ekonomiskt längre. Fastigheterna runtomkring visade på bottenskrapet av näringsidkare och området var uppenbarligen dött och obehagligt efter stängningstid.

Men var finns då ursprunget i den svenska stadens form och gestaltning om allt efter 1945 har inneburit homogenisering? Har svenska städer varit unika, haft unika ekonomier och sociala mönster fram till WWII men därefter blivit helt lika varandra?

Naturligtvis inte, det generella och det unika har alltid blandats. Men vi lever ännu med schabloner och vanföreställningar om hur våra städer har förändrats efter WWII, och vi mäter graden av sanning efter dessa schabloner. Men det finns alltid en möjlighet att se saker på nytt. Bara man orkar, och tar sig tid.

Idag är det JM och NCC som bäst håller på att förstöra Västerås. Lokalbladet berättade under vår vistelse att inflyttningen till staden pågått utan avbrott sedan 1975. Som regionalt centrum i Västmanland klarar staden sig hyfsat demografiskt. Men formerna från Behrens via Erik Hahr är bortblåsta. Orvar Löfgren har någonstans skrivit om alla dessa städer som använda globala uttryck för att fånga en lokal identitet. På liknande sätt verkade den nationella kontexten homogeniserande under framför allt 1950-1970-t.

Nybyggen av NCC och JM.

En stad måste tro och känna stolthet över sin vardag, och gestalta stadsmiljön utifrån denna vardag. Men i diskussionerna om det offentliga rummet gestaltning tillgrips ofta förslag på former som inte hör samman med stadens karaktär och historia. Därför gråter Västerås ibland fortfarande, fast man vet inte riktigt vad som är fel.

Här hade vi också några diskussioner om ödetomters öden, huruvida det är egentligen väldigt långt mellan högkonjunkturerna i byggbranschen – särskilt i små och mellanstora städer – och att man då måste bygga fort, fort, fort. Vi frågade oss huruvida öppna gårdslösningar fortfarande är något attraktivt och vi åt bricklunch på Kulturen, som vi uppfattade som ett riktigt trist och trångt ställe trots högt i tak och allomfattande namn.

Klokskapen blev åtminstone den att den viktigaste kunskapen vid omgestaltning av offentliga rum och offentlig arkitektur är att veta vad man har och vad det är värt. Det finns former och funktioner som en stad har samlat på sig som är skräp, naturligtvis. Men så finns det saker som rymmer en atmosfär och betydelse som inte alltid märks direkt. Miljöer behöver utvärderas av medborgare och användare i alla åldrar och funktioner och av experter.

Vi (Dan Hallemar och jag) lämnade Västerås glada och fortsatt nyfikna över alla kontraster som den lilla Mälarmetropolen fått oss att uppleva.

Om arbetsbok

Arbetsboken skrivs av mig, Håkan Forsell. Här testar jag fältrapporter, tankar och utkast framför allt utifrån mitt arbete som urbanforskare och historiker. För att läsa och ladda ned längre artiklar och bokmanus besök min hemsida, www.hakanforsell.se
Det här inlägget postades i Svensk stad, Urban economy, Urban heritage och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Västerås – några notiser om staden

  1. eriktangerstad skriver:

    Tack för detta! Plötsligt kommer min barndoms Västerås tillbaka, med allt från frisören över tandläkaren till biografen Odeon. Vi åkte in från Dingtuna. Varje besök i stan var ett äventyr på ont och på gott. Efter tandläkarn vid ån gick vi till Punkt. Utanför stadshuset minns jag statyn av den Gyllene Kalven som väl skulle markera stadens anda – den hedonistiska konsumtionen. Men mest minns jag Djungelboken och Pippi på de sju haven på Odeon runt 1970.
    Apropå borgerskapets och böndernas försvunna stadshistoria
    Hittade just detta:
    http://anderslif.wordpress.com/2011/09/12/slumpskott-och-biografer/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s